Från Mellösa, nära Flen i Södermanland kommer en berättelse om Gårdstomtar, som kan vara äldre än man tror. Första gången den skrevs ned var runt 1943, men ett motiv i den – gissa vilket – går tillbaka till Asatrons Värld…
På en gård han aldrig drängen tröska klart säden före Jul, för Gårdstomten drog ständigt ny säd till Ladan, som vissa tomtar har för sed. Så, en mörk kväll ställde sig drängen på vakt innanför dörren till ladan med en stor slägga, och plötsligt gick dörren upp. Det var Gårdstomten om kom in. Ute regnade det, som dt ofta gör vid den här årstiden och tomten sa: ”det regnar smått, det regnar smått” när drängen drämde till honom med släggan, rätt i huvudet, men tomten bara fortsatte gå och sjöng ”Det faller stora droppar också, det faller stora droppar också…”
Engelsk illustration från 1884 till Sagan om Tors färd till Utgårdaloke, och mötet med Skrymer
I sagan om Tors Färd till Utgårda-Loke, som återfinns i Sturlassons Edda, förekommer Jätten Skrymer, som i verkligheten inte är någon annan än Utgårda-Loke själv. Han förvänder synen på Tor, så att han drämmer hammaren i tre stora fjäll, och orsakar dalar; samtidigt som Skrymer till slut vaknar och säger att en fågel i träden ovanför kanske skitit på honom, efter Tors hårda hammarslag. Den senare sägnen redovisar samma motiv i något omtolkad form, och då förstår vi hur gamla sägnerna om Gårdstomtar måste vara.
Gårdstomte-sägen nummer tjugo kommer från Angelstad i Småland, där man så sent som på 1930-talet berättade en sägen om en man som ute på vägen såg en Gårdstomte, och gjorde misstaget att hälsa på den – för ser man tomtarna, bör man inte nämna att de är där om man vill undgå deras vrede. Mannen fick en rungande örfil, och irrade så runt i timmar, utan att hitta rätt väg eller kunna ta vara på sig. Till slut vrängde han sina kläder ut och in, och då blev han varse att han stod rakt framför en stor göl ute på en skogsmyr. Hade han inte vrängt kläderna i tid, hade han rent gått ner sig, men nu hade han tur, och undgick detta öde.
På Gotland finns som bekant Bysen, ett väsen som antas ha fått sitt namn efter Hiisit, de finska trollen eller jättarna, och de leder också ofta folk fel på liknande sätt – så därifrån kommer antagligen denna sägen innan den flyttades till Småland, och dessutom överflyttades på en Gårdstomte, som sällan eller aldrig lär narra folk på detta vis, trots sin ofta omvittnade kärvhet.
Men Hiisit, sägs det, eller väsen som leder folk fel väg, eller som orsakar desorientering och yrsel hos de som försöker störa de dödas frid, finns ofta nära järnåldersgravfält i den finska folktron. Ett mycket närbesläktat väsen är Dagståndaren i Skånsk folktro, som förklaras som en osalig, som inte i tid hinner tillbaka till sin egen grav innan soluppgången. Så sent som 1984 mötte jag faktiskt själv en Skånsk pansarkapten, som på fullt allvar trodde på fenomenet – han hade iakttagit att folk ofta snubblade, gick bort sig eller råkade ut för oförklarliga motorstopp intill en väg över ett gravfält i närheten av Sösdala – men om det är sant, vet jag inte – för osvuret är oftast bäst när det gäller skånska kaptener…
Hedniska Tankar 