2020 var ett år fyllt av framgång för Asatron och den nordiska hedendomen. Kanhända var det ett hårt år för resten av världen, när ordet ”Pandemi” fanns på allas läppar och samhällen i Midgårds dalar påverkades på olika sätt, men situationen kunde ha varit ännu värre. Relativt få personer avled, trots larmrapporterna; och trots att vissa regeringar gjorde lite eller nästan ingenting för att hindra pandemins framfart, blev den inte till det Ragnarök, som somliga förutspådde.

Själv vågade jag mig i våras på att förutspå att omkring 7000 personer i vårt eget land skulle vara döda pga Covid-19 innan 2020 års slut. Tragiskt nog misslyckades Regeringen Löfvén med att bekämpa ”den andra vågen” under hösten, och även om inga helt säkra siffror finns, har man nu säkerställt att antalet döda uppgår till minst 8 727 istället.  Alltså hade jag fel, och blev inte helt sannspådd ifråga om just det där.

Islam och Krystendum, två religioner som förföljt oss under lång tid, ligger fortfarande i sina dödsryckningar, vilket då och då manifesterar sig i form av ökad terror och våldsbrott i den ”allsmäktige” Gudens namn, även här i Sverige. Men sådant är ju inget att förvåna sig över. Dessa ökenreligioner från Mellanöstern är ju totalitära läror båda två, och det faktum att de inte kan acceptera någon annan uppfattning än deras egen, kommer alltid fram till slut, inte minst när man försöker resonera med dessa religioners företrädare.  Dock, allt i allt finns få moln på en Hednings Himmel, och jag själv ser i alla fall mot framtiden med tillförsikt.

Egentligen var det meningen att den här bloggen skulle minska i omfattning. Jag skulle ha skrivit färre inlägg, och antalet besök från mina läsare skulle gå ned från långt över 100 000 om året, till mindre än 75 000 – tänkte jag. Så blev det nu inte heller, trots att jag hade mina målsättningar klara när år 2020 började. Men – mitt engagemang tog överhanden, och jag fortsatte skriva, reagera och agera på vad jag såg och ännu ser omkring mig, och därför gick det nu som det gick.

Jag har fortfarande nått 100 420 läsare om året, eller ungefär minst 274 läsare om dagen, år ut och år in, efter tre år i rad – och totalt har nu den här bloggen funnits på WordPress i över sex år och i mer än tio år sammanlagt, om vi räknar dess förhistoria under andra namn. Självfallet kan man inte skriva tusentals inlägg över en så lång tid och vara lika bra i allt – någon gång måste kvaliteten också bli lidande, och det kan förekomma såväl upprepningar som felstavningar – det är jag mycket väl medveten om.

Men det jag skriver, är inte ristat i sten. Det är inte runstenar jag håller på att skapa, utan just en personlig blogg. Jag förbehåller mig rätten att ha åsikter, att uttrycka vad jag vill, och att leva och älska. Men ingenting på denna jord, varar för evigt. Varför ens önska sig evigt liv, som dessa högmodiga och inbilska kristna ? Vem tusan vill ens leva för evigt, förresten ?? Det vill i alla fall inte jag.

”Jag har kommit till er som en Härkonung, och icke som en Stolkonung, som tänkte sig sitta länge på sin tron. Kungar och Furstar finns inte till för att leva länge här i Världen, men för att vinna evig ära och ryktbarhet genom sina gärningar och dåd” – så sa en gång Magnus Barfot av Norge, om vi får tro Heimskringla, och en viss Carl Gustav Folke Hubertus får ursäkta – men det ligger något i det.

Annars instämmer jag också i vad Pär Lagerkvist, en av våra svenska nobelpristagare; en gång skrev – och det citatet lyder i engelsk översättning som såhär:

Det här är ingen ”andlig” blogg, ifall ordet andlig skall innebära inspärrad i ett elfenbenstorn, avskärmad från världen i någotslags karantän, eller kanske det slags inre exil, som en del östeuropeiska författare skrivit om. Det är en Hednisk blogg, för vi Hedningar lever, andas och verkar i den här Världen, även om det kanske mest är fråga om att verka men inte synas, vilket redan lär vara ett valspråk, så gott som något.

