Gårdstomte nummer 11, 12 och 13

Jag fortsätter med min uppräkning av sägner om Gårdstomtar, 24 till antalet. De två senaste handlade om att städsla en tomte för arbete på en gård, men det finns även sägner som handlar om vad som kan hända när man inte tar emot Tomtens, och därmed förfädernas hjälp. Från Norrbyås i Närke berättades det någon gång före 1860 för folklivsforkaren Nils Gabriel Djurklou om en bonde som hässjade hö helt ensam, eftersom han inga drängar hade, och hans hustru var sjuk.

Den som nu hade någon som kunde hjälpa till” sa bonden halvhögt för sig själv, och knappt hade han sagt detta förrän en liten pojke i grå rock och med röd luva kom fram ur skogen. Men bonden nekade, och sa att han inte hade råd att hålla en dräng, fattig som han var. Då försvann tomten med ens, och för varje höstack som den arme mannen räfsade ihop för att hässja, kom där en virvelvind och spred ut höet. Och så länge han levde fick bonden ångra, att han inte sagt ja till Gårdstomtens anbud.

En sägen, som finns från Blekinge i söder till Hälsingland i norr, handlar om en hård vinter, då snön föll redan i September, och en gårdstomte som tröskad och ryktade hästar inomhus. Framemot December, då det var alldeles mörkt, fick hustrun på gården syn på honom, och han såg ut som en liten grå man i slitna och trasiga kläder.

Då satte hon sig att sy nya byxor och en tröja till honom, och stickade till och med en luva, medan mannen gjorde små träskor av en alekubb. När Julkvällen kom, lade de ut de nya kläderna åt tomten, och satte ut ett stort fat gröt åt honom, men från den dagen var det alldeles tyst i ladugården och man såg inte till någon gårdstome mer. Och inget arbete blev där utfört, med mindre att gårdsfolket själva arbetade dubbelt så hårt som förut.

En morgon gick bonden på gården upp vid midnatt, och fick se tomten i sina nya kläder. Vid hans fötter satt ladugårdskatten, och tomtormen, som brukar finnas på de flesta gårdar. Och Gårdstomten gick fram och tillbaka, fram och tillbaka i sina nya granna kläder, medan djuren såg på. Då sade bonden: ”Även om du inte vill arbeta mer, kan du låta bli att visa högfärd”. Då gav gårdstomten bonden en sådan örfil, att han föll avsvimmad till marken, och från den dagen såg man ingen gårdstomte, huskatt eller tomtorm på den gården mer.

Underligt nog finns samma sägenmotiv spritt över hela de brittiska öarna. I sägnen om ”The Cauld Lad of Hylton” från ett slott i Sunderland, Södra England (se illustration ovan) är gårdstomten snarast ett spöke, och har sitt upphov i en mördad stalldräng, som också flyttar från gården när han få nya kläder. I andra versioner är det ”goblins” eller ”brownies”, små bruna eller grå varelser som fyller exakt samma roll som gårdstomtar, och som säger repliker som ”what have we here, hempen hampen – here will I no more tread or stampen” när de får nya kläder av hampa eller annat tyg, och ordet ”stampen” finns inte annat än i Danelagen, eftersom det är inlånat från de Nordiska språken, och väl knappast finns i riktig Engelska.

Enbart Engelska Wikipedia listar inte mindre än sex andra exempel, från de delar av England och Skottland som koloniserats av Vikingar. Om sägnerna om Gårdstomten, som blir högfärdig då han får för mycket, inte är komna med Nordmännen till England, och därmed Vikingatida, hur kom de alls dit ?

I en annan, överallt spridd historia hjälper Gårdstomten en fattig bonde med att skaffa fram mer säd och brödsäd till vintern. Han traskar iväg sju mil och tar sju skylar med sig där han kan hitta dem – och en skyl säd är 12 kärvar, så Gårdstomten bär tillbaka 84 kärvar på en och samma gång, men på väg tillbaka möter han bonden ”Sju skylar och sju mils väg – det är allt drygt!” säger gårdstomten då. Bonden råder honom att vila en stund, men när Tomten skall till att ta i igen, får han inte upp lasset på ryggen. ”Hade jag vetat, att vilan var så god, skulle jag inte ens försökt !” säger han.

Till sist ett inlägg från Stensjömåla i Småland, där folk – kanske med tomtar på loftet – sagt sig se Gårdstomtar på riktigt..

Lucia 2020

Idag är det Lucia för de kristna, och Lussi för hedningarna, den fest som ursprungligen firades för Freja och det nya ljuset, och som är mycket äldre än de kristna och media tror (se ovan under ”Högtider”). Detta år har de vanliga skränen från några få helidioter, som påstår att de omfattar något som de kallar ”forn sed” men som varken är fornt eller sedesamt, tvärt tystnat. Ingen påstår längre att ”du kan fira lucia precis som du vill” – för då ÄR det inte Lucia längre, precis som jag visat.

Och på alla sjukhus, där svenska medborgare dött i hundratal och tusental, på äldreboenden och alla slags institutioner, där dödstalen detta år varit femdubbelt och tiodubbelt värre än i våra Nordiska grannländer, gläder man sig nog åt de Luciatraditioner man alls får ha kvar, och det firande man nu till äventyrs kan genomföra.

Det fanns en tid när våra styrande hatade den blonda Lussibrudens väna gestalt, och försökte att förbjuda henne. Men trots förföljelsen, reser hon sig ur Julenätternas mörker, de Asatroende till ljus och till glädje. Detta år har knotet tystnat, och kanske även de allra mest tjockskalliga av våra landsmän inser, hur mycket vi alla behöver henne.

Försedda med en urartad Regering och en sjuk politik, behöver vi det nya ljuset – Hedendomens friska och klara ljus. Jag kommer ihåg en annorlunda Lucia-film, som gjordes av folksångerskan Jonna Jinton i Ångermanland för nu snart tre år sedan, och som jag gärna återpublicerar, med hjälp från sajten ”Kulturbilder”. Och må Frejas ljus skina över er, och leda er rätt !