De allra sista resterna efter Frans G Bengtssons bibliotek, på lagerhyllor av Billy-typ i magasinen hos Gullspångs Kommun (fotot hämtat från kommunens hemsida)
Frans G Bengtsson, den lärde essayisten, humanisten och hedningen – för särskilt kristen var han inte, denne ”Röde Orms författare” – kanske de flesta etniska svenskar väl känner till. Jag har redan tidigare i denna blogg varit inne på vad som hände med ”Jussi Björling-Muséet” i Borlänge, och vad ansvariga kommunpolitiker där gjorde med alltsammans, och vilka grupper i den kommunen som helt tillåtits ta över, sedan det anmälts och behandlats av en kollega i den svenska bloggosfären, där vi påträffar så väl ”Allmogen”, som ”Svenska Kulturbilder”.
I denna tid, när så mycket av kulturlivet ligger i Covid-träda, och så mycket förstörts av ansvariga politiker och det som skulle vara rikets högsta ledning, har allmogemän och de lärde gjort gemensam sak på nätet. Jag har fått lära känna bloggare av båda sorterna, män som ännu gör skäl för att kallas ”mina landsmän” – och så skall det också förbli.
Jag har berättat för er om Torshammar-ringarna från Norrort och museifynd, som smälts ned och gått direkt till metallåtervinningen, därför att en viss Kulturminister vid namn Kuncke (med känd ”kulturell” tillhörighet och med sin bakgrund som porr-modell i Slitz och media-stjärna fullständigt klarlagd) tyckte att så skulle ske, och efter vad man vet faktiskt kan ha gett order om den saken, något som beskrivits av bland andra Ola Wong i Svenska Dagbladet.
Jag har berättat för er om Sigurds-ristningen på Ramsunds-berget utanför Strängnäs, den som okunniga kommunpolitiker och en ännu okunnigare Byggnadsnämnd under en viss ”Ingrid Biraths” ledning nästan helt lyckades förstöra genom en sk ”lokalt upphandlad byggentrepenad” och andra fadäser. Miljön kring Ramsunds-berget kommer aldrig bli helt återställd, och kan aldrig återskapas till vad den förut var – och Strängnäs Kommun har fått betala miljonbelopp för att återställa vad ”Birath-dådet” i Byggnadsnämnden helt förstörde.
Minns ni hur en helt okunnig Byggnadsnämnd, i förening med sk ”Kulturpolitiker” i Strängnäs nästan helt lyckades totalförstöra en av landets värdefullaste runinskrifter, i förening med en ännu oseriösare byggfirma, som heller inget kunde eller visste… ?
Jag har berättat för er om enskilda runinskrifter, som kunde förlorats i samband med sk ”klottersanering” med högtrycks-tvätt, och vem, vad eller vilket slags personer det var, som fick sköta den kommunala ”klottersaneringen” – naturligtvis helt utan uppsikt – som det alltid går till i ”Landet Löfvén”. Just Holmfast-Ristningen blev dessbättre helt återställd, och det kan ni läsa om under en ny sektion på min blogg, ingång här ovan.
”Kulturmiljöbrott” kunde aldrig styrkas, heter det. Men vem, vad eller vilka var det som kommunen – via ”Entrepenad” skickade ut för att ”klottersanera” – och vilka motiv samt kunskaper hade dessa ?
Jag har också berättat för er om en runsten i Upplands-Bro, som nästan blev totalförstörd den också, sedan en viss individ, av viss etnisk och känd religiös status fick för sig att spraya kristna symboler på den. Det är fortfarande oklart, om den stenen alls gick att ”klottersanera”, eller varför inte den individen lagfördes och dömdes i Domstol – men i ”Landet Löfvén” kan man ju få ”frigång” för det mesta, dubbla mord inbegripet.
Att vissa vandaler har en viss religiös, etnisk och kulturell hemvist, samt vad motivet bakom vandalismen i själva verket är, blir i vissa fall helt uppenbart.
Slutligen har jag också Moraliserat över den nu Riksbekanta ”Bankomaten i Rissne” och vad slags individ som varit verksam där, trots vad Kriminalvården uppger om ”Rigorösa Säkerhetsbestämmelser”.
