Månadsarkiv: februari 2021

På Föråret, Rösa Ring, Trojeborgarna och Vårens danser…

av

Våren har officiellt börjat komma till Sverige. Enligt SMHI måste det nu av en eller annan mystisk anledning, som bara meteorologerna känna till, vara så att Vårtemperaturer måste råda under hela 7 dagar, för att det skall kunna räknas som Vår. Vid Vinterns, höstens och sommarens inträde, räcker det enligt dem med 5 dagar av respektive årstids temperatur för att den nya årstiden skall ha hunnit anlända, men just med Våren skall det alltså förhålla sig helt annorlunda, av skäl som SMHI inte redovisar. Kanhända beror det på att Våren alltid varit en nyckfull årstid, som sällan eller aldrig inträffar vid exakt samma tid för olika år, och inte heller på samma breddgrad behöver våren anlända vid samma tid år efter år. Se efter vad jag skrivit om Vårens inträffande, och Vårbloten här ovan !

Enligt SMHI var det omkring den 20 Februari i år officiellt vår söder om Dalälven…och i angränsande delar av landet

 

Som jag skrivit förr om åren använder man i Danmark och Skåne fortfarande uttrycket ”Förår” om den tid, som råder såhär års. ”Jorden reder sig” säger man, och i den fuktiga, töiga tid som råder, förbereder sig natur och människor för den nya äring eller årsväxt som skall komma. En ny vegetationsperiod med färska gröna blad ska ta sin början, men oftast bara under April eller gräsmånad, och inte under den egentliga Vårmånaden, som alltså inträffar under Mars. Vi Hedningar och Asatrogna har också alltid ansett, att Mars tillhör Gerd, jordgudinnan, och att detta är hennes stora tid, då det skall blotas åt henne., för bättre tider och ny årsväxt.

En modern skribent, som är inne på liknande tankegångar, är den danske prästen Peter Ulvsgaard i Amtsavisen från trakten av Randers och Gudingså på Jylland. Trots att han är kristen, vågar han närma sig hedendomen och de universella begreppen, eftersom det bara är under ren Hedendom, som vi kan möta det sant mänskliga, en filosofi bortom allt kristet och bortom all makaber Monoteism, och tankar som är sig lika i alla tider.

Om årets Vår är dyster på grund av Pandemin, konstaterar han, så har mänskligheten upplevt det många många gånger förr, och den gick inte under då heller. Vårens, grödans och förnuftets makter segrar alltid till slut. Han tänker på Fimbulvintern, den Justinianska pesten på 500-talet och allt våra förfäder måste ha upplevt, liksom det faktum att det finns nu uttorkade offersjöar eller ”Kirkemoser” bakom snart sagt varje kristen kyrka i Danmark, där man en gång offrade till Asatrons makter. Så är förhållandet också i Skåne, vid Förslöv och Bjärehalvön, där också min ätt har sina rötter. Och jag citerar, från den danska tidningen:

Nabo til præstegården i Spentrup ligger en gammel kirkemose. I dag er mosen drænet landbrugsjord, men i fordums dage var den fugtig, sumpet og farlig. Her samledes vores asatroende forfædre til bøn om gudernes hjælp. Herud gik engang en kvinde med sit dyrebareste smykke for at give sit store spænde i guld til guderne. Hvorfor gjorde hun det? Uden skriftlige kilder kan vi ikke vide hvorfor, men holder dateringen, kan det have fundet sted i de frygtelige år midt i 500-tallet, hvor store vulkanudbrud havde gjort solen bleg og kold. Flere steder på kloden har vi fra den tid vidnesbyrd om, at solen var blegere end månen, fordi askeskyerne lå som en dyne på himlen. Afgrøderne slog på grund af det køligere klima fejl. Pesten fik fat. Flere moderne historikere peger på årene omkring 536 som de værste katastrofeår i menneskehedens historie. Solen, varmen og livet kom heldigvis igen, men begivenheden satte sig i vore forfædres fortællinger og religioner. På vore breddegrader finder vi sikkert rester af erfaringer fra den tid i fortællingerne hos den senere islandske digter Snorri Sturluson. Snorri fortæller, hvordan Fenrisulven slugte solen og indledte ragnarok. Uden sol, intet liv. Solvognen, som vi kender fra Nationalmuseet, var livsnødvendig. Solen skulle hver eneste dag trækkes hen over himlen fra øst mod vest. Om det var umiddelbart efter ofringen af kirkemosegård-smykket, at solen vendte tilbage, det ved vi ikke. Vi ved strengt taget ikke noget om, hvorfor ofringen fandt sted. Men hvis det hang sammen med den blege sol, så ”virkede” det at ofre et dyrebart smykke i mosen, i hvert fald kom solen igen.

