Månadsarkiv: januari 2021

Contigit in Lenom…

av

Idag är det minnesdagen för Slaget vid Lena, 31 Januari 1208 – det senaste – men antagligen långtifrån det sista, där en Hednisk Armé slagits emot Rikets Fiender – som numera finns i stort antal, inne i landet.. Det skall också ha varit det senaste slag i Norden, där Oden själv visade sig för Hedningarna, och ledde dem till seger.

Också ”Ideell Kulturkamp”, vår granne i den hedniska Bloggsfären, har uppmärksammat minnesdagen. Ursprungligen trodde man att Lena, som betyder slätt eller äng, skulle ha varit identiskt med Litslena öster om Enköping, men det har visat sig vara helt fel, eftersom de medeltida krönikorna uttryckligen säger, att Lena – det nutida Kungslena – låg ”in gothia” – alltså i Västergötland. Många är de skickliga fornforskare och slagfältsarkeologer som beskrivit slaget – den allra bästa beskrivningen i bloggform hittar ni här, gjord av en viss Stewe G år 2015.

 

Sverker II Karlsson, av den Sverkerska ätten, var fanatisk katolik och nära lierad med Påvekyrkan. Men den Erikska ätten, baserad i Svealand och Östergötland, stod honom emot, och när Upplandsjarlen Birger Brosa, den leende, hade dött på Visingsö 1202 kom det slutligen till uppror bland Folkungarna och det hedniska, Erikska partiet, ty många män i Sveriges land var fortfarande Hedningar. När det gäller handskriftsläget och de senare beskrivningarna av slaget, se historikern Stig Lindbergs utmärkta hemsida här…

Erik Knutsson, av den Erikska ätten, samlade en här i Norge, där han och hans bröder vistats under Sverkers regeringstid. I den norska Flatöboken står det talat om en smed i Norge, som en gång mötte en okänd ryttare på en stor häst, som han önskade få skodd. Ryttaren sade att hans namn var Oden, och att han ämnade sig till Lena i Västergötland, där ett stort slag mellan Konungar snart skulle stå.

Länge har jag levat i Nordanlanden, och varit i fältslag och örlig. Nu ämnar jag mig till Svitjod och Västgötarna vid Lena, och vill du inte tro mig, så se nu hur jag far..

Då får Oden upp genom luften på sin väldiga häst, och smeden såg att det var Sleipner, med alla sina åtta hovar. Samtidigt hade Sverker Karlsson samlat en här, som enligt vissa källor skall ha uppgått till hela 18 000 man, vilket betvivlas av historiker idag. Man vet att han lånade 12 000 man av den danske Kungen, som gav honom sitt fulla bistånd, i avsikt att underkuva och beskatta Sverige för Påvekyrkans räkning, men hären var nog aldrig större än 15 000 man, vilket också stämmer med de landskapsanalyser man gjort på senare tid.

Också Ebbe Sunesson, en av Danmarks mest berömda riddare någonsin, och alla hans bröder deltog i Slaget vid Lena, liksom dryga 40 talet av Danmarks yppersta stormän.

Emot detta kan Erik Knutsson rimligtvis ha ställt upp en här om hälften så många krigare, kanske 7500 man (även om några källor anger deras antal till 9000) och han var dessutom gravt underlägsen i fråga om kavalleri, eftersom hans här till största delen bestod av svenska bönder och yxbeväpnade norrmän – hur många bland dem som var hedningar vet vi inte, men det var nog en ansenlig del av härens stora massa.

Sverkers här hade sin uppmarsch söderifrån, som kartan visar, och de tände eld på träkyrkan vid Kungslena och gick i ställning på höjderna sönder om byn, mellan Plantaberget i Väster och Varvsberget i Söder. Rakt bakom dem stod förresten en fästning, Lenaborg, på Varvsbergets sluttningar.

Slagfältsområdet, enligt ännu en av Stewe G.s analyser, som jag till fullo instämmer i. Vid Törestorp, i dalgången mellan Plantaberget och Varvsberget, befann sig på medeltiden ett stort träsk, Helvetesträsket.

I teorin hade danskarna och de kristna alla fördelar på sin sida. De hade fördelen av en mycket stark ställning, och var överlägsna ifråga om bepansrat kavalleri.

Danskarnas ställning mellan Plantaberget och Varvsberget, som den faktiskt kan ha sett ut, 31 Januari 1208. Bilden är hämtad från den gravt ohistoriska filmen ”Riket vid Vägens Slut” som helt blandar samman slaget vid Lena med slaget vid Gestrilen, ett helt annat slag som stod två år senare. (bildkälla Stewe G)

Eriks och Svenskarnas styrkor bildade sin slaglinje norr om byn, i linje med Kivatorp, och den sk Kungshögen från tidig Järnålder. Vid den nutida gården Bäck ligger ett fält, som långt fram i tiden skulle kallas Jämmersled, och över denna bäck, kom aldrig danskarna. Den svenska hären var sannolikt uppdelad på flera ”träffar” eller omgångar, vilket danskarna däremot inte hade brytt sig om. De anföll med sitt kavalleri i fronten, i hundratal och tusental, men de möttes av ett pilregn så svårt och så hårt, som ”föll så tätt, som då bonden kastar korn, eller som då det hårt regnar”.

Bild från Monumentet vid Kungslena Kyrka – riktad emot de svenska linjerna, på andra sidan sänkan med bäcken.

Långt före Crecy och Azincourt, de berömda slagen i 1300-talets hundraårskrig, skulle svenska och norska bönder uträtta, vad ingen Europeisk armé någonsin förmådde. De besegrade en riddarhär, enbart med bönders vapen – och för deras långbågar, stupade mången fiende. Så kom där till ”en gräseligh slachtning och blodsuthgjutelse” som det står i senare krönikor.

Nu visade sig Oden själv, på sin åttafotade häst, uppe på Plantabergets krön, och vid åsynen av detta, uppgav alla svenskar och hedningar ett härskri så starkt, att det hördes över berg och dal, medan de gick till motanfall. Oden kastade sitt spjut Gungner över danskarna, och med det var Påvens makt för alltid bruten. Främst i striden gick Lagmannen över Västergötland, Eskil Magnusson, då 37 år gammal, och för hans hugg stupade många. Han förde det banér eller den Korpfana, som svenskarna hade i slaget – för några kristna korsfanor var ännu inte i bruk, och det skall han år 1219 – 11 år senare – ha gett till Snorre Sturlasson, som de facto besökte Eskil själv i Skara, och hörde honom berätta allt om slaget, inklusive hur Oden uppenbarat sig.

Den blivande Kung Erik och Lagman Eskil kan ha sett ut såhär (bild från spelfilmen ”Riket vid vägens slut”)

Vi vet, att Lagmannen och Sturlasson var hedniska män båda två, och att de bara antagit kristendomen för syns skull, men att de av hjärtat och i hågen var Hedningar och Asatroende. Eskil Magnusson var också den man, som gav oss den Äldre Västgötalagen, och för all framtid skrev ned de hedniska lagarna från detta landskap, ”med hund och harvpinnar” som det heter, så honom kan vi tacka för mycket. Historien om Odens uppenbarelse på Plantaberget kan ha varit ett sätt att dölja det faktum, att Kung Erik kan ha haft spejare och bågskyttar ställda på detta berg, som föll danskarna i ryggen. Hursomhelst vet man, att svenskarnas högra flygel gick framåt i slaget, och trängde danskarna över de höjder som heter ”Ryttarbackarna” och in emot Helvetes-kärret, där de råkade i oordning.

Av en här på omkring 12 000 man, återvände bara 50 man på hästar till Danmark, och som den senare medeltida balladen säger:

  Fruarna sitta i högan loft
de väntar sina herrar hemkomma
Hästarna kommer blodiga hem
och sadlarna äro tomma

Så gick det, när de Påvetrogna trodde att de skulle erövra det fria Sverige ! Sverker Karlsson kom tillbaka 2 år senare, med en ny dansk här, men då stod slaget vid Gestrtilen, och då förlorade han inte bara slaget, utan också livet. Och i Skara kunde lärda män och munkar skriva:

Contigit in Lenum, duo Danske låpo för eenom – eller i en annan version, som blivit en berömd folkvisa: ”Det hände sig vid Lenom – två danske löpte för enom – och av svenske drängar – fick de ryggen full av slängar..” Till och med ”Uppsvenska” manskörer från Uppsala, har sjungit den visan.

I den långt senare 1500-tals krönikan Chronica Regio Gothurum av Ericus Olai står följande skrivet:

”Hic Valdemarus emisit immensum exercitum contra Suecos, preficiens et constituens ducem exercitus principalem Ebbe Soneson, bellemque commissum est in Lena Vestgocie, vbi exercitus Danorum adeo contritus est, vt non relenquerentur ex eo duo pariter. Tantaque strages Danorum est facta, vt memoria remaneat in filios filiorum. Ibi occisi sunt Laurencius et Ebbo filii Sunonis de Selandia, nobilissimi strenuissimi et famosissimi bellatores. Tunc fugatus est suerkerus rex cum Dacis residuis anno Domini MCCVIII. Anno autem Domini MCCX bellum fuit in Gestilreen, vbi occisius est rex Suerkerus et dux Fulko cum multis aliis, cessitque victoria Suecis.”

Eller översatt till svenska från medeltids-latin

Denne Valdemar sände ut en väldig här mot svenskarna och utnämnde Ebbe Sunesson till härens främste ledare, ett slag utkämpades i Lena i Västergötland, där danskarnas här blev så till den grad krossad att av denna inte lämnades kvar två sida vid sida. Så stor var massakern på danskarna att minnet lever kvar i släktled efter släktled. Där dödades Lars och Ebbe Sunesson från Själland, ädla, tappra och ryktbara krigare. Vid detta tillfälle drevs kung Sverker på flykt tillsammans med de återstående danskarna, i Herrens år 1208. I Herrens år 1210 stod ett slag vid Gestilren och där dödades kung Sverker, och jarlen Folke och många andra; där segrade svenskarna

Den Valdemar som omtalas här, är förstås Valdemar Sejr av Danmark, den Valdemar som skåningarna kallade ”Valdemar Nederlag”. Också Hvide-ättens främsta män, de som var släkt med Biskop Absalom Förintaren, kallad ”Skånes Djävul” som grundade Köpenhamn och som förstörde Svantovits hedniska tempel på Arkona – år 1169 dog allesammans här , vilket i sanning var rätt åt dem..

Kyrkdörren från Kungslena, Med draken Fafner (se handtaget!) och Sigurd

Man vet också att det hittats flera fornfynd från slaget och tiden det stod i trakten. Bland annat skall det ha hittats många medeltida vapen vid en gård som hette Knivabytet, norr om Kungshögen och Ryttarbackarna, där man skall ha hittat en hel ringbrynja på 1800-talet, och många andra fynd. Dessutom skall den smidda järndörr, som nu sitter framför sakristian inne i Kungs-lena kyrka, ursprungligen ha varit dörr till den lilla träkyrka, som danskarna brände ned. Den visar Sigurd Drakdödaren, den hedniske Sigurd Fafnesbane, och inte alls någon kristen ”St Göran” som många tror.

”Korpfanan” eller ”Märket” som svenskarna förde vid Lena, 1208 och som Snorre Sturlasson senare fick i gåva, kan ha sett ut såhär..

Långt senare, 1895 restes ett monument vid Kungslena – och i Juli 1910 ett till, vid det mycket närbelägna Gestrilen. På det senare återfinns texten ”Gud skydde Sverige” och Stockholms-Tidningen skrev samma år:

Det är rent ruskigt. Varför skydde gud Sverige ? Sverige hade ju dock segrat i striden, så närmast var det väl fienden som skydde Sverige. Nu står det emellertid för århundraden inhugget på en stor sten, att gud redan för 700 år sedan skydde Sverige…

(citat från ”Sällsamheter i Västergötland” av Lennart Görälv, 1981 s 105

SE DÄR FICK DE KRISTNA HUNDARNA SÅ DE TEG !!!

I vilket Musikalen ”Hednadotter” skall bli bok, och bloggen ”Brons och Blod” håller stilen…

av

Jag har i ett tidigare inlägg nämnt Frans G Bengtssons bibliotek, och Frans G Bengtsson-epigoner, eller folk som försöker efterapa honom, och skapa nya ”succéromaner” finns det många, men ingen av dem kommer någonsin att uppnå samma höga litterära och vetenskapliga kvaliteter som originalet, inte minst därför att de är kristna eller halvkristna själva, och aldrig riktigt kan frigöra sig från den tid som är vår, eller den förkvävande och unkna Monoteismen.

En av otaliga, som försökt på senare tid, heter faktiskt Martin ”E-type” Eriksson, men var i alla fall en ärlig och medveten epigon, som gjorde ett försök med sin ungdomsbok ”Sveakampen” år 1999 – men han klarade inte ens av att ge personerna i boken Nordiska namn, utan använde senare, kristna namnkonstruktioner istället – men mig hade han redan mött – i verkliga livet – precis som Tälje Glima och många andra, och av alla dessa epigoner, konstruktörer av modern fantasy med ”Vikingamotiv” och andra är ”E-type” i alla fall den ödmjukaste och naturligaste författare jag någonsin stött på – mest för hans kvaliteter som människa, vilket ju de flesta författare också är – egentligen.. även om de förstås inte alltid framtonar så, varken genom sina respektive liv eller sina verk.

 

Minns någon denna bok från 1999 ?

Hur det nu förhåller sig med Musikalen ”Hednadotter” från 2006 vet jag inte riktigt, men nu ska också den bli bok, påstår Sveriges Radio, P4 Gotland. Jag anar det värsta, måste jag säga – eller rättare sagt skriva. Författerskan Idun Josefin Alfredson Vinterros verkar vara en typisk Gotländska av en sort, som också jag mött förut, ja den där ”riktigt innerliga”, sådär lagom ”nyandliga” sorten ni vet – fast kanske inte direkt ”Hällörad” ifall ni vet vad som menas med det – det är för övrigt en av min gamla farmors äktskånska uttryck – som bekant dog hon vid 92 års ålder anno 1997, men sentimentalt pjunk låg aldrig någonsin för just henne, trots att hon var fd prästfru – men garanterat icke-kristen, utan hednisk i själ och hjärta – som jag tidigare berättat. En ”Hällörad” person, för övrigt, är en sådan som lismande och inställsamt ”häller på huvudet” eller hela tiden lutar det på sned, och hela tiden låtsas vara just innerlig, fast hon (det är oftast dem det är tal om) eller han inte alls är det.

”Tårarna har sprutat, hela tiden jag har skrivit” säger den innerliga ”Vinterrosen” ifrån Rosornas ö. Och vad månde det bliva av detta romanprojekt – ja – den som lever, får väl se…

 

Jag kanske är fördomsfull, javisst – men jag har mött dessa ”innerliga” gotländska författarinnor även förr om åren – och här finns inget nytt under kjolen – förlåt, jag menar Solen….  Anno 2012 ville författarinnan Agneta Arnesson Westerdal att jag skulle skriva en starkt positiv recension åt just henne, och höja hennes ”Sagas Krönika” till skyarna, så att den fick lite positiv PR och ren reklam på köpet – och allt jag fick, var förstås recensionsexemplaret, som jag förutsattes hylla och prisa. Men – ser ni – jag är en ärlig människa, och man kan inte köpa mig, och heller inte köpa mina tankar eller åsikter – så mycket pengar eller myntat silver, finns nog inte i Svea Rike nuförtiden…

Fru Arnesson Westerdal – som tydligen skall pråla och ståta med två efternamn, i likhet med ”Vinterrosen” som inte bara nöjer sig med det – hon måste ha två förnamn eller fyra små namn i litterära sammanhang också – får dessa Gotländskor aldrig nog – eller gör de sig bara till, tillgjorda som de kanske är...  ?? tyckte att en C-uppsats i Arkeologi, från Göteborgs Universitet (vars ideologiska hemvist är känd, även om det kunde vara värre – vi har också Södertörns Bögskola – nej förlåt vad skriver jag – Södertörns Högskola skall det förstås vara) räckte till för att skildra precis allt om Maritima Miljöer, Vikingatida skepp och hur handel bedrevs, Kulturlandskapet på Gotland, och hur Bonderepubliken Gotland var beskaffad som nation, vid Järnålderns slut.

