På Föråret, Rösa Ring, Trojeborgarna och Vårens danser…

Våren har officiellt börjat komma till Sverige. Enligt SMHI måste det nu av en eller annan mystisk anledning, som bara meteorologerna känna till, vara så att Vårtemperaturer måste råda under hela 7 dagar, för att det skall kunna räknas som Vår. Vid Vinterns, höstens och sommarens inträde, räcker det enligt dem med 5 dagar av respektive årstids temperatur för att den nya årstiden skall ha hunnit anlända, men just med Våren skall det alltså förhålla sig helt annorlunda, av skäl som SMHI inte redovisar. Kanhända beror det på att Våren alltid varit en nyckfull årstid, som sällan eller aldrig inträffar vid exakt samma tid för olika år, och inte heller på samma breddgrad behöver våren anlända vid samma tid år efter år. Se efter vad jag skrivit om Vårens inträffande, och Vårbloten här ovan !

Enligt SMHI var det omkring den 20 Februari i år officiellt vår söder om Dalälven…och i angränsande delar av landet

 

Som jag skrivit förr om åren använder man i Danmark och Skåne fortfarande uttrycket ”Förår” om den tid, som råder såhär års. ”Jorden reder sig” säger man, och i den fuktiga, töiga tid som råder, förbereder sig natur och människor för den nya äring eller årsväxt som skall komma. En ny vegetationsperiod med färska gröna blad ska ta sin början, men oftast bara under April eller gräsmånad, och inte under den egentliga Vårmånaden, som alltså inträffar under Mars. Vi Hedningar och Asatrogna har också alltid ansett, att Mars tillhör Gerd, jordgudinnan, och att detta är hennes stora tid, då det skall blotas åt henne., för bättre tider och ny årsväxt.

En modern skribent, som är inne på liknande tankegångar, är den danske prästen Peter Ulvsgaard i Amtsavisen från trakten av Randers och Gudingså på Jylland. Trots att han är kristen, vågar han närma sig hedendomen och de universella begreppen, eftersom det bara är under ren Hedendom, som vi kan möta det sant mänskliga, en filosofi bortom allt kristet och bortom all makaber Monoteism, och tankar som är sig lika i alla tider.

Om årets Vår är dyster på grund av Pandemin, konstaterar han, så har mänskligheten upplevt det många många gånger förr, och den gick inte under då heller. Vårens, grödans och förnuftets makter segrar alltid till slut. Han tänker på Fimbulvintern, den Justinianska pesten på 500-talet och allt våra förfäder måste ha upplevt, liksom det faktum att det finns nu uttorkade offersjöar eller ”Kirkemoser” bakom snart sagt varje kristen kyrka i Danmark, där man en gång offrade till Asatrons makter. Så är förhållandet också i Skåne, vid Förslöv och Bjärehalvön, där också min ätt har sina rötter. Och jag citerar, från den danska tidningen:

Nabo til præstegården i Spentrup ligger en gammel kirkemose. I dag er mosen drænet landbrugsjord, men i fordums dage var den fugtig, sumpet og farlig. Her samledes vores asatroende forfædre til bøn om gudernes hjælp. Herud gik engang en kvinde med sit dyrebareste smykke for at give sit store spænde i guld til guderne. Hvorfor gjorde hun det? Uden skriftlige kilder kan vi ikke vide hvorfor, men holder dateringen, kan det have fundet sted i de frygtelige år midt i 500-tallet, hvor store vulkanudbrud havde gjort solen bleg og kold. Flere steder på kloden har vi fra den tid vidnesbyrd om, at solen var blegere end månen, fordi askeskyerne lå som en dyne på himlen. Afgrøderne slog på grund af det køligere klima fejl. Pesten fik fat. Flere moderne historikere peger på årene omkring 536 som de værste katastrofeår i menneskehedens historie. Solen, varmen og livet kom heldigvis igen, men begivenheden satte sig i vore forfædres fortællinger og religioner. På vore breddegrader finder vi sikkert rester af erfaringer fra den tid i fortællingerne hos den senere islandske digter Snorri Sturluson. Snorri fortæller, hvordan Fenrisulven slugte solen og indledte ragnarok. Uden sol, intet liv. Solvognen, som vi kender fra Nationalmuseet, var livsnødvendig. Solen skulle hver eneste dag trækkes hen over himlen fra øst mod vest. Om det var umiddelbart efter ofringen af kirkemosegård-smykket, at solen vendte tilbage, det ved vi ikke. Vi ved strengt taget ikke noget om, hvorfor ofringen fandt sted. Men hvis det hang sammen med den blege sol, så ”virkede” det at ofre et dyrebart smykke i mosen, i hvert fald kom solen igen.

Så ni ser. Även de kristna måste till slut erkänna det. Blot och Hedniska offer är verksamma, mycket mer verksamma än allt kristet bönerabblande, som inte nyttar någonting till. Endast genom att vi själva offrar något, det kan vara arbete och tid – eller pengar och dyrbarheter – kan vi få del av Vårens mysterium, och så grönska på nytt, också inuti oss själva.

Guldfyndet från Kirkemose, som det ser ut idag.

Bara genom att tänka som en Hedning, kan man leva som en Hedning – och man lever mycket bättre, utan all kristen ångest och helvetes-tro. Vi Hedningar vet, att Världsbrand och Ragnarök inte kommer inträffa på länge än, och att våren kommer åter. Låt oss nu göra ett jämfota-hopp till Rösa Ring, en av de många hedniska kultplatser jag besökt såhär års. Jens Flyckt på sajten ”Sverigereportage” påstår, att man ”inte skulle veta” varför den stora processionsvägen vid Rösa Ring blivit byggd, och han skriver också om den såkallade Labyrinten eller Trojeborgen från bronsåldern vid just Rösa Ring, vars ursprung man mycket väl känner. Den 540 meter eller mer långa processionsvägen, förbättrades under 800-talet, skriver han, men var sannolikt ursprungligen byggd under bronsåldern. Av torvprov vet vi också att ”labyrinten” vid Rösa Ring har blivit anlagd då, och det finns också ett stort gravfält från järnåldern där, med en storhög som processionsvägen försvinner inunder. Det är också ”labyrinten” som talande nog har gett namn åt hela området.

Trojeborgen vid Rösa Ring är idag i mycket dåligt skick, och underhålls inte av Upplands-Bro Kommun, som misskött hela fornminnet. Hela området har heller aldrig blivit ordentligt undersökt, och vissa arkeologer teoretiserar om ett ”dödshus” eller benhus, som skulle ligga i början av processionsvägen, innan man kommer ut på den magnifika högplatån, 60 meter över dagens Mälaryta, med en strålande utsikt över hela landskapet. Men, vad man hittat i början på vägen är bara en halvcirkelformad stensättning, och visst inte grunden till något hus, skriver Jens Flyckt klarsynt. Där finns kolrester, och vad som kan vara en eldstad, men det kan lika gärna härröra från muren kring en fornborg på kullen, eller någon annan anläggning, som inte blivit utgrävd ännu. Jag citerar:

Hembygdsforskaren Börje Sandén, som tillsammans med sin hustru Gudrun grundade Upplands Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, ägnade större delen av sitt liv till att dokumentera och beskriva Upplandsbros historia. Han var kritiskt till hur Rösaring hanterades och hur de fyra rösena som i alla år betraktats som bronsålderslämningar, i med undersökningen och dateringen av vägbanken 1982, plötsligt blev vikingatida. Detta trots att rösena inte hade undersökts.

Börje Sandéns uppfattning var att vägen var betydligt äldre än vikingatidatid, men att den sannolikt rustades upp eller byggdes om på 800-talet.

Högen i vägens södra ända, som vägen försvinner in under, är registrerad som gravhög och ligger intill rösena. Börje Sandén menade att det inte alls behövde vara en gravhög. Han refererade till närliggande Sighhildsberg. Där finns en liknande gravhög som han var med och undersöka under fem säsonger och som visade sig vara något helt annat.

”Hela problematiken kommer att lösa sig när den platta högen (Rösaring reds.anm.) blir arkeologiskt undersökt. Så skedde nämligen när en annan platt hög i kommunen med ungefär samma storlek undersöktes bara ett par år efter Rösaringsundersökningen. Den välkända Signhilds kulle i Signhildsbergs park var ingen grav. Det var inte heller någon gravkulle. Det visade sig vara en tingshög” skriver Börje Sandén.

Att Högen vid vägens början är en Tingshög, kanske placerad intill en bygdeborg, är en i högsta grad rimlig tolkning. Spår av bronsgjutning och boplatser från Bronsåldern har hittats vid kullens fot, och att alltsammans ingått i ett mycket gammalt bebyggelsekomplex från långt innan järnåldern, är faktiskt sannolikt. Arkeologer har också försökt göra mycket av ett 40-tal nuförtiden decimeterdjupa och meterbreda gropar, som utbreder sig längs den 540 meter långa vägen fram till labyrinten, och sagt att dessa måste uppburit 4 meter höga stolpar, som de stolphål man hittat vid Gamla Uppsala – men det är helt obevisat, och omöjligt av flera skäl.

Fördjupningarna har ingen stenskoning i botten, och skulle inte kunna burit upp några större stolpar överhuvudtaget. I och för sig finns det ingenting som hindrar, att vi tänker oss mindre permanenta ”fackelhållare” längs vägen, fram emot utsiktsplatån, och att den kanske var upplyst med lyktor och bloss som stod på marken, vid Midvinter, Alvablot eller Vårdagjämning – i Midsommartiden behövdes det ju inte – för den nordiska sommarnatten är tillräckligt ljus ändå. Och här samlades man, till Ting och till Vaka, med Blot och Offer.

Utsikten vid Rösa Ring är numera inte vad den har varit. Kommunen underhåller inte platsen, och har låtit krattskog och granar växa upp, som fördärvar alltsammans. Men en gång var detta ett solens berg och en himlens plats, där man direkt kunde förenas med gudarna. Och Börje Sandén och hans hustru Gudrun är inte längre med oss. De dog som så många andra av våra gamla under våren 2020, kanske därför att Regeringen Löfvén förvägrade dem ordentlig sjukvård, men själv mötte jag dem båda två i deras bostad i Bro, när jag köpte en av forskaren Jon Krafts böcker direkt från dem under 2013, och deras livsverk – UKF – består fortfarande med mer än 30 år historisk och arkeologisk forskning. År 2008 tilldelades makarna Sandén Nordiska museets Hazelius-medalj för sina insatser. De blev 90 och 92 år gamla. Måtte jorden vila lätt på dem, nu när de är hos Gerd och Hel. Deras verk lever, och ska fortsätta leva i många år efter dem.

Om vi betraktar en karta med 20 meters högre vattenstånd – från ca 1100 före vår tideräkning och klassisk bronsålder – förstår vi mycket mer av bebyggelsen kring Rösa Ring, och de riter, som varje vår utspelades där – jag skall snart förklara hur och varför…

Här ser vi nu den moderna kartans bebyggelse inlagd i botten på kartan, och vi ser också hur en förbindelse sjövägen sträcker sig in emot Uppsala, Håga-bygden och Svealands mest centrala trakter, där Håga-kungen bodde. På vägen kommer man förbi det moderna Bro, men också den gigantiska bronsåldersboplatsen Apalle eller Apla by, en av de största orterna för bronstillverkning i hela Uppland överhuvudtaget. Den ligger precis utanför kartan, intill Yttergran och den gamla kultplatsen Vi vid en skyddad lagun eller havsvik.

Men vi ser också hur iögonenfallande de dåförtiden 40 meter höga berget vid Rösa Ring måste ha varit i dåtidens landskap. Hit kunde man segla och ro, och alla de skepp som vattenvägen for in emot handelsplatsen och bronsgjutnings-verkstäderna vid Apalle, kunde enkelt bevakas härifrån. En bättre plats för en fornborg gick inte att hitta, och till den trånga viken bakom Rösa-ön kunde man också ro eller segla, och landstiga vid den boplats, som måste ha legat där. Sedan vandrade man upp längs vägen (markerad med röda streck på kartan) och kom fram till den stora dansplatsen…och ”labyrinten”.

Jämför läget med den Trojaborg, som en gång fanns vid Vårfru-kyrkan i Enköping, och som enligt vissa skall vara bevarad i form av rekonstruktion. Läget på den smala udde, som utgör Enköpingsåsens spets, behärskade en jättestor lagun, med stranden vid Ullunda – himmelsgruden Ulls heliga lund i väster, och ännu en segel-led in förbi det monumentala Brandskogsskeppet – som numera ligger högt uppe på land, och vars placering man inte alls kan förstå, om man inte vet var strandlinjen gick år 1000 fk.

Mälardalen innehåller ännu fler Trojeborgar – eller som de oriktigt kallas ”Labyrinter”. Också på Enköpingsåsen, vid Vårfrukyrkan har de legat en, tills de kristna rev ned och förstörde den på 1830-talet – och på Badelunda-Åsen invid Västerås hittar vi ytterligare en Trojeborg, liksom vid Kungsör, där en anläggning med det falska och sentida namnet ”Drottning Kristinas Ridbana” utgör ytterligare en Trojeborg som med hjälp av torv och jordlager har kunnat dateras till Bronsåldern.

 

Alla de här Trojeborgarna är konstruerade på samma sätt, och det är faktiskt helt oriktigt att kalla dem för Labyrinter, eftersom de har en klar början och ett klart slut i mitten – de är visst inga ”irrgångar” och man kan helt enkelt inte gå vilse inuti dem, eftersom de leder till ett bestämt mål, och sedan tillbaka ut igen. Om vi vidgar perspektivet ännu mer, skall vi finna att mer än 300 av dem finns just i Sverige, där de är vanligast i hela Världen, och de finns även i det svenska Finlands gränstrakter och det övriga Norden, där de kallas ”Jungfrudanser” och i England ”Troy Towns”.

Den legendariske fornforskaren Jon Kraft spårade dem ända upp till Vita Havet vid Bjarmalands kust, och de är också kända från medelhavsområdet och så långt bort som det Indoeuropeiska Indien och Sumatra – men däremot är det inte sant att de skulle finnas på alla kontinenter – vad som står på Wikipedia är bara dravel – det finns inga sådana här anläggningar i Afrika, Australien eller Amerika, utan de finns bara där Indoeuropeiska folk och då framförallt Germanska stammar levat och verkat, även om de med hinduiska sjöfarares hjälp också spritts till den Indonesiska övärlden. Hos samer och andra folk förekommer den däremot inte alls, och i Norge kallas Trojeborgen ”Völundarhus” efter Völund, mästersmeden.

Inte alla kommer från Bronsåldern – vilket man har kunnat se på landhöjningen, med hjälp av torvs och lavars växthastighet och på andra sätt – i själva verket går det att urskilja två stora faser kring medeltiden, 1200-1300 och på 1800-talet, när de flesta Trojeborgarna i kusttrakterna restes, enligt Jon Kraft. I Finland har man försökt lansera den absurda teorin, att det skulle vara ”sysslolösa sjömän som väntade på vind” eller ”arbetslösa fiskare” som anlade dem, men det stämmer inte, därför att sjömän aldrig är sysslolösa – på ett fartyg finns det alltid något att göra, det vet alla som seglat själv – och fiskare har alltid mer fiske att göra. Inte heller de groteska försök till kristifikation, som en del forskare försökt göra, och det faktum att labyrinterna är anlagda från fyra enkla punkter och en korsformad figur, samt det faktum att några av dem – vid Fröjels kyrka på Gotland, till exempel, ligger vid långt senare resta kristna kyrkor ändrar på deras hedniska ursprung, vilket många forskare nu bevisat.