Så ni ser. Även de kristna måste till slut erkänna det. Blot och Hedniska offer är verksamma, mycket mer verksamma än allt kristet bönerabblande, som inte nyttar någonting till. Endast genom att vi själva offrar något, det kan vara arbete och tid – eller pengar och dyrbarheter – kan vi få del av Vårens mysterium, och så grönska på nytt, också inuti oss själva.

Guldfyndet från Kirkemose, som det ser ut idag.

Bara genom att tänka som en Hedning, kan man leva som en Hedning – och man lever mycket bättre, utan all kristen ångest och helvetes-tro. Vi Hedningar vet, att Världsbrand och Ragnarök inte kommer inträffa på länge än, och att våren kommer åter. Låt oss nu göra ett jämfota-hopp till Rösa Ring, en av de många hedniska kultplatser jag besökt såhär års. Jens Flyckt på sajten ”Sverigereportage” påstår, att man ”inte skulle veta” varför den stora processionsvägen vid Rösa Ring blivit byggd, och han skriver också om den såkallade Labyrinten eller Trojeborgen från bronsåldern vid just Rösa Ring, vars ursprung man mycket väl känner. Den 540 meter eller mer långa processionsvägen, förbättrades under 800-talet, skriver han, men var sannolikt ursprungligen byggd under bronsåldern. Av torvprov vet vi också att ”labyrinten” vid Rösa Ring har blivit anlagd då, och det finns också ett stort gravfält från järnåldern där, med en storhög som processionsvägen försvinner inunder. Det är också ”labyrinten” som talande nog har gett namn åt hela området.

Trojeborgen vid Rösa Ring är idag i mycket dåligt skick, och underhålls inte av Upplands-Bro Kommun, som misskött hela fornminnet. Hela området har heller aldrig blivit ordentligt undersökt, och vissa arkeologer teoretiserar om ett ”dödshus” eller benhus, som skulle ligga i början av processionsvägen, innan man kommer ut på den magnifika högplatån, 60 meter över dagens Mälaryta, med en strålande utsikt över hela landskapet. Men, vad man hittat i början på vägen är bara en halvcirkelformad stensättning, och visst inte grunden till något hus, skriver Jens Flyckt klarsynt. Där finns kolrester, och vad som kan vara en eldstad, men det kan lika gärna härröra från muren kring en fornborg på kullen, eller någon annan anläggning, som inte blivit utgrävd ännu. Jag citerar:

Hembygdsforskaren Börje Sandén, som tillsammans med sin hustru Gudrun grundade Upplands Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, ägnade större delen av sitt liv till att dokumentera och beskriva Upplandsbros historia. Han var kritiskt till hur Rösaring hanterades och hur de fyra rösena som i alla år betraktats som bronsålderslämningar, i med undersökningen och dateringen av vägbanken 1982, plötsligt blev vikingatida. Detta trots att rösena inte hade undersökts.

Börje Sandéns uppfattning var att vägen var betydligt äldre än vikingatidatid, men att den sannolikt rustades upp eller byggdes om på 800-talet.

Högen i vägens södra ända, som vägen försvinner in under, är registrerad som gravhög och ligger intill rösena. Börje Sandén menade att det inte alls behövde vara en gravhög. Han refererade till närliggande Sighhildsberg. Där finns en liknande gravhög som han var med och undersöka under fem säsonger och som visade sig vara något helt annat.