Ja – jag skriver nation. Gotland hade sin egen lag, långt före hela den kristna Gotlandslagen, sin egen indelning i Fjärdingar och Tridljungar, alldeles som på Island, samt sitt Gutnalting. Det var inte ett slumpvis tillkommet eller slumpvis styrt land, som ”Landet Löfvén”, eller som i vissa ”gröna vågen” romantikers fullständigt ohistoriska drömmar. Redan varje åker var indelad i rätt antal alnar och till och med tum, och skattlagd sedan 500-talet, det vet kultur-geograferna, och förhållandena var heller inte mycket annorlunda i Västergötland, även om det just där var något annorlunda alnmått som användes.

Gotland var inte alls ett ”spontant och oordnat” samhälle, där man hade anlagt ensamgårdar, byar och åkrar lite hursomhelst, i någotslags ”gör som du vill” anda – för ett sådant Sverige och ett sådant samhälle har aldrig någonsin funnits, utom möjligen på jägarstenåldern. Arnesson Westerdals totalt obevisade, obeskrivliga fadäser, med ”slavmarknader i Bohuslän” och stora burar på skärgårdsöar vid Vinga – kristna fördomar helt utan skäl, rim och reson – samt skeppare som seglar sina egna skepp i kvav och annan totalidioti – alltsammans bärande inslag i ”Sagas Krönika” – gjorde denna bok fullständigt onjutbar. Den fungerar inte ens som pekoral, vilket den här typen av böcker ibland tyvärr har en tendens att bli..

Jag har skrivit det förr – och jag skriver det omigen. ”A writer shouldn’t write, what she (or he) doesn’t know” – så är det bara..

Man ska INTE försöka skriva långa romaner om sådana här skepp, om man inte själv först seglat över Nordsjön med dem…

 

Vad gäller bygde-spel, ”Hem till Midgård”- humor och annat strunt i den vägen har jag också skrivit en del redan. Redan 1978 gjorde man en Musikal av Frans G Bengtssons ”Röde Orm” på Malmö Stadsteater med Tommy Körberg i huvudrollen, och föralldel, föralldel – titelmelodin fungerade, liksom herr Körbergs dåvarande rollprestation – och just den musikalen ”höll” faktiskt – hela vägen fram – men det var längesen nu.  Sedan dess har det dock varit mycket mycket ont om ”musikdramatiska” verk med forntida teman – danskarnas total-flopp och fiasko med att försöka göra Musikal även av Egtvedt-kvinnan, är ett annat ”stolpskott” vi minns. Om det alls funnits några sådana pjäser eller teaterstycken, musicals inbegripet, så har det varit ”rena lokalrevyer” eller ”gärdsgårds-serien” av dramatik, HBO Nordica eller annat skit..

 

Inte heller danska ”Kändis-musicals” med Bronsålderstema blir riktigt som det var tänkt…

Ok – föralldel – jag kan ha fel ! – nu k-a-n det hända att ”Hednadotter” faktiskt är hela Världens bästa musikdramatiska verk någonsin, fullt i klass med ”Rhenguldet” och att fröken Lillan Lull och Blomstergull, eller Idun Josefin inte bara är ”en dägelig Rosa” utan det största litterära geniet i hela Världen någonsin, och mycket bättre och extremt mycket ”djupare” än exempelvis James Joyce – så vem är väl då jag att döma ut hennes insatser redan från början – men som en gång Stefan Sauk förbehåller jag mig alltså rätten att vara skeptisk, om någon nu skulle undra…

Antalet imitatörer av ”Röde Orm” är FORTFARANDE legio, och sjutton på dussinet.

Redan serietecknaren Charlie Christensen – som skapat Arne Anka – gjorde 1999-2004 ett försök att överföra Röde Orm till tecknat format, men han var åtminstone medveten om sitt mediums begränsningar, och hamnade varken hos ”Asterix och Obelix” eller Tintin – utan försökte hålla sig någorlunda nära originalet. Det hedrar honom, eftersom man inte ska göra våld på fakta eller historien, sådan den berättats eller är.

Jag rekommenderar istället följande inlägg från den utmärkta bloggen ”Brons & Blod” som fortfarande håller hög kvalitet, även när det gäller att redovisa helt obevisade eller tveksamma teorier. Det är alltid angeläget, att lyssna på sakkunskapen, varifrån den än kommer – kanhända till och med från nutidens Gotland.

 

Han överlevde Julen – återigen…

av

Jag återupptar nu den hedniska nyhetsbevakningen, efter en gedigen genomgång av Hedniska Tankars artikelarkiv (se föregående inlägg och under rubrikerna ovan) – mycket beroende på att den här bloggen inte bara är en informationssida, den sysselsätter sig också med Hednisk Nyhetsbevakning, och med att sprida Hedendom och Asatrons välsignelser över vårt land, samtidigt som den aktivt bekämpar alla former av Monoteism, och andra totalitära förkunnelser.

Om ni inte redan förstått det, så kan jag berätta för er att detta är en Ideell Kulturkamp, för att låna ett uttryck från Henrik Andersson, min kollega i den Hedniska Bloggosfären. Och när vi säger ”Kulturkamp” menar vi det i historisk mening, och som det användes, när våra moderna sekulära samhällen skapades.

Gävlebocken – denna Stig Gavléns Hedniska gåva till Gävle stad, och alla människor där som vill fira en Nordisk Jul, överlevde Julen för fjärde året i rad, enligt vad kvällspressen kunde berätta, den 4:e denna månad. Också SVT, vår kära, kära Statstelevision – ni vet den som enligt sig själv aldrig aldrig ljuger, aldrig aldrig vinklar och aldrig aldrig kan ha fel, rapporterade om detta samma dag.

År efter År – Muslimer, Kristna och Utlänningar har bränt ned och skändat honom. Men varje Jul återuppbyggs han, för att värna sin stad och sitt land… (foto: Aftonbladet, 2021)

Numera tycker ingen etnisk svensk eller Gävlebo att det är ”ball” eller ”häftigt” med Mordbrand, för att använda den misslyckade (S)-politikern Mona Sahlins uttryck. Pendeln har svängt tillbaka, och för fjärde året i följd har den enorma Julbocken nu stått orörd hela Julen, under bevakning av trogna Gävlebor och alla i staden till fröjd och glädje. Så var det ju en gång tänkt, av ”Arbetarbladets” redaktör, att Julbocken skulle sprida ljus i mörkret, särskilt åt dem, som annars ingen Jul kunde få. Detta år, Covid-året 2020 -2021 behövde Gävleborna sina Nordiska Traditioner mer än annars, och de slöt upp kring sin stad.

Vi – som känner Julbockens Hedniska Ursprung, vet att han en gång var en av Tors bockar, men att folklore och folklynne gjorde något annat av honom, under seklernas gång i ett utpinat och fattigt land. Numera tillhör han Midvintern och Julen, och där kommer han att för evigt bli en säsongvis återkommande företeelse, i Gävle som överallt annars i Norden.

Vi minns också hur Gävle kommun burit sig åt under tidigare år, då den öppet hyllat Salafism och andra avarter av extrem Islam, och haft en av den ökände ”Gävleimamens” mest fanatiska proselyter på kommunens officiella reklamtavlor. Men det var 2019, och vi får hoppas att det aldrig någonsin upprepas !!

 

”Comic Relief” kontra Nyhetsbevakning…

av

Som ”Comic Relief” – detta anglo-amerikanska uttryck, brukar man antingen beteckna ”spänd förväntans upplösning i intet” med en svensk fras, eller också använder man det utländska uttrycket som ”samlingsnamn” för ren underhållning, vilket är till att slarva med språket och begreppen. ”Comic Relief” på amerikansk engelska har nämligen blivit ett samlingsnamn för politisk satir av alla de slag, i det stora som det lilla, och det verkar fortfarande vara en högst nödvändig sysselsättning.

Inlägg från ”Muralgranskaren” i hans eget twitter-flöde, 2021-01-16

I det Sverige jag växte upp – ni vet det land som för längesedan förvandlats till ”Landet Löfvén” – fanns alltid Politiska Satir-teckningar införda så gott som varje dag i varenda dagstidning med självaktning, på Riksplanet eller Regionalt. Dansken Poul Ströyers teckningar i Dagens Nyheter var kanske det allra största forumet för sådant, men även ”Staffans Stollar” och LON – Lars Olof Olsson – samt många andra tecknare utökade dagstidningsfloran med sådana stående inslag.

I dagens mediabrus har allt sådant försvunnit. Inte ens de största dagstidningarna i Sverige använder längre ”Comic Relief” i just den formen. Gamla mästare, som Kalle Strokirk, lever ännu – i armod – likt Lars Hillersberg på sin tid – och även J E ”Ander” – Andersson – fortfarande en kung av ritstiftet producerar alltmer sällan något nytt, kanske av hälsoskäl – men hör enligt mig fortfarande till de allra, allra bästa – liksom vissa väldigt frispråkiga herrar i Moscow Times, som skämtar med allt ryskt, även Putinskt, trots att de är ryssar.

Men – i ”Landet Löfvén” däremot… där kan en enda teckning från New York Times om någotslags barn-helgon från Sverige, eller något annat sakrosankt – ja solis sacerdotilis – kan ögonblickligen utlösa hat-stormar i asociala media. Med stor behållning sträcker jag mig just nu åter till David Nessle – alltså ”Muralgranskaren” – som alltjämt fortsätter sitt egna Twitter-flöde – just hans egen metodik – att ta historia och även konsthistoria till hjälp för att satirisera, har jag ju varit inne på förr. Ja – jag till och med hjälpte till att skapa just hans verksamhet inom ”det murala” – när jag 23 Februari 2015 – nu snart sex år sedan – skrev ett inlägg om ”Haren och Hunden” i Härkeberga Kyrka, och vad detta gamla radar-par ägnade sig åt – nämligen att ”röra om i samma gryta” nere i Albertus Pictors gamla 1300-tal.

Ni kan fortfarande läsa detta inlägg – i sin tur inspirerat av en annan svensk bloggare – under rubriken ”Konst och Litteratur” ovan – den är i sin tur uppdelad i ett antal underrubriker numera, men det skall jag återkomma till en annan gång.

Nåja, den gamle vännens verksamhet som humorist – i det stora som det lilla – muntrar ännu upp. Just nu kör herr Nessle (förut också känd under pseudonymer som Lessnid eller till och med Daseved ) fortfarande hårt med Aethelred the Unready – skämt, men han förvandlas dock aldrig till herr Lessne, vilket jag också noterar. Han finns trots allt kvar i trakten av Göteborg.

Direkt ledsen – eller tveksam – blir jag dock efter ett inlägg i sk Alternativa Media, som har mycket stor bäring på Asatron, Hedendomen och Kulturminnesvården och som kan innebära att hela ”Runkampen” måste tas om. Vad man berättar om är ännu en ”politisk show trial” av Navalny-typ mitt inne i vad som ska vara ett Demokratiskt samhälle, och ännu ett illa dolt (S)-märkt försök som ”Riksåklagare Petra Lund” skall ha försökt sätta samman.

Troligen har detta politiska falsarium sitt ursprung i vad vi fått se i USA under början på denna månad – det är så jag tolkar det.

Jag har dock inte sett en enda notis i Svenskspråkiga media eller öppna källor som stöder Samnytts inlägg ännu, men i väntan på fler notiser (jag antar alltså, att vad som publicerats i Samnytt inte var ”fake news” utan har bäring på verkligheten ) påminner jag er alla om att Tyr-runan kan utföras som ”Stadhagalder” med kroppen och händerna, att även Försäkringskassan har den i sin logga, och att ni inte, repetera INTE ska tro på diverse extrem-rörelsers förfalskningar, förvanskningar och påståenden om ”Onda Makter” – för vad vi ser här är inte ondska – men ren och skär Dumska – från ett visst Justitiedepartement, och en viss svensk Justitieminister, som tillhör exakt samma partifalang, som den nyss avgånge chefen MSB.

Också Försäkringskassan har som bekant en stor och tydlig TYR-runa i sin logga. Hur kan det komma sig ?

Välidgt många etniska svenskar och Svenska Medborgare har Tyr-runor av alla slag intatuerade på sina kroppar. Skall svenska myndigheter använda knivar – utan bedövning – eller kanske bränna medborgarna med laser ??

I väntan på fler inhopp från RÅ Petra Lund eller Kvällspressen, avstår jag från fler tolkningsförsök – men kom ihåg vad jag sagt er alla om tatueringar. Också en ren ”lägertatuering” i form av en enkel sifferserie kan straffa sig, och det mycket hårt – också om man påträffas med ett litet dubbelblixt-tecken framför sifferserien – vilket en helt annan kategori medborgare faktiskt hade i ett centraleuropeiskt land, så sent som under förra århundradet.

Också Signaltruppernas truppslagstecken innehåller en mycket stor och TYDLIG Sol- eller Sieg-runa. Media uppger, att RÅ och HD fortfarande överväger ett totalförbud för Torshammare och Runor.

Jag har sagt er alla, att det är smaklöst, billigt och dålig stil att alls tatuera sig – och när världsläget svänger snabbt, kan den symbol du själv i ditt ungdomliga oförstånd trodde vara ”Schnygg” mycket mycket snabbt få ödesdigra konsekvenser – och bli Livsavgörande – eller Dödsavgörande – på flera sätt än ett. Minns vad jag skrivit om ”Vårdens Taimourer” och vilket slags personal, som finns på svenska sjukhus och äldreboenden. Vi kan alla råka i just den pöbelns händer, fortare än kvickt.

Karl XIV Johan, Furste av Pontecorvo och svensk Konung på sin tid, skall enligt en obekräftad folksägen ha haft ”Mort aux Rois” intatuerat på sin kropp, om än inte ”Mort aux Vaches !” som är ett franskt slang-uttryck med likartad betydelse. Med tanke på vad den fd. unge revolutionären blev, längre fram i livet, ångrade han nog minst sagt sin tatuering, när han skulle läggas på Lit-de-Parade.

Jag har redan berättat för er om ärren på min egen kropp – jag har inga andra prydnader förutom ärr, Mensur-tecken från 16 års ålder och framåt, stora och tydliga operationsärr längs hela underarmen, vänster vad, hela höger fot, samt på vänster lillfinger. Samtliga skador går in till benet – och ert löjliga tatueringsväsen, överåriga bikers och små tonårsjäntor – kan ni dra åt helvete med och lämna därhän, för ni vet ändå inget om riktig smärta, eller ens vad det betyder. Ganska många av ärren, uppstod nämligen av skador, som aldrig var bedövade eller ihopsydda när de uppstod, förrän efter flera timmar eller hela dagar efteråt. Men – jag är ju Hedning...

Galna Greta ! Jüd Wolodarrrrskiiij !

Från Bonnier-pressen och dess ledande lögn-blaska – som jag inte tänker besudla denna blogg med att nämna – rapporterades i dagarna om ett nytt fall av ”Christian Belittlement”. Denna gång gällde det en helt ny redaktionsmedlem, med mycket goda meriter visserligen, som tydligen försöker ”stjäla” mina teman, och på olika sätt förminska Asatro och Hedendom, samtidigt som han inte alls verkar ha läst något om de senaste arkeologiska landvinningarna vid Gamla Uppsala – ett ämne som jag skall få be att återkomma till i form av en bokrecension. Jag har å andra sidan inte läst Magnus Västerbros DN-inlägg, eftersom jag aldrig någonsin läser DN – så det kan ju jämna ut sig. Enda undantaget är de öppna debattsidorna – men nej, men nej – av uppenbara skäl läser jag inte DN – jag har sagt upp min prenenumeration för flera år sen, och jag tänker aldrig någonsin ändra på detta.

Frågan är, varför DN alls behöver denne nye skribent, på varannan veckas basis, men välkomna välkomna kära Bonnier-familj – ni är ju – som katoliken Erik Helmerson – ändå så ”väl integrerade” på er egen tidningsredaktion – och vad ni producerar har vi redan sett.

