Jag har i ett tidigare inlägg nämnt Frans G Bengtssons bibliotek, och Frans G Bengtsson-epigoner, eller folk som försöker efterapa honom, och skapa nya ”succéromaner” finns det många, men ingen av dem kommer någonsin att uppnå samma höga litterära och vetenskapliga kvaliteter som originalet, inte minst därför att de är kristna eller halvkristna själva, och aldrig riktigt kan frigöra sig från den tid som är vår, eller den förkvävande och unkna Monoteismen.

En av otaliga, som försökt på senare tid, heter faktiskt Martin ”E-type” Eriksson, men var i alla fall en ärlig och medveten epigon, som gjorde ett försök med sin ungdomsbok ”Sveakampen” år 1999 – men han klarade inte ens av att ge personerna i boken Nordiska namn, utan använde senare, kristna namnkonstruktioner istället – men mig hade han redan mött – i verkliga livet – precis som Tälje Glima och många andra, och av alla dessa epigoner, konstruktörer av modern fantasy med ”Vikingamotiv” och andra är ”E-type” i alla fall den ödmjukaste och naturligaste författare jag någonsin stött på – mest för hans kvaliteter som människa, vilket ju de flesta författare också är – egentligen.. även om de förstås inte alltid framtonar så, varken genom sina respektive liv eller sina verk.

 

Minns någon denna bok från 1999 ?

Hur det nu förhåller sig med Musikalen ”Hednadotter” från 2006 vet jag inte riktigt, men nu ska också den bli bok, påstår Sveriges Radio, P4 Gotland. Jag anar det värsta, måste jag säga – eller rättare sagt skriva. Författerskan Idun Josefin Alfredson Vinterros verkar vara en typisk Gotländska av en sort, som också jag mött förut, ja den där ”riktigt innerliga”, sådär lagom ”nyandliga” sorten ni vet – fast kanske inte direkt ”Hällörad” ifall ni vet vad som menas med det – det är för övrigt en av min gamla farmors äktskånska uttryck – som bekant dog hon vid 92 års ålder anno 1997, men sentimentalt pjunk låg aldrig någonsin för just henne, trots att hon var fd prästfru – men garanterat icke-kristen, utan hednisk i själ och hjärta – som jag tidigare berättat. En ”Hällörad” person, för övrigt, är en sådan som lismande och inställsamt ”häller på huvudet” eller hela tiden lutar det på sned, och hela tiden låtsas vara just innerlig, fast hon (det är oftast dem det är tal om) eller han inte alls är det.

”Tårarna har sprutat, hela tiden jag har skrivit” säger den innerliga ”Vinterrosen” ifrån Rosornas ö. Och vad månde det bliva av detta romanprojekt – ja – den som lever, får väl se…

 

Jag kanske är fördomsfull, javisst – men jag har mött dessa ”innerliga” gotländska författarinnor även förr om åren – och här finns inget nytt under kjolen – förlåt, jag menar Solen….  Anno 2012 ville författarinnan Agneta Arnesson Westerdal att jag skulle skriva en starkt positiv recension åt just henne, och höja hennes ”Sagas Krönika” till skyarna, så att den fick lite positiv PR och ren reklam på köpet – och allt jag fick, var förstås recensionsexemplaret, som jag förutsattes hylla och prisa. Men – ser ni – jag är en ärlig människa, och man kan inte köpa mig, och heller inte köpa mina tankar eller åsikter – så mycket pengar eller myntat silver, finns nog inte i Svea Rike nuförtiden…

Fru Arnesson Westerdal – som tydligen skall pråla och ståta med två efternamn, i likhet med ”Vinterrosen” som inte bara nöjer sig med det – hon måste ha två förnamn eller fyra små namn i litterära sammanhang också – får dessa Gotländskor aldrig nog – eller gör de sig bara till, tillgjorda som de kanske är...  ?? tyckte att en C-uppsats i Arkeologi, från Göteborgs Universitet (vars ideologiska hemvist är känd, även om det kunde vara värre – vi har också Södertörns Bögskola – nej förlåt vad skriver jag – Södertörns Högskola skall det förstås vara) räckte till för att skildra precis allt om Maritima Miljöer, Vikingatida skepp och hur handel bedrevs, Kulturlandskapet på Gotland, och hur Bonderepubliken Gotland var beskaffad som nation, vid Järnålderns slut.

