En Humanist går ur tiden

Så vandra våra store män
ur ljuset in i skuggan.
Här ligger denne riddaren
utav Förgyllda Suggan

Hans ”Hatte” Furuhagen, den kände Humanisten, Hedningen, Spexaren, Underhållaren är död. Han uppnådde åldern 90 år, men nu, på det andra Covid-årets början, har han samlats till mina litterära fäder – för han var en förebild i mitt skrivande, liksom Jan Öjwind Swan och många andra.

Furuhagen var ursprungligen lärare i Latin, men kom att skriva böcker om Antikens Historia, och mest aktuell av alla dessa verk är kanske hans populärvetenskapliga bok om Pompeji, ”Pompeji och ruinerna” som kom 2004, och som var en uppdatering av ett verk han själv skrivit under 1960-talet, hela 40 år tidigare.

Han vederlade all kristendom och bevisade omöjligheterna i Bibeln, genom verket ”Bibeln och Arkeologerna” 2010, och hur vad som skildras i den, orimligen kan tillskrivas någon ”jehova” eller ”gud”. Han gick på teatern i Aten – genom sina böcker och i sitt sinne fanns han på antikens ”Agora” – och hela hans liv var en ”Agon” eller en Humanistisk kamphandling, kanske på flera sätt som ett – och han skrev böcker om Brödets betydelse för den antika folkförsörjningen också, inte bara ”Bröd och Skådespel” eller ”Panem et Circenses”.

Jag minns också att han myntade uttrycket ”Den egyptiska Cirkushästen” om hela det Antika Egypten, en civilisation som var världsledande på sin tid, men som började gå under när en Monoteistisk, vanskapt galning till Farao vid namn Echnaton, försökte införa något som hette Monoteism. Vi vet också hur det slutade för Nildalens civilisation. Dynasti efter Dynasti, travade på i samma fotspår, förutsägbar och trött som vår nuvarande fläsklägg till Statsminister, och till slut föll hela kulturen samman. Islam kom, och Egypten blev en tredje rangens öken-nation – det finns kanhända lärdomar att dra ur detta, tyckte ”Hatte” Furuhagen, även om han som jag starkt förenklar, ja populariserar – men det m-å-s-t-e man ibland som god Humanist.

Den enda antika och hedniska kultur han inte vågade närma sig, var den Nordiska. I den miljö han växte upp var tydligen hatet emot det svenska, och oviljan att betrakta det egna landet som en kulturtradition, alltför stark. Jag tror det har att göra med förhållanden i den lilla bondbyn Borg, där han växte upp; och den intellektuella torftighet, som fanns där. Men – han träffade Tage Danielsson på Östgöta Nation i Uppsala, och en Humanist och skämtare från Linköping, fann en annan Östgöte från trakten av Norrköping, där byn Borg ligger än idag.

Succén var given, och manifesterade sig bland annat i ett antal – enklare – humorprogram i TV, som ”Mosebacke Monarki” – från en tid och ett Sverige, som inte längre finns – och som yngre generationer helt säkert ratar – men också den enkla humor dessa Humanister hade, deras fånerier, deras spetsfundighet, fångade på sin tid det svenska kynnet..

Fortfarande aktuellt ämne, inspelat 1967 – ”Klimat-alarmism” och ”Greteri” är helt onödigt…

Nu är han borta, och finns inte mer – och vad övrigt är, blir snart till tystnad. Men Hedningar och Humanister som jag själv – vi minns – och vi marscherar glatt vidare. Vi är inte som de små infantilisterna och zuisterna, de shii-tarna, på marsch mot den kristna Världsbranden, som de hyllar och försöker återkomma. Vi vet, att Ragnarök inte är slutet, utan ett cykliskt förlopp, en avbild av vad som sker i naturen runt om oss varje år, och vi tror, att bättre tider skall komma. Vi är de hedna – vi är de ludna !

