Idag firar många Asatroende, främst i USA och en del anglosaxiska länder, Raud den Rammes dag. I Sverige är denne fulkeskung från Hålogaland eller Nordligaste Norge bortglömd, men i Norge firas han också, mest beroende på de odödliga passager som finns i den fullt historiska Olafs Saga Tryggva, eller berättelsen om den kristnade kung Olaf Tryggvason, och hans många illdåd emot hedningarna. Raud den Ramme, som på Engelska kallas ”Raud the Strong” – en smula felaktigt, därför att en man som är ”ramm” eller flink i nävarna också är rörlig och smidig, och visst inte bara stark i allmänhet var också Gode och en firad sejdkarl, och ägde tillika ett stor drakskepp som hette ”Ormen” och det var större än något skepp, som kung Olaf senare kom att äga, ty vid denna tid var ”Ormen Långe” med sina 34 årpar ännu inte byggd.
Det betyder att Rauds drakskepp måste ha haft närmare 35 meters längd eller mer, och rymt närmare 100 mans besättning – och kanske är det inte omöjligt att finna spår av det eller hans gravhög ännu, för enligt Heimskringla bodde han invid Saltströmmen på två öar som hette Gylling och Häring – idag finns det två orter som heter Godönäs och Löding i närheten, och ortens topografi ser delvis annorlunda ut än under 900-talets sista år, när kung Olaf bestämde sig för att slakta och plundra de sista självständiga Jarladömena i Norr. Man kan bara tänka på de skepp man fann i Sydnorge under 2019, och som ingen trodde att det var möjligt att återfinna, ända tills nu. De var från 800-talet (se bland de tidigare inläggen) och långt över 25 meter de också, även om de kanske inte kan kallas ”Drakar” – ty ett sådant skepp skall ha minst 32 bänkar.
Alltnog, Raud den Ramme och hans folk mötte kung Olaf i öppen strid, och även om sagan säger att de ska ha besegrats, kom de helskinnade därifrån och seglade så bort genom att kryssa mot vinden, och det gjorde de så skickligt och bra att ingen kristen kunde följa efter dem, och Olaf började då ljuga för sitt eget folk och säga att det var trolldom.
Saltstraumen, inåt land förbi Bodö, som där ser ut idag. Här finns ett mäktigt tidvatten, som hindrade de kristna att komma fram, och trakten har varit befolkad av Nordmän sedan romersk järnålder
Hålogaland var isfritt till och med under den senaste istiden, och öarna på Ofoten var redan då bebodda. Man har hittat brödsäd från långt före kristus och spår av långhus, som visar att Hålogaland var färdigkoloniserat och bebott av Nordmän – inte samer och därmed likställda – under bronsåldern och vidare framåt. På Bodö-näset har man hittat minst 30 större gravhögar av sydnorsk typ, som visar att man var ett självständigt rike i norr med rika förbindelser mot resten av Norge och andra delar av Världen, men de kristna slog sönder allt detta. Raud blev belägrad på sin egen gård, och man ville tvinga honom att anta kristendomen.
Han vägrade, och förblev hedning in i det sista. Då befallde kung Olaf att man skulle trycka in en huggorm i ett avsågat dryckeshorn, och så petade man med en glödhet järnten i hornets ena ände. Då kröp huggormen ned i svalget på Raud, för man satte hornet framför munnen på honom, och så åt sig ormen in i hans inälvor, och därav förblödde och förgiftades han inifrån, medan de kristna njöt av anblicken och hånade honom. De flesta av Rauds egena män torterades sedan ihjäl av de kristna på olika sätt, bland annat genom att brännas på bål eller av att plågas till döds med glödande järn.
Olaf Tryggvason stal Rauds skepp, och en del säger att det var den mindre ”Ormen” som ännu fanns när slaget vid Svolder till slut stod, och Norrmän, Danskar och Svenskar till sist gjorde gemensam sak emot de kristna, och tog en rättvis hämnd för Raud, hans folk och många andra, hela Norden alltöver. Olaf plundrade och stal också ansenliga rikedomar, och det första de kristna gjorde, när de kom ill Halogaland, det heliga landet i Norr, var att bränna ned alla gårdar och lägga hela landsändan öde. Det ”Thule” redan Pytheas talade om, långt före kristus, och det Midnattsolens och Midnattsmörkrets land i Norr, som Prokopios och andra Byzantinska historiker beskrev, har av många identifierats med Rauds glömda land, och många hedningar flydde som vi vet över till Island, där Asatron aldrig riktigt dog ut, utan finns kvar än idag.
Raud föll som en god man, och han representerade en god och rättvis sak.
Hans minne lever och firas än idag, som vi kan se. Och Asatron är inte bortglömd. Män kan falla, och gårdar och bygder brinna, men man kan inte förinta ett starkt och enat folk, eller dräpa dess tro, hur många män, kvinnor och barn de kristna och slikt anhang söderifrån och från Särkland än dräper, och än månde dräpa i detta nya decennium.
Sann tro och sanna gudar skall alltid finnas kvar.
Hedniska Tankar 