Nejdå, Jólasveinarna på Island är ingen ”ny” tradition…

Inför Midvintersolståndet och den längsta Julnatten, som kommer i morgon, finns det alltid dem som missuppfattar våra fäders Asatro, och därför är det dags för mig att vederlägga några fördomar igen. En av många helt obevisade och ur luften gripna påståenden man möter såhär års, är att traditionerna runt de Isländska Jólasveinarna eller ”Julsvennarna”, Jul-katten och jättinnan Gryla samt hennes man inte skulle ha med den nordiska Julen att göra, fastän ingenting kunde vara felaktigare.

Gryla skildras på det moderna Island som en barnätande häxa från Dimmuborgirs lavafält, där hon bor i en grotta. Hon anses komma ned till bygderna och tigga mat under Julen. (foto från Fossatun sagopark på Island)

Vid Julen är allehanda av folktrons farligare väsen som mest aktiva, också i Norden; och det har varit folktro sedan urminnes tid. Jättinnan Gryla, för att börja med henne, nämns redan i Eddan, och är därmed en del av Asatron så god som någon. Att mindre bemedlade tiggde mat under Juldagarna har vi redan varit inne  på i föregående inlägg om Julhögarna, och att folktrons väsen då kunde förmodas göra likadant, är på sitt sätt fullt logiskt. Gryla tänktes bo med sin tredje man Leppaludi, eller Läppblåsaren i en grotta i utmarken, men vid Jul samlar hon upp de stygga barnen i en säck, ifall hon nu inte kan få tag i annan mat, och de många Jólasveinarna eller Julsvennerna, som liknar nordisk folktros tomat, sägs vara hennes många söner.

Men för att räkna ut, hur den här sena, 1900-tals betonade traditionen skapades på Island, måste vi återvända till det Nordiska urhemmet. Jon Arnasson, en isländsk författare från 1800-talet, och ännu mer Johannes ur Kötlum, en 1900-talspoet som anno 1932 skrev sin bok ”Jólin Koma” eller ”Julen Kommer” bidrog till att ”Gullifiera” Jolarsveinarna, och skapade en av Bröderna Grimm och tyska sagoförfattare influerad ”Hans och Greta” version av dem. Ett klart fall av vad man kallar ”Christian Belittlement” eller Kristet förminskande med andra ord, som inte har något med den gamla folktron att göra, där Gryla var en jättinna eller en trollkärring, vilken som helst, och inte heller speciellt knuten till Julen. Hon hörde helt enkelt till Tors och de andra gudarnas fiender, som troddes stryka omkring i utmarken och utangårds så här års.

Sångerskan ”Björks” nutida sånger om Jólakötturinn, eller Julkatten som nuförtiden sägs vara Grylas husdjur, kan vi också glömma – det är ett annat sent påhitt, likt Coca-Colas Jultomte, en gång skapad av Haddon Sundblom, en svenskättad tecknare efter Nordiska förebilder, och beskrivningen av Torborg Lillvölvas röda och vita dräkt, fodrad med kattskinn, från Erik Rödes Saga.

Alla dessa moderna traditioner på Island har egentligen grenat ut sig från föreställningen om Gårdstomten, eller varje gårds ursprungliga brukare, som skulle få sin traditionella skål med gröt under Vårdträdet mitt på gårdsplanen. Redan 1915 skrev den skånske forskaren Martin P:son Nilsson och konstaterade att offren till Vårdträdet egentligen var till gårdstomten, som tänktes bo under dess rötter. I Norge hette det Tunträdet, och där satte man om julafton it öl, gröt, gorån, mjölk och brännvin i en särskild Julhög till gårdens väsen, och på samma sätt gjorde man i Värend långt in på 1800-talets andra hälft, enligt ”Wärend och Wirdarna”. I Skåne och Danmark var Vårdträdet någon gång ersatt med en fläderbuske, under vilken ”de underjordiska” tänktes bo, och i Norge drog man ofta likhetstecken mellan Vårdträdet och Högbonden, Högbon, den äldste brukaren som låg i gårdens eget gravfält. Att vättar, Vittror och andra väsen fyllde samma roll i det svenska Norrland vet vi allihop, och härifrån var steget inte långt till utmarkens alla varelser, alverna, vanerna, förfäderna och alla de andra.