Midvinterdagen och Thorrablotets början, 2021 – Innangård och Utangård

Medan årets första Riksdagsdebatt hemma i Sverige bjuder på de allra värsta invektiv från talarstolarna och sedvanligt Trumperi, görs försök av gängse media att bringa reda i vad som hänt, och komma med ordentligt skrivna politiska analyser. Vad jag anser om det svenska medialandskapet, och vad som förekommer där vet ni redan, likaså vad jag som Hedning anser om vissa sorters media och retorik.

”Vestigia Terrent” eller spåren förskräcker – för i fjärran, skymtar en stor och tydlig isvak… (Det är inte alla som kan se det)

Idag är det redan den 15 Januari, och därmed infaller faktiskt Midvinterblotet – enligt vissa – dess blotta existens är högst omdebatterad, liksom början på månaden Thorre, och därmed passerar vi Thorrablot på Island. Så är det här i Världen.

Innangård och Utangård, inklusive alla Midgårds skeenden, kompletterar varandra i det stora, som det lilla. Den största nyheten man serverat oss, är att Nyamko Sabuni av alla människor – nuvarande ledarinna för det som en gång var ett Folkparti, och som representerade det svenska folket, och inga andra folk, numera allvarligt överväger att lämna allt Regeringssamarbete med Regeringen Löfvén, vilket får beslutas på nästa partikongress – allt enligt SvD:s expertkommentator Göran Eriksson, som håller sig till verkligheten, och inte som andra SvD medarbetare på ”rättsredaktionen” ibland helt lämnar det sakliga bakom sig.

I valet och kvalet – ”Politik ger konstiga sängkamrater”

Orsaken uppges vara hur Löfvén-Regeringen fortsätter att agera i Befolkningsimporten, mitt under pågående Covid-19 kris, och hur man helt ut behåller sina traditionella skygglappar för ögonen, för att skaffa en nya ”Ersatz-befolkning” som skall drillas och luras till valurnorna, så att (S) och Nomenklaturan kan behålla makten i all evighet – ett beprövat litet trick, som vi känner igen från Fredrik Reinfeldts glada dagar. Men nu har hela samhällsmaskineriet visat allvarliga tecken på att skära ihop, och ingenting fungerar som det är tänkt längre. Fru Sabuni lär ha twittrat eller kommenterat att hon inte kommer ge upp den ”Liberala” linjen i befolkningsfrågor, och vad det betyder för oss 80 % etniska svenskar, förstår vi redan, nu när vi snart alla blir ”förbipasserande framför Bankomaten i Rissne” på ett eller flera sätt.

Samtidigt kan hon inte ignorera den interna opinionen inom sitt parti, som enligt nästan alla kommentatorer anser, att samarbetet med en sådan Regering som Löfvéns, nu måste vara definitivt över och slut. Det brukar sägas, att när två eller flera Liberaler möts, så kan de inte komma överens om någonting, intet besluta eller uträtta, eftersom det finns både Marknadsliberaler, Social-liberaler av traditionellt vänstersnitt, och dessutom naturligtvis också svårt Drogliberala personer och till och med sk ”Libertarianer” som i USA – av de två senare sorterna, har vi sett nog och övernog, inte bara på nyhetskanalerna, utan i vårt närområde.

Samtidigt skall jag ge Nyamko Sabuni en eloge, och inte helt räkna ut henne från den politiska kartan och fullständigt förtvivla, som jag gjort när det gällt en hel del andra personer.  Hon uppges till och med officiellt ha godtagit min formulering ”den mäktiga Sabuni-klanen” som jag lanserat precis här, i min egen blogg på Hedniska Tankar, och hon har alltså erkänt, att hon representerar ett klan-samhälle och ett särintresse,  vilket jag tycker är både ärligt, korrekt och artigt, samtidigt som också jag erkänt, att jag tillhör vissa klaner eller rättare sagt ätter här också, för det gamla svenska ättesamhället finns alltid kvar, och det kommer kanske snart visa sig vara en kraft att komma med, när samhället sviker.

”Time for some clan justice ?”