Trojeborgarna är helt igenom Hedniska, och har sitt ursprung i ett hedniskt, indoeuropeiskt förflutet – det bevisas inte minst av den berömda Tragliatella-vasen från 600 år före vår tideräkning – där man tydligt ser en Trojeborg av nordisk typ, och ordet ”Truia” prydligt utskrivet, medan två ryttare verkar rida ut från labyrinten, som till höger flankeras av två älskande par, våren till ära. Också Theseus, den grekiske hjälten, han som besegrade Minotauros i Kretas berömda labyrint, och Ariadne – med Ariadne-tråden i form av ett nystan – figurerar på den vasen – och att Troja-sagan – där Helena – ett grekiskt namn av många för jordgudinnan – också förekommer där, är inte så underligt, skriver Jon Kraft.

Det här är myter och sägner, som är flera tusen år äldre än kristendomen, och som inte har något med den att göra. I sin äldsta form är de bevarade i Indien, där det Hinduiska eposet Ramayana – om den himmelske guden Rama – han som motsvarar solguden Ull och sedan Frej hos oss – nedskrivet först på 200-talet före vår tideräkning, men mycket äldre än så – där Kung Rama förlorar Sita, jordgudinnan, som av demonen Ravana stängs in i en borg, kallad Lanka eller underjorden – de ariska hinduerna tänkte sig också den belägen på dagens Sri Lanka, och Sri skulle i sin tur vara ett namn på samma jordgudinna, medan demonens slott skulle se ut såhär:

Vi känner igen de här myterna i ytterligare en klassisk myt – den om Persephone och Hades, eller Demeter och hennes dotter Kore, Vårflickan, som blir bortrövad av underjordens gud Hades till dödsriket, vilket är anledningen till att vi har höst och vinter på jorden, för ingen gröda troddes kunna gro, medan Persephone eller Kore var borta. I den indiska versionen av samma myt, befriar den listige Hanuman, alla apors apa slutligen Sita, och hos oss känner vi alla till myten om Frej, som sänder solen eller Skirner – ett annat namn för Ull – för att fria till Gerd, jordgudinnan, som i sin tur är både Nerthus och Gaia – det här är gamla myter, som alla går tillbaka på samma ursprungsmyt.

Myten om Hades, Persephone och Årstidernas växlingar är universell för alla Indoeuropeiska folk i Nordliga klimat, och illustrerades såhär av Walter E Crane på 1880-talet.

Vi förstår nu också varför Trojeborgarna i Norden om och om igen är länkade till ”Jungfrudanser” och liknande, och varför man skulle springa och hoppa i dem just vid Vårdagjämningen och vårens inträde, precis som man gjorde i Grekland, och det gamla Rom – alla de överensstämmelser man hittat, kan nämligen inte vara rena tillfälligheter..

I antikens Rom fanns också en ryttarlek, ”Lusus Troiae” som funnits där sedan etruskerna och äldsta tid, där ryttare om våren skulle rida i ett invecklat mönster. Ryttarleken upprepades både under Julius Caesar och fram till Neros tid, och en ryttare som förmådde vända sin häst av och an, i Trojeborgens invecklade mönster; måste onekligen ha full kontroll över sin häst, och därför vara den främste krigaren av alla. Mycket riktigt omnämns också ”Lusus Troiae” i Vergilius ”Aeneiden”, och eftersom Romarna ansåg sig själva härstamma från Aeneas, den ende Trojan som undkom från Troja, och också grekerna någon gång i den grå forntiden fört sin trähäst runt i samma spiralmönster runt Trojas murar, hänger allt samman.

I engelsk översättning har man låtit Vergilius skriva:

… The column split apart
As files in the three squadrons all in line
Turned away, cantering left and right; recalled
They wheeled and dipped their lances for a charge.
They entered then on parades and counter-parades,
The two detachments, matched in the arena,
Winding in and out of one another,
And whipped into sham cavalry skirmishes
By baring backs in flight, then whirling round
With leveled points, then patching up a truce
And riding side by side. So intricate
In ancient times on mountainous Crete they say
The Labyrinth, between walls in the dark,
Ran criss-cross a bewildering thousand ways
Devised by guile, a maze insoluble,
Breaking down every clue to the way out.
So intricate the drill of Trojan boys
Who wove the patterns of their prancing horses,
Figured, in sport, retreats and skirmishes

Enklare var i så fall den Trandans, ”Geranos” av det grekiska ordet för Trana, som Theseus själv och hans män skall ha uppfört på ön Delos, efter att de besegrat Minotauren. Också här i Norden finns lustigt nog en tradition om att ”springa Trana” över åkrarna om våren, särskilt i sydsverige – och det nämns jämsides med ”Jungfrudanserna” i labyrinten, då Gerd, Freja eller en jungfru skulle symboliskt befrias från labyrintens mitt, säger Jon Kraft, och varför labyrinten vid Kungsör kallats ”ridbana” fastän inga hästar nog kunnat rida i den, förstår vi nu också.

I långdans och i språngdans över Demeters åkrar…

En del menar till och med att ”Geranos” var den viktigaste dansen i det antika Grekland överhuvudtaget, och att den lade grunden till alla senare folkdanser där också, både på fastlandet och Kreta, samt ser en klar koppling mellan Demeter, Kore och de Eleusiska mysterierna och Trojeborgarna, som ju också handlade om grodd och fruktbarhet, och uppfördes i en underjordisk labyrint av grottor. Allt detta skulle föra oss alldeles för långt att utreda, men också mera sakligt betonade visionärer och drömmare, har insett att Trojeborgarna och de riter, som förr om vårarna utspelades i dem, har en stor betydelse…

 

För att återvända till Mälardalen, har man också kunnat konstatera en stor och klar koppling mellan ortnamn på Ull och Njärd – typ Njärdevi eller Mjärdevi, Härnevi och flera med dem, där Njärd, Gerd eller Nerthus nämns. Alla desa kultplatser ligger centralt i landskapet, alla har de anknytning till en Trojeborg, som var det ställe där bygdens tingsplats eller tingshög låg, under bronsålder. Se denna karta, från en av John Krafts böcker från 1980-taletm då UKF utgav dem.

Arkeologer har senare bevisat, att John kraft hade rätt. Det FINNS verkligen en klar indelning i bygder, folkland som Attundaland och Tiohundraland över hela Mälardalen ända sedan bronsåldern, och Håga-kungens tid.

Här kommer en illustration från s.88 i en skrift från ”Kulturarv Stockholm” som utgavs för ett antal år sedan, och som visar Håga-kungens välde på båda sidorna av Mälardalen, år 1100 – 1000 fk och det rike, som skulle bli Sverige – för Svearnas land, ”rikt på manskap och flottor” som Tacitus skriver tusen år senare, fanns redan då..

I mer än 3000 år har Sverige existerat som självständig stat – och inget främlingsvälde skall någonsin kunna ändra på det…

Här är Hågahögen och Enköpings-trakten utmärkt men också Kungör, Närke, Södermanland och Gästrikland ingick i det dåtida Sveaväldet, medan Bergslagens koppar och senare järn redan då fördes ned utefter älvar och åar till centralbygderna vid Mälaren. Man har också kunnat iaktta en tydlig social skiktning bland långhus och stormansgårdar redan på den här tiden, och man vet var häradernas centrum och ”Labyrinterna” eller rättare sagt Trojeborgarna, där man hälsade våren och gudarna låg.

Jon Kraft, och Badelunda Hembygdsförening, som fortfarande finns kvar, tyckte på 1980-talet att ”Jungfrudansen” vid Vårdagjämningen borde ha tagit sig ut ungefär såhär, och själv vet jag kollegor och män jag talat med, som var med den gången, och sett Gerds återkomst till den gröna jorden med egna ögon, precis som det också sker, varje år. Åren går, men Hedendom och Asatro består, och övriga teorier om saken, från det kristna Västergötland och på andra håll, kan vi i Svea Rikes kärnland helt glömma…

En liten Sällsam Saga för dagen: Hur den första Nämndemannen kom in i Valhall

Ur boken ”Sällsamheter i Östergötland – del 1” av Christer Topelius saxar jag följande roliga folksaga, som står att läsa på sidan 211 i just den boken – ursprungligen var den berättad av en Nämndeman Öberg i Rommetorp, som ligger nära Simonstorp och Grytgöl i Östergötland – fast jag har förstås byggt på den en aning…

 

”Har ni hört, hur det gick till, när de skulle begrava den första nämndemannen ? Jo, se det var i forntiden, innan kristendomen, när de trodde på Oden, Tor och Frej. Då höll de ting vid så kallade Domarringar, och lagen hade de väl uppskriven på stora stockar, som de fick lov att köra.

Domarringen från Risbergs gravfält strax nära vägen till Skänninge

Då, när den allra första nämndemannen dog, så var det sagt att Oden själv hade utsett en grav i skogen och att de bara skulle spänna för ett par tvillingstutar och låta dem gå vart de ville. Och likföljet skulle inte få säga ett ord under vägen. Och ni må tro de gjorde så och stutarna de gick hur som helst i skogen och folket följde efter moltysta, förstås. Men till slut så kom de fram till ett berg, och där stod en stor tjur och bölade:

”Här ska grävas, här ska grävas – bär hit’en, bär hit’en” alldeles som talande tjurar brukar böla. Ja, då förstod  dom, att det var ett tecken från Oden och så begravde de honom där då…

STUT ta’mme fan !

Men när nämndeman kom till Valhall, så visste han inte hur han skulle komma in. Nekad blev han av Heimdall, ty Nä’mndeman hade dött sotdöden. Men då stod det en ärlig knekt där, som hade stupat i krig, och han skulle få komma in i Valhall, det var ju klart det…

”Va e du för en” sade Knekten till Nämndemannen. – Jo, jag heter Kilenius Bombasticus, och jag är en stor djävla flåbuse till Nämndeman. Vid tinget har jag bara suttit rakt fram och fisit och drämt av mig, kritiserat alla rättvisa domslut och vrängt lagen så illa, att den knappt gått att känna igen, och ljugit och sagt ja till all den värsta orätt, och nu vet jag inte hur jag ska komma in”

”Det skall jag nog råda bot på”, sade knekten, ställ dig på alla fyra, så rider jag på din rygg rakt in i Valhall…

Se så var det sagt, och det är Särimners makt !

Och nämndemannen till att ställa sig på alla fyra, och knekten satte sig upp på’n, och så bar det iväg. När Oden fick se dem, så frågade han: ”Vad skall nu detta betyda ?” ”Åh”, sade knekten, det är bara min gamla ridhäst, som har följt mig i alla år – hoppla Pålle !” Och så satte han sporrarna i Nämndemannens båda lår, så att han tog till att skrika med ens.

”Mycket illa låter det, sa Oden, och inte vill jag säga att mina gäster för mig bakom ljuset, men om jag inte visste bättre, skulle jag säga att det där låter alldeles som en ohederlig nämndeman… Men här får han stanna. Gå du lugnt till stallet med honom…”

Oden från Målerås glasbruk – finns att köpa som staty…

 

Då tog knekten Nämndemannen till närmsta stall, och stängde in honom där. Och Nämndeman fick bara hö till att äta, och bara vatten till att dricka, och till slut stod han upp till knäna i gödsel och sin egen träck, men Knekten satt i Valhall på Odens högra sida, och fick dricka öl ur horn och äta av det bästa fläsk, och om Nämndemannen inte hamnat i Hel, så står han väl ännu i Valhalls största stall upp till knäna i gödsel och äter hö och dricker vattenblask än idag…

 

 

I vilket Statstelevisionen publicerar gamla nyheter om Runor..

Ack vår kära kära Statstelevision, detta under av saklighet och aktualitet, som aldrig vinklar och alltid står för de allra yppersta av sanningar !

Rundata, Riksantikvarieämbetets nya sajt för Runforskning, har funnits i mer än två månader nu, men det är först idag som denna vetenskapliga nyhet uppmärksammas, och Magnus Källström, vårt lands kanske bästa runolog, får uttala sig i media. Han bekräftar att den kristna missionen i Uppland gick ovanligt sakta, och att det fanns hedningar där under hela tusentalet, något man ju också känt till sedan länge, inte minst därför att det stora Gudahovet (men inte ”templet”) i Uppsala stod kvar emot 1090 och lite längre. Man påstår ockå att det finns minst 1300 runinskrifter i Uppland, vilket är en skillnad emot vad som brukar anges på Wikipedia och internet, där runinskrifternas antal bara satts till omkring 1200 stycken.

Många av Upplands runinskrifter är hotade av vanvård, men det nämndes inte i programmet.

Rundatabasen visar dessutom inte bara Sveriges, utan hela  Världens runinskrifter, via en enkel GIS-funktion. Tillförlitligheten är dock inte absolut, de tre stenar som står i Universitetsparken i Uppsala är till exempel inte med på sina faktiska platser. SVT har också publicerat ett annat inslag om de Uppländska runstenarna i dag, där Magnus Källström ses analysera Ulunda-stenen, väster om Enköping och språkforskaren Marco Bianchi tar upp en av centrala Uppsalas runstenar.

 

Studerar vi runiskriften U 489, så ser vi att det kors som finns överst i kompositionen ”inte flyter in” i den, och att det är påfallande enkelt gjort – det stämmer inte alls med mästerristaren Öpirs hand, och hans vanliga sätt att rista ytterligt eleganta och avancerade slingor. Det är nu ett faktum, att U 489 bär en kristen inskrift, men det finns massor av exempel på valhänt och oskickligt utförda kors på påstått ”sena” runstenar, som snarast ser ut att ha tillkommit i efterhand, eftersom de mycket dåligt ”passar in” i de eleganta mönsterkompositionerna. Hittills har jag själv inte hört någon förklaring till detta fenomen från seriösa runologer.

Vad gör det ”pliktskyldigt” insatta korset på denna sten ? Det ser inte alls ut att höra hemma i den eleganta kompositionen av själva rundjuret och runslingan…

 

Många av de föregivet kristna kors som finns på stenar, där inget kristet och inga kristna namn nämns, kan enligt mig lika gärna vara hedniska solkors, eller kors som ristats in bara därför att stenarna skulle få stå i fred, eftersom vi vet att kristen vandalism var flitigt förekommande – det var ju de kristna, som till sist ödelade också det centrala Gudahovet.. Dessutom kan det också vara så att de flesta rent hedniska inskrifter, med Tors Hammare och allt redan vandaliserats under de kristna århundradena, och exempelvis murats in i kyrkor, vilket bevisligen är långtifrån ovanligt. Hur många runstenar det en gång fanns i Uppland, och hur många av dem som i själva verket var hedniska, får vi nog aldrig veta.

 

”Ayatollah-Visan” (en liten sång, tillägnad våra Ledande Socialdemokrater…)

AYATOLLAH-VISAN

melodi: Kullerull-Visan, Anders Frisell (1870-1944), ”Gånglåt från Mockfjärd

 

”Kolla in Imamen, som fixar bidelitebidrag åt sig själv
och pengar från Löfvén, de flyter in likt en brusande älv.
Ni ser väl hur han promotelimotar åt Ibn Rushd
och bedriver för Islam sitt bidrags-fusk !”

