”A writer shouldn’t write what he doesn’t know” lyder ett av mina valspråk för den här bloggen. Jag skriver ytterst sällan recensioner eller rekommendationer för böcker jag inte läst själv, och jag rekommenderar heller aldrig vänners böcker, eller böcker som jag fått sända till mig som recensionsex, därför att utgivaren tycker jag skall skriva något berömmande och fint om dem.
Kort sagt, jag försöker hålla mig objektiv, eller i alla fall vara ärlig och oförblommerad i mina omdömen, ifall jag ens avgör dem. men ibland kommer det en eller annan bok som jag ännu inte läst, men gärna skulle vilja läsa, inte minst därför att den verkar förnya hela sin genre.
Gardar Gåtlösaren, skriven av Bertil Falk och utgiven på Förlaget Orda, verkar vid första påseende vara en sådan bok, även om jag för min del sällan eller aldrig läser deckare. Den har fått fina recensioner och omdömen av andra, som är mer pålästa inom detta område.
Boken skall vara utgiven redan 2014, och finns i alla fall i e-boksutgåva, för ungefär 40 kronor, vilket jag inte föredrar, eftersom jag föredrar att kunna läsa böcker obehindrat, och utan ständig uppkoppling. Tydligen bygger den på en idé om någotslags Vikingatida Sherlock Holmes, vilket är en tillräckligt originell idé för att jag skall kunna uppskatta den. En annan recensent skriver:
Gardar, son till Varin, son till Erik, son till Styr, är skald och berättare, mästare på runinskrifter, slängd i magi och allmänt kunskapsdiger. — — Han kallas Gardar Gåtlösaren och bor i danska Skåne, närmare bestämt i byn Alevi. Om honom har Bertil Falk skrivit tio noveller som getts ut i en vikingadeckare med just titeln ”Gardar Gåtlösaren”. Novellerna är placerade i tidsordning, följande novell tar vid där den förra slutade, så att de tillsammans blir nästan som en roman. — —
Bertil Falk berättar sakligt och lite torrt, snarast refererar. Han beskriver hur människor bodde, vad de åt, var de sov om natten, deras liv och älskog (inklusive homosexualitet). Han skildrar också det kommande skiftet mellan asatro och kristendom.
Den sakliga tonen ger en extra känsla av autenticitet. Fast jag vet förstås inte om det stämmer, att Bertil Falk skrivit en så att säga autentisk vikingadeckare, men jag lät ett par historiskt kunniga akademiker provläsa några sidor. De nickade förtjust och gav godkänt.
Detta lovar ju allmänt väl. Bertil Falk är också känd i deckarkretsar, förutvarande redaktör för DAST Magasin som han är, och har en nästan femito år lång karriär som författare bakom sig, så jag väntar mig en välskriven bok, utan alltför mycket fördomar eller alltför stora PK-växlar; som ju tyvärr självaste Dick Harrison och andra tråkigt nog brukar uppvisa när de ska skriva Vikingaromaner.
Själv tycker jag också att de nya försök till berättelser förlagda till Vikingatid som skrivs idag, lider lite av ”Frans G Bengtsson-syndromet” som jag kallar det, alltså längtan att skapa ett verk med episk bredd, lika stort och lika bra som en gång ”Röde Orm” – men problemet är bara att de flesta författare faller platt till marken, utan att lyckas, därför att de inte alls behärskar Frans G Bengtssons suveräna språkbehandling och inte alls kan skriva i den ”sagastil” han faktiskt förstod sig på, och kunde imitera till naturtrohet.
Jag vet faktiskt inte hur många exempel på det – försök att imitera ”Röde Orm” som inte ens når Frans G:s imaginära fotknölar, så att säga som jag sett genom åren, alltifrån Martin ”E-type” Erikssons försök till Ungdomsbok med titeln ”Sveakampen” eller den här boken, som var ett riktigt kristet influerat nerköp, en svala som liksom inte ville flyga..
En annan ”sjuka” som också är vanlig nuförtiden är att hänvisa alla berättelser om Vikingatid och Asatro till Ungdoms- eller Barnavdelningarna, och då bli förment pedagogisk, eller rättare sagt snusförnuftigt kristen. Jag vet inte hur många böcker jag sett på formeln ”Pelle Plutt och Fisa-Lisa i Trälgörats land” – alltså böcker där en manlig huvudperson och (oftast!) en kvinnlig hjältinna blir illa behandlade, alla hedningar är hänsynslöst korkade, dumma i huvudet och förrättar människo-offer eller inte ens kan segla sina skepp, utan de beskäftiga ungdomarnas hjälp – och så hyllar man dessa stolpskott, självmål och falska skildringar för sin ”historiska korrekthet” och för att de är ” så otroligt originella” som har en kvinnlig hjältinna, fastän Disneys Pochahontas och nu senast ”Mulan” redan gjort det där tjugo gånger om, liksom ett otal svenska eller nordiska försök, som inte alls tillför så mycket nytt eller läsvärt överhuvudtaget.
Nåja – jag ska inte länka till just hans böcker mer – eller fyra-fem danska deckarförfattare i samma stil, vars hela litterära verksamhet verkar gå ut på att sprida fördomar och hat emot den nutida Hedendomen.
”Gardar Gåtlösaren” framstår som kemiskt fri från de här väldigt tråkiga tendenserna – och därmed får vi Hedningar av dag nöja oss. Böcker som tar upp Vikingatidens samhälle på ett positivt sätt, eller i alla fall har ambitionen att skildra det som det var, är sällsynta – oavsett hur pålästa eller historiskt korrekta författarna nu är, eller vill vara. Författaren verkar heller inte ha något politiskt syfte med sin bok, vilket också det är sympatiskt.
En berättelse behöver för den delen inte vara 100% historiskt korrekt för att vara underhållande, och man må betänka att nästan alla deckare eller all skönlitteratur mer eller mindre skrivs just för underhållningens skull – även om de kanske känns fräschare av en ”annorlunda” miljö, som böcker i samma genre ännu inte behandlat.
Jag väntar mig mycket av ”Gardar Gåtlösaren” i alla händelser, inte minst därför att huvudpersonen som jag är skåning – och får jag den här boken i Julklapp – trots att jag inte varit snäll – kommer jag givetvis läsa den ytterst noga och länge.
Målning från Kronborgs Slott – Jomsvikingarnas löfte vid Gravölet över Strut-Harald, kung över Skåneland, i Sven Tveskäggs Hall…
Hedniska Tankar 