Själv föredrar jag fortfarande Dick Harrison i Svenska Dagbladet – långt vederhäftigare som historiker av facket, och ingen halvsunkig ”tendensfarbror” typ Herman Lindkvist.

Det var nära, att jag helt missade denna veckas två ledande notiser – som har direkt bäring på min egen, garanterat Hedniska Värld, samt hela Hedendomen i Sverige, vars främste nyhetsbevakare jag ju faktiskt är – i bloggform dessutom. Ingen intresseförening, inget ”samfund” – de som finns tar sig själva på lite för stort allvar, tycker jag – sedda mot vad de faktiskt är – och inga av mina medhjälpare i den Hedniska bloggosfären, fångade ens dessa två nyheter för veckan – Runkampen och DN:s ”Härskar-tekniker”

Som alltid blandar jag friskt – ”Comic Relief” ena sekunden, ren Nyhetsbevakning av klassiskt snitt nästa sekund.

Samtidigt har en viss ”Vinterstädning” skett bland de ”gamla” inläggen på denna blogg från 2018 och framåt – och om principerna för det arbetet, lika väl som innehållet i mitt artikelarkiv, ska jag berätta i nästa inlägg…

 

”Vad hände egentligen Frans G Bengtssons Bibliotek ?”

av

De allra sista resterna efter Frans G Bengtssons bibliotek, på lagerhyllor av Billy-typ i magasinen hos Gullspångs Kommun (fotot hämtat från kommunens hemsida)

Frans G Bengtsson, den lärde essayisten, humanisten och hedningen – för särskilt kristen var han inte, denne ”Röde Orms författare” – kanske de flesta etniska svenskar väl känner till. Jag har redan tidigare i denna blogg varit inne på vad som hände med ”Jussi Björling-Muséet” i Borlänge, och vad ansvariga kommunpolitiker där gjorde med alltsammans, och vilka grupper i den kommunen som helt tillåtits ta över, sedan det anmälts och behandlats av en kollega i den svenska bloggosfären, där vi påträffar så väl ”Allmogen”, som ”Svenska Kulturbilder”.

I denna tid, när så mycket av kulturlivet ligger i Covid-träda, och så mycket förstörts av ansvariga politiker och det som skulle vara rikets högsta ledning, har allmogemän och de lärde gjort gemensam sak på nätet. Jag har fått lära känna bloggare av båda sorterna, män som ännu gör skäl för att kallas ”mina landsmän” – och så skall det också förbli.

Jag har berättat för er om Torshammar-ringarna från Norrort och museifynd, som smälts ned och gått direkt till metallåtervinningen, därför att en viss Kulturminister vid namn Kuncke (med känd ”kulturell” tillhörighet och med sin bakgrund som porr-modell i Slitz och media-stjärna fullständigt klarlagd)  tyckte att så skulle ske, och efter vad man vet faktiskt kan ha gett order om den saken, något som beskrivits av bland andra Ola Wong i Svenska Dagbladet.

Jag har berättat för er om Sigurds-ristningen på Ramsunds-berget utanför Strängnäs, den som okunniga kommunpolitiker och en ännu okunnigare Byggnadsnämnd under en viss ”Ingrid Biraths” ledning nästan helt lyckades förstöra genom en sk ”lokalt upphandlad byggentrepenad” och andra fadäser. Miljön kring Ramsunds-berget kommer aldrig bli helt återställd, och kan aldrig återskapas till vad den förut var – och Strängnäs Kommun har fått betala miljonbelopp för att återställa vad ”Birath-dådet” i Byggnadsnämnden helt förstörde.

Minns ni hur en helt okunnig Byggnadsnämnd, i förening med sk ”Kulturpolitiker” i Strängnäs nästan helt lyckades totalförstöra en av landets värdefullaste runinskrifter, i förening med en ännu oseriösare byggfirma, som heller inget kunde eller visste… ?

 

Jag har berättat för er om enskilda runinskrifter, som kunde förlorats i samband med sk ”klottersanering” med högtrycks-tvätt, och vem, vad eller vilket slags personer det var, som fick sköta den kommunala ”klottersaneringen” – naturligtvis helt utan uppsikt – som det alltid går till i ”Landet Löfvén”. Just Holmfast-Ristningen blev dessbättre helt återställd, och det kan ni läsa om under en ny sektion på min blogg, ingång här ovan.

”Kulturmiljöbrott” kunde aldrig styrkas, heter det. Men vem, vad eller vilka var det som kommunen – via ”Entrepenad” skickade ut för att ”klottersanera” – och vilka motiv samt kunskaper hade dessa ?

Jag har också berättat för er om en runsten i Upplands-Bro, som nästan blev totalförstörd den också, sedan en viss individ, av viss etnisk och känd religiös status fick för sig att spraya kristna symboler på den. Det är fortfarande oklart, om den stenen alls gick att ”klottersanera”, eller varför inte den individen lagfördes och dömdes i Domstol – men i ”Landet Löfvén” kan man ju få ”frigång” för det mesta, dubbla mord inbegripet.

Att vissa vandaler har en viss religiös, etnisk och kulturell hemvist, samt vad motivet bakom vandalismen i själva verket är, blir i vissa fall helt uppenbart.

Slutligen har jag också Moraliserat över den nu Riksbekanta ”Bankomaten i Rissne” och vad slags individ som varit verksam där, trots vad Kriminalvården uppger om ”Rigorösa Säkerhetsbestämmelser”.

Uppenbarligen är läget i ”Landet Löfvén” ungefär så som det alltid är, eller så som det har varit – i ständigt eskalerande omfattning – så länge den Regeringen, samt den närmast föregående har suttit vid makten, och den som alls vill överleva, eller till på köpet vill ha kvar något av sin egen etnicitet och kultur, särskilt om han heller hon råkar vara etnisk svensk; får alltså se om sitt eget hus och sina böcker, alldeles själv och med de små, små medel, som överhuvudtaget står till buds i dagens läge.

Därmed är vi tillbaka till utgångspunkten för denna lilla essä, eller vad som egentligen hände med Frans G Bengtssons bibliotek, som nu har tillfallit Gullspångs Kommun, och finns kvar som ett ”minnesrum” på det lokala biblioteket, som naturligtvis har vissa Covid-inskränkningar, och därför inte alls håller öppet för allmänheten numera.

Gullspångs Kommun, fortfarande existerande nära ”Svea Älv” från istiden, och gränsen mellan Svea och Göta Riken i Tivedens marker

Att Frans G Bengtsson, som ju var Lundensare och Skåning, alls kom att flytta norrut och till Tiveden, beror på flera saker. 1939 – när Andra Världskriget bröt ut – var han nygift med sin Gerda, som kom från Ribbingsfors, och den verkliga centralorten i Kommunen är förstås fortfarande Gullspång, och inte alls Hova, som man felaktigt kan läsa på Wikipedia, för det var just på Ribbingsfors Gård i Amne Härad som Frans G slog sig ed, och det är skillnad, skall ni veta.

Han var då relativt nyetablerad som författare, och inte alls så folkkär som idag. Han hade publicerat ett par diktsamlingar, flera essäsamlingar – essäerna var förstås först publicerade i dåtidens tidnings-media på papper, nota bene – och han hade till och med lyckats ge ut sitt stora Historieverk om Karl XII:s levnad, något han än idag blivit hatad och angripen för, trots att det vetenskapligt sett var fullständigt oklanderligt, och skrivet på ett utomordentligt, historiskt korrekt källmaterial.

Trakten kring Gullspångs-älv och Sveafallen längre norrut beskrev han själv såhär:

Här flyter nu, nedanför sluttningen där jag ligger, den fridfulla Gullspångsälven, som jag lärt mig att tycka om; om den har aldrig en enda sonett gjorts, skulle jag tro – kanske inte så mycket som en limerick. Likväl är den på sitt sätt en ganska förnäm älv; den bildar gräns mellan Svealand och Götaland, dessutom hade den förr ett namn av vördnadsvärd uråldrighet. Den hette Amn, ett ord så gammalt att det torde gå tillbaka till Bronålderstid eller längre; det gamla folket i Latium hade samma ord i formen Amnis, som betyder stor flod. Men detta Amn har sedan länge kommit ur bruk, kanske på grund av uttalsvårigheter. Hamn, famn och namn går nog så lätt att säga, men Amn är svårare, liksom som det krävde mer påpasslighet på tungan.

Därför övergick man så småningom till att säga Gullspångsälv, som faller sig lättare och som låter som om det var fråga om ett avloppsdike från ett Municipalsamhälle.

Det gamla förnäma namnet har likväl inte försvunnit, här heter det alljämt Amnehärad och Amneholm, ett namn som hastigt skymtar på ett blad i vår medeltidshistoria, för så hette fästet på den lilla holmen vid älvmynningen, som brändes av Engelbrekts män”

  • Ur Essän ”I Gröngräset” 1947

Lägg märke till Frans G:s karaktäristiska stil, och hans sätt att behandla svenska språket – inte ett ord för mycket, inte en stavelse fel. Han levde i en tid, då människor fortfarande kunde skriva korrekt och elegant svenska – och inte bara det – han gick direkt tillbaka till ursprunget, berättade hela historien, geografin, läget för den plats han befinner sig på, liggande i gröngräset 1946 eller möjligen 1947, ett år då världskriget tagit slut, och han åter har tid att formulera sig korrekt, samt skriva. En suverän ”lägesbeskrivning” och ”fältdagbok” – men med höglitterära kvaliteter, som står sig..

Så gör en vis man !

Än idag finns det också ett Frans G Bengtsson sällskap, naturligtvis, som försvarar hans språk, samt påhoppen från pöbel och därmed likställda, som någon gång varje årtionde försökt lansera tanken att Frans G skulle vara nynazist, bara därför att han skrev om Karl XII. Samma skit, samma exkrementer, som förståndshandikappade och halvidioter tar till om oss Asatroende, för att nu använda Frans G:s eget språkbruk – för han sa och skrev en hel del om släktet ”halvidioter” också – även bland hans dåtida landsmän, faktiskt.

I staden Lund finns vissa minnesplaketter, som blir svåra att ta bort från husväggarna…

Men krigsvintrarna och livet i den gamla herrgården hade inte varit lätt, liksom hans stora Romanbygge ”Röde Orm” som gjorde honom Rikskänd, och till mångas idol, eftersom den kom ut under krigsåren – 1941 och med sista delen 1945 – och tröstade ett helt folk, genom att berätta för dem om ett annat slags Sverige, om en länge sen förgången och lyckligare tid.

Men han var också mycket exakt – arkeologiskt exakt, in i minsta detalj, och levde verkligen efter fältropet ”A writer shouldn’t write what he doesn’t know” också när det gällde historiska romaner. Det har ofta blivit omvittnat, att den plats han använt som exakt förebild för Orms och Ylvas Vikingagård och nybygge uppåt Hallandsåsen i andra delen av ”Röde Orm” exakt motsvarar den udde nära Rössjöholms Gods i Tåssjö socken, där Frans G själv vuxit upp, tillbringat mycket av sin barndom och där han säkert visste, att man gjort fynd av pilspetsar och andra järnföremål i jorden – föremål som då inte systematiskt förstördes, av sådana krafter i vårt land som hatar vårt folks historia, och själva begreppet ”etniska svenskar” – bara för att de enligt den nya ”Greta-tron” ska lämna in alltsammans till metallåtervinningen…

Jag sätter dock inte ut en exakt pil till var förebilden till Röde Orms gård låg, eller vilken udde på flygfotot ovan det är fråga om – risken för förstörelse, ”skattsökare” med metalldetektor, eller allmänt ”fornsederi” som den nuvarande ägaren med all säkerhet inte vill ha in på sina marker, är ändå alldeles för stor.

Hans hälsa var nu bruten, och redan under 1940-talets krigsvintrar blev han gammal och sjuk. Det skildrade han också i essäer som ”Vintermänniskan”, kontra ”Värmeledningsmänniskan” och andra – för mig – centrala verk, som jag faktiskt tagit upp och flera gånger använt i denna blogg – i tankeform, vill säga.

Han uppehöll i det längsta korrespondensen med sina egna läsare, till och med med barnen, och den ”Skånepåg” som kom med i en av hans egna essäer, med brevfrågan om Ölet i Kung Blåtands hall, och ifall ett helt ölfat till Jul blivit helt förstört, därför att Sigtryggs huvud råkat hamna i det – det förlorade huvudet – ett resultat av Orms hugg – gjorde ju inte så mycket – men Frans G lär ha räknat ut exakt hur många öltunnor, det fanns i hallen den kvällen, och varför där sannerligen icke rådde minsta brist på öl och mjöd – faktisk författare, som han var.

”Minnesrummet” på Gullspångs Bibliotek, som det ser ut idag. Erik Rafael Rådbergs porträttbyst och författarens gamla Schack-spel (schack var något han skrev mycket om) är allt som finns kvar, men det säger inget alls om den ursprungliga biblioteksmiljön, eller de förhållanden Frans G faktiskt levde under. (foto från Gullspångs Kommuns hemsida)

 

När Frans G Bengtsson gick ur tiden, 1954, var det ingen som brydde sig om hans bibliotek, på över 5000 volymer. I 1950-talets USA-inspirerade och (S)-ledda Folkhem, fanns det inte utrymme för sådant överhuvudtaget – det hörde icke till tidens anda. Hans familj bodde kvar på Ribbingsfors gård tills 1960, men sedan var där slut. Allt som fanns kvar, blev en liten hyreslägenhet i centrala Gullspång. Och ändå var det här höggradiga historieverk, internationell forskningslitteratur – och bara en fjärdedel av böckerna var på svenska – resten självklart på tyska, franska, engelska och andra stora kulturspråk. Vad han själv kallade ”The Litterature of Pure delight” och skildrade i sina egna essäer, var inte alls svenska verk, och framförallt inte något av dåtida svensk skönlitteratur, vars ”backfischprosa” eller infantila språk – dåtidens ” Akbar Hrunkeböö-Swezka” inte tilltalade honom alls.

Själv har jag i mitt eget högst privata bibliotek kring 40 hyllmeter litteratur, samt blott och bart ca 1740 – 2100 volymer, räknat i tryckta bokverk på papper av alla de slag, så jag blir aldrig så flyhänt eller beläst som Frans G Bengtsson. En som haft mycket mer, och som nyligen gått ur tiden -just hans bibliotek borde också bevaras för eftervärlden – är Jan Myrdal, stridbar in i det sista – som ju lämnade oss alla 20 Oktober förra året – och han hade faktiskt 50 000 volymer – ett svårslaget rekord, tio gånger så stort som Frans G Bengtssons, men så var också Jan Myrdal en energisk man på alla vis, och tillika finns det ju ännu ett Jan Myrdal-sällskap, plus ett Jan Myrdal-bibliotek – på riktigt, och i verkligheten – men hur länge detta bibliotek ens får finnas kvar, innan någon totalförstör även det, och innan alla bidrag dras in, får vi väl se...

Herr Myrdal skall, enligt bekräftade uppgifter, haft flera bokhyllor även inne i badrummet och på toaletten i de tarvliga käll och trähus han innehade som bostad, till hans livskamraters förfäran, men så långt har jag själv aldrig gått ännu, angående ”the litterature of pure delight”…

Frans G skrev också hela essäer om ”det närmaste sällskapet” eller råttorna i hans träväggar, fladdermössen, och förstås även bina, som bodde i de halvruttna och förfallna hus, som fanns i Ribbingsfors trähusmiljö, men det var ändå ingen som förstod vad han verkligen menade med detta, och vad det sade om författarskapets villkor. Emellertid – han dog först 1954, som sagt – vid exakt 60 års ålder – han uppnådde aldrig ens pensionsåldern, och fler år fick han inte – jämfört med 90 för exempelvis Jan Myrdal.