”Ayatollhorna de små, med Rosende Liljor, målade i hyn…”

Å han vill att vi ska gå tillsammans
ner till alla arga Ayatollorna i byn,
ja till Ayatollorna de små – med rosende liljor målade i hyn

Sen förklarar han sin stora jidelidelittan ja Jihad
med svärdshugg och med bomber utan krus
och alla Kuffar de ska skjuteliteskjutas med gevär
medan Islameriet släcker alla ljus i svenska hus

Å Talibaner jubla och de videlitevirvlar utan vett
Ja – med kriminella Ayatollor som suger djävligt fett
i sin mördar-dans, likt en rosende bukett..

”I sin mördar-dans, likt en rosende bukett…”

Men Stefan Löfvén han skratteliskrattar titt som tätt
och säger som Antje J, att IS de har rätt
Små Ayatollor, som ska få bombelibomba hela Sverige, rätt och slätt
medan Nomenklaturan den ses trippa fram på tå..

Å han vill att vi ska gå tillsammans
ner till alla arga Ayatollorna i byn,
ja till Ayatollorna de små – med rosende liljor målade i hyn

Månadens Märkligaste Monoteister (Mmm…)

Ibland undrar jag hur alla dessa kristna fanatiker och ännu mer fanatiska muslimer vi har i Världen tänker… Hur i allsindar kan vi tillåta, att de får hålla på som de gör ? Varför förbjuder vi inte hela eländet och kastar ut de här gökarna ur vårt hedniska land ??

igår blev det känt hur ännu en muslimsk galning angrep en etnisk svensk familj. Han skrek ”Allahu Akbar” och krossade fönster och glasrutor, medan han tog sig in i ett radhus, där familjen bodde. Exakt samma valspråk – fast översatt till Svenska – är nu lanserat på bred front av Antje Jackélen, ni vet den förvirrade gamla damen i lustig hatt som skall vara överhuvud i den sk ”Svenska” Kyrkan, en organisation som står för allmän Islamisering, och därför ratas av allt fler och fler svenskar.

”Och har du sett på Aya-Ayatollohorna i byn, Ja Ayatollohorna de små, med rosende liljor målade i hyn ?”

Det har också kommit fram hur Regeringen Löfvén under de senaste tio åren ordnat så att 673 000 personer från huvudsakligen Arabländer och Afrika söder om Sahara flyttats till Sverige, bara för att genomföra ett befolkningsutbyte, och för att svensk Socialdemokrati ska få gratis ”Valboskap” som den kan dressera till att hålla dess nomenklatura kvar vid makten. Det motsvarar ett icke önskvärt tillskott på 7,15 % av vår befolkning, som troligen aldrig någonsin kommer att anpassa sig till svensk lag, svensk kultur och svenska värderingar.

Jag citerar, från Katerina Magasin:

För att se omfattningen av folkutbytet – för det är faktiskt exakt vad detta handlar om – kan vi ställa Sverige mot USA – ett annat land med stor invandring. USA med sina 310 miljoner invånare har de senaste 10 åren tagit emot 593.000 invandrare.

Jämför detta med Sveriges 9,4 miljoner invånare, som tagit emot nästan hundra tusen fler, 673.000 invandrare på tio år! Det vill säga 0,19 procent resp 7,15 procent av sina länders befolkningar. Om USA tagit emot lika många som Sverige skulle det motsvarat 22 miljoner. Om Sverige tagit emot lika många som USA skulle det varit 18.000… Istället har man nu skapat hela orter som i princip inte längre är svenska. Jag tror inte att tillräckligt många svenskar är medvetna om hur absurda dessa siffror är. Danska socialdemokrater har förstått – så vad är det för fel på de svenska politikerna?

Läs ovanstående siffror igen. Och kontrollera dem gärna. Och kom sedan och säg att inte den fullkomligt enorma massinvandringen inte förändrat Sverige i grunden. För det har den. Bara i år ska antalet kvotflyktingar huvudsakligen från Sydsudan och andra afrikanska länder fördubblas, till 6000! Detta ovanpå all annan invandring.

Samtidigt som vårt land redan går på knäna av kulturell belastning som hedersmord, kriminella klaner, könsstympningar, barnäktenskap, månggifte, islamisering, beslöjade småbarn, hat mot HBTQ och religiösa minoriteter, av hatbrott mot kristna. Gruppvåldtäkter, pojkvåldtäkter, bilbränningar, droghandel, gängskjutningar, djurplågeri, tortyrrån, misshandel, hot, kidnappningar… det räcker numera att säga ifrån i trafiken för att du ska bli slagen sönder och samman och hamna i respirator.”

  • Katerina Magasin 2021-02-23

Regeringen Löfvéns politik är fullständigt extrem, och saknar motstycke i hela Världen, för inget annat land genomför så destruktiva befolkningsomflyttningar som det här.  Man har avslöjat hur ett bluff-företag inom sjukvården i Skåne län nära samverkat med Löfvén-Regeringen, och hur en iranier lurat till sig bidrag på mer än 20 miljoner kronor från EU på falska meriter.  Lögnaren Damon Tojjar greps 30 November förra året av Polisens insatsstyrka, bland annat därför att han på falska grunder utgett sig vara läkare. Ändå berömde Stefan Löfvén och Socialminister Lena Hallengren hans falsarier i SVT – kanhända därför att ”de inte såg det komma” som det så fint heter..

Enligt en ny forskar-rapport – som samma forskare tvekat att publicera, av rädsla för hot, förföljelse och repressalier, är det föga förvånande så att 59,3 % av 3000 dömda våldtäktsmän i Sverige var invandrare, och ”vissa” kulturer och religioner var helt klart överrepresenterade, även om man ”inte får” säga vilka dessa grupper var..

Man har avslöjat hur en rörelse, som på pricken liknar IS eller ”Islamiska Staten” helt öppet predikar Jihad och ett muslimskt maktövertagande i Sveriges förorter. Bland annat hävdar dess förespråkare i flygblad, som delas ut på gator och torg att de ska skapa ett Kalifat som ska ”sända Arméer” över Världen och till Sverige. Den nya sk ”Hizb-ut-Tahrir” rörelsen, som är fullständigt hispig och bara upprepar IS-terroristernas argument, är redan förbjuden i Tyskland och Ryssland, bland annat för grov antisemitism och uppmaningar till folkmord. I ”Landet Löfvén” däremot, får den härja alldeles fritt, trots att vad den ägnar sig åt är för det första rasism, för det andra olovlig kårverksamhet (man får enligt svensk lag inte bilda ”arméer” i vårt land, inte heller göra våldsamt uppror emot staten och nationen – således är den här rörelsens juridiska skuld bortom all tvekan.

”Små Mullhorna, Små Mullhorna är lustiga att se – Båd Västvärld, Båd Västvärld och Judar hata de…!”

 

Detta sker, samtidigt som en ovanligt mullig och alldeles skogs-tokig mullah, en viss Mraweh Nassar framträtt i Turkisk TV och uppmanat till mord på judar, världen över; och enligt honom skall Islam ”ta över världen” är denna ”samtidighet” med lanserandet av nya, extremt anti-demokratiska rörelser i Sverige bara en ren ”tillfällighet” – ja – det kan vi fråga oss..

Ibn Rushd, det ökända ”studieförbundet” som med Svensk Socialdemokratis hjälp och bistånd verkar för att förtrycka kvinnor, studera Koranen och införa Sharia-lagar i Sverige – har trots sina terror-kopplingar till Muslimska Brödraskapet fått 11 Miljoner Kronor av (S), (C) och Löfvén-Regimen.  Visserligen har man för tillfället stoppat dess bidragsfusk i staden Göteborg, men även det får väl betraktas som en tillfällighet… Och då har vi inte ens räknat de regionala eller kommunala bidragen till Islamiseringen av Sverige, som inte ingår i de 11 miljonerna, och som fortsätter betalas ut..

I Malmö förekommer nu öppen antisemitism till och med bland Lärarna i stadens skolor, och de judiska elever som alls finns kvar i stan har all anledning att vara rädda...

Alltmer bisarra Tv-program, med ursprung i muslimska länder, sprider knasiga teorier i Sverige och uppmanar till kvinnomisshandel, vilket en del debattörer har uppmärksammat på Twitter i veckan. Hur ska vi ens kunna fortsätta att vara ett fritt och relativt demokratiskt land, om de här muslimska galenskaperna hela tiden sprider sig, och tillåts få fritt spelrum utan att bli motsagda någonstans ? En demokrati och ett folk som inte försvarar sina egna kvinnor och deras frihet, går snart under.

Från Iran, slutligen, har i veckan meddelats att självaste Chefs-Ayatollahn Khameinimed vilken Stefan Löfvén inlett ett nära samarbete och hjärtliga relationer (se bilden överst i detta inlägg) trots protester från IAEA om Irans ständigt fortgående kärnvapen-program, som kan få tillgång till svensk teknik – nu utgett en ny Fatwa: Kvinnliga serie-figurer och kvinnliga skådespelare på film – tecknad eller verklig – måste ovillkorligen och omedelbart förses med Hijab

Syra-attacker emot Iranska kvinnor är på uppgång, och det dröjer nog inte länge, innan detta dyker upp på gatorna i Sverige, riktat emot etniskt svenska kvinnor också.

Tills vidare är väl filmer som ”Wonder Woman” med Gal Gadot i huvudrollen (tja, hon är ju judinna !) snart förbjudna på svensk TV – tillsammans med ”Mupparna” (Miss Piggy, ni vet, hon är ju blond, kvinna och dessutom en obeslöjad gris utan hijab !) samt Marvels gamla ”Brynhilde” förbjudna både här och i Iran – och det är inget att Iranisera över…

Vi borde skicka Greta Thunberg till islamska länder – hon gör nog säkert nytta mot det Iranska uran-anrikningsprogrammet och stoppar allt vapen-plutonium – tror ni inte också det ??

”Thunbergeri – Thunbergeraaa… (Fast nu med ST-O-O-O-RA – ja Navkapslar alltså…)”

Var det inte filosofen Nietsche som sa: ”Om du går till kvinnor, så glöm inte NAVKAPSLARNA….

Ren järnmeteorit funnen vid Fröslunda

”Der Gott, der Eisen wachsen ließ,
Der wollte keine Knechte”

”Den gud som gav oss järnet ville inte ha några slavar”

”The god who made iron grow
Did not want slaves;”

Igår rapporterade svenska media av alla de slag (det finns minst tjugo notiser) om fyndet av en Järnmeteorit, ca 1 km norr om den gamla Gudalunden vid Fröslunda i Upplands län.  Det är kanhända ingen tillfällighet. Järnmeteoriten, som slog ned under första veckan i November, uppges ursprungligen ha vägt nio ton enligt astronomerna, men endast 14 kilo i det närmaste rent järn och ett trettio centimeter långt fragment återstår nu av meteoriten.

Man påstår på Wikipedia och andra ytliga kunskapskällor att nästan allt järn på vår planet skulle vara av meteoriskt ursprung, och alltså under årmiljarder ha dumpit ned på jordytan, men det stämmer knappast. Snarare är det så att den sk ”Ni-Fe” zonen i jordens innersta kärna bildades samtidigt med planeten för 4.54 miljarder år sedan, och därför innehåller jordens mantel och skorpa också mycket meteroritjärn, tillkommen som den är av delar från det som nu är asteroidbältet. Men redan för 4 miljarder år sedan, då det första livet började uppstå, ändrades detta.

Bakterier kan också laka ut järn, och därför har Nordeuropa och Nordeuropa en oerhörd fördel jämfört med andra kontinenter, eftersom vi kan utvinna myrmalm och sjömalm här, och det var det som inledde den Nordiska järnåldern ca 500 år före vår nuvarande tideräkning. Man har påstått att Sveriges sista kommersiellt gångbara myrmalm skulle ha samlats in i trakten av Älvdalen år 1871, och sjömalm skall ha använts för tackjärnsframställning vid Huseby bruk så sent som 1930.  

Svenskarna skapade sitt eget järn, så att stål och järn byggde Sverige ! (modell från Industrimuséet i Norahammar)

På Engelska Wikipedia påstås det till och med, att man hela Ryssland skulle varit beroende av myrmalm tills på 1500-talet, och att ryssarna inte skulle ha känt till något annat sätt att få fram järn och stål till dess. Det var det faktum att vi kunde utvinna sjömalm och myrmalm som fick järnålderns smeder att få fram vapenstål med oöverträffad kvalitet, för när man blandade olika sorters järn med varann, och lade till färskad järnmalm och kol, fick man fram det första kolstålet…

Efter mer än 1100 år i jorden, var detta Vikingasvärd från Norge fortfarande vasst…

Meteorit-järn har mer tveksamma kvaliteter, men ändå har många kulturer hälsat dess ursprung som Gudomligt, vilket kanske är föga förvånande.. Järn i stora klumpar, som med eldsken och dunder föll ner från skyn, måste ha fascinerat människorna. Man har hittat 5200 år gamla järnpärlor i Egyptiska gravar, och det finns mer än 2500 år gamla dolkar och svärd av meteorit-järn från Mindre Asien och Kina. Farao Tutankamon skall i sin grav ha en dolk, ett huvudstöd för mumien och en armring gjord av rent meteorit-järn, och han är säkert inte den ende högt uppsatte potentat, som ägt sådana föremål.

Man kan fråga sig hur det är med de många Torshammar-amuletter som hittats i Mälardalen. Vad jag vet har ingen gjort några vidare metallurgiska undersökningar på dem, för att påvisa var järnet de är gjorda av kommer ifrån, och om detta också var myrmalmsjärn eller inte. Jag har i alla fall inte hittat någon uppsats på internet som kan ge besked om saken, men kanske att någon av mina läsare kan ge besked ?

Alla vet vi ju, att det finns massor av lokala traditioner om ”Torviggar” eller fint slipade stenyxor från Yngre Stenålder som man skall ha trott vara ljungeldar eller blixtar, slungade av Tor, och den folktron trodde man på även långt fram i tiden. Varför skulle då inte Järnmeteoriter också kunna vara en gåva från Tor själv, och kunna smidas om till Hammare eller något annat användbart ?  Vi får väl se vad som händer med den 14 kg tunga järnklump man nu hittat, och som det skall tas prover av, medan man också skall ställa ut den på Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm, där en hel samling av ännu tyngre och större Järnmeteoriter redan finns.

”I am Iron Man !”

På 1930-talet skall en tysk forsknings-expedition till Tibet ha stulit med sig en antik staty av Buddhist-helgonet Vaiśravaṇa. Statyn har av vissa utpekats som en förfalskning, men anses vara gjord av rent meteorit-järn från Chinga-meteoriten, som föll över Mongoliet någon gång för mellan 10 000 och 20 000 år sedan, men statyn har daterats till omkring år tusen, och påstås föreställa en skytisk stammedlem från sådär 200 år före till 400 år efter vår tideräkning – han ser ut som en Nordeuropé och har ett tydligt helskägg, så han är i alla fall ingen Tibetan, även om en del skytiska stammar faktiskt tidigt övergick till Buddhismen, vilket kan förklara saken..

Järnmeteorer har påfallande ofta fallit i trakten av Fröslunda. År 1869 föll en till…

 

”Järnmannens” eventuelle äkthet och alla de gåtor som följt i spåren på den debatten, är fortfarande hett omdiskuterad ibland vissa mystiker, och sensationshungrig dagspress. Dessutom var statyn helt försvunnen mellan 1945 och 2007, då den skall ha ägts av ”en privat samlare” i München.  Men – ingen vet vad den egentligen bevisar – är den tillverkad först på Vikingatiden, men föreställer en kaukasier från en långt äldre kultur ? Och varför skulle Tibetanska munkar göra en sådan staty sådär 800 år efter att just den kulturen försvunnit, och sen låta den föreställa en eller annan Bodhisattva ?