Uppenbarligen är läget i ”Landet Löfvén” ungefär så som det alltid är, eller så som det har varit – i ständigt eskalerande omfattning – så länge den Regeringen, samt den närmast föregående har suttit vid makten, och den som alls vill överleva, eller till på köpet vill ha kvar något av sin egen etnicitet och kultur, särskilt om han heller hon råkar vara etnisk svensk; får alltså se om sitt eget hus och sina böcker, alldeles själv och med de små, små medel, som överhuvudtaget står till buds i dagens läge.
Därmed är vi tillbaka till utgångspunkten för denna lilla essä, eller vad som egentligen hände med Frans G Bengtssons bibliotek, som nu har tillfallit Gullspångs Kommun, och finns kvar som ett ”minnesrum” på det lokala biblioteket, som naturligtvis har vissa Covid-inskränkningar, och därför inte alls håller öppet för allmänheten numera.
Gullspångs Kommun, fortfarande existerande nära ”Svea Älv” från istiden, och gränsen mellan Svea och Göta Riken i Tivedens marker
Att Frans G Bengtsson, som ju var Lundensare och Skåning, alls kom att flytta norrut och till Tiveden, beror på flera saker. 1939 – när Andra Världskriget bröt ut – var han nygift med sin Gerda, som kom från Ribbingsfors, och den verkliga centralorten i Kommunen är förstås fortfarande Gullspång, och inte alls Hova, som man felaktigt kan läsa på Wikipedia, för det var just på Ribbingsfors Gård i Amne Härad som Frans G slog sig ed, och det är skillnad, skall ni veta.
Han var då relativt nyetablerad som författare, och inte alls så folkkär som idag. Han hade publicerat ett par diktsamlingar, flera essäsamlingar – essäerna var förstås först publicerade i dåtidens tidnings-media på papper, nota bene – och han hade till och med lyckats ge ut sitt stora Historieverk om Karl XII:s levnad, något han än idag blivit hatad och angripen för, trots att det vetenskapligt sett var fullständigt oklanderligt, och skrivet på ett utomordentligt, historiskt korrekt källmaterial.
Trakten kring Gullspångs-älv och Sveafallen längre norrut beskrev han själv såhär:
Här flyter nu, nedanför sluttningen där jag ligger, den fridfulla Gullspångsälven, som jag lärt mig att tycka om; om den har aldrig en enda sonett gjorts, skulle jag tro – kanske inte så mycket som en limerick. Likväl är den på sitt sätt en ganska förnäm älv; den bildar gräns mellan Svealand och Götaland, dessutom hade den förr ett namn av vördnadsvärd uråldrighet. Den hette Amn, ett ord så gammalt att det torde gå tillbaka till Bronålderstid eller längre; det gamla folket i Latium hade samma ord i formen Amnis, som betyder stor flod. Men detta Amn har sedan länge kommit ur bruk, kanske på grund av uttalsvårigheter. Hamn, famn och namn går nog så lätt att säga, men Amn är svårare, liksom som det krävde mer påpasslighet på tungan.
Därför övergick man så småningom till att säga Gullspångsälv, som faller sig lättare och som låter som om det var fråga om ett avloppsdike från ett Municipalsamhälle.
Det gamla förnäma namnet har likväl inte försvunnit, här heter det alljämt Amnehärad och Amneholm, ett namn som hastigt skymtar på ett blad i vår medeltidshistoria, för så hette fästet på den lilla holmen vid älvmynningen, som brändes av Engelbrekts män”
- Ur Essän ”I Gröngräset” 1947
Lägg märke till Frans G:s karaktäristiska stil, och hans sätt att behandla svenska språket – inte ett ord för mycket, inte en stavelse fel. Han levde i en tid, då människor fortfarande kunde skriva korrekt och elegant svenska – och inte bara det – han gick direkt tillbaka till ursprunget, berättade hela historien, geografin, läget för den plats han befinner sig på, liggande i gröngräset 1946 eller möjligen 1947, ett år då världskriget tagit slut, och han åter har tid att formulera sig korrekt, samt skriva. En suverän ”lägesbeskrivning” och ”fältdagbok” – men med höglitterära kvaliteter, som står sig..
Så gör en vis man !
Än idag finns det också ett Frans G Bengtsson sällskap, naturligtvis, som försvarar hans språk, samt påhoppen från pöbel och därmed likställda, som någon gång varje årtionde försökt lansera tanken att Frans G skulle vara nynazist, bara därför att han skrev om Karl XII. Samma skit, samma exkrementer, som förståndshandikappade och halvidioter tar till om oss Asatroende, för att nu använda Frans G:s eget språkbruk – för han sa och skrev en hel del om släktet ”halvidioter” också – även bland hans dåtida landsmän, faktiskt.