I den nu totalt bortglömda essä-serien ”Sällsamheter” från Raben & Sjögrens förlag, på sin tid (1970-1990 talen – men oroa er inte, gott folk – den kommer snart att ersättas av något oerhört mycket sämre, kvalitetsmässigt och innehållsmässigt, liksom varit fallet med ”Svenska Turistföreningens” på de sista 20 åren fullständigt urusla ”Årsböcker” – de var i över 100 år något helt annat…) skrev journalisten och författaren Lennart Jörälv – som fortfarande lyckligt nog är i livet – en essä om det Bengtssonska biblioteket. Han redovisar dess läge och status fram till 1981, alltså för nu 40 år sen, och det är hans uppgifter ur boken ”Sällsamheter i Västergötland”, volym 1, ISBN  91 29 553484 sidan 84 – 89, som jag nu använder för att skriva detta.

Det började som en ordentligt skriven serie essäer och reportage om Svenska Sevärdheter, skrivna av journalister…sedan gick kvaliteten ned…

Turligt nog var det också i ”Sällsamheter”-seriens absoluta början, då det inte fanns nyutgåvor, sämre dubbletter över svenska landskap (jämför Bengt G Söderbergs Gotlands-bok, med det eländiga snömos, som senare serverades om samma provins) som Jörälv gjorde sin bok, och han byggde den troligtvis på äkta intervju-material, och inte på hörsägen.

Frans G:s 5000 volymer blev liggande i en fuktdrypande källare, i hyreshuset i centrala Gullspång. Men Sune Jakobsson, rektorn i en lokal skola, menade klokt nog att det inte kunde fortsätta så – något måste väl göras. Han försökte entusiasmera det lokala näringslivet, utgjort av bolagsherrarna i Amnehärads Lions Club för saken – men ”de va för durt, tyckte stämman” så det blev aldrig av. Detta hände på 1970-talets början – men Sune Jakobsson var en lojal medborgare, samt etnisk svensk. Han gav sig inte, han utvecklade själva förslaget – och kunde framåt 1977 entusiasmera lokala krafter i hela Gullspångs-bygden på annat sätt, via försiktiga framstötar.

Man hittade en nedlagd charketuriaffär, kommunen ville betala hyran, och frivilliga krafter på orten satte igång med att bygga om det forna slakteriet till bibliotek, och kultur-lokal. Sommaren 1977 var allt klart. Gullspångs-bygden hade en ny, lokal och regional turistattraktion, som faktiskt skulle finnas, existera och leva vidare i mer än 50 år – trots vad som hänt med landet Sverige under mellantiden, för som vi alla vet, förvandlades det sakta men säkert först till ”Landet Reinfeldt” och sedan ”Landet Löfvén” – och så hamnade allt på dekis och på lekis, under (C) + (mp) och de galna Gretornas ADHD-HBTQB-regim som också lagt en tung, helt förlamande hand över det verkliga kulturlivet, liksom ”nysvenskarnas” och de ”ensamkommande” invällarnas ständigt tillväxande skaror, vars fortsatta existensberättigande just här, och i Gullspång kan ifrågasättas – för våra politikers fullständigt sjuka visioner, kommunalt eller nationellt, har inte längre med sunt förnuft att göra.

”Habeat Sua Fata Libelli” heter det fortfarande på medeltids-latin – eller ”Också böckerna har sina öden”.

I boken ”Hundra Svenska Smultronställen” av K A Adrup, som kom ut 1986 på Bra Böckers förlag i Höganäs (Bra Böcker gjorde under de åren fortfarande skäl för sitt namn, men det var innan Bi Puranen) finns fortfarande Frans G Bengtsson-biblioteket i Gullspång med, och in på 2000-talet fortsatte det att fungera som det var tänkt, under lokala krafter, som sagt.

Men sedan tog alltså det kommunala biblioteket över alltsammans, och nuförtiden är de mest angelägna sevärdheterna, enligt Gullspångs Kommun (som fortfarande består) och det som verkligen skall bevaras och framhållas som fina turistmål förstås kristet medeltids-gyckel och buskis på lokal-nivå, med vissa försök till publik-knipande inslag, Gårdsbutiker typ ”Yuppies Ridshop i Hova”, samt ”Stikkan Anderssons födelsehus och Loppis-butik” som skall ha första platsen..

Allt enligt den sortering, begreppsförklaring och ganska röriga verklighet, som Gullspångs Kommuns lokala kultursekreterare och webb-designers lever i, där de inte längre ser vad som verkligen är väsentligast i tider av kris, och vad som är värt att bevara för ett folk.

Nu behövs det bara en verkligt stor, anlagd biblioteksbrand, likt den som inträffade vad gällde Linköping Stiftsbibliotek för 21 år sedan. Kommunen hade placerat en viss ”Invandrarmottagning” – som det hette då – i intill-liggande våning, och det var nära, att inte bara det kommunala biblioteket, utan också mycket sällsynta medeltida manuskript för alltid förstördes, allt på grund av en enstaka sk ”nysvensk” som skulle släppas in i vårt land, och förstås tilldelas medborgarskap, helt automatiskt. Jag kan försäkra er, att jag känner till de väldigt speciella juridiska omständigheterna också i det fallet, inte minst som någon ur min familj donerade sina sista ”vanliga” böcker till återuppbyggnaden av det kommunala biblioteket i Linköping den gången – men sakförhållanden, får ni fråga ”Östgöta-Correspondenten” om..

Midvinter-dagen har passerats – den inföll alltså den 15 Januari och inget annat – och min egen essä är nästan slut. Men en sista Hednisk Tanke tränger sig på, och det är oåterkallerligt, eftersom det rör skillnaden mellan Vinterns mitt och själva Midvinter-solståndet, som jag förklarade för er igår.

Framlidne Riksbibliotekarien och Spaningskompanichefen Harry Järv, Bataljon IR 61, Österbottens svenska Regemente.

På Midvintersolståndets dag, 21 Januari 2009 dog vännen Harry Järv, för han var verkligen en sann vän i rättan tid av just mitt liv, och inte bara ställföreträdande Riksbibliotekarie – som han blev utnämnd till under Kulturmarxismens stora tid på 1970-talet – ordinarie Riksbibliotekarie tyckte man dåförtiden var en titel som man måste förhindra just honom att få, av politiska skäl och på grund av hans tidigare liv som Spaningskompanichef under Finska Vinterkriget, då han försvarade sitt eget folk och land emot Stalin, och Sovjet. På grund av uteblivet stöd från Sverige, tvangs ju Finland till allians med helt andra nationer, och detta faktum, stack ”Järven” heller aldrig under stolen med.

Det blev mig förunnat att möta honom enbart två gånger, och båda gångerna slog han till mig i solarplexus, rakt ovanför Mellangärdet, så hårt han någonsin kunde – och jag kan försäkra er, att det var kraft i den högernäven. Första gången var utanför hans bostad strax nära Mariatorget på Södermalm, anno 2003 om jag inte minns fel, och andra gången var på premiären för filmen ”Framom Främsta Linjen !” 5 Mars 2004, en händelse som blev betydligt bättre dokumenterad än vårt första möte, ute på gatan.

En av Harry Järvs ständigt återkommande deviser här i livet var meningen: ”Det är egentligen bara tre saker jag kan. Det är kommatering, närstrid och fotografering” och efter dessa deviser levde han ett helt liv till 88 års ålder, helt och fullt. Hans fot blev bortsprängd av en mina i kriget. Han lät det inte bekomma sig särskilt – utan klättrade vidare på rangliga biblioteksstegar tills ett år före sin död – till hans hustrus skräck, för han hade turen att leva i ett långt äktenskap, som inleddes när han återhämtade sig på sjukhus i Stockholm, och bland annat fungerade som tolk åt döende, enbart finsktalande soldater.

Under sin tid som kompanichef, inrättade han också ett slags ”frontskola” åt tre av sina mannar i spaningskompaniet, som aldrig kommit upp till ”Lyceum” eller Gymnasiekompetens. Detta skymtar också förbi i trailern till ”Framom Främsta Linjen” – men vad mitt och Järvens andra möte, 5 Mars 2004 – 16 år sedan – tiden går ! – nu angick, så gav han mig det andra slaget, hårdare och desdo grundligare, ”Nå helvetti, bara för att ja inte minns dig, pojk, gammal som jag nu är” sade han – och så small det till ! Han inrättade förbandsbibliotek vid fronten, med verkligt läsbara böcker – inte underhållning eller ”pure delight” och även ”Schlomos skola” – alltså ett slags synagoga, skött av frontens ende Judisk-Finlandssvenske soldat, eftersom man talade Svenska och ingenting annat än svenska som kommando-språk i Österbottniska och Finländska Arméförband på den tiden – och trots den stormakt Finland för tillfället var allierad med, lät allt detta sig genomföras – av en äkta ”genomförare”.

”En gång Kompanichef – alltid blott Kompanichef !” (ett foto från ”tiden”)

Jag hade också fräckheten, ja impertinensen, att 5 Mars 2004 visa honom en liten kria, som jag själv nyss hade skrivit. ”Rödpenna hit” ropade Harry Järv. ”Sådär skriver man inte – ändra allt, från rubrik till slutkläm – sådan gröt- och mjölkprosa vill jag inte veta av… Skriver du i tidning, eller i media alls, så måste du vara kontroversiell, sticka ut, göra dina läsare arga, ja fly förbannade om så behövs – för annars är det ingen mening alls med att skriva !”

Så lydde hans råd – och med tanke på vad Harry Järv själv ständigt och återkommande skrev om VSB-pakten, och Urho Kekkonen i rollen som Finlands längst sittande President, och hans förhållande till Mauno Koivisto, den därpå följande Presidenten, tog jag lärdom och följde i hans fotspår. Det är ingen skam att åka på stryk och bli tillrättavisad av en sann mästare, ty man ska veta, att Harry Järv också var en skribent och krönikör av Jan Myrdals unika sort.

I sitt yrke som Riksbibliotekarie, samlade han bland annat på antika texter och manuskript i original, ja också på papyrus – som Hans ”Hatte” Furuhagen skulle ha gjort – om han haft den möjligheten. Arvet efter honom – 2800 volymer – eller 70 hyllmeter emot mina 40 – förvaras nu i Vaasa, svenska Österbotten, bevakat av en stiftelse av lojala landsmän – ja just landsmän till oss svenskar, inte finnar – och det var där hans hemstad var, under studietiden.

Där finns det ännu att se och besöka, även detta Covid-år – och av begränsade öppettider, märks nog ingenting – ty Finland är ett åtskilligt bättre land för människor att leva i, än ”Landet Löfvén” eller det som nu är återstoden av Sverige, så länge det nu varar.

”Svenska stam på svekets kuster – Vad är liv, och vad är död ?” skrev en gång Bertel Gripenberg, en annan finlandssvensk.

Och se – även det citatet stämmer fortfarande.

Fler minnen av Harry Järv, eller ytterligare om just hans liv och gärning, skriver jag kanske mer om en annan gång. Mitt eget bibliotek, som alltså bara räknar 2500 verk av högst varierande värde och kvalitet, har jag redan testamenterat bort en gång, men det visade sig vara till totalt ovärdiga personer och organisationer. Om det hinns med, tänker jag i sinom tid omtestera allt, eller bidra till vissa, särskilt utvalda antikvariat.

 

 

En Humanist går ur tiden

av

Så vandra våra store män
ur ljuset in i skuggan.
Här ligger denne riddaren
utav Förgyllda Suggan

Hans ”Hatte” Furuhagen, den kände Humanisten, Hedningen, Spexaren, Underhållaren är död. Han uppnådde åldern 90 år, men nu, på det andra Covid-årets början, har han samlats till mina litterära fäder – för han var en förebild i mitt skrivande, liksom Jan Öjwind Swan och många andra.

Furuhagen var ursprungligen lärare i Latin, men kom att skriva böcker om Antikens Historia, och mest aktuell av alla dessa verk är kanske hans populärvetenskapliga bok om Pompeji, ”Pompeji och ruinerna” som kom 2004, och som var en uppdatering av ett verk han själv skrivit under 1960-talet, hela 40 år tidigare.

Han vederlade all kristendom och bevisade omöjligheterna i Bibeln, genom verket ”Bibeln och Arkeologerna” 2010, och hur vad som skildras i den, orimligen kan tillskrivas någon ”jehova” eller ”gud”. Han gick på teatern i Aten – genom sina böcker och i sitt sinne fanns han på antikens ”Agora” – och hela hans liv var en ”Agon” eller en Humanistisk kamphandling, kanske på flera sätt som ett – och han skrev böcker om Brödets betydelse för den antika folkförsörjningen också, inte bara ”Bröd och Skådespel” eller ”Panem et Circenses”.

Jag minns också att han myntade uttrycket ”Den egyptiska Cirkushästen” om hela det Antika Egypten, en civilisation som var världsledande på sin tid, men som började gå under när en Monoteistisk, vanskapt galning till Farao vid namn Echnaton, försökte införa något som hette Monoteism. Vi vet också hur det slutade för Nildalens civilisation. Dynasti efter Dynasti, travade på i samma fotspår, förutsägbar och trött som vår nuvarande fläsklägg till Statsminister, och till slut föll hela kulturen samman. Islam kom, och Egypten blev en tredje rangens öken-nation – det finns kanhända lärdomar att dra ur detta, tyckte ”Hatte” Furuhagen, även om han som jag starkt förenklar, ja populariserar – men det m-å-s-t-e man ibland som god Humanist.

Den enda antika och hedniska kultur han inte vågade närma sig, var den Nordiska. I den miljö han växte upp var tydligen hatet emot det svenska, och oviljan att betrakta det egna landet som en kulturtradition, alltför stark. Jag tror det har att göra med förhållanden i den lilla bondbyn Borg, där han växte upp; och den intellektuella torftighet, som fanns där. Men – han träffade Tage Danielsson på Östgöta Nation i Uppsala, och en Humanist och skämtare från Linköping, fann en annan Östgöte från trakten av Norrköping, där byn Borg ligger än idag.

Succén var given, och manifesterade sig bland annat i ett antal – enklare – humorprogram i TV, som ”Mosebacke Monarki” – från en tid och ett Sverige, som inte längre finns – och som yngre generationer helt säkert ratar – men också den enkla humor dessa Humanister hade, deras fånerier, deras spetsfundighet, fångade på sin tid det svenska kynnet..

Fortfarande aktuellt ämne, inspelat 1967 – ”Klimat-alarmism” och ”Greteri” är helt onödigt…

Nu är han borta, och finns inte mer – och vad övrigt är, blir snart till tystnad. Men Hedningar och Humanister som jag själv – vi minns – och vi marscherar glatt vidare. Vi är inte som de små infantilisterna och zuisterna, de shii-tarna, på marsch mot den kristna Världsbranden, som de hyllar och försöker återkomma. Vi vet, att Ragnarök inte är slutet, utan ett cykliskt förlopp, en avbild av vad som sker i naturen runt om oss varje år, och vi tror, att bättre tider skall komma. Vi är de hedna – vi är de ludna !

”Brosa-Tru” i AmeriKKKA, ”fornsederi” och Söndags-Schamaner – NU igen !

av

Kära Läsare !

”I have said it before. I have said it again !”

Låt mig presentera årets första – mycket lätt lösliga – ”Bildgåta”. Vad är det för likhet mellan de här tre bilderna – och de  på alla sätt ovärdiga personer som uppträder på dem ? Vad gör dessa personer för genomgående fel ?

Som vi ser, håller de allesammans på med Pöbel-fasoner. De använder religiösa symboler, delar ur ett kulturarv och saker som inte alls är deras, saker de för det första inte har någon ordentlig kunskap om, och för det andra inte riktigt behärskar.

Vad gäller personen och det fina exemplaret av släktet Söndags-Schaman längst till vänster (fast det troligen gäller någon från extrem Höger), så har han redan gripits, samt tillsammans med ett fyrtiotal andra personer redan spärrats in, som följd av sin medverkan i stormningsförsöket på Capitolium, 7 Januari i år. Enligt de ursprungliga mediarapporterna den dagen, blev endast en person skjuten till döds under själva stormningen, medan tre andra senare dog av ”medicinska komplikationer” som svenska media löjeväckande nog faktiskt skrev.

