Contigit in Lenom…

Idag är det minnesdagen för Slaget vid Lena, 31 Januari 1208 – det senaste – men antagligen långtifrån det sista, där en Hednisk Armé slagits emot Rikets Fiender – som numera finns i stort antal, inne i landet.. Det skall också ha varit det senaste slag i Norden, där Oden själv visade sig för Hedningarna, och ledde dem till seger.

Också ”Ideell Kulturkamp”, vår granne i den hedniska Bloggsfären, har uppmärksammat minnesdagen. Ursprungligen trodde man att Lena, som betyder slätt eller äng, skulle ha varit identiskt med Litslena öster om Enköping, men det har visat sig vara helt fel, eftersom de medeltida krönikorna uttryckligen säger, att Lena – det nutida Kungslena – låg ”in gothia” – alltså i Västergötland. Många är de skickliga fornforskare och slagfältsarkeologer som beskrivit slaget – den allra bästa beskrivningen i bloggform hittar ni här, gjord av en viss Stewe G år 2015.

 

Sverker II Karlsson, av den Sverkerska ätten, var fanatisk katolik och nära lierad med Påvekyrkan. Men den Erikska ätten, baserad i Svealand och Östergötland, stod honom emot, och när Upplandsjarlen Birger Brosa, den leende, hade dött på Visingsö 1202 kom det slutligen till uppror bland Folkungarna och det hedniska, Erikska partiet, ty många män i Sveriges land var fortfarande Hedningar. När det gäller handskriftsläget och de senare beskrivningarna av slaget, se historikern Stig Lindbergs utmärkta hemsida här…

Erik Knutsson, av den Erikska ätten, samlade en här i Norge, där han och hans bröder vistats under Sverkers regeringstid. I den norska Flatöboken står det talat om en smed i Norge, som en gång mötte en okänd ryttare på en stor häst, som han önskade få skodd. Ryttaren sade att hans namn var Oden, och att han ämnade sig till Lena i Västergötland, där ett stort slag mellan Konungar snart skulle stå.

Länge har jag levat i Nordanlanden, och varit i fältslag och örlig. Nu ämnar jag mig till Svitjod och Västgötarna vid Lena, och vill du inte tro mig, så se nu hur jag far..

Då får Oden upp genom luften på sin väldiga häst, och smeden såg att det var Sleipner, med alla sina åtta hovar. Samtidigt hade Sverker Karlsson samlat en här, som enligt vissa källor skall ha uppgått till hela 18 000 man, vilket betvivlas av historiker idag. Man vet att han lånade 12 000 man av den danske Kungen, som gav honom sitt fulla bistånd, i avsikt att underkuva och beskatta Sverige för Påvekyrkans räkning, men hären var nog aldrig större än 15 000 man, vilket också stämmer med de landskapsanalyser man gjort på senare tid.

Också Ebbe Sunesson, en av Danmarks mest berömda riddare någonsin, och alla hans bröder deltog i Slaget vid Lena, liksom dryga 40 talet av Danmarks yppersta stormän.

Emot detta kan Erik Knutsson rimligtvis ha ställt upp en här om hälften så många krigare, kanske 7500 man (även om några källor anger deras antal till 9000) och han var dessutom gravt underlägsen i fråga om kavalleri, eftersom hans här till största delen bestod av svenska bönder och yxbeväpnade norrmän – hur många bland dem som var hedningar vet vi inte, men det var nog en ansenlig del av härens stora massa.

Sverkers här hade sin uppmarsch söderifrån, som kartan visar, och de tände eld på träkyrkan vid Kungslena och gick i ställning på höjderna sönder om byn, mellan Plantaberget i Väster och Varvsberget i Söder. Rakt bakom dem stod förresten en fästning, Lenaborg, på Varvsbergets sluttningar.

Slagfältsområdet, enligt ännu en av Stewe G.s analyser, som jag till fullo instämmer i. Vid Törestorp, i dalgången mellan Plantaberget och Varvsberget, befann sig på medeltiden ett stort träsk, Helvetesträsket.