I staden Lund finns vissa minnesplaketter, som blir svåra att ta bort från husväggarna…
Men krigsvintrarna och livet i den gamla herrgården hade inte varit lätt, liksom hans stora Romanbygge ”Röde Orm” som gjorde honom Rikskänd, och till mångas idol, eftersom den kom ut under krigsåren – 1941 och med sista delen 1945 – och tröstade ett helt folk, genom att berätta för dem om ett annat slags Sverige, om en länge sen förgången och lyckligare tid.
Men han var också mycket exakt – arkeologiskt exakt, in i minsta detalj, och levde verkligen efter fältropet ”A writer shouldn’t write what he doesn’t know” också när det gällde historiska romaner. Det har ofta blivit omvittnat, att den plats han använt som exakt förebild för Orms och Ylvas Vikingagård och nybygge uppåt Hallandsåsen i andra delen av ”Röde Orm” exakt motsvarar den udde nära Rössjöholms Gods i Tåssjö socken, där Frans G själv vuxit upp, tillbringat mycket av sin barndom och där han säkert visste, att man gjort fynd av pilspetsar och andra järnföremål i jorden – föremål som då inte systematiskt förstördes, av sådana krafter i vårt land som hatar vårt folks historia, och själva begreppet ”etniska svenskar” – bara för att de enligt den nya ”Greta-tron” ska lämna in alltsammans till metallåtervinningen…
Jag sätter dock inte ut en exakt pil till var förebilden till Röde Orms gård låg, eller vilken udde på flygfotot ovan det är fråga om – risken för förstörelse, ”skattsökare” med metalldetektor, eller allmänt ”fornsederi” som den nuvarande ägaren med all säkerhet inte vill ha in på sina marker, är ändå alldeles för stor.
Hans hälsa var nu bruten, och redan under 1940-talets krigsvintrar blev han gammal och sjuk. Det skildrade han också i essäer som ”Vintermänniskan”, kontra ”Värmeledningsmänniskan” och andra – för mig – centrala verk, som jag faktiskt tagit upp och flera gånger använt i denna blogg – i tankeform, vill säga.
Han uppehöll i det längsta korrespondensen med sina egna läsare, till och med med barnen, och den ”Skånepåg” som kom med i en av hans egna essäer, med brevfrågan om Ölet i Kung Blåtands hall, och ifall ett helt ölfat till Jul blivit helt förstört, därför att Sigtryggs huvud råkat hamna i det – det förlorade huvudet – ett resultat av Orms hugg – gjorde ju inte så mycket – men Frans G lär ha räknat ut exakt hur många öltunnor, det fanns i hallen den kvällen, och varför där sannerligen icke rådde minsta brist på öl och mjöd – faktisk författare, som han var.
”Minnesrummet” på Gullspångs Bibliotek, som det ser ut idag. Erik Rafael Rådbergs porträttbyst och författarens gamla Schack-spel (schack var något han skrev mycket om) är allt som finns kvar, men det säger inget alls om den ursprungliga biblioteksmiljön, eller de förhållanden Frans G faktiskt levde under. (foto från Gullspångs Kommuns hemsida)
När Frans G Bengtsson gick ur tiden, 1954, var det ingen som brydde sig om hans bibliotek, på över 5000 volymer. I 1950-talets USA-inspirerade och (S)-ledda Folkhem, fanns det inte utrymme för sådant överhuvudtaget – det hörde icke till tidens anda. Hans familj bodde kvar på Ribbingsfors gård tills 1960, men sedan var där slut. Allt som fanns kvar, blev en liten hyreslägenhet i centrala Gullspång. Och ändå var det här höggradiga historieverk, internationell forskningslitteratur – och bara en fjärdedel av böckerna var på svenska – resten självklart på tyska, franska, engelska och andra stora kulturspråk. Vad han själv kallade ”The Litterature of Pure delight” och skildrade i sina egna essäer, var inte alls svenska verk, och framförallt inte något av dåtida svensk skönlitteratur, vars ”backfischprosa” eller infantila språk – dåtidens ” Akbar Hrunkeböö-Swezka” inte tilltalade honom alls.