Personerna i Mitten – som missbrukar Tyr-runan och råkar komma från den likaledes högerextrema organisationen NMR, samt den sk ”Fornsedare” med kopplingar till AFA och de autonoma miljöerna, längst ut på den extrema vänsterkanten – som jag visar längst ut till höger i bild (ja – det är förvirrande – inte sant) har jag redan berört, så sent som 2020. De har i och för sig aldrig lyckats genomföra något lyckat stormningsförsök av en parlamentsbyggnad, sant nog – men de har gjort tillräckligt mycket skada i samhället ändå.

Förargelseväckande beteende är en mindre allvarlig åtalspunkt än allmänt uppror – javisst – men bildbevis räcker.

Bilderna är inte tagna ur ett slumpvis sammanhang, utan bevisar ett planlagt och konsekvent agerande från PÖBELNS sida, från början till slut. Man har dessutom agerat offentligt, och inte privat, ty privatlivets helgd skall väl respekteras, även hos Pöbel och Amerikaner, får jag förmoda. Relevant bevisprövning är också till sin fördel, och i alla tre fallen, så föreligger den faktiskt.

Asatrogna ledare från diverse samfund – och enskilda auktoriteter typ Freyja Aswynn i England, UK har redan tagit totalt avstånd från den skrikande pöbel, vi sett i Washington DC på den sista tiden. Man har anmärkt – klokt nog – att Tors Hammare – som denne osmaklige tattare burit, nedtattad som han var – inte ska bäras vid sådana manifestationer, att Vi Asatroende inte vill bli sammankopplade med sådant, och det gäller ”Fornsedarnas” taffliga och ständiga utspel om att Thor ska göras queer, Queer ska vara Thor – Torshammaren skulle göras till symbol för internationell Homosexualitet, vilket några som fortfarande kallar sig ”Samfundet för Forn Sed” fortfarande har högst upp på sin agenda, tillsammans med samarbetet i det ”Interreligiösa Rådet”, samarbetet med ”Black Lives Matter” och andra ännu mer diskutabla politiska organisationer, som säger sig agera ”Anti-Fascistiskt”

Bildkälla: Associated Press

Vad det rör sig om i alla tre fallen är Pöbel, rätt och slätt.

Det rör sig om Pöbel, därför att de här personerna ser ut som pöbel, agerar som pöbel, handlar som pöbel, och de har tagit till sig pöbelns metoder, uttryckssätt och sätt att vara. De klär sig som pöbel, uppträder som pöbel och därför ÄR de pöbel, eftersom deras egna handlingar dömer dem – inte deras tankar eller åsikter.

Spekulationer över i vilken grad Mr Donald Trumps fd. twitter-konto – nu avstängt – samt vilket antal republikanska senatorer som möjligen kan krävas för att ställa den förre presidenten inför Riksrätt, lämnar jag fullständigt därhän för dagen.

Nej – vad som intresserar mig att reflektera över för själva dagen, är själva tillvägagångssättet, samt det faktum att beväpnad Polis – till och med framför en av de mest hårdbevakade Myndighetsbyggnaderna i hela Världen, som vi nu känner den, var tvungen att släppa fram pöbelmassan, och inte kunde agera eller respondera med skjutvapen, helt enkelt därför att även det hade varit synnerligen olämpligt i den aktuella situationen. Ingen tårgas, inga nät, ingen spray eller färgmarkering, inga ”non-lethals” i vapensammanhang var på plats överhuvudtaget. Den enda respons man hade att välja på, var antingen skarp am eller inget alls – och i det fallet valde man alltså ingen insats alls, klokt nog, utan spärrade inte vägen för demonstranterna.

Vad som däremot fällde dem, var det interna kamera-systemet. Kameror gav bildbevis för hur pöbeln agerade, och försökte avbryta och störa den demokratiska processen.

Just detta tycker jag för dagen är en oerhört viktig lärdom i sig. Jag måste tacka min konstnärs-bekanting Mark Bodé, over there och i Californien, för den observationen och det uppslaget, för utan det hade jag inte reflekterat.

Bilder helt tagna ur sitt sammanhang åstadkommer inte mycket,- men rörande Söndags-Schamanerna och hur de fortfarande agerar – se detta videoklipp över det taffliga beteende, som Maken till en viss Kulturminister ”Amanda” (partifärg Mp) redan ådagalagt – offentligt och framför en myndighetsbyggnad i en Norrlandsstad.

”Älgarna kommer ut ur våra maskiner – skall det vara mer ”Kulturpolitik” modell (Mp) ??

Ok – nu resulterade just det sista uppträdet inte i arrest, eller lagförinfg men detta är som vi vet Landet Löfvén – det land som en gång var Sverige – och vilka styrande vi har där, det vet vi också.

Mina tankar går för dagen också till Nika-upproret borta i Konstantinopels 500-tal, då de båda ”Cirkuspartierna” de blå och de gröna försökte störta Kejsar Justinianus, och hans maka Kejsarinnan Theodora, vars förflutna milt sagt var ännu mer betänkligt än Melania Trumps, eller för den delen Alice Bah Kuncke – före detta ”Utvikningsbrud” på Slitz – i rollen som ”Svensk Kulturminister” med nedsmältning av fornfynd och särskilt Torshamar-ringar från just huvudstadens Norra Förorter högst upp på s-i-n agenda.

Redan 10 januari år 532 urartade de båda ”Cirkus-partiernas” pöbelfasoner i Konstantinopel till allmänt uppror. Närmare 30 000 personer uppgavs ha dött, enligt historikern Prokopios, som faktiskt är en mycket pålitlig källa…

Man har påstått, att Prokopios för sin del skulle ha motiverats av personligt agg till Kejsarparet, när det gäller hans skildring av dessa och andra händelser, och Prokopios ”Anekdota” eller Hemlig Historia, som den också kallas, översattes kongenialt av Sture Linnér, för ett antal år sedan, men se – det stämmer inte – för Prokopios var en seriös och ansedd historiker, som var i tjänst hos dåförtiden ledande män.

Rörande motsättningarna mellan ”De gröna” och ”De blå” och vad tvåparti-system, i förening med fullständig brist på demokrati, eller ett icke-fungerande demokratiskt system kan leda till, behåller jag mina funderingar för mig själv, men rekommenderar att ni tar kontakt med min gamle bloggar-kollega juristen Paulus Indomitius, som ju har en hel del kunskaper, just vad gäller det gamla Bysans. Vad Theodora angår, skall jag kanhända återkomma till henne nästa år, men nu är jag ingen Dick Harrison – ni vet han som plagierar mina teman i SvD – och får oförskämt bra betalt för det dessutom.

Oavsett vilken tro eller religion, politisk tillhörighet eller vad som nu önskar man än må ha – eller inte må ha – får man till sist välja sida, och trots all ”Multikultur”, ”Interreligiösa Råd” under Muslimska Brödraskapets och ”Svenska” Kyrkans ledning, BLM:er – nej – inte ”Bonniers Litterära Magasin” (som förkortningen faktiskt betydde en gång i tiden) vet jag i alla fall förbannat väl, vilken sida jag själv valt, och vilka intressen jag väljer att representera här i Världen.

Om ni vill höra en anekdot till för dagen, kan jag erinra om den unge artillerilöjtnant, som en varm julidag 1789 hade befälet över de fåtaliga kanoner, som lär ha funnits inuti Bastiljen. Han trädde fram inför pöbeln, i folkets fulla åsyn, på Bastiljens vindbrygga och lär ha sagt som så:

”Här i min högra hand har jag en biljett från Kungen själv, Le Roi meme, som råder mig att ”tirer sur le canaille” eller skjuta ned packet.

Eftersom det är lite svårt för mig – under rådande omständigheter – att bestämma vilka av er som är Pöbel, respektive Pack, och vilka som är hederliga medborgare, ger jag er exakt 30 minuter från och med nu – för att försvinna härifrån och GENAST utrymma platsen.

De av er, som nu faktiskt nu VET med er att ni ÄR Pöbel och pack, får gärna kvarstanna, för efter 30 minuter påbörjar jag eldgivningen – men ni övriga – som alltså bestämt er för att INTE tillhöra pöbeln, kan lugnt gå hem…”

Löjtnanten dödades samma dag i spetsen för sitt fåtaliga manskap, och hans huvud blev utburet därifrån på en spetsig påle. Men, han var liksom jag en man, som trodde på sin Kung, liksom sin förmåga att välja sida.

Vägplaner vid Stonehenge under laglig prövning…

av

Det finns protest-aktioner och protest-aktioner. Det finns folkliga missnöjesaktioner av förnuftigt, samt mindre förnuftigt slag här i Världen, som vi nyligen fått se under veckan, och det finns styrande i Världen som fattar beslut, som sannolikt aldrig någonsin skulle ha tagits. Exakt vilka Världshändelser jag syftar på, skall jag försöka behandla i ett senare inlägg, men för en äkta Polyteist och Hedning som mig själv, är dessa observationer helt vardagliga.

Den nybildade aktionsgruppen Save Stonehenge World Heritage Site Group (numera förkortad SSWHSG) i Storbritannien kunde den 3 Januari i år rapportera, att den nått sitt första delmål. En ”legal challenge”, eller närmare bestämt en prövning i Högsta Domstolen angående de föga genomtänkta och direkt skadliga planerna på en vägtunnel rakt under Stonehenge, som hotar att förstöra en av Världens mest kända – och känsliga – fornminnesmiljöer, kan nu komma till stånd – i laga ordning – för det är så man gör i just Storbritannien, åtminstone för tillfället.

Hela summan, 50 000 Pund eller mer än en halv miljon SEK, som den lagliga prövningen beräknas kosta, samlades in på frivillig grund från givare bland allmänheten – på mindre än en månad. BBC har förstås inte varit sena med att komma med ett saklig och väl formulerat inlägg om detta, vilket skedde redan på Nyårsdagen.

Redan de kommersiella exploatörernas ursprungliga plan från 2002 lade fast en orimlig vägsträckning, rakt genom fornminnesområdet, samt en avstängning av nutida väg A303 – vilken fortfarande är rimlig att göra..

Jag har själv berört detta synnerligen märkliga bil-tunnel projekt, på mer än 3,2 km motorvägstunnel rakt under monumentet – med alla de starkt negativa konsekvenser det får för landskapsbild och arkeologi – i inte mindre än fyra inlägg under hösten, för de som behöver ett förtydligande.

Från BBC har nu i en andra artikel meddelats, att det juridiska prövningstillstånd som nu lämnats in, tidigast kan avgöras om sex veckor. Först då är det sannolikt, att den brittiska domstolen meddelar sitt Domslut, och till det kommer att Brittisk juridik som alla säkert minns till stor del vilar på sedvanerätt, prejudikatsförfaranden, jury-beslut och mycket annat, som vi i Sverige inte skulle vilja ha i vår nationella Juridsprudens, som baseras på hela lagar eller till och med färdiga balkar (jfr PBL, Byggnadslagar och det som en gång var ”Byggninga Balk” samt att någon generell ”väglag” inte finns i England överhuvudtaget).

Tidtabellen i ärendet är så konstruerad, att ”Surveying work” och lantmäteritekniska förberedelser till stora kostnader för exploatörerna (som förmodligen borde satsa på något annat större infrastrukturprojekt än just detta i Wiltshire – större uppgifter saknas inte) beräknas ske under sommaren 2021. Själva motorvägsbygget är därefter tänkt att inledas först 2023, men det är en åtgärd som den Brittiska Staten och Transportdepartementet alldeles uppenbart har felprioriterat, och är dåligt utrustade för att genomföra, vad ekonomin angår.

Tunnelprojektet skulle kosta minst 1.78 miljarder brittiska pund, men kan redan vara åtskilligt fördyrat, och man ska komma ihåg, att felslagna infrastrukturprojekt typ Hallandsåsen mm, kan dra på sig dubbla eller flerdubbla exploateringskostnaden – exempel saknas inte från andra länder. SvD berättade i en intressant artikel år 2020 vilka enorma svårigheter som finns i den brittiska nationalekonomin, inte minst på grund av EU:s groteskt orättvisa behandling av öriket vid en ”Hård Brexit”.  Storbritannien har nu det största budgetunderskottet sedan andra världskriget. Ekonomin har krympt med 11 procent – den största observerade nedgången sedan 1700-talet. (inte 1941, som det felaktigt påstås) Finansminister Rishi Sunak tvingas låna 400 miljarder pund, eller 4550 miljarder kronor bara i år.

Under sådana förutsättningar, och på grund av att generell vägstandard (congestion!) järnvägsförbindelser, VA-väsen i storstäder och många andra betydligt mer angelägna projekt under rubriken ”Infrastruktur” är betydligt mer angelägna för Storbritanniens del, kan man fråga sig om det Brittiska Transportdepartementet kan fortsätta försvara vad som varit ett felaktigt beslut, redan från första början.

Diverse mer eller mindre ”Charitable” eller ”Frivilliga” institutioner av typen Heritage Trust och de som tjänar pengar på turism samt att driva ”visitors centre” på orten saknas inte heller, men relevansen i deras inpass är bara partsintresse, och har ingen betydelse för själva ärendet. Vad allmänheten i Storbritannien tycker och anser om saken är helt klart, och det bevisas redan av det faktum att nybildade SSWHSG redan har omkring 70 000 medlemmar och underskrifter från hela Världen, däribland också min.

 

Alternativa vägdragningar, obetydligt längre (max ca 4 km ovan jord) saknas inte…

 

En alternativ vägsträckning, som helt utelämnar A303 och bara låter den vara avsedd för lokaltrafik, men inte genomfart skulle erbjuda många fördelar. Genomfartstrafik rakt över Salisbury Plain i form av motorväg är ett dåligt alternativ i alla händelser, men en ny väglänk Norrut längs Floden Till (som jag skisserat i svart här ovan) skulle bara innebära ett marginellt högre sammanlagt transportarbete, nationalekonomiskt sett, och dessutom inte vara mycket längre och mycket billigare (ovan jord!) än än mer än 3 km lång motorvägstunnel.

Landskapsbilden skulle sparas, hela UNESCO World Heritage området skulle kunna undvikas. Ifall man inte bundit upp sig för tunnelbygge – och felslagna vägplaner – i tid…Den enorma ”River Till Viaduct” som man också tänkt bygga, behövs inte heller, men en väg upp längs Tills dalgång kan konstrueras, utan att boende eller byar behöver beröras. Studera själv era Ordnance Survey Maps vid behov.

Nu får en Domstol på Nationell Nivå avgöra saken, och angående The Right Honourable Lord So-and-so, så förutsätter jag att Domaren ifråga inte är något Pund-huvud.

”For England – And Saint George ! – Även om han egentligen är Sigurd och jag är en Hedning”

Raud den Rammes dag

av

Idag firar många Asatroende, främst i USA och en del anglosaxiska länder, Raud den Rammes dag.  I Sverige är denne fulkeskung från Hålogaland eller Nordligaste Norge bortglömd, men i Norge firas han också, mest beroende på de odödliga passager som finns i den fullt historiska Olafs Saga Tryggva, eller berättelsen om den kristnade kung Olaf Tryggvason, och hans många illdåd emot hedningarna. Raud den Ramme, som på Engelska kallas ”Raud the Strong” – en smula felaktigt, därför att en man som är ”ramm” eller flink i nävarna också är rörlig och smidig, och visst inte bara stark i allmänhet var också Gode och en firad sejdkarl, och ägde tillika ett stor drakskepp som hette ”Ormen” och det var större än något skepp, som kung Olaf senare kom att äga, ty vid denna tid var ”Ormen Långe” med sina 34 årpar ännu inte byggd.

Det betyder att Rauds drakskepp måste ha haft närmare 35 meters längd eller mer, och rymt närmare 100 mans besättning – och kanske är det inte omöjligt att finna spår av det eller hans gravhög ännu, för enligt Heimskringla bodde han invid Saltströmmen på två öar som hette Gylling och Häring – idag finns det två orter som heter Godönäs och Löding i närheten, och ortens topografi ser delvis annorlunda ut än under 900-talets sista år, när kung Olaf bestämde sig för att slakta och plundra de sista självständiga Jarladömena i Norr. Man kan bara tänka på de skepp man fann i Sydnorge under 2019, och som ingen trodde att det var möjligt att återfinna, ända tills nu. De var från 800-talet (se bland de tidigare inläggen) och långt över 25 meter de också, även om de kanske inte kan kallas ”Drakar” – ty ett sådant skepp skall ha minst 32 bänkar.