Nej – nu jäklar spelar jag en låt med ”The Meteors” istället, ni vet bandet från England, vars valspråk lyder OTTMAP ! eller ”Only The Meteors are True PsychobillySångaren lär i och för sig dyrka Horn-Per, alltså Gammel-Erk, Ni vet han som tyckte att Åmål var något, alltså själve Fan eller Satan – men han är i alla fall Hedning, även om han inte är just samma sorts hedning som just jag..

Strange Times Are Coming” – Jojomen det är så sant som det är sagt…

Sverigereportage – en utmärkt sajt

Ibland hittar jag sajter på nätet, vars innehåll imponerar, inte minst därför att de innehåller massor av spännande fakta jag inte kände till förut. En sådan sajt, som funnits i nätan ett helt år och lite till är Jens Flychts ”Sverigereportage” som ni kan finna på länken här. Han skriver om udda personer, platser och händelser i Sverige, allt från intressanta och insatta artiklar i arkeologi till nittonhundratalshistoria, och artiklar om bortglömda fordon. Artiklarna bygger ofta på intervjuer och håller genomgående en mycket hög journalistisk kvalitet, som vi knappt är vana vid nuförtiden.

Jens Flychts arkeologiska artiklar har stort intresse för oss hedningar, och det är inte utan att jag påminns om förlaget  Raben & Sjögrens serie ”Sällsamheter” som utkom på 1970- och 1980-talen, och som skildrar udda platser och okända turistattraktioner i hela Sverige, redovisade landskap för landskap i en stor serie på närmare 40 böcker, som dock för länge sen är slut på förlag, och bara kan köpas antikvariskt. Här, till exempel, syns en av Västgöta-delarna, som också står i mitt privata bibliotek.

Historier från Nordanå, dvs INGENSTANS (del 2: ”Den brinnande Giraffen” – eller ”Min far läcker historia” )

Sedan vi nu alla firat minnet av Ball Turret Gunner JA Riggsby, en man som nog inte finns med oss längre (se del 1 i denna artikelserie) – lika lite som de hundratusentals av hans generationskamrater, som drog ett mycket tungt lass genom livet – och som vi sena tiders barn har all anledning att känna en smula tacksamhet inför – övergår jag till fler av min gamla farsas överförda minnen, som nu lever vidare genom min försorg.

Jag har nämnt att Nordanå var en byhåla, en byhåla som inte längre finns, ett namn som blivit utplånat ifrån de flesta kartor, i en trakt som för länge sedan förvandlats till oigenkännlighet, och som aldrig mer kommer att bli vad den en gång var. Min far lämnade den ganska tidigt, och återvände aldrig, lika lite som jag återvänt till den förort där jag själv växte upp – mellan 3 och 16 års ålder. Han hade å andra sidan med sig en förtjusning i högt placerade gavelfönster – jag nämnde ju att prästgården i Görslöv hade ett sådant – och på 1970-talet ordnade han ett rum på en inredd vind; ett kombinerat kontor och bibliotek, mycket likt det jag själv sitter i just nu.

På sitt skrivbord hade han alltid ett inramat foto av Salvador Dalis brinnande giraff – även om han annars inte var särskilt svag för konst, eller för den delen surrealister. Dali målade sin första brinnande giraff 1930, långt innan Guernica, långt innan något spanskt inbördeskrig ens var påtänkt, och nio år innan andra Världskriget, som förmodligen inte blir det sista världskrig mänskligheten kommer utkämpa. Frontlinjerna har redan dragits upp emellan västvärlden och islam, och kanske kommer vi alla få uppleva en helt annan utveckling än vi annars tänkt oss, också i vårt eget land, innan detta årtionde är slut.

Farsan såg förstås inga brinnande giraffer i verkligheten, inte ens i Hagenbecks djurpark i Hamburg, för under ”Operation Gomorrah” 1943 skulle nog även girafferna ha brunnit upp, för att inte tala om parkens andra djur. Jag nämnde i förra avsnittet att han kunde se Hamburg och Lübeck brinna, och ana dem som ljusfläckar borta vid horisonten, ensam i sitt Skånska landsbygdsmörker – men de där ljusfläckarna var förstås alldeles för små och avlägsna för att han med egna ögon skulle kunna ha sett vad som pågick i detalj, eller några faktiska giraffer, allt sådant fick han läsa tidningar och höra på radio – dåtidens enda etermedium – för att ens kunna uppfatta.

Men – han såg andra saker med egna ögon. Strax nära Nordanå och Bulltofta, fanns det enligt honom en hel bondgård som träffades av amerikanska napalm-bomber, och den som en gång sett ett anfall med napalm på nära håll, glömmer det förmodligen aldrig.

Han beskrev det hela lite som ett skånskt Guernica i miniatyr – brinnande hästar och skrämda grisar hade rusat runt på gårdsplanen, dit han kom cyklande – ortens brandkår, en förtvivlad gårdsägare i silhuett emot lågorna och röken, total förödelse, förvirring, skrik och panik. Ingen människa blev innebränd, efter hans minnesbild, men en hel kreatursbesättning på tio-tolv kor eller mer gick upp i rök, och man kunde hela tiden höra de instängda djurens vrålanden och bölande. Branden inträffade sent i November, men han kunde inte komma ihåg vilket år den utspelades, det var antingen när han var 8 år gammal, eller kanske 11.

Det har förstås brunnit i Nordanå senare också – och en brand i Nordanå är – tja – som en brand i Nordanå… (bild från ”Sydsvenskan” 2016)

Långt senare, på 1970-talet, 1972 närmare bestämt, när President Nixon auktoriserade Julbombningarna över Hanoi – det som officiellt hette ”Operation Linebacker II”  och som fick Olof Palme av alla människor att mynta det sällsynt välfunna uttrycket ”Dessa Satans Mördare ! om vad som hänt, blev han så förbannad, att han fick gå in i ett annat rum, när TV:s nyhetsutsändningar punktligt skedde, 19.30 om vardagskvällen, då som nu. Kanhända var det där någonstans hans tro på USA som företrädare för det goda i Världen slutligt urholkades och föll samman, även om han annars inte var en man, fylld av stora åthävor eller ord. Hur han lyckats behålla sina politiska illusioner om Världens allmänna tillstånd såpass länge, under de 28 åren emellan 1945 och 1972, är mig annars en fullständig gåta.

Jag har letat och forskat länge efter den gård eller gårdssamling, som alltså skulle ha blivit träffad av amerikanska flygbomber, någon gång 1940 – 1943.

Ifall detta nu skedde, kan det ju vara intressant att skildra de faktiska sakomständigheterna så noga som möjligt, samt att utreda VARFÖR det alls hände. Sverige var ju som alla vet neutralt, och deltog inte i kriget.

Kanhända låg den nedbrunna gården i trakten av Görslövs mölla, kanske inte. I alla händelser skall Napalm som brandstridsmedel betraktat ha blivit uppfunnet av amerikanarna först 1942, enligt vad Wikipedia påstår – men nej – i de synnerligen välinformerade Flyghistoriska sajter jag konsulterat, står ingenting om att ett amerikanskt bombplan skulle ha lämpat ut några bomber före en nödlandning på Bulltofta-fältet just det året – däremot skedde det vid andra tidpunkter. Tänkbart är ju, att en eller annan av mina läsare hjälper mig att lösa det här mysteriet – men jag förmodar, att en såpass lätt identifierbar händelse inte gått flyghistorikerna förbi – där måste finnas tidningsurklipp, press-notiser, sådana saker..

Men – säger kanske någon av mina läsare – Sverige bombades väl inte under Andra Världskriget ?

Vi var ju neutrala, allt var ju så bra, så bra. Vår beredskap var god enligt Per-Albin Hansson, och vi levde väl redan då i ”Landet Löfvén” eller något annat litet ”La-La-Land” av Kindergarten- och Kinderegg modell ?

Fel. Fel i sak, och det är rysligt lätt att motbevisa.

Skiss från ”Sydsvenskan” 3 Oktober 1940. Tre bomber briserade i slottsparken, och flera personer skadades av splitter

Man har också felaktigt påstått, och spritt ut ”grodan” att inga personer skulle ha skadats vid de bombningar, som främmande makt utförde över Sverige. Det är också FEL I SAK, och det känner historikerna mycket väl till. Både Stockholm, Nacka och regementet i Strängnäs bombades av Sovjetiskt bombflyg – en händelse som är betydligt mera känd, och på alla tre platserna skadades människor av splitter, och på andra sätt. Sovjetunionen publicerade redan då lögnen om att flygplan om skulle till Åbo – mer än 250 km bort – skulle ha ”navigerat fel” men Lillefar Josef ”Uncle Joe” Stalin och hans regering betalade – fryntliga och generöst stämda av Vodka, får vi förmoda -gladeligen ut de 6 miljoner kronor, som vår Regering önskade i skadestånd, och det motsvarar sådär 132 miljoner i dagens penningvärde, vilket inte är småpotatis..

Dessutom har vi den sk ”Lufttorpeden från Bäckebo” eller en Tysk V-2 raket, som oförhappandes damp ned och exploderade nära Nybro, den 13 juni 1944 klockan 15:15. Den skadade ingen, men gav massor av information om hur världens första interkontinentala missil var konstruerad, i alla fall om vi räknar en tänkbar räckvidd på 320 km som ”interkontinental”. Vrakdelarna gavs till de allierade, tillsammans med ritningar och skisser, samt byttes emot modern radarutrustning, vilket dåtidens Sverige mycket väl behövde, men det är saker man talar ovanligt tyst om, än idag…

Detta, slutligen, är en bild från bangårdsområdet i Lund med omnejd, där mer än 30 brittiska bomber föll den 18 November 1943. Tusentals glasrutor över hela staden krossades, flera bränder bröt ut till följd av 15 kg’s stavbrandbomber, och en minbomb på 200 kg sprängde sönder en hel handelsträdgård (se bild ovan) samt en smedja och några andra hus. De flesta bomberna föll över bangården, men en brandbomb hittades odetonerad strax söder stadsparken på en sidogata, och landade bara 100 meter eller så från Kulturhistoriska Muséet, där ca 60 personer som bäst hade samlats för att höra på ett föredrag – klockan var ungefär 21.15 när bomberna började falla, och även om en hel del deltagare lär ha farit i golvet, och damp ned från sina stolar hade de ändå tur – hade bomberna kommit sådär en kvart senare, hade det legat dödsoffer på gatorna lite här och där i den gamla studentstaden. Minst 40 personer skadades också av bombsplitter, eller splitter från fönsterglas som gav dem skärsår i ansikte och på armar och händer – dumt nog ställde sig många naiva Lundabor vid sina fönster och tittade ut, när anfallet började.

Foto ur Kulturhistoriska Muséets Årsbok, 1990 – en odetonerad fosfor-bomb på 15 kg, som finns bevarad på muséet

Allt detta är FAKTA och fakta är svåra att förneka, även för dagens Regering. Samtidigt får man förstås inte glömma, att det här bara var som en mild liten västanfläkt, jämfört med vad de flesta Europeiska länder och deras befolkningar fick uppleva under samma tid. Min gamla mor, som ännu lever, bodde själv i centrala Lund, och upplevde bombnatten ur en liten 10-årig flickas perspektiv. Hon var naturligtvis rädd i flera månader efteråt, och försummade aldrig att ta skydd, så snart hon hörde flygplansbuller. Min far – en 11 åring på landsbygden, brydde sig knappast märkbart om någon fara för egen del, men var som sagt mycket medveten om luftkrigets blodiga konsekvenser.

Man har påstått alla möjliga orimligheter om anfallen emot Lund och Malmö., främst på Wikipedia. Men min far mindes fel, på en väsentlig punkt.

Det var faktiskt it inte USAF eller Amerikanerna som utförde de värsta anfallen på svenskt territorium, utan Brittiska RAF – Royal Air Force. Bomberna var dels vanliga sprängbomber eller Fosfor-bomber, och alltså i-n-t-e fyllda med napalm.  Fosfor eller ”WP” – ”White Phosphorus” dödar också genom rök – därför anväde man dem främst emot städer och bebyggda områden. För övrigt dök ännu större och grövre bomber upp på svenskt territorium, strax före krigsslutet.

(foto från s156 i boken ISBN 91-975467-5-5 ”Brittiska Nödlandare 1940-45” av Rolph Wegmann)

Det ni ser ovan är en bild ”från tiden” eller efter den 8 Februari 1945, då en 2 tons ”Cookie” bomb (den största typen av minbomb RAF alls hade – den kallades så pga sin likhet med en rulle digestive-kex ) och två stycken 250 kg’s sprängbomber som spreds ut i terrängen runt Filborna utanför Helsingborg.

Lancaster-bombaren PB 382 exploderade i luften, när sex 250 kg’s bomber inuti planet träffades av luftvärn – om det var svenskt eller tyskt luftvärn har aldrig klarlagts, men det tyska luftvärnet vid Helsingör kunde skjuta in på svenskt luftrum utan svårigheter – och alla ombordvarande, utom pilot och Flight Officer BA Clifton, som mirakulöst nog kastades ut ur planet och överlevde. Han landade med fallskärm vid Hjortshög, och greps klockan 20.45 på kvällen av svensk polis, som dåförtiden var mycket effektivare på att ta fast allehanda ”bombmän” i Helsingborgsområdet. Som bekant, har vi ganska gott om dem nuförtiden, men Clifton, som hade flugit 30 stridsuppdrag och väntade sig utföra maximalt 36 stycken (eftersom RAF-piloter kunde ansöka om förflyttning till ett ”skrivbordsarbete” efter så många uppdrag – om de alls hade turen att överleva – det var ungefär 7-8% chans att stryka med, för varje gång) kunde i alla fall återvända hem till England från en tids internering i Falun, 9 Mars 1945. Resten av hans besättning eller diverse kroppsdelar från de flesta av dem vilar ännu på Pålsjö Kyrkogård, där en del av kyrkogården underhålls av ”The Britsh Wargraves Commission”

Bild från de Brittiska och Kanadensiska Flygarnas gravar vid Pålsjö, Helsingborg. I minneslunden på samma kyrkogård är min farmors aska utspridd…

Bland vrakdelarna hittade man också en mycket intressant karta, som klart och tydligt visade att RAF hade för avsikt att kränka svenskt luftrum, både vid anflygningen emot Tyskland och på hemvägen. Detta kände förmodligen också den Svenska Regeringen till, även om man än idag inte har vågat erkänna den saken. Man vet emellertid – från flyghistorikernas arbete och Bo Widfeldt, som avslöjat saken i en annan bok än den ovan nämnda, att den svenske Flygvapenchefen Bengt Nordensköld träffade flera ”underhandsöverenskommelser”  med de allierade, alltså både USAF och RAF. Bland annat skulle man ”se genom fingrarna” med vissa överflygningar, gentemot att man fick tillgång till nyare flygplansmateriel och ny radarteknik, och 500 amerikanska flygare, internerade på svenskt territorium (de var inte ”krigsfångar” eller verkliga POW i ordets egentliga mening, som jag redan påpekat i avsnitt ett) kunde bytas mot ett antal B-17 Flying Fortress, som landat här och så småningom skulle byggas om till civilt ”kurirflyg” samt sju stycken fabriksnya med nödlandade P51 ”Mustanger” som Svenska Flygvapnet också fick behålla, plus optioner på att köpa ännu fler P51-D – så snart de kunde tillföras, beroende på de besvärliga förhållandena ute i Världen. Nordensköld skulle också ha sett till att allierade flygare fick kartor och uppgifter om svenska flygfält, däribland Bulltofta, Rinkaby, Kalmar, Örebro, Barkarby utanför Stockholm och flera fält, där de kunde nödlanda.

