Jag återberättar nu de sista sägnerna om Gårdstomtar ur Per Gustavssons och Boel Werners bok om Gårdstomtar, som kom ut för några år sedan, samtidigt som jag utbringar en skål för Julen och Julblotet, som rätteligen bör firas tre dagar efter Vintersolståndet, och inget annat.

Att Julen rätteligen skall firas på den plats den har idag, och inte bör blandas samman med Midvinterblotet vid Vinterns mitt i Januari, eller Thorrablotet i Thorre eller Thors månad, har man förstås vetat länge. Prokopios visste det på 530-talet, när han skrev om förhållandena i Thule, Wulfila visste det på 300-talet, när han översatte Julmånaden, Fruma Jiuleis till December på Gotiska, och Beda Venerabilis i England på 700-talet visste det, när han sade att Angelsaxarna förstås firade geola eller Jul de också – efter Vintersolståndet och i December.

Över hela Norden, och även i Tyskland och Alpområdet har man tänt eld på ett enormt solhjul vid det nya årets början, och den seden har varit väl dokumenterad av forskare i flera hundra år – egentligen är det bara Heimskringla och Snorre Sturlasson, 200 år efter det att Asatron förbjöds på Island, som blandar ihop Höknätterna vid Vinterns början i Månadsskiftet December-November med Midvintern, och påstår att Julen skulle ha firats då – i Västnorden – men att den kristne Håkon Jarl skulle ha flyttat den till den kristna Juldagen – vilket det saknas belägg för i alla andra källor. 

Kort sagt – det finns ingen anledning att tro, att Julen firats på någon annan tidpunkt än just vid Jul, som det rätteligen är och bör vara, och alla spekulationer om en månkalender, kan vi utesluta ur sammanhanget. Tyska forskare har utöver det också visat att nymånen efter Midvintersolståndet, och inte fullmånen, var det rätta datumet för att fira Jul, vilket innebär att Julen även enligt månkalendern inträffade mellan 22 December och absolut senast den 19 Januari, och man bör komma ihåg att Julen räckte tolv dagar, och hela Jultolften. För övrigt – när alla äldre källor säger att Julen firades före nyåret och inte efter det – vad finns då för bevisvärde i 1200-talets osammanhängande uppgifter om att den skulle ha firats i Januari ?

Nu är det alltså snart Jul, och därmed lyser jag även Julefrid över den här bloggen – samt går att fira Jul med mina nära och kära.

Men – innan dess några vittnesbörd om Gårdstomtarna och deras framfart. Från Torpa i Halland berättades det kring 1947, att en bonde var känd för att ha en tomte på gården, men en dag fann han sin gamla märr uppe på Hörännet. Han kunde inte för sitt liv begripa, hurhon kommit dit, så han fick kalla på en hel hop karlar för att alls få ned märren därifrån. Men från ladugården därunder hördes tomtens röst:

”Det är skit till folk som inte har någon armstyrka nuförtiden – Jag lyfte märren ditupp ensam !”

Från Blekinge och Karlskrona-trakten berättade Jan Öjvind Svahn år 1989 om en händelse han fått återberättad under sin barndom. Den finns på sidan 88 i boken ”Ur Oknyttens Värld” som ingår i serien ”Svenska Folksagor” som ni kan köpa på antikvariat.  ”På en gård skulle en ko till att kalva under Juletid. Folket turades om för att gå ut och se om där blivit någon kalv, och en kväll var det pigans tur. Naturligtvis visste hon med sig, att det första husbondfolket skulle fråga henne när hon kom tillbaka, var om det fötts någon kvigkalv eller månne en tjurkalv, så hon kände mycket riktigt den nyfödda kalven ute i ladugården mellan benen.”

Men då spratt kalven till, och förvandlades med ens. Det var ingen annan än gårdstomten, som förvänt synen på henne. Och den lille rackaren hoppade runt, dansade och sjöng: ”Pigan tog mig på tasken och koddarna, ja på tasken och koddarna !”

Samma sägen finns också i England, där ett väsen vid namn Hedley Kow från Northumberland eller Nordimbraland, som Nordmännen sa – kan förvandla sig på samma sätt, och oftast uppträder i gestalt av en kalv, som skrämmer vettet ur vägfarande. Om traditionen bakom sägnen inte är Vikingatida, hur spreds den då över Nordsjön, då väl Blekinge och Northumberland aldrig haft några särskilt täta sjökontakter, förutom under Vikingatid ?

Från Kvibille i det på gårdstomtar rika Halland berättas det om en bonde, som på 1930-talet försökte flytta ifrån sin gård, bara för att slippa gårdstomtens spratt. Men flyttlasset välte tre gånger, och när bonden för tredje gången ställt allt i ordning, stack där upp en tomte ur varje bytta, fat och stäva, och de hojtade allesammans ”Vi flötter idag, vi flötter idag…” Och fri från Gårdstomtarna, blev han aldrig…

Exakt samma saga finns i Yorkshire och Northumberland, där den ska gälla en enstaka ”Boggart” eller en vätte av mera ondsint slag, som säger en replik i stil med ”Aye George, we’re flitting too, we’re flitting too” – vilket förstås är Nordiskt språk från den gamla Danelagen – för underligt nog är det just det nordiska ordet ”flitting” eller flytta som står i alla uppteckningar, och inte alls ”moving” som det ju heter på Engelska. Hur gammal är då den sagan, och hur kom den till Danelagen, om inte med Vikingarna ?

Och så var det gårdstomte nummer 24. Från Stenkyrka i Bohuslän berättade man 1948 om en gubbe, som hade en gårdstomte och ville bli av med tomten, eftersom gubben bodde på Tjörn, och var alldeles för kristen. En julkväll sade han till pigan att gå ut i ladugården och hålla upp kjolarna, och det skulle åter upprepas tre julkvällar i rad under Jultolften. Den tredje kvällen kom Tomten in i stugan, och sa till husbonden att han sett tre ekskogar växa upp och ruttna ned, men aldrig hade han sett något så styggt kärringarsel. Bonden låtsades som ingenting, och gav min av att han inget förstod.

”Men nu flyttar jag, och kommer inte igen !” sade Gårdstomten, och sen den dagen såg man inte till honom, men otur och olycka följde bonden allt framgent, för se gårdstomtar skall man hålla sig väl med.

Hej Tomtegubbar ! Tillfälligtvis verkar just kustlandskap, som Halland, Bohuslän och Blekinge vara rika på sägner om Gårdstomtar – betänk nu det och ha en GOD JUL !