Alltnog, Raud den Ramme och hans folk mötte kung Olaf i öppen strid, och även om sagan säger att de ska ha besegrats, kom de helskinnade därifrån och seglade så bort genom att kryssa mot vinden, och det gjorde de så skickligt och bra att ingen kristen kunde följa efter dem, och Olaf började då ljuga för sitt eget folk och säga att det var trolldom.

Saltstraumen, inåt land förbi Bodö, som där ser ut idag. Här finns ett mäktigt tidvatten, som hindrade de kristna att komma fram, och trakten har varit befolkad av Nordmän sedan romersk järnålder

Hålogaland var isfritt till och med under den senaste istiden, och öarna på Ofoten var redan då bebodda. Man har hittat brödsäd från långt före kristus och spår av långhus, som visar att Hålogaland var färdigkoloniserat och bebott av Nordmän – inte samer och därmed likställda – under bronsåldern och vidare framåt. På Bodö-näset har man hittat minst 30 större gravhögar av sydnorsk typ, som visar att man var ett självständigt rike i norr med rika förbindelser mot resten av Norge och andra delar av Världen, men de kristna slog sönder allt detta. Raud blev belägrad på sin egen gård, och man ville tvinga honom att anta kristendomen.

Han vägrade, och förblev hedning in i det sista. Då befallde kung Olaf att man skulle trycka in en huggorm i ett avsågat dryckeshorn, och så petade man med en glödhet järnten i hornets ena ände. Då kröp huggormen ned i svalget på Raud, för man satte hornet framför munnen på honom, och så åt sig ormen in i hans inälvor, och därav förblödde och förgiftades han inifrån, medan de kristna njöt av anblicken och hånade honom. De flesta av Rauds egena män torterades sedan ihjäl av de kristna på olika sätt, bland annat genom att brännas på bål eller av att plågas till döds med glödande järn.

Olaf Tryggvason stal Rauds skepp, och en del säger att det var den mindre ”Ormen” som ännu fanns när slaget vid Svolder till slut stod, och Norrmän, Danskar och Svenskar till sist gjorde gemensam sak emot de kristna, och tog en rättvis hämnd för Raud, hans folk och många andra, hela Norden alltöver. Olaf plundrade och stal också ansenliga rikedomar, och det första de kristna gjorde, när de kom ill Halogaland, det heliga landet i Norr, var att bränna ned alla gårdar och lägga hela landsändan öde. Det ”Thule” redan Pytheas talade om, långt före kristus, och det Midnattsolens och Midnattsmörkrets land i Norr, som Prokopios och andra Byzantinska historiker beskrev, har av många identifierats med Rauds glömda land, och många hedningar flydde som vi vet över till Island, där Asatron aldrig riktigt dog ut, utan finns kvar än idag.

Man anser också, att det funnits fler historiska urkunder om Hårak på Tjötta, Raud och alla de andra Jarlarna och Fylkeskonungarna, som var hedningar och Asarna trogna allesamman, fast de kristna förstörde alla källor och sagasamlingar de fick tag på.

Raud föll som en god man, och han representerade en god och rättvis sak.

Hans minne lever och firas än idag, som vi kan se. Och Asatron är inte bortglömd. Män kan falla, och gårdar och bygder brinna, men man kan inte förinta ett starkt och enat folk, eller dräpa dess tro, hur många män, kvinnor och barn de kristna och slikt anhang söderifrån och från Särkland än dräper, och än månde dräpa i detta nya decennium.

Sann tro och sanna gudar skall alltid finnas kvar.

 

 

Hans Helighet Påven, MSB, Dödssynder och Dygder…

av

Hans Helighet Påven, som nyligen fått ställa in sin traditionella nyårsmässa eftersom han lider av bensmärtor – vilket jag själv också gör för tillfället, och sedan en akut sjukhusvistelse sedan tre dagar tillbaka, lär så sent som i Julas ha sagt, att av alla Katolikernas sju dödssynder, är Likgiltigheten emot Nästan och Världens problem den absolut största, och mest utbredda, samt den som är mest typisk för vår tid.

Länge Leve Påve Franciscus, som i Boxning vart en friskus !

Nu är jag hedning, och inte alls katolsk som alla vet. Inte heller är jag någon Påve, ingen Storpåve i alla fall, och för alla de Småpåvar, som döljer sig inom den fullständigt urartade ”Fornseden”, New Age i övrigt eller NAS, Nordiska Asa Samfundet i synnerhet, ber jag att få betacka mig.

”Från himlens höjd jag stiger ner, och ropar så till er: Dröj ej mer !” (Illustration ur seriealbumet ”Church State” av den kanadensiske tecknaren Dave Sim)

Jag vill inte ”förpåvas”, alltså undergå en papafikation. Jag tror inte heller på begreppet ”synd” överhuvudtaget, eftersom det inte finns och aldrig funnits inom Asatron eller den Nordiska Hedendomen. Asatron har heller aldrig haft några Påvar, eftersom det är emot dess blotta natur, och därmed inga andliga överhuvud med en sådan eller jämförbar status överhuvudtaget. Titeln ”Allsherjargodhi” som det Isländska Asatrufélagid utsåg redan på 1970-talet, då det grundades, och som alltjämt är i bruk där, är blott och bart en administrativ titel, precis som Gode-värdigheten alltid varit på Island, och ger dess nuvarande innehavare, Hilmar Örn Hilmarson, visserligen en hel del status, men någon rätt att uttala sig i trosfrågor för all Världens Asatrogna, har han likväl inte, kommer inte att ha, och har heller aldrig haft.

Här i landet har det tyvärr funnits en del snedvridna individer under 1990-talet, en väldigt lustig figur som kallade sig ”Frömund Ansheljargode” bland annat – titeln har ingen som helst vettig innebörd varken på modern isländska eller den norröna som talades i heden tid, inte på något Nordiskt språk –  och som inte bara utropade sig till någotslags Påve, utan också påstod att alla Asatrogna alltid skulle ha varit vegetarianer, samt att våra förfäder också allesammans var det, helt utan minsta bevis för denna vanvettiga utsaga. Han försökte också driva ett slags krog på Järvafältet utanför Stockholm, men det befanns ganska snart av lokal Polis på orten, att den var en såkallad ”Olämplig ungdomsmiljö” eftersom fornsedarna var där och rökte hasch i vanlig ordning, något de synbarligen ofta gör på sina sammankomster.

Detta var anno 1992, om jag inte minns fel, men ingen har hört talas om någon ”Frömund” sedan dess. Istället har vi fått se ett stycke pårökt ”Rådsgydja” i TV 4:s morgonsoffor och annat, som hela tiden ihållande påstått att just hon skulle ta sig den självutnämnda rätten att tala för alla Hedningar i Sverige, och som numera – tillfälligt degraderad till ”övergydja av Stockholm” (en annan ”egenpåhittad” titel, som ter sig högst löjlig, när en person med högst sådär ett tjugotal fanatiska anhängare anser sig kunna tala för en hel storstadsregion om 1,5 miljoner människor) är såpass intolerant, att hon inte ens kan ta en vettig och saklig debatt angående ”fornsederiet” och dess väldigt underliga åsikter, verksamhetsformer och politiska vanföreställningar, för sådana finns som bekant i rikt mått inom just den rörelsen, och därmed närbesläktade.

För att återgå till Hans Helighet Påven, okränkbar, ofelbar och dessutom sakrosankt som han är – i sin ungdom utövade han sporten Boxning, och hans koppling till flera erkända idrottsmän och boxare har också varit aktuell på senare tid – säg visste ni det ?

”En Påve kommer sällan Ensam”

Påven är mycket besviken, säger han i det Finländska Hufvudstadsbladet och till och med i en del andra svenska media – besvikna kan vi ju alla bli, av olika skäl och olika orsaker – men vad som verkligen irriterade Hans Helighet, den 3 Januari i år och före de senaste händelserna i Amerika, var att all världens makthavare, rika och andra potentater inte ens respekterar de Covid-regler de själva ställt upp, skenheliga som de är, och ”De tänker inte på de som stannar hemma, på de som drabbats ekonomiskt av nedstängningarna, eller på de sjuka. De tänker bara på att åka på semester och ha roligt”, säger påven. I den svenska pressen har enbart och endast bara NT – Norrköpings Tidningar vågat dra den självklara parallell, som uppstår gällande den politiska situationen i stort i vårt eget land, det som en gång var Sverige, men numera är ”Landet Löfvén”

 

”Små Påvarna, Små Påvarna – är lustiga att se. Båd kräkla, båd kräkla och mitra hava de”.. Mannen till vänster begick misstaget att åka till Kanarieöarna över Jul. Han måste genast avgå.

Vad vi kallar lögner, och rena underlåtenhetssynder är – liksom ”vanelögnare” i Politikens Värld och annars – vi har ju också ”forskare” på Hedendom som t ex Fredrik Gregorius vid våra universitet – kanhända en bedömningsfråga. Kanhända har hans helighet Påven rätt, när han kritiserar våra makthavare.

”De sju Dödssynderna” – Målning av den tyske konstnären Otto Dix, 1933

Nu är jag som sagt Hedning, och tror därför inte på själva begreppet Synd, och i synnerhet inte på några Dödssynder, eftersom vi redan ur själva verkligheten tydligt kan se att det inte existerar några absoluta synder, och att inte ens Dödssynderna enligt katolicismens korta katekeser är ordentligt definierade. Vad som räknas som syndigt, respektive icke syndigt, och såpass moraliskt klandervärt så att det skulle föranleda ingrepp från den existerande rätts-staten (som i en viss MSB-chefs och före detta Rikspolischefs fall) blir en bedömningsfråga.

Enligt en annan katolsk ”lista” – dåligt definierad och därmed öppen för allehanda missbruk – är det bara följande, som utgör de såkallade ”fyra himmels-skriande synderna” enligt katolicismens sätt att se – efter vad jag hört:

  1. mord;
  2. den sodomitiska synden; (1 Mos 19:1-11)
  3. förtryck av fattiga, änkor och föräldralösa barn;
  4. försnillande eller undandragande av dagspenningen eller arbetslönen.

Som god statstjänsteman finner jag Regeringen Löfvén på sannolika grunder skyldig till allt av ovanstående. Misstanken om åldringsmorden – i hundratal eller tusental är enligt Covid-19 kommissionen under utredning, och gällande Sodomin, har vi sett hur en viss Fredrik Federley, toppman inom Centerpartiet och representant för Regeringen vid EU i Bryssel, först beviljats vårdnaden över ett femårigt barn (numera sju) och sedan sammanbott med en dömd pedofil under ”frigång” vars straff samme Federley uppenbarligen försökt förkorta till noll och intet, bara för att han skulle skapa en sk ”regnbågsfamilj” och legalisera sodomi i Sverige, något också ett antal andra Centerpartister försökt. (Se bland annat här, om hur Ordförandeskap i diverse kommunala ”familjenämnder” genom Annie Lööfs berömda ”center” visats förenliga med ren pedofili)

Å andra sidan – själv tror jag enbart på Juridik, uttryckt genom ett sekulärt samhälle och ingen Naturrättslära, där rätten för eviga tider och alla förhållanden är förutbestämd. Brittisk Lag gäller inte i Sverige, Tysk lag gäller inte i Finland, Finsk lag gäller inte i Frankrike, och Svenska Lagar gäller inte i Storbritannien, vilket bland annat är klart utsagt i Brottsbalkens portalparagrafer, om någon nu vill veta.

Enligt Asatron skipar Asarna rätt vid sina domssäten, de har inte rätt, och det finns heller inga som helst eviga domslut, ty man måste lag göra, lag  tälja och lag säga, lika väl som runor, vilket följer av Runatal Havamals. Därav framgår redan, att rättvisa är ett relativt, inte absolut begrepp.

Angående dödssynderna – sju till antalet, så har jag själv bara följande att säga, ifall de nu ska vara just de här:

  1. högmod,
  2. girighet,
  3. lusta,
  4. avund,
  5. frosseri,
  6. vrede,
  7. lättja

Något Högmod anser jag mig knappast lida av, inte vid sidan av de stolpskott av släktet människa, som jag redan räknat upp, ingen nämnd och ingen glömd. För övrigt tror jag också, att de flesta synder inte är alls är så dödliga som det sägs, när det gäller listan ovan. Kristendomen lär ut överdriven ödmjukhet, krälande i stoftet inför en inbillad ”Gud” och annat som inte alls är nyttigt för mänskligheten, och är just därigenom en skadlig religion, då den inte värdesätter individens värde, eller rätt till självbestämmande. Hybris – vilket förvisso finns som begrepp i Hedniska kulturer, vore förresten en långt bättre definition.

En ledare gör sig skyldig till Hybris eller Högmod, då han inte kan överblicka konsekvenserna av sina egna handlingar, och heller inte kontrollera sina egna anhängare.

Angående nr 2) Girigheten, så anser jag det inte vara en synd att törsta efter kunskap, exempelvis, att se om sitt eget hus, att hjälpa sig själv på det att också gudarna må ge envar hjälp, men en långt vanligare synd i Sverige – och speciellt dess hedniska del – är särskilt nummer 4) Avunden och Missunnsamheten, liksom den illa dolda skadeglädjen, vilken genomsyrar alla snöda hjärtan.

Rävar – särskilt Skabbrävar – har alltid setts som onda djur enligt Katolicismen, därför att de symboliserar girigheten… Och skabbigt folk finns nog och övernog…

Vad sedan 3) Lustan angår, anser jag inte att normal mänsklig sexualitet är en synd. Här ligger en av kristendomens stora nackdelar, för den har hela tiden visat enorm missunnsamhet emot människorna, när den inte unnat dem någon glädje av det faktum att vi har två kön (ja, könet är en biologisk realitet, ingen ”social konstruktion” som en del helt felaktigt tror) och inte tre eller fyra. Avhållsamhet är ingen dygd för en hedning, och den sortens kristna pryderi som nu går under den falska varubeteckningen ”feminism” ger jag heller inte mycket för. Sverige är Feminismens Saudi-Arabien, det har man ofta konstaterat, och det vimlar av länder i vårt närområde som har betydligt sundare, öppnare och ”frigjordare” attityder ibland normalbefolkningen, och heller ingen repressiv lagstiftning, eller lika mycket hyckleri och politiska skådeprocesser.

Vildsvinet och Freja har i alla tider varit symboler för samma grundläggande drift, nämligen den sunda könsdriften… som katolikerna hela tiden inte förstår och fördömer, därför härskar ibland dem alltid celibat, sodomi och pederasti

Vi kan alla erinra oss Annie Lööfs och Federleys falska skådeprocess emot Eskil Erlandsson, ett av de största justitiemorden i modern tid, vad Sverige angår. Någon juridisk bevisning emot Eskil Erlandsson har aldrig funnits, och han har inte mindre än två gånger friats i Svensk Domstol, trots att man via politiska påtryckningar förmått ett enda enstaka Hovrättsråd att gå med i den hysteriska anklagelse-leken, som troligen utlösts, när Erlandsson, som är en ärlig man, protesterat emot Stureplans-centern, Federleys fjollor och vad de hela tiden ägnat sig åt.

Vem är förresten skyldig till den största synden, när en gammal mans ömmande knän jämförs med Federleys missbruk och påstådda ”vårdnad” om en sjuårs flicka, och vad hans ”livskamrat” gjort sig skyldig till ? Herr Erlandsson har inga förstörda liv och inga för livet skadade barn på sitt samvete, men det har Federley, som nu fortfarande ”mår dåligt” innan han åter skall göra ”comeback” inför nästa val och i politiken.

Återigen – ser vi inte syndernas relativism, till och med när det gäller ”dödssynder” – och vad är egentligen en dödssynd ?

