Så vandra våra store män
ur ljuset in i skuggan.
Här ligger denne riddaren
utav Förgyllda Suggan

• ur en dikt av Carl Michael Bellman, 1770

Hans ”Hatte” Furuhagen, den kände Humanisten, Hedningen, Spexaren, Underhållaren är död. Han uppnådde åldern 90 år, men nu, på det andra Covid-årets början, har han samlats till mina litterära fäder – för han var en förebild i mitt skrivande, liksom Jan Öjwind Swan och många andra.

Furuhagen var ursprungligen lärare i Latin, men kom att skriva böcker om Antikens Historia, och mest aktuell av alla dessa verk är kanske hans populärvetenskapliga bok om Pompeji, ”Pompeji och ruinerna” som kom 2004, och som var en uppdatering av ett verk han själv skrivit under 1960-talet, hela 40 år tidigare.

Han vederlade all kristendom och bevisade omöjligheterna i Bibeln, genom verket ”Bibeln och Arkeologerna” 2010, och hur vad som skildras i den, orimligen kan tillskrivas någon ”jehova” eller ”gud”. Han gick på teatern i Aten – genom sina böcker och i sitt sinne fanns han på antikens ”Agora” – och hela hans liv var en ”Agon” eller en Humanistisk kamphandling, kanske på flera sätt som ett – och han skrev böcker om Brödets betydelse för den antika folkförsörjningen också, inte bara ”Bröd och Skådespel” eller ”Panem et Circenses”.

Jag minns också att han myntade uttrycket ”Den egyptiska Cirkushästen” om hela det Antika Egypten, en civilisation som var världsledande på sin tid, men som började gå under när en Monoteistisk, vanskapt galning till Farao vid namn Echnaton, försökte införa något som hette Monoteism. Vi vet också hur det slutade för Nildalens civilisation. Dynasti efter Dynasti, travade på i samma fotspår, förutsägbar och trött som vår nuvarande fläsklägg till Statsminister, och till slut föll hela kulturen samman. Islam kom, och Egypten blev en tredje rangens öken-nation – det finns kanhända lärdomar att dra ur detta, tyckte ”Hatte” Furuhagen, även om han som jag starkt förenklar, ja populariserar – men det m-å-s-t-e man ibland som god Humanist.

Den enda antika och hedniska kultur han inte vågade närma sig, var den Nordiska. I den miljö han växte upp var tydligen hatet emot det svenska, och oviljan att betrakta det egna landet som en kulturtradition, alltför stark. Jag tror det har att göra med förhållanden i den lilla bondbyn Borg, där han växte upp; och den intellektuella torftighet, som fanns där. Men – han träffade Tage Danielsson på Östgöta Nation i Uppsala, och en Humanist och skämtare från Linköping, fann en annan Östgöte från trakten av Norrköping, där byn Borg ligger än idag.

Succén var given, och manifesterade sig bland annat i ett antal – enklare – humorprogram i TV, som ”Mosebacke Monarki” – från en tid och ett Sverige, som inte längre finns – och som yngre generationer helt säkert ratar – men också den enkla humor dessa Humanister hade, deras fånerier, deras spetsfundighet, fångade på sin tid det svenska kynnet..

Fortfarande aktuellt ämne, inspelat 1967 – ”Klimat-alarmism” och ”Greteri” är helt onödigt…

Nu är han borta, och finns inte mer – och vad övrigt är, blir snart till tystnad. Men Hedningar och Humanister som jag själv – vi minns – och vi marscherar glatt vidare. Vi är inte som de små infantilisterna och zuisterna, de shii-tarna, på marsch mot den kristna Världsbranden, som de hyllar och försöker återkomma. Vi vet, att Ragnarök inte är slutet, utan ett cykliskt förlopp, en avbild av vad som sker i naturen runt om oss varje år, och vi tror, att bättre tider skall komma. Vi är de hedna – vi är de ludna !