I teorin hade danskarna och de kristna alla fördelar på sin sida. De hade fördelen av en mycket stark ställning, och var överlägsna ifråga om bepansrat kavalleri.

Danskarnas ställning mellan Plantaberget och Varvsberget, som den faktiskt kan ha sett ut, 31 Januari 1208. Bilden är hämtad från den gravt ohistoriska filmen ”Riket vid Vägens Slut” som helt blandar samman slaget vid Lena med slaget vid Gestrilen, ett helt annat slag som stod två år senare. (bildkälla Stewe G)

Eriks och Svenskarnas styrkor bildade sin slaglinje norr om byn, i linje med Kivatorp, och den sk Kungshögen från tidig Järnålder. Vid den nutida gården Bäck ligger ett fält, som långt fram i tiden skulle kallas Jämmersled, och över denna bäck, kom aldrig danskarna. Den svenska hären var sannolikt uppdelad på flera ”träffar” eller omgångar, vilket danskarna däremot inte hade brytt sig om. De anföll med sitt kavalleri i fronten, i hundratal och tusental, men de möttes av ett pilregn så svårt och så hårt, som ”föll så tätt, som då bonden kastar korn, eller som då det hårt regnar”.

Bild från Monumentet vid Kungslena Kyrka – riktad emot de svenska linjerna, på andra sidan sänkan med bäcken.

Långt före Crecy och Azincourt, de berömda slagen i 1300-talets hundraårskrig, skulle svenska och norska bönder uträtta, vad ingen Europeisk armé någonsin förmådde. De besegrade en riddarhär, enbart med bönders vapen – och för deras långbågar, stupade mången fiende. Så kom där till ”en gräseligh slachtning och blodsuthgjutelse” som det står i senare krönikor.

Nu visade sig Oden själv, på sin åttafotade häst, uppe på Plantabergets krön, och vid åsynen av detta, uppgav alla svenskar och hedningar ett härskri så starkt, att det hördes över berg och dal, medan de gick till motanfall. Oden kastade sitt spjut Gungner över danskarna, och med det var Påvens makt för alltid bruten. Främst i striden gick Lagmannen över Västergötland, Eskil Magnusson, då 37 år gammal, och för hans hugg stupade många. Han förde det banér eller den Korpfana, som svenskarna hade i slaget – för några kristna korsfanor var ännu inte i bruk, och det skall han år 1219 – 11 år senare – ha gett till Snorre Sturlasson, som de facto besökte Eskil själv i Skara, och hörde honom berätta allt om slaget, inklusive hur Oden uppenbarat sig.

Den blivande Kung Erik och Lagman Eskil kan ha sett ut såhär (bild från spelfilmen ”Riket vid vägens slut”)

Vi vet, att Lagmannen och Sturlasson var hedniska män båda två, och att de bara antagit kristendomen för syns skull, men att de av hjärtat och i hågen var Hedningar och Asatroende. Eskil Magnusson var också den man, som gav oss den Äldre Västgötalagen, och för all framtid skrev ned de hedniska lagarna från detta landskap, ”med hund och harvpinnar” som det heter, så honom kan vi tacka för mycket. Historien om Odens uppenbarelse på Plantaberget kan ha varit ett sätt att dölja det faktum, att Kung Erik kan ha haft spejare och bågskyttar ställda på detta berg, som föll danskarna i ryggen. Hursomhelst vet man, att svenskarnas högra flygel gick framåt i slaget, och trängde danskarna över de höjder som heter ”Ryttarbackarna” och in emot Helvetes-kärret, där de råkade i oordning.

Av en här på omkring 12 000 man, återvände bara 50 man på hästar till Danmark, och som den senare medeltida balladen säger:

  Fruarna sitta i högan loft
de väntar sina herrar hemkomma
Hästarna kommer blodiga hem
och sadlarna äro tomma

Så gick det, när de Påvetrogna trodde att de skulle erövra det fria Sverige ! Sverker Karlsson kom tillbaka 2 år senare, med en ny dansk här, men då stod slaget vid Gestrtilen, och då förlorade han inte bara slaget, utan också livet. Och i Skara kunde lärda män och munkar skriva:

Contigit in Lenum, duo Danske låpo för eenom – eller i en annan version, som blivit en berömd folkvisa: ”Det hände sig vid Lenom – två danske löpte för enom – och av svenske drängar – fick de ryggen full av slängar.. Till och med ”Uppsvenska” manskörer från Uppsala, har sjungit den visan.