Ja – jag skriver nation. Gotland hade sin egen lag, långt före hela den kristna Gotlandslagen, sin egen indelning i Fjärdingar och Tridljungar, alldeles som på Island, samt sitt Gutnalting. Det var inte ett slumpvis tillkommet eller slumpvis styrt land, som ”Landet Löfvén”, eller som i vissa ”gröna vågen” romantikers fullständigt ohistoriska drömmar. Redan varje åker var indelad i rätt antal alnar och till och med tum, och skattlagd sedan 500-talet, det vet kultur-geograferna, och förhållandena var heller inte mycket annorlunda i Västergötland, även om det just där var något annorlunda alnmått som användes.

Gotland var inte alls ett ”spontant och oordnat” samhälle, där man hade anlagt ensamgårdar, byar och åkrar lite hursomhelst, i någotslags ”gör som du vill” anda – för ett sådant Sverige och ett sådant samhälle har aldrig någonsin funnits, utom möjligen på jägarstenåldern. Arnesson Westerdals totalt obevisade, obeskrivliga fadäser, med ”slavmarknader i Bohuslän” och stora burar på skärgårdsöar vid Vinga – kristna fördomar helt utan skäl, rim och reson – samt skeppare som seglar sina egna skepp i kvav och annan totalidioti – alltsammans bärande inslag i ”Sagas Krönika” – gjorde denna bok fullständigt onjutbar. Den fungerar inte ens som pekoral, vilket den här typen av böcker ibland tyvärr har en tendens att bli..

Jag har skrivit det förr – och jag skriver det omigen. ”A writer shouldn’t write, what she (or he) doesn’t know” – så är det bara..

Man ska INTE försöka skriva långa romaner om sådana här skepp, om man inte själv först seglat över Nordsjön med dem…

 

Vad gäller bygde-spel, ”Hem till Midgård”- humor och annat strunt i den vägen har jag också skrivit en del redan. Redan 1978 gjorde man en Musikal av Frans G Bengtssons ”Röde Orm” på Malmö Stadsteater med Tommy Körberg i huvudrollen, och föralldel, föralldel – titelmelodin fungerade, liksom herr Körbergs dåvarande rollprestation – och just den musikalen ”höll” faktiskt – hela vägen fram – men det var längesen nu.  Sedan dess har det dock varit mycket mycket ont om ”musikdramatiska” verk med forntida teman – danskarnas total-flopp och fiasko med att försöka göra Musikal även av Egtvedt-kvinnan, är ett annat ”stolpskott” vi minns. Om det alls funnits några sådana pjäser eller teaterstycken, musicals inbegripet, så har det varit ”rena lokalrevyer” eller ”gärdsgårds-serien” av dramatik, HBO Nordica eller annat skit..

 

Inte heller danska ”Kändis-musicals” med Bronsålderstema blir riktigt som det var tänkt…

Ok – föralldel – jag kan ha fel ! – nu k-a-n det hända att ”Hednadotter” faktiskt är hela Världens bästa musikdramatiska verk någonsin, fullt i klass med ”Rhenguldet” och att fröken Lillan Lull och Blomstergull, eller Idun Josefin inte bara är ”en dägelig Rosa” utan det största litterära geniet i hela Världen någonsin, och mycket bättre och extremt mycket ”djupare” än exempelvis James Joyce – så vem är väl då jag att döma ut hennes insatser redan från början – men som en gång Stefan Sauk förbehåller jag mig alltså rätten att vara skeptisk, om någon nu skulle undra…

Antalet imitatörer av ”Röde Orm” är FORTFARANDE legio, och sjutton på dussinet.

Redan serietecknaren Charlie Christensen – som skapat Arne Anka – gjorde 1999-2004 ett försök att överföra Röde Orm till tecknat format, men han var åtminstone medveten om sitt mediums begränsningar, och hamnade varken hos ”Asterix och Obelix” eller Tintin – utan försökte hålla sig någorlunda nära originalet. Det hedrar honom, eftersom man inte ska göra våld på fakta eller historien, sådan den berättats eller är.

Jag rekommenderar istället följande inlägg från den utmärkta bloggen ”Brons & Blod” som fortfarande håller hög kvalitet, även när det gäller att redovisa helt obevisade eller tveksamma teorier. Det är alltid angeläget, att lyssna på sakkunskapen, varifrån den än kommer – kanhända till och med från nutidens Gotland.