”Hela problematiken kommer att lösa sig när den platta högen (Rösaring reds.anm.) blir arkeologiskt undersökt. Så skedde nämligen när en annan platt hög i kommunen med ungefär samma storlek undersöktes bara ett par år efter Rösaringsundersökningen. Den välkända Signhilds kulle i Signhildsbergs park var ingen grav. Det var inte heller någon gravkulle. Det visade sig vara en tingshög” skriver Börje Sandén.

Att Högen vid vägens början är en Tingshög, kanske placerad intill en bygdeborg, är en i högsta grad rimlig tolkning. Spår av bronsgjutning och boplatser från Bronsåldern har hittats vid kullens fot, och att alltsammans ingått i ett mycket gammalt bebyggelsekomplex från långt innan järnåldern, är faktiskt sannolikt. Arkeologer har också försökt göra mycket av ett 40-tal nuförtiden decimeterdjupa och meterbreda gropar, som utbreder sig längs den 540 meter långa vägen fram till labyrinten, och sagt att dessa måste uppburit 4 meter höga stolpar, som de stolphål man hittat vid Gamla Uppsala – men det är helt obevisat, och omöjligt av flera skäl.

Fördjupningarna har ingen stenskoning i botten, och skulle inte kunna burit upp några större stolpar överhuvudtaget. I och för sig finns det ingenting som hindrar, att vi tänker oss mindre permanenta ”fackelhållare” längs vägen, fram emot utsiktsplatån, och att den kanske var upplyst med lyktor och bloss som stod på marken, vid Midvinter, Alvablot eller Vårdagjämning – i Midsommartiden behövdes det ju inte – för den nordiska sommarnatten är tillräckligt ljus ändå. Och här samlades man, till Ting och till Vaka, med Blot och Offer.

Utsikten vid Rösa Ring är numera inte vad den har varit. Kommunen underhåller inte platsen, och har låtit krattskog och granar växa upp, som fördärvar alltsammans. Men en gång var detta ett solens berg och en himlens plats, där man direkt kunde förenas med gudarna. Och Börje Sandén och hans hustru Gudrun är inte längre med oss. De dog som så många andra av våra gamla under våren 2020, kanske därför att Regeringen Löfvén förvägrade dem ordentlig sjukvård, men själv mötte jag dem båda två i deras bostad i Bro, när jag köpte en av forskaren Jon Krafts böcker direkt från dem under 2013, och deras livsverk – UKF – består fortfarande med mer än 30 år historisk och arkeologisk forskning. År 2008 tilldelades makarna Sandén Nordiska museets Hazelius-medalj för sina insatser. De blev 90 och 92 år gamla. Måtte jorden vila lätt på dem, nu när de är hos Gerd och Hel. Deras verk lever, och ska fortsätta leva i många år efter dem.

Om vi betraktar en karta med 20 meters högre vattenstånd – från ca 1100 före vår tideräkning och klassisk bronsålder – förstår vi mycket mer av bebyggelsen kring Rösa Ring, och de riter, som varje vår utspelades där – jag skall snart förklara hur och varför…

Här ser vi nu den moderna kartans bebyggelse inlagd i botten på kartan, och vi ser också hur en förbindelse sjövägen sträcker sig in emot Uppsala, Håga-bygden och Svealands mest centrala trakter, där Håga-kungen bodde. På vägen kommer man förbi det moderna Bro, men också den gigantiska bronsåldersboplatsen Apalle eller Apla by, en av de största orterna för bronstillverkning i hela Uppland överhuvudtaget. Den ligger precis utanför kartan, intill Yttergran och den gamla kultplatsen Vi vid en skyddad lagun eller havsvik.