Om klaner och klaners sätt att skipa rättvisa, kan vi skriva länge; men gällande just Klanen Sabuni tycks det vara sant att konstatera att den utgörs av ett slags västafrikanskt matriarkat eller något, där allt vett, förstånd och realpolitisk förmåga koncentrerats till en enda person, nämligen Drottning Nyamko själv – för den manlige person som säger sig vara hennes bror och därför Klanens manlige överhuvud och mest kände medlem, har inte åstadkommit något alls mer än förvirring, krav på vältande av statyer, ren rasism emot svenskar, bidragsoklarheter, om än inte bidragsfusk rakt ut, som hos ”Svenska” Kyrkan, och hela det Islamska, bidragsindustriella komplexet.

Nyamko Sabuni framstår fortfarande som ”min” partiledare, eftersom jag fortfarande är medlem av det Liberala partiet i Sverige, ehuru med största tvekan. Det är i alla händelser ett parti, som nästan helt utplånat sig själv från den politiska kartan, och som löper alldeles uppenbar risk att försvinna ut från Riksdagen nästa val, och därmed är vi åter till utgångspunkten – våra politiska partiers nästan totala oförmåga att se, vart utvecklingen i det här landet snart leder, vilka som är majoritetsbefolkning, vilka Sverige som nation är till för – och inte.

Befolkningsimporten och de öppna gränsernas tid är nu definitivt över, och det gäller inte bara Vintern ut, så länge Covid-19 pandemin fortsätter eller till 2021 års slut. Det gäller i många, många år framöver – av högst naturliga skäl – ja minst intill 2030, 2035…

Det är tid för oss att vara svenskar, tid för oss att själva se om vårt hus; och själv skiljer jag som ni vet sedan en längre tid mellan Etniska Svenskar och Landsmän, samt Svenska Medborgare. Att bli svensk medborgare enligt legaldefinitionen går alldeles för lätt, och tre år är inte en på långt när tillräcklig tid, och svenskar uppstår inte förrän efter flera generationer. Ändå är Nyamko Sabuni min Landsmaninna, inte Landsman (Vi har två kön, givna av biologin och naturen – de är inte alls ”en social konstruktion” – och vårt språk har i stort två genus, samt två neutrum – ifall ni inte visste det. Här i vårt land, talar vi också svenska – inte arabiska.) och jag skulle för min del inte alls ha något emot att se henne med på listan av tänkbara Statsminister-kandidater.

Stöds av ”Hedningen” på Hedniska Tankar.  Tänkbar Statsminister-kandidat – ”Yes we CAN !!”

Hon vore en värdigare Statsminister än Stefan Löfvén, i alla händelser, ja något av en amerikansk ”First Lady” – men i-n-t-e ett sådant stolpskott i den vägen, som ”Melania Trump” – en vanlig person helt utan förmåga, och dessutom den stackars kvinna, som gifte sig med en viss Donald. Skulle ni själva vilja vara gift med en sådan, eller kanske ingift i Rikspolitiken ?

Jag kan ta gift på, att jag aldrig velat vara just det – ingift i Rikspolitiken, alltså – men Thorrablot och i-n-t-e Midvinterblot firar jag, liksom Julens avslutning vid Tjugondag Knut.

Midvinterblotets vara eller icke vara baserar sig nämligen på ett ytterligt litet antal historiska källor, som hela tiden starkt överdrivits. Just det här året har överdrifterna varit så starka att de tagit sig formen av ”fake news” och allmänt Trumperi.  Midvintersolståndet, som är en astronomisk händelse, och lätt att observera oavsett var man befinner sig på Jorden, är platsen för den egentliga Julen, och som jag redan visat, betyder den språkförbistring som skett mellan anhängare av den Julianska och den senare Gregorianska kalendern ingenting.