Själv skulle jag vilja hävda, att vad vuxna män och vuxna kvinnor gör med eller mot varandra, i de flesta fall är enbart deras ensak, så länge samtycke föreligger, och därmed finns ingen synd alls, inte ens i fråga om prostitution (som Asatron inte alls fördömer, och heller inte har fördömt) eftersom ”hor” bara betyder otrohet eller svikande av löften, men den som inget svek har begått, har därför heller inte horat.

Hor är däremot att bryta eder (om man ingått äktenskap) eller att ballra om vem man haft sex med, intrång i privatlivet och svekfult betende på Internet och i media, och även uppenbar lögn – om din granne eller ”nästa”, skulle väl kallas för en långt värre synd, ifall man nu ska ha en katolsk katalog över ”synder”

Avunden, som ofta drar sig själv vid näsan, symboliseras enligt katolikerna av en Hynda.

Vad gäller synd nummer 4, Avunden, har jag redan kommenterat den, och jag kan nog inte sägas lida av någon avund, särskilt inte vad gäller Påvar och Politiker. Däremot vet jag att det finns många i min närmaste krets som avundas mig, både för kunskaper, ägodelar, framgångar, de förmågor jag har och mycket annat, och i flera årtionden igenom har de aldrig visat sig annat än missunnsamma och småaktiga, men den sortens människor vill jag för min del inte umgås med.

5. Frosseri, alltså övermått i fråga om mat eller dryck, eller andra utsvävningar, som strider emot måttan och röjer omåttligheten, beskrivs redan i Hávamál, särskilt i de inledande stroferna om dryckenskapen, omåttligt krävande gäster, som suger ut hela länder och värdfolk, men läs också strof nummer 21:

Hjarðir þat vitu,
nær þær heim skulu,
ok ganga þá af grasi;
en ósviðr maðr
kann æ
vagisíns of mál maga.

Denna strof av Hávamál har som många andra ofta blivit vanställd och felöversatt, särskilt av de som med full avsikt översätter dåligt för att skada, släpa Asatron i smutsen och förnedra den, precis som Lars Lönnroth (en av de sämsta översättare av Eddan, som vi någonsin haft) men i min översättning lyder den – och jag översätter för min del mycket exakt, utan att lägga till ett enda ord för mycket, eller göra fel i ordval – det kan jag rakt fram säga, utan högmod:

”Hjordar det vet
när hem de skall
och gångar då av gräset
men en oklok man
kan aldrig
väga sin mages mål”

”Vagisins” har nämligen inget med ordet ”väg” att göra, men syftar på en vägning, och där står faktiskt ”mål” i originalet, som ett mål mat. Kort sagt: Oden och Gudarna vänder sig emot missbruk, och det skall väl vara måtta i allt, sex inbegripet, men för mycket sex kan ingen dock svårligen ha, ty det är vanligen omöjligt att dö utav det, eftersom man i vilket av för mycket mat eller för mycket dryck först blir illamående, sedan utmattad – och det är ingen synd, ifall det inte leder till indolens eller lättja.

Angående Vrede, nr 7 – skulle jag inte säga att Vrede i sig är någon synd alls, utan enbart en sund och naturlig reaktion hos människorna, utan vilken ingen vilja till förändring är realiserbar, för det är bara och endast bara när vreden blir överilad, eller tar sig uttryck i rena våldshandlingar, som den blir farlig, även om många kristna förstås fruktar den, ty ”för Nordmännens raseri bevare oss milde herren gud” brukade de lalla och traggla i sina kyrkor.

Redan Påven själv kände vrede, när han i sin ungdom tränade boxning, och utan vrede inombords, kan man inte förändra någonting av tillståndet här i Världen, eller likt en boxare själv så sitt första slag, som bör sluta med knock-out på motståndaren, fortast möjligt. (Och kan man inte ens det, bör man fortast möjligt dra sig ur ringen, inte gå till Captolium i onödan, och inte ställa sig där..)

Pöbel är Pöbel, och Amerikaner är Amerikaner. Titta på den synnerligen illa klädde individ i mitten, som missbrukar både sin kropp med fula tatueringar, och dessutom MISSBRUKAR Tors Hammare som symbol ! (Vrede är ingen synd, men brist på omdöme är det förvisso)

Likgiltigheten, nummer 7 är och förblir den största synden enligt Påven, och däri måste även vi hedningar hålla med. ”Tål intet ont här i Världen, men var glad åt allt som är gott” lyder ett försök till en översättning av Hávamáls vördnadsbjudande strofer.

”Om ont du ser
Säg då att ont
Det är
och giv ej
dina fiender frid”

Är ett annat, ofta citerat försök till översättning av samma strof, strof 127 för övrigt.

Här gäller dock, att man måste lära sig det Hedniska Frids-begreppet, och vad Fridh som juridisk term egentligen betyder, och inte misstolka allting, särskilt inte sådant som kristna människor inte kan förstå i alla fall, just därför att de är obildade kristna och därmed pöbel, lika mycket pöbel och mobb, som de Trump-anhängare som nyligen stormat Capitolium.

Det talas också mycket – hos en del amerikaner, som är fullständigt obildade, dumma i huvudet och inte kan förstå bättre – om att det skulle finnas nio stora Hedniska Dygder, eller ”Nine Holy Virtues” eller något sådant.

 

NEJ – detta är Bogus, Bullshit, ”Fornsederi” och Make-Believe. Hávamál innehåller INGA ”Nio bud” och verklig Asatro är ingen svag ”Motivational Poster”

Föga vet då de här vilseförda vraken att deras nio dygder bara är hitte-på rakt igenom, och skapades av två enstaka herrar anno 1974, som kallade sig ”Stubba” respektive ”Höskuld” och falsk försökte ”kristifiera” Asatron genom att idiotiskt nog tro att det skulle gå att ”koka ned” den till någotslags ”Nio Odens Budord” som en ren parafras på ”Tio ”guds” Bud”. Herrarna ifråga kallade sig också ”Odinister”, en beteckning, som i likhet med det ytterligt fula och missvisande ordet ”fornsedare” aldrig funnits, där för att riktig Tro, Trofasthet, Treue, Truth är något annat.

De nio påstådda dygderna är ett nattsvart, intellektuellt misslyckande, och enbart en dålig parodi på vad Asatro och Hedendom verkligen står för, lika dålig eller bra som katolicismens eviga dygde- och synda register, och lika irrelevanta, när det gäller att bedöma grunderna för det som kan kallas ett moraliskt eller mänskligt handlingsmönster.

Gudarna har i alla fall skapat oss till att handla och ta konsekvenserna av våra handlingar i alla fall, och så länge dessa inte är direkt dödliga eller livsavgörande, är förmodligen hela diskussionen om synder eller dygder helt ovidkommande.

Själv skulle jag vilja slå ett slag för vad som ryms i Runatal Hávamáls, om ni ens känner till det, de 18 av 24 ursprungliga runverser vari Oden själv lär oss vilka skador han kan undanröja, vilka problem han kan lösa, och det är som vi alla borde begripa till sist mycket nyttigare, än att enbart tala om synd eller dygd.

”Det må vi se,
när nogsamt vi själva
oss granska,
att ingen är fri från fel
Men – dock är ingen så usel,
att han till intet duger”

lyder en annan Hávamál-översättning, och innebörden i den, versus de kristnas ständiga babbel om synder och dödssynder, begriper först den, som länge läst och begrundat mina ord.

Bernhard av Clairvaux, en synnerligen katolsk herre som var mycket för det kristna ridderskapet – som byggde på gammal Germansk ridderlighet, och i allt var ett arv från de hedniska kulturerna talade om sju stora ridderliga dygder (eller de sju barmhärtighetsverken), som det var fritt fram för var och en att försöka efterapa eller efterlikna.

De skulle då vara att

  1. Mätta de hungrande – Men vad är då det, utom att mätta dem, som hungrar efter kunskap och gott vetande, som är bättre än all sorts dryck eller bröd.
  2. Ge de törstande att dricka – men vad är då det, förutom törst efter rättvisa och kunskap – som rättskaffens män har mera av, än rusande vin, mjöd eller annan dryck
  3. Klä de nakna – Men kroppslig nakenhet är inget farligt, utom om man verkligen fryser. Verkligt naken är bara den okunnige, eller den som saknar allt omdöme, likt Trump i kejsarens nya kläder. Nakenhet är att vanpryda sin egen kropp med fula tatueringar, och smaklösa bilder. Nakenhet är att vara ovetande i allt, och avslöja brist på omdöme eller förstånd, och därmed handla obetänksamt. Men ingen nakenhet är så stor, att den inte kan skylas, och ingen brist så grav, att den inte botas med bättring, vilket Odens ord om vank och brist omfattar.
  4. Trösta de bedrövade – men ingen är så bedrövlig, som en likgiltig, andefattig och fantasilös människa, totalt utan egen vilja eller kreativitet. Den bedrövade lider av brist på hopp, men just detta kan avhjälpas – också genom den sunda vreden.
  5. Att befria de på falsk grund inspärrade – Men vad är då det ? Det är att motverka befogad orättvisa, och utbilda alla de, som sitter fast i okunnighetens garn, och sina egna falska föreställningar om rätt och fel – så kan man också uttyda det.
  6. Att Bota de sjuka. Kristendom, Islam och Monoteism är också en allvarlig sjukdom, som hindrar människan från att se att det finns flera vägar till tänkbar upplysning, än blott och bart deras egen. Och ingenting kunde vara oss sjukare eller mer förhatligt, än de verkningar vi ser av all denna myckna kristendom och islam här i Världen.
  7. Att begrava de döda. Den som begraver de döda, utför inte bara ett barmhärtighetsverk, utan ärar det förgångna livet och våra förfäder.

Till de sju barmhärtighetsverken vill jag själv lägga ett åttonde – det är att nedslå och med vapenmakt bekämpa det onda, varhelst det än visar sitt fula tryne. Svärdet är till för att brukas, liksom käppen, men dessa två skall brukas under lagarna och genom dem, inte över och utanför lagen. Lagar är inte givna av gudar, utan gjorda av människor. Rättvisa måste skipas, och kommer inte av himlen. Många tror sig vara födda till att hålla i yxan, och ännu fler vill låta den gå, men väldigt få är goda nog att hålla i skaftet.

 

År 2020 – ännu ett år av framgångar för Hedniska Tankar

av

2020 var ett år fyllt av framgång för Asatron och den nordiska hedendomen. Kanhända var det ett hårt år för resten av världen, när ordet ”Pandemi” fanns på allas läppar och samhällen i Midgårds dalar påverkades på olika sätt, men situationen kunde ha varit ännu värre. Relativt få personer avled, trots larmrapporterna; och trots att vissa regeringar gjorde lite eller nästan ingenting för att hindra pandemins framfart, blev den inte till det Ragnarök, som somliga förutspådde.

Själv vågade jag mig i våras på att förutspå att omkring 7000 personer i vårt eget land skulle vara döda pga Covid-19 innan 2020 års slut. Tragiskt nog misslyckades Regeringen Löfvén med att bekämpa ”den andra vågen” under hösten, och även om inga helt säkra siffror finns, har man nu säkerställt att antalet döda uppgår till minst 8 727 istället.  Alltså hade jag fel, och blev inte helt sannspådd ifråga om just det där.

Islam och Krystendum, två religioner som förföljt oss under lång tid, ligger fortfarande i sina dödsryckningar, vilket då och då manifesterar sig i form av ökad terror och våldsbrott i den ”allsmäktige” Gudens namn, även här i Sverige. Men sådant är ju inget att förvåna sig över. Dessa ökenreligioner från Mellanöstern är ju totalitära läror båda två, och det faktum att de inte kan acceptera någon annan uppfattning än deras egen, kommer alltid fram till slut, inte minst när man försöker resonera med dessa religioners företrädare.  Dock, allt i allt finns få moln på en Hednings Himmel, och jag själv ser i alla fall mot framtiden med tillförsikt.

Egentligen var det meningen att den här bloggen skulle minska i omfattning. Jag skulle ha skrivit färre inlägg, och antalet besök från mina läsare skulle gå ned från långt över 100 000 om året, till mindre än 75 000 – tänkte jag. Så blev det nu inte heller, trots att jag hade mina målsättningar klara när år 2020 började. Men – mitt engagemang tog överhanden, och jag fortsatte skriva, reagera och agera på vad jag såg och ännu ser omkring mig, och därför gick det nu som det gick.

Jag har fortfarande nått 100 420 läsare om året, eller ungefär minst 274 läsare om dagen, år ut och år in, efter tre år i rad – och totalt har nu den här bloggen funnits på WordPress i över sex år och i mer än tio år sammanlagt, om vi räknar dess förhistoria under andra namn. Självfallet kan man inte skriva tusentals inlägg över en så lång tid och vara lika bra i allt – någon gång måste kvaliteten också bli lidande, och det kan förekomma såväl upprepningar som felstavningar – det är jag mycket väl medveten om.

Men det jag skriver, är inte ristat i sten. Det är inte runstenar jag håller på att skapa, utan just en personlig blogg. Jag förbehåller mig rätten att ha åsikter, att uttrycka vad jag vill, och att leva och älska. Men ingenting på denna jord, varar för evigt. Varför ens önska sig evigt liv, som dessa högmodiga och inbilska kristna ? Vem tusan vill ens leva för evigt, förresten ?? Det vill i alla fall inte jag.

”Jag har kommit till er som en Härkonung, och icke som en Stolkonung, som tänkte sig sitta länge på sin tron. Kungar och Furstar finns inte till för att leva länge här i Världen, men för att vinna evig ära och ryktbarhet genom sina gärningar och dåd” – så sa en gång Magnus Barfot av Norge, om vi får tro Heimskringla, och en viss Carl Gustav Folke Hubertus får ursäkta – men det ligger något i det.

Annars instämmer jag också i vad Pär Lagerkvist, en av våra svenska nobelpristagare; en gång skrev – och det citatet lyder i engelsk översättning som såhär:

Det här är ingen ”andlig” blogg, ifall ordet andlig skall innebära inspärrad i ett elfenbenstorn, avskärmad från världen i någotslags karantän, eller kanske det slags inre exil, som en del östeuropeiska författare skrivit om. Det är en Hednisk blogg, för vi Hedningar lever, andas och verkar i den här Världen, även om det kanske mest är fråga om att verka men inte synas, vilket redan lär vara ett valspråk, så gott som något.

Fortfarande frågar jag mig själv hur stor denna blogg egentligen kan bli.  Man kan ju säga, att den ägnas åt ett förhållandevis smalt ämne, och Asatron är inte med ibland de stora Världsreligionerna, och kommer kanske heller aldrig att bli det, eftersom det är här i Norden och bland Nordiska människor som Asatron ska utövas, inte i USA, Afrika eller övriga delar av Världen. Den hör lika intimt samman med Norden som Shinto hör samman med Japan, och det är här i vårt eget kulturlandskap och vår kultur, som våra gudar och makter trivs bäst.

Som vanligt hat jag också fått veta att det finns ett litet fåtal personer här och var som inte gillar den här bloggen – en del av dem har till och med försökt stoppa den – men vad de här dummerjönsarna inte förstår, är att varje försök från deras sida att göra motstånd emot mina Hedniska Tankar bara ökar läsarantalet.

Å andra sidan finns det många som stöder mig, inte bara omedvetet genom att fortsätta läsa den här bloggen och sprida de budskap som taktfast hamras in genom den. Jag vill passa på att tacka alla därute – främst i det Hedniska Sverige – för ett kraftfulla stöd. Ser vi till Hedniska tankars genomslagskraft rent globalt, ser den i början på 2021 såhär:

 

 

Som framgår har jag lyckats nästla mig in nästan överallt, och till och med i rena diktaturstater som till exempel Kina, läser man mig. I och för sig klandrar jag inte u-ländernas befolkning, eller de mångmiljonhövdade människoskaror i Iran eller lite varstans, som har betydligt vettigare och sundare saker för sig än att försöka läsa den här bloggen, som till exempel att överleva, eller skaffa mat och arbete för dagen.