Men att rakt fram släppa bomber på svenskt territorium, över städer, byar och gårdar ingick givetvis inte i någon överenskommelse.

 

”Intressant” liten karta, publicerad på s 157 i Wegmanns bok…

Så varför gjorde då de allierade detta. Skedde det verkligen bara av ”misstag” ??

Att den Whitley-bombare som attackerade Malmö verkligen har existerat, kan man inte ifrågasätta. Lika lite kan man ifrågasätta att bomberna över Lund, och Nordanå med omnejd verkligen kom från ett eller flera brittiska Lancaster-bombplan. Allt detta har bevisats av historiker, men tyvärr florerar och florerade redan 1943 åtskilliga myter, rykten, lögnhistorier och påståenden om bombningen av växthusen utanför Lund, till exempel. Rykten kan förstås alltid spridas i krigstid, det är långtifrån ovanligt, och behöver inte alltid ske genom främmande makt, propaganda eller ens med avsikt, utan bara beroende på okunniga och oinsatta personer i folkdjupet, som också råkat illa ut, och som inte kan undgå att spekulera. Lägg därtill tidsavståndet, och senare generationer, som är ännu mindre informerade om vad som faktiskt hände – och fortfarande kan hända ! Det är långtifrån säkert, att någon svensk ”neutralitet” alls kommer respekteras, nästa gång det blir krig – och det kommer med all säkerhet att ske, förr eller senare..

 

Typiska foton från ”Tiden” av en Lancaster med full bomblast. Bilden till vänster visar en ”Cookie” och vanliga sprängbomber under fällning, bilden till höger visar ”cluster-bombning” med 15 kg brandbomber, ”WP” eller vit fosfor..

En ”teori” som är vida spridd, är att de brittiska flygarna inte skulle vara kapabla att navigera rätt, inte visste att de befann sig över Sverige och att de skulle ha feltolkat eventuellt återsken från växthusens rutor som reflexer i en vattenyta, och därför ha trott att de befann sig över Öresund, men det förklarar inte alls varför det också fälldes bomber över Lund, samt bangårdsområdet i den staden. I själva verket fanns ju både särskilt utbildade navigatörer med kartor ombord, och dessutom fanns radiobaserade navigationssystem som det brittisk-utvecklade GEE redan, och det hade en precision på minst 6 km vad Sverige angår, och avsevärt bättre vad gäller målområdena i Tyskland. Visserligen är det sant att tyskarna kunde störa ut GEE systemet, men störsändning kräver alltid mycket energi, oavsett vilket våglängdsområde vi talar om, och är inte alls effektivt på stora avstånd.

Allt pekar på att de brittiska besättningarna verkligen visste var de befann sig i luftrummet, och att de var väl medvetna om att de flög över just Sverige. Deras kartor visade ju detta med all önskvärd tydlighet. Flyghistorikern Rolph Wegmann tar på flera ställen upp det faktum att varesig handelsträdgården utanför Lund, eller städer som Lund och Malmö var fullständigt mörklagda. Vad besättningarna såg, var stora och tydligt upplysta mål, som talade om för dem att de flög över neutralt område, samt svenskt luftrum. På Wikipedia kan man nuförtiden läsa rena felaktigheter och orimliga påståenden, som att besättningarna först skulle ha flugit hela vägen till Tyskland utan att kunna fälla sina bomber, och sedan bombat svenska mål först på hemvägen. Det är också gravt osannolikt, av flera skäl. För det första kunde alltid lasten fällas ”för hand” eller till och med direkt från bombrummet, om det alls skulle vara nödvändigt, och normala system fått felfunktion. Dåtidens flygplan innehöll ingen ”fly by wire” och bara ett minimum av elektronik, de enda ”vajrar” som fanns var helt mekaniska, eller den stålwire, som faktiskt utgjorde roderlinor.

För det andra skulle ingen besättning vilja flyga någon längre tid med full last av explosiva ämnen ombord – även risken att träffas av svenskt luftvärn ”av misstag” var något att ta hänsyn till, liksom risken att upptäckas av tysk nattjakt, som de facto också opererade över Sverige. (Se vidare nedan) Självklart gjorde man sig av med sin bomblast så fort man kunde. Min egen ”teori” – helt obevisad – är att de flygplan ur RAF som utförde bombningarna 1940 och 1943 sannolikt var ”pathfinders” ur särskilda ”Pathfinder Squadrons” som flög först i varje formation.

Deras teknik var nästan alltid densamma, oavsett om man flög i mörker (vilket britterna oftast gjorde) eller i dagsljus (vilket vanligen var förbehållet USAF). Först fällde man ”flares” eller lysbomber mot målet, eventuellt långsamt fallande med fallskärm – ifall målet var täckt av rök eller moln – och sedan färgade rökmarkörer. Om tyskarna också gjorde detta – det förekom att de försökte lägga artificiell rök eller markörer på något annat ställe, fick pathfinders byta till en andra, i förväg överenskommen färgkod på rökbomberna, och så stanna kvar i målområdet.

 

Lancaster med ”Tallboy” eller ”Grand Slam” bomb på 5 – 10 ton. Den var så stor, att inga amerikanska flygplan kunde bära den, och den fick flygas fram utanför bombrummet, säkrad med en speciell kedja..

”Pathfinders” kom till målet först av alla, och fick också stanna kvar längst. De var mer utsatta för fientlig jakt eller luftvärn än andra flygare, så vad skulle de göra ? Ifall de ville överleva, så hade de all anledning att undvika alltför mycket bomblast, och inrikta sig på lys- och rökfacklor – men de bestämde såklart inte vad de skulle fälla eller ha med sig, utan det gjorde deras respektive divisionschefer. Denna teori – fortfarande obevisad – skulle faktiskt kunna förklara, varför bombningarna av Sverige 1940 och 1943 alls ägde rum. Enstaka besättningar kan av okänd anledning ha valt att fälla sina bomber på en tydligt markerad plats, och den fick för deras del precis lika gärna ligga i Sverige som någon annanstans – Britterna hade redan lidit tillräckligt, så varför skulle svenskarna inte få göra det också ? (Så kan de mycket väl ha resonerat – cynismen var stor)

 

Brittiska historikers dokumentation över räderna mot Stettin och Königsberg 1944 visar, att man med full avsikt och berått mod flög över Sverige, både på ditvägen och hemvägen, utan minsta avseende på kränkningar av svenskt luftrum. De små kryssen på kartan anger ställen i Sverige, där man skall ha angripits av tysk jaktflyg. Både Ju88 (4-motoriga!) Me 109, Me 410 och Me 110 skall ha varit inblandade i regelrätta luftstrider över Sverige enligt britterna, och svenskt jaktförsvar gick aldrig upp och gjorde inga försök att avbryta striderna, utan förhöll sig helt passivt. (förstora kartan genom att klicka på den vid behov)

 

Liten youtube-film på hur Polackerna ”desarmerade” en 5 tons ”Tallboy” bomb utanför nutida Szczecin år 2020. Självklart genomförde man en kontrollerad sprängning, vilket alltid är enklast, och visst ingen ”desarmering” överhuvudtaget… (CNN:s rapportering om förloppet var inte saklig…)

Enligt flyghistorikern Wegmann, vars bok jag nämnt, förekom en livlig skriftväxling mellan svenska och brittiska myndigheter först efter incidenten 1943. Air Marshal ”Bomber” Harris, kanske den mest kontroversielle befälhavare RAF någonsin haft, vägrade att erkänna de svenska skadeståndskraven med mer än hälften av den begärda summan, och satte ned dem till 250 000 dåtida svenska kronor, vilket motsvarar 5,525 miljoner SEK idag. Det är sannerligen inte mycket för en förstörd bangård, minst 6 totalförstörda byggnader och ett fyrtiotal sårade. Till och med ”Lillefar” Stalin var mer generös än så, när han helt och hållet accepterade de svenska skadeståndskraven för bombningen av Strängnäs och Stockholm…

”Bomber” Harris skall också ha skrivit ett brev, daterat 23 Oktober 1943 där han å vägnar av Brittiska Air Minstry meddelade, att han själv förbehöll sig rätten att välja, ifall svenskt territorium skulle kränkas, ”ifall det krävs av operativa eller strategiska – eller andra angelägna skäl”.  (allt detta anges på s.76 i Wegmanns bok) Vad som i så fall var ”andra angelägna skäl” redovisade han aldrig, men på sätt och vis har Sir Arthur Harris ändå fått sitt symboliska straff av makterna..

Arthur ”Bomber” Harris staty i centrala London, sådan den såg ut efter att sk ”BLM-aktivister” vandaliserat den, 15 Juni 2020. (Shame on him indeed !)

Ifall några försonliga handlingar alls begåtts av RAF, bestod den i ett mer gentlemannamässigt uppförande av de piloter och besättningar som nödlandade i Sverige, de ursäkter som lär ha getts först efter det att kriget var slut, och det arbete som genom alla år utförts av The British Wargraves Comission, som fortfarande är verksam, rörande Påsjö Kyrkogård och en del gravar i Göteborg och på Västkusten. Att man sände oss skisser på hur ”Cookie” bomben och de bomber som föll ännu 1945 skulle ”desarmeras” hedrar väl också Royal Airforce och Storbritannien, skulle jag tro – även om det här med ”desarmering” vanligen inte tillgår som på film. Ingen behöver skruva på tändrör, klippa olikfärgade trådar eller annars ta stora risker helt i onödan, när man ändå kan lägga en ”bulldosa” av sprängdeg direkt på bomben, och spränga den åt ”kingdom come”.

Finns det inga värdefulla byggnader i närheten, är detta det absolut bästa tillvägagångssättet.

Autentisk ”sprängskiss” av en ”Cookie” eller Blockbuster…

 

I kommande delar av denna artikelserie, skall jag berätta om helt andra föremål, som min far fick se falla från skyn – avlämnade av USAF och inte RAF, samt om landande Mustanger och mycket annat..

 

Blotet i handlingen, Handlingen i Blotet – och Stanley Kubrick

”Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl !”

  • skrivet av Ulf Lundell ur sången ”Öppna Landskap”

 

Som alla läsare borde ha förstått – efter gårdagens inlägg – är jag Polyteist, inte Monoteist. Jag är och förblir en Asatrogen Hedning, och jag ser ingenting meningsfullt i den kristna religionen, dess kyrkor eller för den delen islam och dess moskéer heller. Det finns ingen gud i dessa byggnader, ingen andlighet, inga budskap jag överhuvudtaget kan uppleva, eller tar åt mig av, eftersom jag är just en asatroende hedning. Inte ens vad andra Hedningar må skriva om Monoteismen, ifall de nu halvt om halvt skulle erkänna den, intresserar mig det minsta.

Nej, detta är Jim Lyngvilds ”Ravnsborg” i Danmark, och visst inte någon kristen kyrka…

Jag kan möjligen gå in i kyrkor såsom varande historiska byggnader, eller se dem som rent arkitektoniska skapelser med viss verkshöjd, ifall de nu ens råkar ha det. Jag kan förstå den konst och de orglar som pryder dem – eller vad ni nu vill ta upp för interiörmässig detalj – som intressanta exempel på hantverk eller kanske snickeri, men det är så långt jag alls kommer. Albertus Pictors kyrkmålningar kanske jag förstår, eftersom de är konstverk i sin egen art, som inte har någonting alls med kristendomen som religion att göra, eftersom de påfallande ofta avbildar något helt annat – sin tids människor inte minst – och bara rent ytligt sätt, eller via rena sammanträffanden berör bibliska historier. Pictors synsätt var renässansens, inte medeltidens. Hans bildvärd må vara hämtad från ett för honom hundra eller hundrafemito år avlägset trettonhundratal, men i hug och han var han Hedning – som alla konstnärer och hantverkare – för Monoteismens tänkande kan överhuvudtaget inte frambringa något stort, och framförallt inte stor konst.

 

David Nessle, på den tiden han var serietecknare och ännu inte hade förvandlats till ”Muralgranskare” via min försorg – det var ju den här bloggen som till sist ledde honom dit, i alla fall delvis och via ett slags intellektuell korsbefruktning, utan kristna kors – kallade sig en gång för en ”Ligne Clair” tecknare med förhinder. Det stämmer ovanligt bra, i alla fall om man vet vad Ligne Claire inom seriekonsten är för något, och minns dess storhetstid på 1970- och 80-talen, vad gäller det rent hantverksmässiga. Dave Lessnid, alias Nils Daseved (ja – han hade många pseudonymer !) tecknade med mycket svart tusch, och hans bilder innehöll mycken svärta, skuggningar och ett helt annat manér – så han var aldrig ”ligne clair” på just det viset, även om det aldrig är fel här i livet att helt ut följa en klar linje – något som jag alltid försökt göra, och gör alltjämt.

Vad man än ägnar sig åt här i livet, måste det göras med KONSEKVENS till handling och utförande… (teckning ur ”Den maskerade Proggaren” av David Nessle)

Doktrin är kort sagt doktrin, och jag tänker, uppför mig och agerar doktrinärt – som alla hedningar.

Har man inte förstått det, så har man inte förstått hedendomens väsen det allra minsta, och skall förmodligen inte heller ägna sig åt någon hedendom, eftersom man i så fall inte står för vad man är, inte gör vad man säger sig vilja göra, och inte uträttar vad man borde – givet sina egna premisser. Det är nämligen just premisserna det hänger på. Till och med den märklige Marxisten i exemplet ovan – eller om det nu var Jan Myrdal – har i alla fall förstått så mycket, och agerar exakt så, som han förmodligen borde agera – givet premisserna, och den ideologi han faktiskt representerar. Han tillät inga som helst avvikelser från partilinjen, och det gör inte jag heller.

Ser jag några gudar eller gudinnor alls – ja – de är plural, aldrig någonsin singularis – jag är inte Monoteist, jag har aldrig varit det, kommer aldrig att bli det – så finns de i naturen, i våra dagliga gärningar, i den omgivande mänskligheten, i våra handlingar som människor och därmed i skapandet, eller vad vi kan skapa och lyckas med att skapa – givet tillvarons underliggande premisser.

Den viktigaste premissen är i så fall att våra handlingar fungerar enbart i den meningen, att vi alls har något att ge. Människor som varken kan skriva eller tänka skall inte ägna sig åt skrivande, en totalt taktlös eller gravt omogen människa skall inte tillåtas hålla eller arrangera begravningar; till exempel, och personer som påstår sig vara anhängare av ”forn sed” eller annan new age skall inte uttala sig i namn av den svenska Hedendomen överhuvudtaget, eftersom det gång på gång visat sig, att deras egna fullkomligt vidriga och osmakliga handlingar inte gagnar någon, och heller inte bidrar på minsta sätt till vår hedniska rörelse; utan bara sprider förvridna missuppfattningar.

 

Själv har jag ägnat dagen åt konst, och ännu ett Hedniskt kalender-projekt – det sjätte i ordningen – som nu mest utförs för och med en väninna, någonstans. Det största blotet är nämligen att ge av sig själv till makterna, och då är det extra viktigt vem, vad och vilka man alls väljer att ha runt sig, och vilka bekantskaper man alls skall göra något sådant tillsammans med. Finns det någonting jag hatar vid det här laget – efter tjugosju år och mer som utövare av Asatro – så är det alla dessa valhänta ”nybörjarblot”, meningslösa ”cirkelriter”, skräp och linfrö utslängt på marken, eller påstådda ”riter förr barnalstrande och fruktbarhet” av en natur som inte alls ”behagar Frigg” utan bara får mig att kräkas.

