Av Pepparkakor blir man snäll, säger ett svenskt ordspråk, men jag vet inte om det stämmer på mig såsom Asatroende Hedning. Jag har under de tre senaste dagarna konsumerat ungefär 80 stycken av den mindre, runda sorten (ungefär 4 cm i diamter) men kan fortfarande inte notera någon större skillnad, bara så ni vet.

En man som också gillade pepparkakor, tydligen, var den store svenske läkaren och vetenskapsmannen Urban Hiärne, som uppnådde titeln Archiatriker eller Archiator, som man stavade på 1600-talet, vilket är detsamma som dagens överläkare. Hjärne var född i det svenska Ingermanland, där St Petersburg nu ligger – området var ända sedan Vikingatiden svensk provins och befolkat av såväl Ingermanlänningar som etniska svenskar – numera är det helt förryskat, och även Ingermanlänningarna har nästan helt utrotats till följd av ryska folkmord – men Hjärne flyttade som 15-åring till det egentliga Sverige, och började studera medicin på Uppsala Universitet som 17-åring. Han levde tills han var 83 år gammal, och trots en fattig och enkel bankgrund blev han en av de rikaste och lärdaste männen i det dåtida Sverige.

Han upptäckte Medevi Brunn i Östergötland, en ”rätt martialisk surbrunn” som han själv skrev. Som bekant finns hälsokällan kvar än idag, men frågan är om den inte blev alltför populär, Hjärne själv såg enbenta personer och de som förlorat en hel hand försöka ”drikkja till sig nye lemmar” vid Medevi – vilket han själv avvisade som fullständigt omöjligt, därför att inte ens det bästa och renaste vatten i Världen skulle kunna ha den effekten. Berömd är också hans insats emot Häxprocesserna i Sverige – trots att man försökt nedvärdera den.  ”Svenska” Kyrkan skulle säkert ha fängslat, avrättat, torterat och bränt hundratals, eller rentav tusentals svenska kvinnor på bål, om det inte vore för Urban Hjärne. Han var visserligen inte den enda motståndaren till de kristnas ständiga våld och terror i dåtidens trolldomskommissioner, men den som först väckte frågan om de kristna kunde vara riktigt kloka i huvudet, genom ett ironiskt påpekande om de trodde, att alla häxanklagade skulle lida ”någon specimen torturae” som han sa.

Hiaernes självporträtt, när han var 25 år gammal.

Tortyr var ända sedan de hedniska lagarna förbjudet enligt svensk rätt, vilket hans samtida mycket väl visste. Å andra sidan förnekade Hjärne inte heller Satans, Blåkullas eller Häxors existens – han bara starkt ifrågasatte hela bevismaterialet – ”Svenska” Kyrkan lät ju minderåriga barn vittna mot sina föräldrar, påstod att häxor kunde flyga på kvastar och annat, som 1600-talets vetenskap redan motbevisat, och utöver det höll Hjärne för sin del på med både västerländsk magi, runor och Kabbala. Det sägs förresten att han fortfarande går runt och spökar på Bromma Kyrkogård, där det Hjärneska gravkoret ligger.

Ifall nu någon av mina läsare skulle påträffa honom där (koret är den vita byggnaden till höger) någon mörk natt i Midvinter, kan ni ju passa på att fråga vad Archiater Hiaerne tycker om dagens politiker och dagens Sverige, eller det ömkliga ”Landet Löfvén” som vi nu alla tvingas bo i. För min del tror jag inte han gillar det särskilt.

Men – i en gammal receptbok, skriven av en viss Sofia Lovisa von Ascheberg, som också gästade Medevi – småningom blev hon Grevinnan Wachtmeister, och gift med en av Sveriges allra största amiraler – står det skrivet ett pepparkaksrecept, som jag antar är Sveriges äldsta bevarade.. Och så här står det med Urban Hjärnes egen spretiga handstil…

Man tager 1 mark (ca 425 gram) gott smör, 3 marker honung ( 1275 gram) hwilken smältes och kallnar, samt 4 marker (1700 gram) godt hwetemjöl. Smöret arbetas nu medh miölet så starkt, att man kan sikta det genom en sikt, och sedhan arbetas deht miölet uti honungen, sambth lägges däruto 1 skedblad stötta och siktade, torra pomeratzskal.

Ho somph nu hafwer rådh, lägger därtill 1 lod mald cardamom (ca 14 gram kardemumma) 2 lod malde kryddeneilikeblomst, väl torr ock så rikligen ingifer föhr magans uppwärmande, dock höghst 3 lod (42 gram ingefära).

Kafla så ut deht litet tjåkare än en dubbel slant ( 2 daler kopparmynt var dåförtiden ca 4 mm tjock) och tag uth deht med ett litet glas eller huru stort som behagas, gräddas på spjäll i ugnen, men de tål ej stohr hetta, deht ähr lagom att sätta i ugnen sedan man lyktat att grädda et helt brödbak.

Dessa pepparkakor kunna länge, ja året om föhrvaras, och av en sats får man väl hundrade. Men, några dagar efter de ähr bakte, ähr de wäl hårde. Om det skulle finnas några små klumpar som oaktat allt brukande och arbete ej will gå igenom siktet, så skall deht tagas bårt, ty allt miölet skall med smöret vähl arbetas och siktas..

Där hör ni, Hedningar små ! Detta rätten och packen eder efter !