Men vi ser också hur iögonenfallande de dåförtiden 40 meter höga berget vid Rösa Ring måste ha varit i dåtidens landskap. Hit kunde man segla och ro, och alla de skepp som vattenvägen for in emot handelsplatsen och bronsgjutnings-verkstäderna vid Apalle, kunde enkelt bevakas härifrån. En bättre plats för en fornborg gick inte att hitta, och till den trånga viken bakom Rösa-ön kunde man också ro eller segla, och landstiga vid den boplats, som måste ha legat där. Sedan vandrade man upp längs vägen (markerad med röda streck på kartan) och kom fram till den stora dansplatsen…och ”labyrinten”.

Jämför läget med den Trojaborg, som en gång fanns vid Vårfru-kyrkan i Enköping, och som enligt vissa skall vara bevarad i form av rekonstruktion. Läget på den smala udde, som utgör Enköpingsåsens spets, behärskade en jättestor lagun, med stranden vid Ullunda – himmelsgruden Ulls heliga lund i väster, och ännu en segel-led in förbi det monumentala Brandskogsskeppet – som numera ligger högt uppe på land, och vars placering man inte alls kan förstå, om man inte vet var strandlinjen gick år 1000 fk.

Mälardalen innehåller ännu fler Trojeborgar – eller som de oriktigt kallas ”Labyrinter”. Också på Enköpingsåsen, vid Vårfrukyrkan har de legat en, tills de kristna rev ned och förstörde den på 1830-talet – och på Badelunda-Åsen invid Västerås hittar vi ytterligare en Trojeborg, liksom vid Kungsör, där en anläggning med det falska och sentida namnet ”Drottning Kristinas Ridbana” utgör ytterligare en Trojeborg som med hjälp av torv och jordlager har kunnat dateras till Bronsåldern.

 

Alla de här Trojeborgarna är konstruerade på samma sätt, och det är faktiskt helt oriktigt att kalla dem för Labyrinter, eftersom de har en klar början och ett klart slut i mitten – de är visst inga ”irrgångar” och man kan helt enkelt inte gå vilse inuti dem, eftersom de leder till ett bestämt mål, och sedan tillbaka ut igen. Om vi vidgar perspektivet ännu mer, skall vi finna att mer än 300 av dem finns just i Sverige, där de är vanligast i hela Världen, och de finns även i det svenska Finlands gränstrakter och det övriga Norden, där de kallas ”Jungfrudanser” och i England ”Troy Towns”.

Den legendariske fornforskaren Jon Kraft spårade dem ända upp till Vita Havet vid Bjarmalands kust, och de är också kända från medelhavsområdet och så långt bort som det Indoeuropeiska Indien och Sumatra – men däremot är det inte sant att de skulle finnas på alla kontinenter – vad som står på Wikipedia är bara dravel – det finns inga sådana här anläggningar i Afrika, Australien eller Amerika, utan de finns bara där Indoeuropeiska folk och då framförallt Germanska stammar levat och verkat, även om de med hinduiska sjöfarares hjälp också spritts till den Indonesiska övärlden. Hos samer och andra folk förekommer den däremot inte alls, och i Norge kallas Trojeborgen ”Völundarhus” efter Völund, mästersmeden.

Inte alla kommer från Bronsåldern – vilket man har kunnat se på landhöjningen, med hjälp av torvs och lavars växthastighet och på andra sätt – i själva verket går det att urskilja två stora faser kring medeltiden, 1200-1300 och på 1800-talet, när de flesta Trojeborgarna i kusttrakterna restes, enligt Jon Kraft. I Finland har man försökt lansera den absurda teorin, att det skulle vara ”sysslolösa sjömän som väntade på vind” eller ”arbetslösa fiskare” som anlade dem, men det stämmer inte, därför att sjömän aldrig är sysslolösa – på ett fartyg finns det alltid något att göra, det vet alla som seglat själv – och fiskare har alltid mer fiske att göra. Inte heller de groteska försök till kristifikation, som en del forskare försökt göra, och det faktum att labyrinterna är anlagda från fyra enkla punkter och en korsformad figur, samt det faktum att några av dem – vid Fröjels kyrka på Gotland, till exempel, ligger vid långt senare resta kristna kyrkor ändrar på deras hedniska ursprung, vilket många forskare nu bevisat.