Själv har jag i mitt eget högst privata bibliotek kring 40 hyllmeter litteratur, samt blott och bart ca 1740 – 2100 volymer, räknat i tryckta bokverk på papper av alla de slag, så jag blir aldrig så flyhänt eller beläst som Frans G Bengtsson. En som haft mycket mer, och som nyligen gått ur tiden -just hans bibliotek borde också bevaras för eftervärlden – är Jan Myrdal, stridbar in i det sista – som ju lämnade oss alla 20 Oktober förra året – och han hade faktiskt 50 000 volymer – ett svårslaget rekord, tio gånger så stort som Frans G Bengtssons, men så var också Jan Myrdal en energisk man på alla vis, och tillika finns det ju ännu ett Jan Myrdal-sällskap, plus ett Jan Myrdal-bibliotek – på riktigt, och i verkligheten – men hur länge detta bibliotek ens får finnas kvar, innan någon totalförstör även det, och innan alla bidrag dras in, får vi väl se...
Herr Myrdal skall, enligt bekräftade uppgifter, haft flera bokhyllor även inne i badrummet och på toaletten i de tarvliga käll och trähus han innehade som bostad, till hans livskamraters förfäran, men så långt har jag själv aldrig gått ännu, angående ”the litterature of pure delight”…
Frans G skrev också hela essäer om ”det närmaste sällskapet” eller råttorna i hans träväggar, fladdermössen, och förstås även bina, som bodde i de halvruttna och förfallna hus, som fanns i Ribbingsfors trähusmiljö, men det var ändå ingen som förstod vad han verkligen menade med detta, och vad det sade om författarskapets villkor. Emellertid – han dog först 1954, som sagt – vid exakt 60 års ålder – han uppnådde aldrig ens pensionsåldern, och fler år fick han inte – jämfört med 90 för exempelvis Jan Myrdal.
I den nu totalt bortglömda essä-serien ”Sällsamheter” från Raben & Sjögrens förlag, på sin tid (1970-1990 talen – men oroa er inte, gott folk – den kommer snart att ersättas av något oerhört mycket sämre, kvalitetsmässigt och innehållsmässigt, liksom varit fallet med ”Svenska Turistföreningens” på de sista 20 åren fullständigt urusla ”Årsböcker” – de var i över 100 år något helt annat…) skrev journalisten och författaren Lennart Jörälv – som fortfarande lyckligt nog är i livet – en essä om det Bengtssonska biblioteket. Han redovisar dess läge och status fram till 1981, alltså för nu 40 år sen, och det är hans uppgifter ur boken ”Sällsamheter i Västergötland”, volym 1, ISBN 91 29 553484 sidan 84 – 89, som jag nu använder för att skriva detta.
Det började som en ordentligt skriven serie essäer och reportage om Svenska Sevärdheter, skrivna av journalister…sedan gick kvaliteten ned…
Turligt nog var det också i ”Sällsamheter”-seriens absoluta början, då det inte fanns nyutgåvor, sämre dubbletter över svenska landskap (jämför Bengt G Söderbergs Gotlands-bok, med det eländiga snömos, som senare serverades om samma provins) som Jörälv gjorde sin bok, och han byggde den troligtvis på äkta intervju-material, och inte på hörsägen.
Frans G:s 5000 volymer blev liggande i en fuktdrypande källare, i hyreshuset i centrala Gullspång. Men Sune Jakobsson, rektorn i en lokal skola, menade klokt nog att det inte kunde fortsätta så – något måste väl göras. Han försökte entusiasmera det lokala näringslivet, utgjort av bolagsherrarna i Amnehärads Lions Club för saken – men ”de va för durt, tyckte stämman” så det blev aldrig av. Detta hände på 1970-talets början – men Sune Jakobsson var en lojal medborgare, samt etnisk svensk. Han gav sig inte, han utvecklade själva förslaget – och kunde framåt 1977 entusiasmera lokala krafter i hela Gullspångs-bygden på annat sätt, via försiktiga framstötar.