Fortfarande frågar jag mig själv hur stor denna blogg egentligen kan bli.  Man kan ju säga, att den ägnas åt ett förhållandevis smalt ämne, och Asatron är inte med ibland de stora Världsreligionerna, och kommer kanske heller aldrig att bli det, eftersom det är här i Norden och bland Nordiska människor som Asatron ska utövas, inte i USA, Afrika eller övriga delar av Världen. Den hör lika intimt samman med Norden som Shinto hör samman med Japan, och det är här i vårt eget kulturlandskap och vår kultur, som våra gudar och makter trivs bäst.

Som vanligt hat jag också fått veta att det finns ett litet fåtal personer här och var som inte gillar den här bloggen – en del av dem har till och med försökt stoppa den – men vad de här dummerjönsarna inte förstår, är att varje försök från deras sida att göra motstånd emot mina Hedniska Tankar bara ökar läsarantalet.

Å andra sidan finns det många som stöder mig, inte bara omedvetet genom att fortsätta läsa den här bloggen och sprida de budskap som taktfast hamras in genom den. Jag vill passa på att tacka alla därute – främst i det Hedniska Sverige – för ett kraftfulla stöd. Ser vi till Hedniska tankars genomslagskraft rent globalt, ser den i början på 2021 såhär:

 

 

Som framgår har jag lyckats nästla mig in nästan överallt, och till och med i rena diktaturstater som till exempel Kina, läser man mig. I och för sig klandrar jag inte u-ländernas befolkning, eller de mångmiljonhövdade människoskaror i Iran eller lite varstans, som har betydligt vettigare och sundare saker för sig än att försöka läsa den här bloggen, som till exempel att överleva, eller skaffa mat och arbete för dagen.

Vad som är mer betänkligt är i så fall att jag fortfarande har såpass många läsare med mig i USA, än i exempelvis Ryssland eller Kina, trots att jag i just dessa två länder av någon konstig anledning (ja – jag är ironisk nu – ni läsare kan kanske gissa vad anledningen kan vara – själv har jag redan samlat rikhaltiga bevis) är taktfast läst, för så gott som varje dag dyker just dessa två länder upp i tablån över mina läsares nationalitet, med en beundransvärd envishet, som tyder på antingen yrkesmässig närvaro, eller också på någotslags fanatism.

Och ändå har inte ”Putins hemliga trollfabriker” ni vet använt just mitt nyhets-stoff ännu, och inga högljudda protester har influtit från Kinesiska ambassaden, tillsammans med rena kidnappnings-försök, eller förstulna hot, som alltid när det gäller Kina. Kort sagt, stormakternas säkerhetstjänster tycks inte ha brytt sig om mig, inte nämnvärt i alla fall, och eftersom dessa ärevördiga institutioner inte har agerat – vilket jag ser som en avsiktsförklaring från deras sida, snarare än ett rent förbiseende – ty sådana herrar kan icke förbise något i dagens läge, eller i en värld som vår – det kan straffa sig, och det hårt – så vill jag bara säga, att de naturligtvis varit högst gentlemannamässiga, i det att de har uppfört sig som gentlemen.

Som jag alltid har sagt – Skall något alls göras, ska det göras med FULL AVSIKT dessutom…

Självfallet skall jag genast återgälda detta, och lovar härmed att inte skriva för mycket om Onkel Putin, förhållandena i staden Harbin, i nutid eller dåtid, eller andra väldigt väldigt känsliga ämnen, som kan vara tabu för mina kollegor inom en och annan säkerhetstjänst, men vad EU och dess politruker samt zampoliter nu angår, kan de fortfarande ta och kyssa mig där ryggen slutar…

 

Fortfarande har jag också alldeles för många läsare i USA, vad det nu kan bero på. Amerikansk Asatro är inget jag är intresserad av, för i mycket är den helt olik vad som praktiseras under detta namn i de Nordiska länderna, och för det andra delad i två olika läger – dels vad vi kan kalla det tokliberala lägret – Liberalism i USA är inte samma sak som vad vi vanligen menar med detta ord i Norden eller Europa – företrätt av bland annat en herre vid namn Karl E H Seigfried (ja, han stavar sig så!) som är Professor uti staden Chicago, tillika Gode samt Jazzmusiker, och så har vi vad vi kan kalla det tribalistiska lägret (tribalist och rasist är inte samma sak !) företrätt av bland andra AFA eller Asatru Folk Assembly, som vi faktiskt också har representation av här i Sverige, även om jag lustigt nog bara har gott att säga om deras verksamhet här i landet. Annars brukar man ju i diverse media västerut framhålla just detta samfund som Den Store Satan, och USA förblir nog en starkt delad nation, även nästa år och trots en ny President, som nyss kommit till makten – och där har vi orsaken till min skepsis – Västerut, Over There vet man aldrig riktig vem man talar med, eller vad man ska tro…