Trojeborgarna är helt igenom Hedniska, och har sitt ursprung i ett hedniskt, indoeuropeiskt förflutet – det bevisas inte minst av den berömda Tragliatella-vasen från 600 år före vår tideräkning – där man tydligt ser en Trojeborg av nordisk typ, och ordet ”Truia” prydligt utskrivet, medan två ryttare verkar rida ut från labyrinten, som till höger flankeras av två älskande par, våren till ära. Också Theseus, den grekiske hjälten, han som besegrade Minotauros i Kretas berömda labyrint, och Ariadne – med Ariadne-tråden i form av ett nystan – figurerar på den vasen – och att Troja-sagan – där Helena – ett grekiskt namn av många för jordgudinnan – också förekommer där, är inte så underligt, skriver Jon Kraft.

Det här är myter och sägner, som är flera tusen år äldre än kristendomen, och som inte har något med den att göra. I sin äldsta form är de bevarade i Indien, där det Hinduiska eposet Ramayana – om den himmelske guden Rama – han som motsvarar solguden Ull och sedan Frej hos oss – nedskrivet först på 200-talet före vår tideräkning, men mycket äldre än så – där Kung Rama förlorar Sita, jordgudinnan, som av demonen Ravana stängs in i en borg, kallad Lanka eller underjorden – de ariska hinduerna tänkte sig också den belägen på dagens Sri Lanka, och Sri skulle i sin tur vara ett namn på samma jordgudinna, medan demonens slott skulle se ut såhär:

Vi känner igen de här myterna i ytterligare en klassisk myt – den om Persephone och Hades, eller Demeter och hennes dotter Kore, Vårflickan, som blir bortrövad av underjordens gud Hades till dödsriket, vilket är anledningen till att vi har höst och vinter på jorden, för ingen gröda troddes kunna gro, medan Persephone eller Kore var borta. I den indiska versionen av samma myt, befriar den listige Hanuman, alla apors apa slutligen Sita, och hos oss känner vi alla till myten om Frej, som sänder solen eller Skirner – ett annat namn för Ull – för att fria till Gerd, jordgudinnan, som i sin tur är både Nerthus och Gaia – det här är gamla myter, som alla går tillbaka på samma ursprungsmyt.

Myten om Hades, Persephone och Årstidernas växlingar är universell för alla Indoeuropeiska folk i Nordliga klimat, och illustrerades såhär av Walter E Crane på 1880-talet.

Vi förstår nu också varför Trojeborgarna i Norden om och om igen är länkade till ”Jungfrudanser” och liknande, och varför man skulle springa och hoppa i dem just vid Vårdagjämningen och vårens inträde, precis som man gjorde i Grekland, och det gamla Rom – alla de överensstämmelser man hittat, kan nämligen inte vara rena tillfälligheter..

I antikens Rom fanns också en ryttarlek, ”Lusus Troiae” som funnits där sedan etruskerna och äldsta tid, där ryttare om våren skulle rida i ett invecklat mönster. Ryttarleken upprepades både under Julius Caesar och fram till Neros tid, och en ryttare som förmådde vända sin häst av och an, i Trojeborgens invecklade mönster; måste onekligen ha full kontroll över sin häst, och därför vara den främste krigaren av alla. Mycket riktigt omnämns också ”Lusus Troiae” i Vergilius ”Aeneiden”, och eftersom Romarna ansåg sig själva härstamma från Aeneas, den ende Trojan som undkom från Troja, och också grekerna någon gång i den grå forntiden fört sin trähäst runt i samma spiralmönster runt Trojas murar, hänger allt samman.