Jag kunde resonera länge med er om begreppet ”Verkshöjd” och vad det verkligen innebär, samt begreppet ärlighet, och begrepp som epigoner, ”tema-tjuvar” och sådana personer, som rakt av stulit ur mina verk och teman utan att någonsin ge någonting tillbaks, och som dessutom är taffliga och oärliga i sitt utövande. Bianca Muratagic, som rakt av försökt ”planka” min kalender, är en sådan gravt oärlig person, och ett slags epigon vars närvaro jag inte behöver i mitt liv och mina verk, lika lite som personer som påstår att just de skulle vara kapabla till att ”nyuppfinna myter” – det kan de självklart inte, därför att ett helt folks mytologi och kollektiva undermedvetna ( i Jungs mening) inte fungerar på det sättet. Jag har respekt för människors enskilda skapande, javisst; och de som för en gångs skull kanske kan åstadkomma en lätt parafras i novellform på det här med striden mellan Sommargreven och Vintergreven, eller något – men då skall de här små dumbommarna för det första säga att det är just noveller det handlar om, och visst ingen ”nyskapande” mytologi – för sådant är struntsnack, skitprat, dravel. För det andra kunde de ju också de här skitstövlarna åtminstone försöka lära sig, när på året Valborg och våren verkligen infaller – för den tiden är inte och kan aldrig vara nu, eller såhär års.

Man skall, kort sagt – vara konsekvent i vad man gör och ha respekt för makterna. Endast så och bara så uppnår man det som kallas ”Verkshöjd”.

Skulle jag själv försöka skildra Skade, vinterns och jaktens gudinna – då gör jag det på det sätt jag avbildat henne här ovan, och i alla fall med de attribut och det utseende Skade kunde tänkas ha, i ett svenskt vinterlandskap; ingen annanstans och givetvis med snö. Jag förvandlar inte Mimer till något annat än Mimer, och är i alla fall såpass ärlig och sann emot mig själv eller eventuella ”följare” att jag inte helt förfalskar vad som sker, utan förblir ärlig, först och främst.

”Work in progress”

Årets version av Skade är fortfarande genomförbar, men bara nätt och jämnt. Hon får bli sittande, och inte stående – själv har jag en spräckt vadmuskel, och min modell har fallit ut för en trappa för tre veckor sedan, vridit foten ur led och går fortfarande på kryckor, samtidigt som hon ådragit sig en kraftig hjärnskakning, och en spricka i en av halskotorna. Detta är förmodligen den sista helg som det alls råder någon Vinter i Mälardalen med omnejd just året 2021, och om vi är sanna emot oss själva, måste vi inse att det är nu eller aldrig, skall vi alls få till Skade och en Vinterbild, så är premisserna exakt så som de faktiskt är.  Jag kan tänka mig en Skade, traditionellt klädd i blått, men inga utsvävande isdrottningar eller amerikanska gräsligheter, utan håller mig fortfarande inom gränsen för vad Skade är, var och skall vara – och noterar att minst fyra av de andra försök till Hednisk kalender jag noterat annorstädes i år inte har sålt slut, inte har varit lyckosamma, inte genererade någon särdeles ekonomisk vinst till de som försökte göra dem.

Jag däremot sålde verkligen slut, gjorde vad jag föresatte mig att uppnå – och just mina pilar träffade rätt; den här gången. Kanske var det Skades egen förtjänst, kanske inte – men de som hedrar makterna i sitt eget liv, får se ett och annat medan de faktiskt manifesterar sig på allvar – och när det väl sker, kan man inte undgå att märka det – för det kan komma plötsligt, likt Tors hammare eller det Heidegger kallade varats blixt, lika påtagligt som ett fall utför trapporna. Min väninna känner smärtorna i foten, det är första gången på de tre veckor som gått som hon alls går någon längre sträcka – genom snö. Hon behöver fortfarande smärtstillande, värme, vila vätska i nu nämnd ordning – vilket vilken plutonssjukvårdare som helst kan förstå – men vill, liksom jag – utföra och åstadkomma detta. Jag talade för er om Blot, jag talade om uppoffringar och offer.  Jag kunde nämna andra, långt tidigare utföranden av Skade också – då med svart hår, eftersom ingenting eller mycket lite sägs i Eddan om Asynjornas hårfärg – men Freja förblir ändå för evigt blond, och kan svårligen tänkas eller gestaltas på annat sätt – allt annat blir rena provokationer – och jag tror att Jim Lyngvild – vars skapande jag både förstår och kan dela – faktiskt skulle hålla med mig, just där.

”Min” svarthåriga Skade – en helt annan modell, i en helt annan tid – gick 1,5 km extra, i dåliga skor och i stort sett barfota genom snö, i bitande vind och kyla, över från Gärdet till Djurgården längs kanalen där – jag nämnde begreppet uppoffring, liksom att vara sann – och ändå led hon inte – nästa dag – av varesig förfrysning eller ”Skade-chock” även om jag faktiskt var lite orolig för henne, den gången – anno 2016.  Jag har nämligen den personliga egenheten, att jag är snäll och välvillig emot dem som verkligen förtjänar det, men emot människor som är fundamentalt oärliga, är jag det inte alls. Så är sakerna ställda hos oss verkliga hedningar, eller de av oss som faktiskt lever just så, som vi lär ut.

Hedendom och Asatro är ingen djävla lek. Ingenting för barnrumpor, lika lite som begreppet ”Tro” överhuvudtaget. Det skall ingen t-r-o, och förstår ni inte ens det, så har ni inte förstått vad Hedendomen är, eller vad den går ut på.

 

Vår kära, kära Statstelevision – ni vet den som aldrig ljuger, aldrig far med osanning och aldrig agerar gravt partiskt, enligt sig själv – sände igår ett ovanligt sevärt program om den här mannen Stanley Kubrick, 1928 – 1999. Det hela antog formen av ett franskt dokumentärt program, och inte ett amerikanskt eller engelskt. Ännu mindre ett svenskt, för jag tvivlar allvarligt på att en svensk dokumentärfilmare hade kunnat göra något annat än ytterligare ett halvtaskigt, äckelframkallande kräkmedel, något annat än ännu ett intellektuellt lågvattenmärke i stil med melodifestivalen – ett skenheligt spektakel, som inte ens duger som underhållning, och som nog aldrig kommer att överleva ens de kommande tio åren – i sin nuvarande omfattning – om ens det.

Kubricks filmer, däremot – från ”Day of the Fight” – hans verkliga debut – till Ärans Väg, Spartacus, Lolita, Dr Strangelove or how I stopped worrying and Love the Bomb (man bör inte förkorta just den titeln !) 2001, Clockwork Orange, Barry Lyndon, The Shining, Full Metal Jacket och så till slut ”Eyes Wide Shut” – ”AI – Artificial Intelligence” gjorde han ju aldrig klar, och den blev aldrig mer än halvfärdig när han plötsligt dog av hjärtslag vid 70 års ålder – den var faktiskt menad som en barnfilm – alla är de mästerverk, alla räknas de nu som smått klassiska i sina respektive genres – och alla är de fullödiga, de har just ”verkshöjd” oavsett om man nu bara ser dem som ren underhållning eller ej.

Kubrick var till en början fotograf, och redan då fullödigare och betydligt mer skicklig än en ren amatör som jag själv någonsin varit eller kommer att bli. Hans filmer utgick också påfallande ofta från böcker, som redan i sig varit framgångsrika och som faktiskt ”fungerat” just inom sina respektive genres, och Stanley Kubrick var tillika en mästare ifråga om bildkomposition, och konsten att välja rätt musik, dekor, klädsel, ljussättning och teman. Han lämnade ingenting åt slumpen, slarvade aldrig ifrån sig något och gjorde ingenting amatörmässigt eller oavsiktligt. Just där ligger – eller låg – hans storhet.

Han var alltigenom sann, alltigenom ärlig – och – konstaterade fransmannen Gregory Monro – byggde alltid sina filmer på en grundläggande, underliggande konflikt, aldrig kommersiellt gullegull eller fattiga illusioner om något konstlat himmelrike. Hans perspektiv var aldrig kristendomens, utan just Hedningens.

”Day of the fight” som var hans debut, handlar om en boxares privatliv, hans väg till framgång och seger – och ger i en skenbart alldaglig dags händelser en plausibel förklaring, till varför just den boxaren vinner sin match – och det var hans debut – bra på sina premisser, med andra ord. Den filmen gjorde han 1951, vid 23 års ålder, och man gissar nog inte helt fel, om man antar att Kubrick själv, någonstans – råkade vara till hälften självbiografisk, vilket förstås var ett medvetet drag.

Han fortsatte med en annan liknande boxar-film 1955, en hårdkokt deckarhistoria, bara därför att denna sorts film var det enda som fanns till hands, och fortsatte skapa sig en egen budget och plattform genom den. Huvudpersonen fick nu bli en gammal man istället, en welterviktare i slutet på sin karriär, samtidigt som filmen också skulle ha en kvinnlig hjältinna. Också ”The Killing” som visst inte handlar om något hemskt mord, utan en rififi-artad kupp emot en kapplöpningsbana, är intressant, fastän gårdagens dokumentär helt utelämnade Kubricks tidiga filmer. I den filmen förekommer bland annat en prickskytt, och ett helt kollektiv av kriminella, eller i alla fall tvivelaktiga karaktärer, något han skulle återvända till i både ”The Shining” och andra filmer.

”Paths of Glory” eller ”Ärans Väg” från 1957 – Kubrick kunde fortfarande göra filmer med två års mellanrum – följer helt vad Gregory Monro klarsynt konstaterat om vad eller vem Kubrick var. Kubrick skildrade konflikt, inte harmoni. Dynamik, inte stillestånd. Människan som en sammansatt varelse, ur ett om man så vill Polyteistiskt och Hedniskt perspektiv, men aldrig någonsin ett kristet; med sin oerhört naiva uppdelning i antingen ont eller gott. Han gav sig faktiskt in på rena krigsskildringar, och frånsett Jean Renoirs ”Den stora Illusionen” med Erich von Stroheim i huvudrolle, finns det nog inte många filmer om Första Världskriget som slår denna, med Kirk Douglas i rollen som Överste Dax, agerande chef för 701:a infanteriregementet.  Om inte annat lär filmen oss skillnaden mellan stabsofficerare och ”fältsvin” – verkliga genomförare ute på stridsfältet.

Dax, som före kriget förutsätts ha varit advokat, ställs emot en despotisk divisionschef, Brigadgeneral Mireau, och en något mer sympatisk kårchef, men tendensen är tydlig nog. Filmen handlar om despoti, despotiska system – och människans villkor eller premisser. Premisserna är, att fransmännen våren 1917 faktiskt stod inför allvarliga myterier, och vad filmen berättar om offentliga avrättningar av enskilda soldater för ”feghet” är faktiskt till stora delar sant. Det var också första gången Kubrick gjorde film av en roman – även om han gjorde film av en författare som redan var död – till följd av hjärtinfarkt och blodpropp. Dax är inte till alla delar sympatisk, ingen självklar hjälte; och det är inte Kubricks andra huvudpersoner heller.

Men Kubrick är hela tiden realist, hela tiden dokumentär – han svävar aldrig ut från sitt manus, han gör inte om skyttegravskriget till något det inte var, och samma tendens – att vara alltigenom sann, alltigenom noggrann med detaljer, återkommer i hans nästa film – som blev en ren äventyrsfilm – fortfarande med Kirk Douglas i huvudrollen, tydligen en av de verkligt kända karaktärsskådespelare Kubrick kunde få tag i..

”Spartacus” från 1960 – av en Kubrick som nu var 32 år – har fortfarande vissa politiska ambitioner – den skildrar en individ under ett fullständigt korrupt system, som tillåter gladiatorspel och dödande, sett som ren underhållning. Kubrick trivdes inte i Hollywood, den Nero han skildrar har drag av MGM:s direktörer, men Spartacus är för en gångs skull en enkel hjälte, så nära alltigenom god som Kubrick någonsin var villig att göra en hjältetyp, men rena äventyrsfilmer skall förstås ha sådana hjältar, de är nu en gång tvådimensionella berättelser. Ändå pekar Kubrick framåt, han börjar bli smått andlig – Spartacus följeslagare får utbrista ”Jag är Spartacus!” när de tillfångatas och skall korsfästas på vägen mellan Capua och Rom – något som också hände i verkligheten om vi får tro de antika källorna – och till och med Monty Pythons ”Life of Brian” låter sina skådespelare utbrista ”Jag är Brian…Nej förresten – det är min fru som är Brian !” när de står inför John Cleese som romersk centurion och skall avrättas.

Ändå var ”Spartacus” inget skämt – den kom så nära forskningen om den romerska armén, republiken före kejsardömet och annat, som det var möjligt att ens komma på 1960-talet, även om skildringarna av manipulartaktiken och vad som kännetecknar ett väl skildrat fältslag på film har blivit stereotypt sedan dess – Markus Junkelmann och 1980-talets tyska experimentalarkeologer kullkastade allt detta för längesedan..

 

Redan ”Ärans väg” var så kontroversiell, att den förbjöds i det neutrala Schweiz av alla länder, eftersom skildringen av Frankrike under första världskriget ansågs som ”alltför realistisk” för det landet – och efter Spartacus – som till en del är en ren krigsfilm, den också – hoppar Kubrick plötsligt jämfota två år senare, och gör Vladimir Nabokovs ”Lolita” till film år 1962 – och den blir såpass kontroversiell, att den katolskt kristna organisationen ”legion of decency” fullkomligt vill censurera sönder den.  Huvudpersonen, som till slut begår ett mord, inte på någon av filmens två kvinnliga huvudpersoner, utan på brittiske Peter Sellers i rollen som Clare Quilty – dör slutligen av hjärtinfarkt, precis som Kubrick själv skulle göra.

Kubrick fortsätter att samarbeta med Engelsmännen, och flyttar 1978 verkligen till England, han ger sällan eller aldrig intervjuer och låter sina filmer tala för sig själv – och två år senare  – 1964 – gör han Doctor Strangelove, en fullkomligt skruvad komedi, men fortfarande med Peter Sellers – nu i tre roller samtidigt – som Amerikansk President, den Märkvärdige Dr Strangelove själv – han som är en ful parodi på Werner von Braun – vi vet ju att doktorns ursprungliga namn visar sig vara ”Merkwürdigliebe” och slutligen den arketypiske RAF-officeren Colonel Mandrake, som ställs emot den fullkomligt galne och Trump-like Brigadgeneral Jack Ripper (man kan fråga vad Kubrick hade emot just Brigadgeneraler, men varför han alltid tog med sympatiska överstar)  som tillsammans med general Buck Turgidson – ett annat fantasi-namn – faktiskt är en parodi på en existerande person, den amerikanke Flygvpengeneralen Curtis LeMay – och Rippers alltmer paranoida misstankar om Fluor i dricksvattnet, vaccinationer samt hans resonemang om kroppsvätskor, skall också ha sin bakgrund i verkligheten..