Skillnaden mellan dessa två kalendrar kan aldrig uppgå till mer än 17 dagar i alla fall, men just i år finns det en massa okunniga, som vantolkar skillnaden mellan kalendrarna till en hel månad, vilket är helt fel, eftersom det aldrig varit så. Thorre Månad, eller Torsmånaden, Januari, har alltid varit årets första månad, och eftersom Sturlasson och de Isländska krönikörerna levde minst 230 år efter att all Hedendom och Asatro var i lag förbjuden på Island, är hela teorin bakom att Julen inte skulle ha funnits, medan Midvinterblotet fanns, bara en idiotisk efterhandskonstruktion, att vända bakfram på alltihop, och förneka fakta

”Jól” och ”Jólarblot” är tillräckligt belagt i Sagalitteraturen, vilket ”Midvinterblotet” inte är, och heller aldrig varit. Man hittade till och med på en helt fiktiv kung ”Thorre” för att bortförklara Tors närvaro vid det nya året, eftersom de kristna hundarna inte tillät, att man nämnde guden Tors namn. Det nutida Isländska Thorrablotet, däremot, är en ”nyuppfinning” eller förvanskning från 1800-talet, liksom alla dessa idrottstävlingar vid namn ”Midvinterblot”, diverse gilles- och fest-traditioner och så vidare.

Carl Larssons tavla avbildar ingen historisk sanning alls

Som jag redan många år i rad och många gånger berättat och förklarat, äter man på det moderna Island upp all den överblivna Julmat, som är de sista resterna efter Julbordets håvor, precis som vid den svenska (och Nordiska) Knutsdagen, julens slutpunkt den 14 Januari.

På grund av våra moderna kalendrar, firas nu Thorre månads mitt (då Islänningarna vill ha Thorra-blot) på just den 15 Januari. Alla restauranger i Akureyri, Reykjavik med omnejd lanserar då de nationella och regionala specialiteterna, men något Midvinterblot den 15 Januari – nej – det finns det ytterst få nutida Asatroende som ens praktiserar, mer än som ett rent ”Månadsblot” eller Tacksägelse för att ha överlevt Julen, och för att det varit en god Jul – för gudarna – icke människorna – bör ges tack för att vi har överlevt, nu när vi lever i sådana tider och i ett sådant land, som vi ännu bebor.

Nu finns det i och för sig vissa kristna fähundar, helt enkelt – som vill hävda att det var tvärtom, att en hednisk Jul aldrig fanns, så att de ska kunna ta över den helt, att Håkon Jarl – den förste på allvar kristne kungen av Norge, som var ytterst illa sedd av folket – skulle ha flyttat det ursprungliga Midvinterblotet till Jul, som bara och endast bara skulle vara en kristen fest, osv osv i det oändliga. Det finns till och med en starkt lögnaktig bloggsida, benämnd ”svenska festseder” eller något sådant, som ligger kvar på nätet – men den tänker jag INTE länka till, eftersom jag inte vill medverka till att missuppfattningar och osanningar sprids.

Emellertid – redan Göran Stålbom, en svensk författare som skrev sin berömda bok om Vintersolståndet (vilket är och förblir den enda grunden till allt sant och äkta Julfirande, därför att själva Solsystemet och Universum faktiskt ÄR konstruerat så) år 1994 – lade en gång för alla klart grunderna, och bevisade övertygande, att det måste vara så.  Boken var flitigt prisad av recensenter på sin tid, men på grund av den väldigt låga bildningsnivån i Landet Löfvén, samt att få människor alls läser böcker numera, så finns den nu oftast bara på antikvariat, och kan vara svår att få tag i.

Kalle Dahlberg, runristaren på Adelsö som grundade Sveriges Asatrosamfund – innan Quanon-liknande grupper och diverse sekt-medlemmar förstörde den organisationen i grund, utgick från denna bok, och lät den skapa en humanistisk, på kunskap inriktad tradition, på vilket han ville att hela detta – i hans tankar Riksomfattande – samfund skulle vila.

Och de finns – bröder i Särimner – som förvaltar hans dröm, medan de fåtänkta, Quanonerna och Fornsedarna, nu ackompanjerade av någotslags vidunderlig västgötsk lastbilschaufför, skriker sig hesa av hat..