I engelsk översättning har man låtit Vergilius skriva:

… The column split apart
As files in the three squadrons all in line
Turned away, cantering left and right; recalled
They wheeled and dipped their lances for a charge.
They entered then on parades and counter-parades,
The two detachments, matched in the arena,
Winding in and out of one another,
And whipped into sham cavalry skirmishes
By baring backs in flight, then whirling round
With leveled points, then patching up a truce
And riding side by side. So intricate
In ancient times on mountainous Crete they say
The Labyrinth, between walls in the dark,
Ran criss-cross a bewildering thousand ways
Devised by guile, a maze insoluble,
Breaking down every clue to the way out.
So intricate the drill of Trojan boys
Who wove the patterns of their prancing horses,
Figured, in sport, retreats and skirmishes

Enklare var i så fall den Trandans, ”Geranos” av det grekiska ordet för Trana, som Theseus själv och hans män skall ha uppfört på ön Delos, efter att de besegrat Minotauren. Också här i Norden finns lustigt nog en tradition om att ”springa Trana” över åkrarna om våren, särskilt i sydsverige – och det nämns jämsides med ”Jungfrudanserna” i labyrinten, då Gerd, Freja eller en jungfru skulle symboliskt befrias från labyrintens mitt, säger Jon Kraft, och varför labyrinten vid Kungsör kallats ”ridbana” fastän inga hästar nog kunnat rida i den, förstår vi nu också.

I långdans och i språngdans över Demeters åkrar…

En del menar till och med att ”Geranos” var den viktigaste dansen i det antika Grekland överhuvudtaget, och att den lade grunden till alla senare folkdanser där också, både på fastlandet och Kreta, samt ser en klar koppling mellan Demeter, Kore och de Eleusiska mysterierna och Trojeborgarna, som ju också handlade om grodd och fruktbarhet, och uppfördes i en underjordisk labyrint av grottor. Allt detta skulle föra oss alldeles för långt att utreda, men också mera sakligt betonade visionärer och drömmare, har insett att Trojeborgarna och de riter, som förr om vårarna utspelades i dem, har en stor betydelse…

 

För att återvända till Mälardalen, har man också kunnat konstatera en stor och klar koppling mellan ortnamn på Ull och Njärd – typ Njärdevi eller Mjärdevi, Härnevi och flera med dem, där Njärd, Gerd eller Nerthus nämns. Alla desa kultplatser ligger centralt i landskapet, alla har de anknytning till en Trojeborg, som var det ställe där bygdens tingsplats eller tingshög låg, under bronsålder. Se denna karta, från en av John Krafts böcker från 1980-taletm då UKF utgav dem.

Arkeologer har senare bevisat, att John kraft hade rätt. Det FINNS verkligen en klar indelning i bygder, folkland som Attundaland och Tiohundraland över hela Mälardalen ända sedan bronsåldern, och Håga-kungens tid.

Här kommer en illustration från s.88 i en skrift från ”Kulturarv Stockholm” som utgavs för ett antal år sedan, och som visar Håga-kungens välde på båda sidorna av Mälardalen, år 1100 – 1000 fk och det rike, som skulle bli Sverige – för Svearnas land, ”rikt på manskap och flottor” som Tacitus skriver tusen år senare, fanns redan då..

I mer än 3000 år har Sverige existerat som självständig stat – och inget främlingsvälde skall någonsin kunna ändra på det…

Här är Hågahögen och Enköpings-trakten utmärkt men också Kungör, Närke, Södermanland och Gästrikland ingick i det dåtida Sveaväldet, medan Bergslagens koppar och senare järn redan då fördes ned utefter älvar och åar till centralbygderna vid Mälaren. Man har också kunnat iaktta en tydlig social skiktning bland långhus och stormansgårdar redan på den här tiden, och man vet var häradernas centrum och ”Labyrinterna” eller rättare sagt Trojeborgarna, där man hälsade våren och gudarna låg.