Själv glömmer jag aldrig cowboy-skådespelaren Slim Pickens som ”Major Kong” i nedanstående fina scen, som verkligen är blodig satir när den är som bäst – och något som förebådar slutscenerna i ”2001 – a space odyssey” – för er som har sett den filmen – observera sekvensen när datorn ”HAL” stängs av – Kubricks användning av musik till sina scener, och Pickens trasslande med kretskort inuti en B-52:a…

Otroligt nog har jag en granne, som praktiskt taget ser ut och talar som Peter Sellers läspande rollfigur Dr Strangelove – ”animals could be raised und slaughtered…” även om han inte sitter i rullstol – inte ännu, i alla fall – och Colonel Mandrake, Major Kong och de övriga agerande, kunde faktiskt vara eller ha varit riktiga personer, av den sort vi alla möter på gatan och i tunnelbanan – Kubrick utvecklades hela tiden, han gick framåt ifråga om premisser, framåt i fråga om absolut realism…

 

När Kubrick gjort allt detta, unnar han sig fyra år av tystnad – och gör inga fler filmer, liknande de han redan gjort. 1968 är han 40 år, och gör Arthur C Clarkes ”The Senteniel” – och delvis ”Möte med Rama” till ”år 2001” och behandlar helt andra saker, helt andra teman – men fortfarande med så mycket precision, så mycket detaljer man kan önska. En sak jag lagt märke till, är att mycket av Kubricks filmsekvenser, särskilt i krigsfilmerna, sker från sidan – i det horisontella planet. Monoliten i ”2001” – som är så nära en gudamakt, eller ett absolut övermänskligt som det kan tänkas i Kubricks universum – är en andlig företeelse, men den kommer inte nedsvävande från ovan – den uppenbarar sig bara, plötsligt och till synes skrämmande – som ett stycke verklig och konkret hedendom, som ett slags epifani – och är en fullt plausibel epifani – nota bene på filmens egna premisser – att filmen HAR en andlig dimension, och beskriver mänsklighetens utveckling från ett stadium till ett annat, blir fullständigt klart i slutet – som – i likhet med Kubricks andra scener i samma film – nu har blivit snudd på oförglömliga – ännu år 2021 framstår 1969 års framtidsvisioner i denna film som tekniskt exakta – ingenting har åldrats, utom möjligen förutspåelsen om ”HAL” – ständigt närvarande som en tom röst – men mycket mer mänsklig än de agerande astronauterna i bild – ”HAL” kan till och med visa omsorg genom att dölja viss information, och nästintill ljuga – och känna fruktan inför det okända – vilket annars bara människor kan..

Tre år senare gör han ”A clockwork orange” år 1971 – nu lika samtidsskildrande – men det är inte någon månlandning, utan samhällsförändringarna han skildrar. Boken som ligger till grund för alltsammans, av den brittiske science-fiction författaren Anthony Burgess, läser ingen längre – men filmen – vilken skildrar en verklighet, som nästintill kunde vara hämtad från ”Landet Löfvén” och Rinkeby – med sina förnedrings-rån, våldtäkter på blonda kvinnor och sin allmänna sociopati – är fortfarande aktuell. Frånsett den lilla detaljen, att Malcolm McDowells relativt osympatiske huvudperson – som inte saknar vissa ironiskt sympatiska drag – han är en produkt av sin miljö, bryter på rysk tonårs-slang och förebådar ett Socialdemokratiskt styrt mönster-samhälle, som ”Labour” i Storbritannien nästan lyckades skapa – och inte talar arabiska eller somali-slang, så är ”Clockwork Orange” ändå en ganska exakt nutidsskildring. Kanske Kubrick skulle valt Brian W Aldiss ”Gråskägg” istället, där araberna och islam finns med, liksom ett antal ”Galna Gretor”. 

Brittiska samtids-skildringar,  kamouflerade till Science-Fiction, saknades inte på 1970- och 1980-talen, som Christopher Priests ”Fugue for a Darkening Island” och John Brunners ”Stand on Zansibar” och även om de är daterade och föråldrade nu, i hög grad produkter av sin samtid som de var, så är det ändå i ljuset av dem, som vi skall se ”A Clockwork Orange”, för filmens sista trettio minuter och den fråga som däri ställs får förklinga ohörd. Kan vi alls  förändra en redan moraliskt förstörd individ och en tonårig mördare som ”Alex” till något bättre, ens med någon ”Ludovici-teknik” ? (Reminiscenser av Lombroso, den italienske kriminalpsykologen)   Bruket av tvångsmässiga injektioner av allsköns psykedelika, i kombination med filmvisning, vilket får ”Nadsataren” Alex att hata våld, och fråntar honom förmågan att utföra våldsamma handlingar, samtidigt som den också fråntar honom hans mänsklighet….

Kubrick svarar avgjort nej – ”Alex” är inte någon sympatisk individ, och till på köpet kriminell, men det nyttar ingenting till att frånta honom rätten till självförsvar. Filmen riktiga skurkar består bland annat i hans ”gäng” och följeslagare, samt inte minst av ”Dim” – busen som på slutet visat sig bli Polis, och trots sin totala efterblivenhet kommer upp sig, därför att han nu får utöva sitt blinda våld bakom en polisbricka, och därigenom tjäna samhället. Se filmens slut själva, om ni inte förstår vad jag syftar på !

Efter ytterligare fyra års tystnad – då Stanley Kubrick förbereder sig för att lämna USA för gott, och flytta till England – han kallas nu för ”enstöring” och förblir oåtkomlig för pöbeln, journalister, epigoner, imitatörer, dumma ”fans” och onödiga ”följare”gör han så ”Barry Lyndon” – en film om en oförbätterlig duellant, en äventyrare och lycksökare – men återigen fungerar den bäst som en film om konflikter och krig. Tydligen – enligt den franska dokumentären – samlade Kubrick tusentals tavlor, manuskript och konstverk med bäring på 1700-talet, medan han förberedde denna film. Han lämnade ingenting åt slumpen, anställde inga modeskapare, använde inga kläddesigners.

Hela filmen igenom använder han inget annat än naturligt ljus, inga strålkastare alls, ingen modern ljussättning, kompromisslöst använder han stearinljus, fackelsken, lägereldar, därför att elektricitet naturligtvis inte fanns på 1700-talet – och det – liksom Barry Lyndons tidigaste upplevelser under den första halvtimmen gör hela filmen, och därigenom rollkaraktären – som måste spelas så och bara kan vara exakt så – men inte gestaltas på något annat sätt.

Och han förklarar vad ”Lineartaktik” innebar, även om han inte snuddar vid ”plutonvis eldgivning” som det fanns mycket invecklade system för på 1700-talet, fast han omfattar – som vi ser här ovan – ”framryckning till stormavstånd” varefter det skulle ha blivit ”fix your bayonets, and CHARGE !” vilket alltid varit och ännu är brittiska arméns verkliga kännemärke. Tänk på vissa brittiska överstelöjtnanter som genomförde bataljons anfall, med bajonetter på, även under Falklandskriget.. 1982..

Fem års tystnad följer, och god Polyteist som Kubrick naturligtvis var, gör han nu något helt annat, som inte liknar vad han gjort tidigare. Nu skall det vara en skräckfilm, och det blir verkligen ”The Shining” med Jack Nicholson i huvudrollen, som en lindrigt maskerad Kubrick själv. Vi närmar oss åter det andliga, men Kubricks andliga universum är tomt på gudar, där finns ingen frälsning, ingen riktig försoning – andar eller spöken kommer honom närmast – kompromisslös realist som Kubrick ändå är – och frågan är om det inte bli här han till sist går vilse i den labyrint han själv skapat, vid 52 års ålder – då han redan flyttat till England, och borde stått på sin karriärs absoluta topp.

Tomma efterföljare, som An Lees ”The Ice Storm” skall snart uppenbara sig – Kubricks skräckfilm blir ändå stilbildande, ändå kultförklarad och en klassiker, främst av de som inte förstår bättre, och som inte kunnat prestera en värdig uppföljare själva. Han lämnar dem bakom sig, allesammans – och går vidare med ”Full Metal Jacket” – vilken också bygger på en bok – ”The Short Timers” som ingen i Europa känner till, och som ingen här läst – utom möjligtvis ett litet fåtal insatta i själva sakområdet.

Sju års arbete låg bakom ”Full Metal Jacket” som är både ”Bildungsroman” och Krigsfilm i ett. Den blir så exakt, att den blir till den kanske mest definitiva skildringen av Vietnam-kriget, möjligen undantaget Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now!” som skall betraktas som ett andligt sinnat verk – märk ”The Golden Bough” i filmens inledande scen – både Martin Sheens ”Captain Willard” och Marlon Brandos oförglömlige Överste läser just den boken – Har ni aldrig ens frågat er varför ?

Hue – och inte alls Hanoi – helt fel stad omnämns idiotiskt nog i SVT:s speaker-texter – man undrar vem som gjort dem – byggs upp i Beckton Gasworks, och nästan hela filmen filmas i England, inte i Vietnam som hos Coppola. Kubrick använder den verklige Marinkårssergeanten och Trupputbildaren Ronald Lee Emery som just den skådespelare, som skall gestalta en driven trupputbildare och Marinkårssergeant, med typisk jarong, ”sounding the dozens”, marschramsor och allt. Ursprungligen skulle han bara vara med som konsult, och militär rådgivare bakom produktionen – men Mr Emery blev skådespelare – med begränsad repertoar, eftersom han bara och endast bara kunde spela sådana roller, vars premisser fungerade för just honom, och vars bakgrund han kände till – alltså just Marinkårssergeanter, och därmed likställda.

Sista halvtimmen i ”Full Metal Jacket” är en fullständigt lysande skildring av ”patrullkarls strid inom plutons ram” med exakt den realism man kan önska, och som aldrig aldrig missar på en enda detalj i sitt genomförande. Kubrick kunde – enligt gårdagens dokumentär – ägna sig åt minst 75 omtagningar av kritiska scener om han så ville, och till och med den i fältradio framhasplade repliken ”What’s the story on that Tank ?” när Kubricks soldater inte får något eldunderstöd, som väntat, kommer sig av det faktum att Kubrick inte fick tag i rätt sorts amerikansk stridsvagn från rätt tidsperiod – han hade velat ha en M60 A2 vilket hade varit det enda rätta för just Vietnam, samt Marinkåren – men nu fick han inte tag i en sådan, och därför uteblev eldunderstödet också i den färdiga filmen, som slutar med att soldat ”Joker” – den intellektuelle huvudpersonen, ändå tar en fiendesoldats liv, trots avsevärd tvekan.

Återigen rör det sig om en prickskytt, en person med en förmåga, som måste antyda en viss mentalitet, och som därför måste uppträda på ett visst sätt, inte fullt synlig i något fönster, men på ett sådant sätt och under sådana förhållanden – gömd i en industribyggnad, högst upp och under absolut tystnad i exakt så många dagar eller nätter som krävs – verkliga prickskyttar lever så – de är fullständigt ointresserade av allt annat än sina ”gyllene sekunder” för att agera i rätt sekund och i rätt ögonblick vad gäller fientlig trupp, som visar sig öppet – är allt en verklig prickskytt behöver.

Kubrick fuskade aldrig. Han kompromissade aldrig. Han slarvade aldrig. Han gjorde allt med mening och innehåll, och han var sann emot sig själv och vad han trodde på, först och främst.

Det var också det som gjorde honom till det han var, konstnärligt sett eller annars. Om vissa förbannade idioter i ytterkanten på min omgivning kunde sluta misskreditera också själva Hedendomen och Asatron – som nutida rörelse – genom sina erbarmligt dåliga ceremonier, brist på andligt innehåll, brist på tänkande, brist på ”verkshöjd” i sin verksamhet och framförallt brist på praktiskt förnuft, så skulle nog mycket vara vunnet – men allt det där är – för dagen – en helt annan historia.

En VARNING till Allmänheten: Besök INGA Kyrkor – du kan bli DÖDLIGT SJUK av det !!

Regeringen Löfvén, med den store, store Ledaren-Svetsaren själv i spetsen, gick igår offentligt ut och påminde alla Sveriges medborgare om att en ”Tredje Våg” av Corona-smitta nu sprids i hela Sverige. Fler muterade varianter av viruset har upptäckts, som kan vara än mer smittsamma och även avsevärt dödligare.

”Not to Love Zö Führer issa very Big Disgrace – so Sieg Heil, Sieg Heil, right inna Führers Face !

Den store, store Svetsaren-Ledaren har påmint oss alla att läget är allvarligt i flera sjukvårdsregioner, och att hela sjukvårdssystemet kan bli överbelastat och kollapsa, ifall vissa oförståndiga grupper av medborgare fortsätter att aningslöst sprida smitta. Ni älskar väl Ledaren-Svetsaren ? Att inte älska honom och hans röst, kan snart bli förklarat som ett ytterst allvarligt brott.

I detta läge dyker en viss Antje Jackélen plötsligt upp, likt en beskäftig Kasperdocka, och får hymlande och fromlande förklara rakt fram i Statstelevisionen att Kyrkan måste ha undantag, privilegier och förbehåll. Olikt alla andra samfund, olikt alla andra sammankomster – som redan HAR begränsats i lag för att inte föra smittan vidare, så ska just detta samfund undantas, tycker Sveriges allra största… Ärke- någonting... trots att mer än 45 % av Svenska Folket inte vill ha med denna Kyrka att göra längre – för det första..

För det andra sänder samma kyrka redan digitala gudstjänster för alla som vill delta i sådana, och därmed behövs inga undantag eller kyrkliga privillegier länge.

Människor behöver inte utsättas för onödig risk och fara, särskilt inte när nya Covid-virus i rasande fart sprids över landet.

Statstelevisionen SVT sägs vara opartisk, och politiskt och religiöst obunden, men vi kan alla se att det inte stämmer. Man gör gratis reklam för Monoteism, och Totalitära Trosuppfattningar, som bara tillåter en enda gud, och som intolerant och rasistiskt hävdar, att just deras gud skall vara den enda rätta.

Vad har denna senila gamla dam i lustig hatt i vår Statstelevision att göra ? Hon vill stänga in 800 personer i Uppsala Domkyrka mitt under en pandemi –  det är att utsätta människor för en DÖDLIG risk... Det är mycket mycket obetänksamt….

Detta är ett uppenbart brott emot Opartiskheten, och en anmälan till radionämnden borde vara på sin plats. SVT förhåller sig sannerligen inte opartiskt, när man sänder vad som är dåligt kamouflerade reklam-inslag. (Hedniska Tankar är inte ensamt om denna åsikt, flera kända skribenter i svenska media har redan påpekat problemet år 2019)

SVT och Svenska Kyrkan spelar ett smutsigt spel med alla medborgares hälsa. Man har också sänt rena snyft-reportage, om hur hemskt synd det skulle vara om just organisten och Kantorn Esther Schwartzrock från Dresden i Tyskland, som inte har någon publik alls för sina framträdanden i Uppsala Domkyrka.

Vad ingen berättar, är att denna Svartrockare till Schwartzrock har lika bigotta och insnöade åsikter som vår Ärke-någonting

Är hon bara ett Ärkenöt eller rentav en Ärkeskurk ?

Vad ska man kalla eller benämna sådana, som medvetet eller omedvetet sprider sjukdomar, och som utsätter sina medmänniskor för stora hälsorisker ?

Det här kristna beteendet har vi sett prov på även tidigare. När Covid-pandemin började spridas över hela Världen, var det därför att en hel del fanatiska kristna samlades i fjärran österns kyrkor, bland annat i Sydkorea, där de skulle ha bönemöte. Men allt bönerabblande, mässande, Halleluja-hojtande och andra kristna fasoner visade sig TOTALT VERKNINGLÖST emot sjukdomen, och tjänade bara till att sprida den över en hel värld. Nu har miljontals människor dött, över hela vårt klot, och Fjantje Kackélen står fortfarande hymlande och fromlande och vrider sina händer över den ”stackars” kantorn, som väl kan hålla konserter i radio, lägga upp sina alster på Youtube eller ge ut en CD-skiva istället – så gör ju alla andra musiker världen över, och det är inte det minsta synd om dem, faktiskt.

