Idag är det Lucia för de kristna, och Lussi för hedningarna, den fest som ursprungligen firades för Freja och det nya ljuset, och som är mycket äldre än de kristna och media tror (se ovan under ”Högtider”). Detta år har de vanliga skränen från några få helidioter, som påstår att de omfattar något som de kallar ”forn sed” men som varken är fornt eller sedesamt, tvärt tystnat. Ingen påstår längre att ”du kan fira lucia precis som du vill” – för då ÄR det inte Lucia längre, precis som jag visat.

Och på alla sjukhus, där svenska medborgare dött i hundratal och tusental, på äldreboenden och alla slags institutioner, där dödstalen detta år varit femdubbelt och tiodubbelt värre än i våra Nordiska grannländer, gläder man sig nog åt de Luciatraditioner man alls får ha kvar, och det firande man nu till äventyrs kan genomföra.

Det fanns en tid när våra styrande hatade den blonda Lussibrudens väna gestalt, och försökte att förbjuda henne. Men trots förföljelsen, reser hon sig ur Julenätternas mörker, de Asatroende till ljus och till glädje. Detta år har knotet tystnat, och kanske även de allra mest tjockskalliga av våra landsmän inser, hur mycket vi alla behöver henne.

Försedda med en urartad Regering och en sjuk politik, behöver vi det nya ljuset – Hedendomens friska och klara ljus. Jag kommer ihåg en annorlunda Lucia-film, som gjordes av folksångerskan Jonna Jinton i Ångermanland för nu snart tre år sedan, och som jag gärna återpublicerar, med hjälp från sajten ”Kulturbilder”. Och må Frejas ljus skina över er, och leda er rätt !