I den långt senare 1500-tals krönikan Chronica Regio Gothurum av Ericus Olai står följande skrivet:

”Hic Valdemarus emisit immensum exercitum contra Suecos, preficiens et constituens ducem exercitus principalem Ebbe Soneson, bellemque commissum est in Lena Vestgocie, vbi exercitus Danorum adeo contritus est, vt non relenquerentur ex eo duo pariter. Tantaque strages Danorum est facta, vt memoria remaneat in filios filiorum. Ibi occisi sunt Laurencius et Ebbo filii Sunonis de Selandia, nobilissimi strenuissimi et famosissimi bellatores. Tunc fugatus est suerkerus rex cum Dacis residuis anno Domini MCCVIII. Anno autem Domini MCCX bellum fuit in Gestilreen, vbi occisius est rex Suerkerus et dux Fulko cum multis aliis, cessitque victoria Suecis.”

Eller översatt till svenska från medeltids-latin

Denne Valdemar sände ut en väldig här mot svenskarna och utnämnde Ebbe Sunesson till härens främste ledare, ett slag utkämpades i Lena i Västergötland, där danskarnas här blev så till den grad krossad att av denna inte lämnades kvar två sida vid sida. Så stor var massakern på danskarna att minnet lever kvar i släktled efter släktled. Där dödades Lars och Ebbe Sunesson från Själland, ädla, tappra och ryktbara krigare. Vid detta tillfälle drevs kung Sverker på flykt tillsammans med de återstående danskarna, i Herrens år 1208. I Herrens år 1210 stod ett slag vid Gestilren och där dödades kung Sverker, och jarlen Folke och många andra; där segrade svenskarna

Den Valdemar som omtalas här, är förstås Valdemar Sejr av Danmark, den Valdemar som skåningarna kallade ”Valdemar Nederlag”. Också Hvide-ättens främsta män, de som var släkt med Biskop Absalom Förintaren, kallad ”Skånes Djävul” som grundade Köpenhamn och som förstörde Svantovits hedniska tempel på Arkona – år 1169 dog allesammans här , vilket i sanning var rätt åt dem..

Kyrkdörren från Kungslena, Med draken Fafner (se handtaget!) och Sigurd

Man vet också att det hittats flera fornfynd från slaget och tiden det stod i trakten. Bland annat skall det ha hittats många medeltida vapen vid en gård som hette Knivabytet, norr om Kungshögen och Ryttarbackarna, där man skall ha hittat en hel ringbrynja på 1800-talet, och många andra fynd. Dessutom skall den smidda järndörr, som nu sitter framför sakristian inne i Kungs-lena kyrka, ursprungligen ha varit dörr till den lilla träkyrka, som danskarna brände ned. Den visar Sigurd Drakdödaren, den hedniske Sigurd Fafnesbane, och inte alls någon kristen ”St Göran” som många tror.

”Korpfanan” eller ”Märket” som svenskarna förde vid Lena, 1208 och som Snorre Sturlasson senare fick i gåva, kan ha sett ut såhär..

Långt senare, 1895 restes ett monument vid Kungslena – och i Juli 1910 ett till, vid det mycket närbelägna Gestrilen. På det senare återfinns texten ”Gud skydde Sverige och Stockholms-Tidningen skrev samma år:

Det är rent ruskigt. Varför skydde gud Sverige ? Sverige hade ju dock segrat i striden, så närmast var det väl fienden som skydde Sverige. Nu står det emellertid för århundraden inhugget på en stor sten, att gud redan för 700 år sedan skydde Sverige…

(citat från ”Sällsamheter i Västergötland” av Lennart Görälv, 1981 s 105

SE DÄR FICK DE KRISTNA HUNDARNA SÅ DE TEG !!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s