Vi vet också att man i Norge trott på Helgafjell och andra berg, där de döda anses bo – och samma tro möter oss i de Isländska sagorna. På Midvintern står förbindelsen mellan Världarna öppen, och i flera Isländska sagor berättas om hur man ser ljus och eldar inifrån berg och högar, kanske mitt över en fjord eller mitt emot de levandes boningar. I Norge sägs älvorna dansa på högarna, och Julafton håller Huldrorna till i ett stort hus, där de firar Julgille, och ”Tuftefolket” eller med andra ord gårdstomtarna tänktes på Ofotens öar komma seglande i en stor Nordlandsbåt om julnätterna, med musik och dans ombord.

I Sydsverige och Danmark heter det, att gravhögarna om Julnatten lyfts upp på enorma guldpelare, och därinne lyser stora eldar och guld – också den sentida sägnen om Trolle Ljungby Horn och pipa hör till samma sägenkomplex. Sägnen går ut på, att en ryttare eller riddare skickas till en närbelägen gravhög från ett slott, för att få reda på något om de döda förfädernas Julfest. Väl där möter han en underskön jungfru, som ber honom dricka ur ett dryckeshorn (kanske är hon en rest av Lussi eller med andra ord Freja) men i en del versioner varnar hon honom för att dricka ur det, i andra blir han själv misstänksam och slår ut innehållet på marken. Den som dricker de dödas öl eller mjöd, eller äter av deras mat måste stanna i underjorden, men ryttaren undgår detta öde i de flesta av versionerna, och rider hem över en plogad åker, som de döda (eller trollen – i senare sägenvarianter blir de nämligen uppblandade med ”troll”) inte kan korsa, eftersom det då bildas kors, och trollen är såklart också Hedningar, liksom förfäderna. Sett emot allt det här, och hela denna sägenskatt, blir den senare Isländska folktron fullt begriplig..

Men gravfälten, och förfädernas egna boningar är kanske inte det enda ställe, där folk från det hinsides firar sin egen Jul. Om Julnatten, kommer de döda också till människornas gårdar, som vi vet – och det är denna tradition – med Julmaten stående kvar på bordet – som ligger bakom den kända sången om ”Tomtarnas Julnatt” eller hur de ”tittar fram ur vrårna” och kommer in i gårdarna från utmarken.

På Island var det länge sed att tända ljus överallt i huset, och så inbjöd man Alverna eller med andra ord förfäderna med orden ”Varen här, som I vara viljen !”, En närbesläktad sägen, som finns både på Island och i det svenska Norrland är den om ”Vittrornas bröllop” (eller ursprungligen – Jul – där en hemmavarande fäbodflicka ser alla förfäder och förmödrar komma in i stugan och fira Jul där, ända tills det äntligen dagas, för de dödas andar kan bara stanna, så länge natten varar.  I Norge gästar också högfolket gårdarna, där man ställt till fest för dem med mat och ljus.

Ofta kallas just detta Högfolk för Julasvenner i Norsk tradition, och därav kommer alltså den senare, isländska traditionen. Långt senare än Vikingatiden, ja på 17-1800 talet, blandade man ihop dem med trollen, och så kommer det sig att somliga av dem är stora, andra små, och folkfantasin betonade så småningom det groteska draget, så att somliga tänktes med stora näsor, andra med svansar.  Oftast gör de ingen skada, men det händer att de drar med sig människor på sin färd till nästa gård, och bönderna slätar ofta till snön eller plogar för dem, för att detta julfölje skall kunna komma farande – men ytterst går de tillbaka på Oskoreien, Odens Vilda jakt, då Oden i midvinternatten uppenbarar sig med hela sitt följe..

Asgårdsreien av Peter Nicolai Arboe (1872) Oden syns i främsta ledet, följd av Freja och Tor i bakgrunden – Hälsa gudarna nu till Julen  – Och förbli Asarna trogna !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s