Teckning av JE Ander, svensk Karikatyrtecknare (från November 2015, men fortfarande aktuell)

Att jämföra den ena sidans politik eller ”take” på Asatro med den andras, blir ungefär som att jämföra John Coltrane-Jazz med New Orleans dito – och Mr Coltranes skapelser förstår jag inte alls, medan jag möjligen – men inte helt – kan förstå vad som spelats neråt Dixie. Det är allt jag har att säga, och vad Amerikaner i allmänhet angår, måste jag säga att jag inte gillar dem, trots att de är 328 miljoner till antalet, och man väl kunde ha trott eller föreställt sig, att det skulle finnas någon vettig och ärlig människovarelse också ibland dem.

Ryssar och Polacker, eller andra av våra omedelbara grannfolk har jag lättare att förstå, för säger en polack eller en ryss att han är din meningsfrände, menar han det verkligen, och står fast vid sin uppfattning. Likaså om han säger att han är din fiende, då menar han det också, helt och fullt, och kommer antagligen att försöka döda dig, ifall han nu kommer undan med det. Men Amerikaner från USA, ja de är falska som ormar, med sitt ”have a nice day” (ingen kan ”ha en trevlig dag” – dagar är allas och allmän egendom, de kan inte ”ägas”) och sitt ständiga, till intet förpliktigande småprat, som döljer sveket och förräderiet, och som Trumpar upp allt som är Trumpskt.

USA:s problem är inte mina, och Europas och Sveriges problem är inte USA:s. Multikulturalismen fungerar inte i långa loppet, enligt min blygsamma analys, och vad vi sett i USA under dess förre president, tycks vara ett ypperligt exempel på just det. Mr Biden må ursäkta, men det kommer ta mycket mycket mycket lång tid, eller två generationer minst, innan det blir ordning på Trumpilandia.

Take it or leave it. As for me, I’d rather leave it than take it, and that’s pretty much it.

Kanske kommer ni ihåg denna tabell från 2018.

Det här var ett halvtaskigt försök från min sida att illustrera var jag haft mest läsare, varje år – mest för att jag faktiskt råkar gilla det här med konkreta, bevisbara data och statistik. Vad man än sysslar med här i Världen, är det faktiskt resultatet som räknas. 2019, förresten, såg samma tabell ut såhär:

 

Sverige, USA och Finland – som fortfarande till stor del är svenskspråkigt, därför att alla Finländare fått lära sig svenska i skolan – låg stadigt i toppen bland de länder där mina Hedniska Tankar lästes, men längre ned i tabellen har det varit ständiga omflyttningar, kanhända beroende på ett relativt ringa läsarantal – siffran 365 motsvarar ju här blott och bart en fast läsare per år. För 2020 däremot, ser tabellen ut såhär:

Finland har nu för första gången på sju år rasat ned till åttonde plats, medan Storbritannien gått fram som nummer tre, medan Norge och Danmark fortfarande är land nummer fyra och fem – precis som de alltid varit. Tyskland och Ryssland är relativt konstanta företeelser på listan, liksom Spanien och Frankrike, medan Åland och Island i år alldeles försvunnit bort från 16-i-topp – kanske beroende på Covid-19 och tid i karantän, kanske beroende på något annat. Också i Japan har jag numera läsare, underligt nog, liksom i Sydafrika och som sagt Kina (har de verkligen inget annat att bry sig om, där borta – än att slösa sin tid på en blogg som den här ?) medan även någon i Portugal och Nederländerna betraktat min blogg med förstulna blickar, eller besökt dessa sidor understundom.

Tusan vet vad ni nu allesammans får ut av det hela, men emottag mitt djupt kända tack !

Till Ars och Fridar, alla läsare ! Till God äring och frid – may you live long and prosper !!