Man hittade en nedlagd charketuriaffär, kommunen ville betala hyran, och frivilliga krafter på orten satte igång med att bygga om det forna slakteriet till bibliotek, och kultur-lokal. Sommaren 1977 var allt klart. Gullspångs-bygden hade en ny, lokal och regional turistattraktion, som faktiskt skulle finnas, existera och leva vidare i mer än 50 år – trots vad som hänt med landet Sverige under mellantiden, för som vi alla vet, förvandlades det sakta men säkert först till ”Landet Reinfeldt” och sedan ”Landet Löfvén” – och så hamnade allt på dekis och på lekis, under (C) + (mp) och de galna Gretornas ADHD-HBTQB-regim som också lagt en tung, helt förlamande hand över det verkliga kulturlivet, liksom ”nysvenskarnas” och de ”ensamkommande” invällarnas ständigt tillväxande skaror, vars fortsatta existensberättigande just här, och i Gullspång kan ifrågasättas – för våra politikers fullständigt sjuka visioner, kommunalt eller nationellt, har inte längre med sunt förnuft att göra.
”Habeat Sua Fata Libelli” heter det fortfarande på medeltids-latin – eller ”Också böckerna har sina öden”.
Men sedan tog alltså det kommunala biblioteket över alltsammans, och nuförtiden är de mest angelägna sevärdheterna, enligt Gullspångs Kommun (som fortfarande består) och det som verkligen skall bevaras och framhållas som fina turistmål förstås kristet medeltids-gyckel och buskis på lokal-nivå, med vissa försök till publik-knipande inslag, Gårdsbutiker typ ”Yuppies Ridshop i Hova”, samt ”Stikkan Anderssons födelsehus och Loppis-butik” som skall ha första platsen..
Allt enligt den sortering, begreppsförklaring och ganska röriga verklighet, som Gullspångs Kommuns lokala kultursekreterare och webb-designers lever i, där de inte längre ser vad som verkligen är väsentligast i tider av kris, och vad som är värt att bevara för ett folk.
Nu behövs det bara en verkligt stor, anlagd biblioteksbrand, likt den som inträffade vad gällde Linköping Stiftsbibliotek för 21 år sedan. Kommunen hade placerat en viss ”Invandrarmottagning” – som det hette då – i intill-liggande våning, och det var nära, att inte bara det kommunala biblioteket, utan också mycket sällsynta medeltida manuskript för alltid förstördes, allt på grund av en enstaka sk ”nysvensk” som skulle släppas in i vårt land, och förstås tilldelas medborgarskap, helt automatiskt. Jag kan försäkra er, att jag känner till de väldigt speciella juridiska omständigheterna också i det fallet, inte minst som någon ur min familj donerade sina sista ”vanliga” böcker till återuppbyggnaden av det kommunala biblioteket i Linköping den gången – men sakförhållanden, får ni fråga ”Östgöta-Correspondenten” om..
Midvinter-dagen har passerats – den inföll alltså den 15 Januari och inget annat – och min egen essä är nästan slut. Men en sista Hednisk Tanke tränger sig på, och det är oåterkallerligt, eftersom det rör skillnaden mellan Vinterns mitt och själva Midvinter-solståndet, som jag förklarade för er igår.
Framlidne Riksbibliotekarien och Spaningskompanichefen Harry Järv, Bataljon IR 61, Österbottens svenska Regemente.
På Midvintersolståndets dag, 21 Januari 2009 dog vännen Harry Järv, för han var verkligen en sann vän i rättan tid av just mitt liv, och inte bara ställföreträdande Riksbibliotekarie – som han blev utnämnd till under Kulturmarxismens stora tid på 1970-talet – ordinarie Riksbibliotekarie tyckte man dåförtiden var en titel som man måste förhindra just honom att få, av politiska skäl och på grund av hans tidigare liv som Spaningskompanichef under Finska Vinterkriget, då han försvarade sitt eget folk och land emot Stalin, och Sovjet. På grund av uteblivet stöd från Sverige, tvangs ju Finland till allians med helt andra nationer, och detta faktum, stack ”Järven” heller aldrig under stolen med.
Det blev mig förunnat att möta honom enbart två gånger, och båda gångerna slog han till mig i solarplexus, rakt ovanför Mellangärdet, så hårt han någonsin kunde – och jag kan försäkra er, att det var kraft i den högernäven. Första gången var utanför hans bostad strax nära Mariatorget på Södermalm, anno 2003 om jag inte minns fel, och andra gången var på premiären för filmen ”Framom Främsta Linjen !” 5 Mars 2004, en händelse som blev betydligt bättre dokumenterad än vårt första möte, ute på gatan.