Vad som är mer betänkligt är i så fall att jag fortfarande har såpass många läsare med mig i USA, än i exempelvis Ryssland eller Kina, trots att jag i just dessa två länder av någon konstig anledning (ja – jag är ironisk nu – ni läsare kan kanske gissa vad anledningen kan vara – själv har jag redan samlat rikhaltiga bevis) är taktfast läst, för så gott som varje dag dyker just dessa två länder upp i tablån över mina läsares nationalitet, med en beundransvärd envishet, som tyder på antingen yrkesmässig närvaro, eller också på någotslags fanatism.

Och ändå har inte ”Putins hemliga trollfabriker” ni vet använt just mitt nyhets-stoff ännu, och inga högljudda protester har influtit från Kinesiska ambassaden, tillsammans med rena kidnappnings-försök, eller förstulna hot, som alltid när det gäller Kina. Kort sagt, stormakternas säkerhetstjänster tycks inte ha brytt sig om mig, inte nämnvärt i alla fall, och eftersom dessa ärevördiga institutioner inte har agerat – vilket jag ser som en avsiktsförklaring från deras sida, snarare än ett rent förbiseende – ty sådana herrar kan icke förbise något i dagens läge, eller i en värld som vår – det kan straffa sig, och det hårt – så vill jag bara säga, att de naturligtvis varit högst gentlemannamässiga, i det att de har uppfört sig som gentlemen.

Som jag alltid har sagt – Skall något alls göras, ska det göras med FULL AVSIKT dessutom…

Självfallet skall jag genast återgälda detta, och lovar härmed att inte skriva för mycket om Onkel Putin, förhållandena i staden Harbin, i nutid eller dåtid, eller andra väldigt väldigt känsliga ämnen, som kan vara tabu för mina kollegor inom en och annan säkerhetstjänst, men vad EU och dess politruker samt zampoliter nu angår, kan de fortfarande ta och kyssa mig där ryggen slutar…

 

Fortfarande har jag också alldeles för många läsare i USA, vad det nu kan bero på. Amerikansk Asatro är inget jag är intresserad av, för i mycket är den helt olik vad som praktiseras under detta namn i de Nordiska länderna, och för det andra delad i två olika läger – dels vad vi kan kalla det tokliberala lägret – Liberalism i USA är inte samma sak som vad vi vanligen menar med detta ord i Norden eller Europa – företrätt av bland annat en herre vid namn Karl E H Seigfried (ja, han stavar sig så!) som är Professor uti staden Chicago, tillika Gode samt Jazzmusiker, och så har vi vad vi kan kalla det tribalistiska lägret (tribalist och rasist är inte samma sak !) företrätt av bland andra AFA eller Asatru Folk Assembly, som vi faktiskt också har representation av här i Sverige, även om jag lustigt nog bara har gott att säga om deras verksamhet här i landet. Annars brukar man ju i diverse media västerut framhålla just detta samfund som Den Store Satan, och USA förblir nog en starkt delad nation, även nästa år och trots en ny President, som nyss kommit till makten – och där har vi orsaken till min skepsis – Västerut, Over There vet man aldrig riktig vem man talar med, eller vad man ska tro…

Teckning av JE Ander, svensk Karikatyrtecknare (från November 2015, men fortfarande aktuell)

Att jämföra den ena sidans politik eller ”take” på Asatro med den andras, blir ungefär som att jämföra John Coltrane-Jazz med New Orleans dito – och Mr Coltranes skapelser förstår jag inte alls, medan jag möjligen – men inte helt – kan förstå vad som spelats neråt Dixie. Det är allt jag har att säga, och vad Amerikaner i allmänhet angår, måste jag säga att jag inte gillar dem, trots att de är 328 miljoner till antalet, och man väl kunde ha trott eller föreställt sig, att det skulle finnas någon vettig och ärlig människovarelse också ibland dem.

Ryssar och Polacker, eller andra av våra omedelbara grannfolk har jag lättare att förstå, för säger en polack eller en ryss att han är din meningsfrände, menar han det verkligen, och står fast vid sin uppfattning. Likaså om han säger att han är din fiende, då menar han det också, helt och fullt, och kommer antagligen att försöka döda dig, ifall han nu kommer undan med det. Men Amerikaner från USA, ja de är falska som ormar, med sitt ”have a nice day” (ingen kan ”ha en trevlig dag” – dagar är allas och allmän egendom, de kan inte ”ägas”) och sitt ständiga, till intet förpliktigande småprat, som döljer sveket och förräderiet, och som Trumpar upp allt som är Trumpskt.

USA:s problem är inte mina, och Europas och Sveriges problem är inte USA:s. Multikulturalismen fungerar inte i långa loppet, enligt min blygsamma analys, och vad vi sett i USA under dess förre president, tycks vara ett ypperligt exempel på just det. Mr Biden må ursäkta, men det kommer ta mycket mycket mycket lång tid, eller två generationer minst, innan det blir ordning på Trumpilandia.

Take it or leave it. As for me, I’d rather leave it than take it, and that’s pretty much it.

Kanske kommer ni ihåg denna tabell från 2018.

Det här var ett halvtaskigt försök från min sida att illustrera var jag haft mest läsare, varje år – mest för att jag faktiskt råkar gilla det här med konkreta, bevisbara data och statistik. Vad man än sysslar med här i Världen, är det faktiskt resultatet som räknas. 2019, förresten, såg samma tabell ut såhär:

 

Sverige, USA och Finland – som fortfarande till stor del är svenskspråkigt, därför att alla Finländare fått lära sig svenska i skolan – låg stadigt i toppen bland de länder där mina Hedniska Tankar lästes, men längre ned i tabellen har det varit ständiga omflyttningar, kanhända beroende på ett relativt ringa läsarantal – siffran 365 motsvarar ju här blott och bart en fast läsare per år. För 2020 däremot, ser tabellen ut såhär:

Finland har nu för första gången på sju år rasat ned till åttonde plats, medan Storbritannien gått fram som nummer tre, medan Norge och Danmark fortfarande är land nummer fyra och fem – precis som de alltid varit. Tyskland och Ryssland är relativt konstanta företeelser på listan, liksom Spanien och Frankrike, medan Åland och Island i år alldeles försvunnit bort från 16-i-topp – kanske beroende på Covid-19 och tid i karantän, kanske beroende på något annat. Också i Japan har jag numera läsare, underligt nog, liksom i Sydafrika och som sagt Kina (har de verkligen inget annat att bry sig om, där borta – än att slösa sin tid på en blogg som den här ?) medan även någon i Portugal och Nederländerna betraktat min blogg med förstulna blickar, eller besökt dessa sidor understundom.

Tusan vet vad ni nu allesammans får ut av det hela, men emottag mitt djupt kända tack !

Till Ars och Fridar, alla läsare ! Till God äring och frid – may you live long and prosper !!

 

 

”Hedniska Tankars 10 populäraste inlägg – År 2020”

av

Den här bloggsidan innehåller numera över 2800 inlägg, om man räknar med det omfångsrika arkivet med sina temasidor. (Ni finner länkarna till dem här ovan). Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen – självklart kan ingen skribent, hur flyhänt eller skicklig han än är, hela tiden hålla den bästa kvalitet, och en hel del av vad jag skriver är dessutom saker som aldrig någonsin varit ämnade för fri tillgänglighet på internet för evigt.

Många av dem är dagsländor, adiafora;och som det mesta av all dagstidningsjournalistik är de avsedda för omedelbar konsumtion och knappast värda att sparas, hursomhelst; medan andra av mina krior – särskilt dem som redan är i arkivet – är avsedda att sparas åtminstone en liten tid. Allt föråldras, allt skiftar – och vem vill väl få ”evigt liv” som de kristna hela tiden suktar efter – men aldrig någonsin får – för allt sådant är fåfängt hopp, det vet ändå varje hedning..

Allra populärast under 2020 var min bearbetade saga om Torleif Jarlaskald och Håkon av Norge – som ni kan läsa på länken här. Folk har läst den inte mindre än 1334 gånger förra året, och den har lästs mer än 480 gånger under 2019 – jag vet också att man använt min bearbetning av AU Bååths översättning från Norröna i skolundervisning, och som ett exempel på vikingatida berättartradition överhuvudtaget, fast den dåförtiden mest var menad som en lustig krumelur, eller som en skämtsaga, som inte alls skall förväxlas med de historiska sagorna eller deras innehåll. Själv förstår jag inte heller varför just den sagan har blivit så populär, eftersom jag gjort andra och enligt mig mycket bättre sagabearbetningar efter det, men tydligen har berättelsen om den ensamme skalden, som med list utmanar och besegrar en korrupt makthavare och en skenhelig kristen, blivit mycket läst i Svea rike.

 

Som nummer två kom del 14 i min esoteriska runkurs, som också den blivit mäkta populär. (Se under rubriken ”Eddan och Runorna” ovan). Den har lästs inte mindre än 798 gånger förra året, emot 569 gånger år 2019, och man kan förstås undra varför det är så. Varför just Älgrunan eller Jalkr blivit så populär, kan jag inte svara på, men kanhända har mina läsare gillat vad som framförs, och man får komma ihåg att Algiz också är en skyddsruna, esoteriskt sett. Dessutom står runan för liv och födelse, vilket kan vara värt att komma ihåg, särskilt eftr ett år, då så mycket i vårt samhälle handlat om sjukdom och död.

Jalkr, Elhaz eller Algiz syns också i Östersunds vapensköld, som mycket riktigt visar ett  stiliserat Älghuvud…

Det tredje mest populära inlägget 2020 var det om Skånehammaren, och om Rätt sätt att bära en Torshammare. Tyvärr är det ju många galningar och kristna fanatiker som hatar denna symbol, lika väl som en del hatare springer omkring och vräker ur sig allehanda speglosor om runor, och sådant de icke förstår. Exempelvis har vi ju en prakt-nolla och ett stolpskott till Justitieminister, som mot bättre vetande trott att det skulle gå att förbjuda Tyr-runan och Torshammaren, men dessa dumheter har vi tagit ur honom, trots att han inte kunnat svara på, vad det är som fått honom att i Riksdagen framlägga ett såpass löjligt och fullständigt verklighetsfrämmande lagförslag. Nåväl, mitt inlägg blev läst inte mindre än 688 gånger, och skulle folk också sedan förstå vad de faktiskt läser, och sluta upp med påstådd ”forn sed” eller annat missbruk av Asatron och dess symboler, så skulle mycket vara vunnet – det är sant !

Den är inte till att leka med…

Del ett i runkursen – som börjar med Ur-runan och inte med runan Fehu som i Fä – för så gör bara Fähundar, och de obildade, som inte vet bättre  – fick 652 läsare, emot 469 stycken för 2019, då den låg på tredje plats och inte på fjärde, som i år.  Och jag citerar, om igen – tills ni lär er – därför att repetition är kunskapens moder, och ständig övning det rätta läromedlet !

I esoterisk litteratur, både i Sverige och utlandet, brukar man då och då stöta på den Urgermanska, sk ”äldre” runraden med sina 24 tecken. Numera används den ofta till att ”spå” i runor, en ganska tvivelaktig 1900-talsuppfinning, som det finns få eller nästan inga belägg för. Se mina tidigare inlägg i ämnet. Runorna används också som meditations-redskap, i ritualer, för att göra amuletter (företrädesvis i form av sk ”bindrunor”) och mycket annat, som inte alltid motsäger utan snarare kompletterar deras tidigare användning som skrivtecken.

Runorna kan ses som ett ”runhjul” eller en evigt snurrande krets, 2 gånger årets 12 månader till sitt antal – och talet 24 låter sig också tydas som 3 x 8. Runorna är en oktal kod, som Rökstenens chiffer-runor klart utvisar, och oktala koder finns förresten också i dagens datorer..

 

På femte plats bland 2020 års mest populära och lästa inlägg kom ett inlägg om ”Tidens gång – Alvablot, Innan-gard och Utan-gard” vilket blev läst inte mindre än 388 gånger. Som vanligt vet jag föga om varför vissa inlägg blir så flitigt lästa, medan andra inte alls blir det – och tydligt är att jag har väldigt dålig förmåga att i förväg veta vad som ska ”slå” eller gå hem i stugorna. Hade jag vetat det, vore jag tvivelsutan en rikare man, i snöda pengar räknat, men nu är det inte så.

Men ett vet vi. 2020 var som vanligt ett år ovanligt rikt på Thunbergeri, och allehanda sjuka, kristet inspirerade undergångs-kulter, trots att jorden inte alls gick under, vilket är föga förvånande, med tanke på att Bronsålderns klimat kan ha varit hela fem grader varmare än nu, vilket inte alls berodde på någon mänsklig påverkan, eller någon ”klimatkatastrof”. Brons & Blod, en av de bloggar som också skrivs av hedniska skribenter som jag själv, gjorde härförleden ett annat utmärkt inlägg om detta.

Tro inte på Bluff-Greta eller något Thunbergeri… Jorden har upplevt otaliga temperaturstegringar de sista 4000 åren, mycket högre än de som sker idag – men DET PÅVERKAR KNAPPAST LIVETS GÅNG PÅ DEN HÄR PLANETEN..

Nummer 6 på listan av de tio mest lästa inläggen tas av ”Den Udda Oddvar” och Byggnadsnämndens Ordförande i Hässle-håla ni vet, en man som anses befinna sig i chock… Läs själva om detta bygglovsdrama, på sin tid lika unikt som när Partiordförande Göran Persson skulle skaffa sig en extra gillesstuga, även om det förstås är överspelat nu.

365 personer läste denna kria av mig, och för att avge någotslags sjöförklaring i efterhand vill jag bara ha sagt, att jag förstås inte hade för avsikt att driva med någon av de stackars personer, som ofrivilligt kom att figurera i detta hemska bygde-drama. Det hela hade redan kommit lös i pressen innan jag skrev om det – och fy och bu sådant liv och kiv det blev !

Ett större hot emot sakernas tillstånd, beror däremot på klåfingriga markägare och byggnadsnämnder !                                                    (Tänk på tunnelbygget under Stonehenge !!)

Som nummer sju på listan över tio i topp år 2020 kom inlägget om ”Affären Radler”, Antje Jackélen och STASI från år 2019. Man ska veta, att den såkallade ”Svenska” kyrkan i Sverige har mycket på sitt samvete, stödet till Islam och andra diverse totalitära företeelser, stater och religioner inte minst. DDR-tidens skändligheter har heller inte riktigt lämnat den nuvarande ärkebiskopen, efter vad det ser ut – och det trots att det nu glunkas om att hon skall avgå under året – för mina kristna läsares skull hoppas jag det ryktet talar sanning, när det nu är ställt som det är med denna ”kardinalprimas” och hennes politiska förflutna.. Detta inlägg blev läst inte mindre än 347 gånger i år.

Ärkebiskopen känner sig inte riktigt kry, sägs det (Karikatyr av Sergei Elkin, Moscow Times)

Min bagatell om ”Saga och Siv – vilka är dessa Viv ?” lästes 322 gånger – även om jag inte kan förstå varför. Kanhända är det en mindre kontroversiell artikel, och något snällare skrivet – men inte mycket. Ett problem för dagens bloggare, mig själv inbegripet, är ju att man måste ta till ganska mycket ”braskande” prosa och rubriker för att alls höras – så är det ju tyvärr. Men med så många läsningar, kom detta inlägg ändå på 8:e plats, och därmed får det vara nog.

Jara-runans utseende har inte varit konstant, utan som andra runor utvecklats med tiden

Plats nummer nio på listan togs av Jara-runan, Äringens och Årets runa, trots att den kommer som nummer elva i den esoteriska runraden. Dess symbolik är däremot enkel nog, ifall man tänker efter en smula, och inlägget fick 285 läsare förra året, medan plats nummer tio bland de mest lästa enskilda inläggen för 2020 togs av Odal-runan, en annan runa som tydligen anses förfärligt kontroversiell av vissa, medan andra och mer sansade bedömare vet att den bara står för åker, fast egendom, arv och den jord vi ärvde. 281 gånger blev det inlägget studerat, och jag frågar mig fortfarande – för exakt vad ?