LIKA SOM BÄR ? Esther Schwartzrock eller bara Svartrock typ Marilyn Manson – ja ni kan ju välja själva…

Nu MÅSTE det till krafttag emot de kristna sekterna, och så får vi alla gemensamt se till att göra slut på den hemska, totalitära smörja och smitta, som Svenska Kyrkan sprider. Aldrig någonsin tidigare har det varit så VIKTIGT att AVSTÅ från alla besök i Kyrkor, Moskéer eller Synagogor som nu.

Detta är ett par HÅRDHANDSKAR som duger att ta i med. De skänkes gärna till Regeringen och Svetsar-Steffe… Det är DAGS att TA I MED HÅRDHANSKARNA emot ”Svenska” Kyrkans SMITTSPRIDARE just nu… Flera medborgares LIV kan hänga på det…särskilt våra gamla..

 

Ni som läser detta, måste inse den bistra sanningen, även om SVT inte gör det, utan bara sprider kristen reklam och obetänksamma lögner som vanligt. Det är inte så, att ”söte lille Jesus” kan frälsa någon från Corona. Bönerabblandet är totalt meningslöst, och hjälper inte det minsta.

Ni MÅSTE hedna er, gott folk ! Gå ur Kyrkan, helt enkelt, och lämna all denna osunda sekterism och all denna direkt hälsovådliga kristendom bakom er.

Har ni sedan svårt att hitta på lämpliga sysselsättningar för er och era nära och kära, eller kanske hela er familj, ja då har jag ett bra och fint tips till er, så att ni slipper hela denna kristna döds-religion som bara har lidande, smärta och tortyr i centrum. Den kristna ”ramberättelsen” handlar ju som alla vet om en ondsint, hämndgirig och blodtörstig mån-gud, som måste mörda och tortera sin ende son för att stilla sin blodlust – annars kan han ge sig på dig och mig istället ! Ja..dessa kristna ! Alltid sprider de sjukdomar, alltid ställer de till ett helvete för oss andra...men det finns trevligare och snällare berättelser.

Vet ni vad, kära läsare ?

Jag tycker att ni skall lyssna på Alf Henrikssons egen uppläsning av ”Trädet Yggdrasil” nu till helgen istället, så slipper ni all kristen smitta !

Lyssna inte på de kristna ! Lyssna inte på några Ärkebiskopar, eller Ärkeskurkarna från Ärkestiftet !! Lyssna till ditt eget folks berättelser. Lyssna till den rot, varifrån du kommer. Lyssna till ditt ursprung, och lyssna till dig själv ! (En bra ljudbok för de minsta, är också på sin plats)

Alf Henriksson, den lärde polyhistorn, skrev visserligen sin berättelse om det evigt grönskande träd som är hela universum redan på 1970-talet, och som en saga för barn, men den är lärorik även för vår tids vuxna, alla de som känner sig rotlösa eller vilsna, och som inte längre vet vilket folk de tillhör, eller varifrån de kommer.

En gång skall kristendomen och islam besegras fullständigt. De representerar en sjukdom, ja en dödlig farsot, ett hemskt virus som likt draken Nidhögg fräter och fräter på hela vår värld. Jämt tuggar och tuggar de kristna på själva tillvarons rötter, ja de förorenar själva livets brunnar, och förgiftar sinnen och människor med sitt eviga tjatiga Jesus-kör.

Men draken ska dö, och trädet skall åter grönska. Våren ska komma åter, och Ragnarök är inte slutet.

Människorna ska vakna från Monoteismens stora, svarta sjuka, och Liv och Livtraser skall i det nya och spirande gräset finna de försvunna runorna, tillvarons yttersta byggstenar.

Och väldiga örnar skall lyfta emot nya Världar, emot en ny och bättre himmel. Så var det en gång tänkt och sagt, och så skall det åter varda.

Det finns trots allt flera Världar i vårt universum än bara en, och väldigt många fler gudar än en enda.

 

 

”Det är fulla KRAGG allt uti FORT BRAGG – Asatro – Det må ni tro…” (But we don’t like to BRAG…)

Jag har redan skrivit, att jag ignorerar Amerikansk Asatro, eller vad som får gälla som Asatro i USA, eftersom den i de flesta fall inte alls motsvarar vad vi Nordbor menar med det ordet. (Ja – just Nordbor – vi är, kulturellt och religiöst sätt INTE ”Skandinaver” eftersom Skandinavien är en uteslutande geografisk term – vilket jag hoppas att en del okunniga personer ”over there” noterar). Å andra sidan – ibland publiceras det artiklar som är så intressanta om omsorgsfullt skrivna, att jag inte kan låta bli att kommentera dem.

Karta över Armébasen Fort Bragg i North Carolina

Armébasen Fort Bragg i North Carolina tränar bland annat PSYOPS-förband, och de har också tre befattningshavare riktade enbart emot öppna källor i de Nordiska länderna, enligt vad jag redan vet, men ni bör inte fråga mig var jag fått tag på den informationen, eller varför jag råkar veta det. Mer än 29 000 personer bor på denna bas, som är en av de största i USA. Nu rapporterar den ovanligt omdömesgilla journalisten Rachael Riley från The Fayetteville Observer om att Asatron börjar sprida sig på basen, där den lever i högönsklig välmåga.

Men USA fortsätter att vara en delad nation, lika mycket som det Sverige eller ”Landet Löfvén” som nu sett sina bästa dagar, och befinner sig i en nattsvart nedgångsperiod, detta Pandemins år anno 2021 – enligt gängse tideräkning. Detta märks också på Ms Rileys rapportering. Hon ägnar nästan 80 % av hela sitt reportage åt att i vanlig ordning spy galla över amerikansk ”Tokhöger” och Trump-anhängare, och det är kanhända inte så konstigt, med tanke på den Trumpska apokalyps, vi redan bevittnat tidigare i år, då högerextrema element stormade Capitolium, och rent av försökte ställa till med statskupp, en avskyvärd handling, som fördömts av de flesta civiliserade länder.

Å andra sidan vore det också trevligt, om Ms (eller kanske Mrs) Riley kunde ha koncentrerat sig på vad som skulle vara ämnet för hennes artikel, alltså USA:s Försvarsmakt, och dess förhållande till Asatron, med särskild tonvikt på Fort Bragg, och de aktiva Asatroende vi kan finna där.

”Alright Gentlemen, now let’s arrange a Blot to Eir !

Man måste säga att situationen är mer tilltrasslad och betydligt mindre öppen än här hemma, då DoD (The Department of Defence) listat en hel rad organisationer som definitivt olämpliga för Amerikansk militär personal att ens delta i, och dessutom finns det drivor och åter drivor av ”red tape”, försvarsbyråkrati på alla nivåer och kristna ”field chaplains” och andra som i stort sett tycks kunna utfärda vad för slags föreskrifter närsomhelst, hursomhelst och varsomhelst i hela Förbandshierarkin, vilket gör att Asatroende och många andra Hedningar systematiskt diskrimineras på ett sätt som vi aldrig skulle acceptera i vårt land.

Ett tydligt exempel på det är hur hustrun till en Asatrogen soldat från Nevada år 2007 nekades rätten att ha en Torshammare på sin makes grav, eftersom han dog under tjänstgöring i Afghanistan, och därmed skulle begravas på en krigskyrkogård. Först 2013 godkände the Department of Veteran’s Affairs, som handhar krigskyrkogårdarna, att Tors Hammare blev en godkänd symbol att ha på krigsmäns och soldaters gravar. Detta berodde i sin tur på The Open Halls Project, en organisation för personal inom den Amerikanska Försvarsmakten jag själv haft kontakt med, men som efter Trumps tillträde som president hållit ytterst låg profil utåt, vilket kanske är förståeligt och klokt.

Sedan 7 år godkänd symbol för Arlington, Washington DC och överallt annars..

Först i April 2017, medgav DoD att Asatron var en godkänd religion inom hela den Amerikanska Försvarsmakten – USAF eller Flygvapnet lär ha varit något före – och så har det förblivit. The Army Field Chaplains Corps verkar inte ha tillsett, att Fält-Godar och Fält-Gydjor fått ha Torshammare på axelklaffarna, men om nu Judiska Rabbiner får ha Davidsstjärnor på samma axelklaffar, och Fält-imamerna fått ha Islamska Halvmånar, borde det väl inte möta något ytterligare hinder – USA:s Försvarsmakt är hiskligt stor jämfört med vår egen, men vi har åtminstone en New Age-prästinna till Bataljonspastor, enligt vad jag själv råkat nämna på denna blogg, och en hel del positivt inställda befattningshavare från ”Svenska” Kyrkan utöver det.

Ännu så länge inte officiell politik… Vägar vi hoppas på Mr Biden eller MÅNNE HERR BYDÉN ??

Nåja.  På lokalplanet, och inför de mer än 1450 familjerna som bor innanför Fort Braggs grindar, har Sgt. 1st Class David Nix ordnat sitt eget Asatrogna Godord, med mer än 100 fasta medlemmar, enligt vad den amerikanska nyhetskällan påstår, och det är väl vackert så. Godordet är öppet för vem som helst, säger han, och har också Svarta, Hispanics och alla möjliga andra som medlemar, vilket är föga förvånande, då Fort Braggs befolkning är betydligt mer ”mixad” än vad man skulle vänta sig på en svensk garnison, till exempel.

För egen del frågar jag mig vad en svart person i USA alls kan få ut av Asatron. Ville en svart soldat vara hedning, vore det inte närmare hans eller hennes hjärta med Voodoo, Karibisk Candomblé eller diverse Västafrikanska religioner istället ? Och för en soldat som råkar vara ”Chicano” och av Latinamerikanskt ursprung – varför inte då ägna sig åt Mexikansk ”Santeria” ??

Det finns hur många sorters Hedendom i Världen som helst, och vi Asatrogna har för vår del aldrig sagt oss vara missionerande, även om man i Fort Bragg kanske inte håller med om den saken.

Vår sorts Hedendom, som är avsedd att praktiseras här i Norden och bara här – då kulturlandskapet och Naturen för oss är en omistlig del av vår tro – är inte BÄTTRE än någon annan, det har vi aldrig sagt – och för den skull inte heller SÄMRE – utan bara annorlunda.

Visst, alla är välkomna att studera och ta del av Asatron som ett akademiskt ämne, det är sant – men som sagt – jag frågar mig exempelvis varför en Amerikansk kristen, som är född in i en kristen familj, och tjänstgör inom en i huvudsak kristen Försvarsmakt, alls skall försöka konvertera till Asatron, eller varför en Judisk soldat i USA, låt oss säga – eller en amerikan med någon annan religiös och kulturell bakgrund, vilken som helst – egentligen anser sig vinna på det hela – och ifrågasätter alltså, om denne eller denna verkligen blir ”stärkt i tron” eller anser sig få ”själavård” eller andlig frid av att tillbe just våra Gudar, Gudinnor och makter.

Gör vederbörande verkligen det, på ett seriöst sätt och med respekt för VÅR kultur och VÅRA traditioner (Ingen amerikan kan göra anspråk på Asatron, men vi Nordbor kan det !) så är vederbörande självklart välkommen att delta, men i en del fall jag sett, så tvivlar jag faktiskt..

Det mest glädjande med Fort Bragg, och det lokala Godordet där, är att de talar om Asatro – men inte om något annat.

Den internationella förståelsen och respekten för andra människors kultur och tro (inte minst vår egen – en hel del amerikaner saknar tillbörlig respekt just där) gagnas ju faktiskt om alla följer det Isländska Asatruélagidhs exempel, och inte blandar upp Asatron med sådant som inte hör dit, och inte sätter andra ovidkommande namn på den, i synnerhet inte vissa kristna smädenamn från 1230-talet, minst 200 år efter att Asatron blivit officiellt förbjuden på Island, och därför upphört.

Som jag redan bevisat, bland annat rörande Västergötland – med många arkeologiska bevis, också ur akademiska källor – går våra egna svenska traditioner tillbaka på en lång, historisk kontinuitet, som det vore bäst och lämpligast för amerikanerna att ha viss respekt inför, och inte hela tiden bryta emot.

KOM IHÅG: Särimner SER DIG – också när DU sover !!

Både Asatrufelagidh på island, NAS i Sverige och en hel del andra samfund – de mer Esoteriska (som INTE är för envar, eftersom det finns vissa inträdesprov – man blir inte ”Ranger” eller Fallskärmsjägare i US Army rakt fram heller – det är heller icke för envar !) som Samfundet Särimner till exempel, ser med skepsis på USA, och vad som sker där. Vi fördömer ingen, men ansluter oss heller inte genast till det ”Tokliberala” lägret, där ”The Fayetteville Observer” ser ut att höra hemma.

Här är det FOKUS PÅ UPPGIFTEN och FRIHET UNDER ANSVAR – som i de flesta Arméer… Idag är en vacker ODENS DAG..

Slavernas första skriftspråk var germanska RUNOR

Det finns Universitet, och det finns Universitet. Vi har det sk ”Mittuniversitetet” i Sundsvall, som ibland ägnar sig åt väldigt tveksamma saker, och sedan har vi riktiga Unniversitet och Lärosäten utomlands, vars personal i mycket skiljer sig från den sorts ”akademiker” vi börjar se lite väl många av här hemma i ”Landet Löfvén” eller det som en gång var Sverige. (Se föregående inlägg)

Ett gott lärosäte är i alla fall Thomas Masaryk-Universitetet i Brno, som nu bekräftar något som varit känt tidigare – från alla Näverbrev i Novgorod, och i ”Svitjod hin Mikla” eller ”Det större Svitjod” som ju Ryssland kallades en gång i tiden.

Arkeologer har hittat ett unikt fynd från boplatsen Lány-Břeclav, och återigen visar det sig, att Slavernas äldsta skriftsystem inte var Kyrilliska Bokstäver, om någon nu trodde det, och inte heller Glagolitisk skrift, såkallad ”Kyrkslaviska” tillkommen under de kristnas inflytande. Nej och åter Nej !

Den äldsta slaviska skriften var germanska runor – och bara Runor – som man lånat in från Goterna, och flera av de närmaste grannfolken. En nyss funnen inristning i ben bevisar det. Jag citerar, från det tjeckiska universitetets artikel:

The latest genetic and radiocarbon dating methods were used to analyse the bone. The age of the inscription was confirmed through use-wear analysis combined with SEM microscopy. “These sensitive analyses revealed the bone to be that of a cattle which lived in approximately 600 CE,” said Zuzana Hofmanová, a member of the team from the University of Fribourg who specializes in analysing ancient DNA.

Inskriften på benet – varav bara ett brottstycke har bevarats – är de sista sju runorna i den gamla, 24-typiga, urnordiska runraden. Kanske användes de i undervisnings-syfte, och för att lära ut runornas hemlighet till icke läskunniga. Tidigare har rena dumbomar, som den ökände skojarprofessorn Henrik Williams i Uppsala (ni vet han som påstod, att Rökstenen skulle handla om klimatförändringar), hävdat att bara germanska folk kände till runorna, men det visar sig nu åter vara falskt – som näverbreven i Ryssland också bevisar..

Dumhet och okunskap förgår, men verklig kunskap och lärdom består. I morgon är en Odens dag.