En av Harry Järvs ständigt återkommande deviser här i livet var meningen: ”Det är egentligen bara tre saker jag kan. Det är kommatering, närstrid och fotografering” och efter dessa deviser levde han ett helt liv till 88 års ålder, helt och fullt. Hans fot blev bortsprängd av en mina i kriget. Han lät det inte bekomma sig särskilt – utan klättrade vidare på rangliga biblioteksstegar tills ett år före sin död – till hans hustrus skräck, för han hade turen att leva i ett långt äktenskap, som inleddes när han återhämtade sig på sjukhus i Stockholm, och bland annat fungerade som tolk åt döende, enbart finsktalande soldater.
Under sin tid som kompanichef, inrättade han också ett slags ”frontskola” åt tre av sina mannar i spaningskompaniet, som aldrig kommit upp till ”Lyceum” eller Gymnasiekompetens. Detta skymtar också förbi i trailern till ”Framom Främsta Linjen” – men vad mitt och Järvens andra möte, 5 Mars 2004 – 16 år sedan – tiden går ! – nu angick, så gav han mig det andra slaget, hårdare och desdo grundligare, ”Nå helvetti, bara för att ja inte minns dig, pojk, gammal som jag nu är” sade han – och så small det till ! Han inrättade förbandsbibliotek vid fronten, med verkligt läsbara böcker – inte underhållning eller ”pure delight” och även ”Schlomos skola” – alltså ett slags synagoga, skött av frontens ende Judisk-Finlandssvenske soldat, eftersom man talade Svenska och ingenting annat än svenska som kommando-språk i Österbottniska och Finländska Arméförband på den tiden – och trots den stormakt Finland för tillfället var allierad med, lät allt detta sig genomföras – av en äkta ”genomförare”.
”En gång Kompanichef – alltid blott Kompanichef !” (ett foto från ”tiden”)
Jag hade också fräckheten, ja impertinensen, att 5 Mars 2004 visa honom en liten kria, som jag själv nyss hade skrivit. ”Rödpenna hit” ropade Harry Järv. ”Sådär skriver man inte – ändra allt, från rubrik till slutkläm – sådan gröt- och mjölkprosa vill jag inte veta av… Skriver du i tidning, eller i media alls, så måste du vara kontroversiell, sticka ut, göra dina läsare arga, ja fly förbannade om så behövs – för annars är det ingen mening alls med att skriva !”
Så lydde hans råd – och med tanke på vad Harry Järv själv ständigt och återkommande skrev om VSB-pakten, och Urho Kekkonen i rollen som Finlands längst sittande President, och hans förhållande till Mauno Koivisto, den därpå följande Presidenten, tog jag lärdom och följde i hans fotspår. Det är ingen skam att åka på stryk och bli tillrättavisad av en sann mästare, ty man ska veta, att Harry Järv också var en skribent och krönikör av Jan Myrdals unika sort.
I sitt yrke som Riksbibliotekarie, samlade han bland annat på antika texter och manuskript i original, ja också på papyrus – som Hans ”Hatte” Furuhagen skulle ha gjort – om han haft den möjligheten. Arvet efter honom – 2800 volymer – eller 70 hyllmeter emot mina 40 – förvaras nu i Vaasa, svenska Österbotten, bevakat av en stiftelse av lojala landsmän – ja just landsmän till oss svenskar, inte finnar – och det var där hans hemstad var, under studietiden.
Där finns det ännu att se och besöka, även detta Covid-år – och av begränsade öppettider, märks nog ingenting – ty Finland är ett åtskilligt bättre land för människor att leva i, än ”Landet Löfvén” eller det som nu är återstoden av Sverige, så länge det nu varar.
”Svenska stam på svekets kuster – Vad är liv, och vad är död ?” skrev en gång Bertel Gripenberg, en annan finlandssvensk.
Och se – även det citatet stämmer fortfarande.
Fler minnen av Harry Järv, eller ytterligare om just hans liv och gärning, skriver jag kanske mer om en annan gång. Mitt eget bibliotek, som alltså bara räknar 2500 verk av högst varierande värde och kvalitet, har jag redan testamenterat bort en gång, men det visade sig vara till totalt ovärdiga personer och organisationer. Om det hinns med, tänker jag i sinom tid omtestera allt, eller bidra till vissa, särskilt utvalda antikvariat.
Hedniska Tankar 