Jon Kraft, och Badelunda Hembygdsförening, som fortfarande finns kvar, tyckte på 1980-talet att ”Jungfrudansen” vid Vårdagjämningen borde ha tagit sig ut ungefär såhär, och själv vet jag kollegor och män jag talat med, som var med den gången, och sett Gerds återkomst till den gröna jorden med egna ögon, precis som det också sker, varje år. Åren går, men Hedendom och Asatro består, och övriga teorier om saken, från det kristna Västergötland och på andra håll, kan vi i Svea Rikes kärnland helt glömma…

En liten Sällsam Saga för dagen: Hur den första Nämndemannen kom in i Valhall

av

Ur boken ”Sällsamheter i Östergötland – del 1” av Christer Topelius saxar jag följande roliga folksaga, som står att läsa på sidan 211 i just den boken – ursprungligen var den berättad av en Nämndeman Öberg i Rommetorp, som ligger nära Simonstorp och Grytgöl i Östergötland – fast jag har förstås byggt på den en aning…

 

”Har ni hört, hur det gick till, när de skulle begrava den första nämndemannen ? Jo, se det var i forntiden, innan kristendomen, när de trodde på Oden, Tor och Frej. Då höll de ting vid så kallade Domarringar, och lagen hade de väl uppskriven på stora stockar, som de fick lov att köra.

Domarringen från Risbergs gravfält strax nära vägen till Skänninge

Då, när den allra första nämndemannen dog, så var det sagt att Oden själv hade utsett en grav i skogen och att de bara skulle spänna för ett par tvillingstutar och låta dem gå vart de ville. Och likföljet skulle inte få säga ett ord under vägen. Och ni må tro de gjorde så och stutarna de gick hur som helst i skogen och folket följde efter moltysta, förstås. Men till slut så kom de fram till ett berg, och där stod en stor tjur och bölade:

”Här ska grävas, här ska grävas – bär hit’en, bär hit’en” alldeles som talande tjurar brukar böla. Ja, då förstod  dom, att det var ett tecken från Oden och så begravde de honom där då…

STUT ta’mme fan !

Men när nämndeman kom till Valhall, så visste han inte hur han skulle komma in. Nekad blev han av Heimdall, ty Nä’mndeman hade dött sotdöden. Men då stod det en ärlig knekt där, som hade stupat i krig, och han skulle få komma in i Valhall, det var ju klart det…

”Va e du för en” sade Knekten till Nämndemannen. – Jo, jag heter Kilenius Bombasticus, och jag är en stor djävla flåbuse till Nämndeman. Vid tinget har jag bara suttit rakt fram och fisit och drämt av mig, kritiserat alla rättvisa domslut och vrängt lagen så illa, att den knappt gått att känna igen, och ljugit och sagt ja till all den värsta orätt, och nu vet jag inte hur jag ska komma in”

”Det skall jag nog råda bot på”, sade knekten, ställ dig på alla fyra, så rider jag på din rygg rakt in i Valhall…

Se så var det sagt, och det är Särimners makt !

Och nämndemannen till att ställa sig på alla fyra, och knekten satte sig upp på’n, och så bar det iväg. När Oden fick se dem, så frågade han: ”Vad skall nu detta betyda ?” ”Åh”, sade knekten, det är bara min gamla ridhäst, som har följt mig i alla år – hoppla Pålle !” Och så satte han sporrarna i Nämndemannens båda lår, så att han tog till att skrika med ens.

”Mycket illa låter det, sa Oden, och inte vill jag säga att mina gäster för mig bakom ljuset, men om jag inte visste bättre, skulle jag säga att det där låter alldeles som en ohederlig nämndeman… Men här får han stanna. Gå du lugnt till stallet med honom…”

Oden från Målerås glasbruk – finns att köpa som staty…

 

Då tog knekten Nämndemannen till närmsta stall, och stängde in honom där. Och Nämndeman fick bara hö till att äta, och bara vatten till att dricka, och till slut stod han upp till knäna i gödsel och sin egen träck, men Knekten satt i Valhall på Odens högra sida, och fick dricka öl ur horn och äta av det bästa fläsk, och om Nämndemannen inte hamnat i Hel, så står han väl ännu i Valhalls största stall upp till knäna i gödsel och äter hö och dricker vattenblask än idag…

 

 

I vilket Statstelevisionen publicerar gamla nyheter om Runor..

av

Ack vår kära kära Statstelevision, detta under av saklighet och aktualitet, som aldrig vinklar och alltid står för de allra yppersta av sanningar !

Rundata, Riksantikvarieämbetets nya sajt för Runforskning, har funnits i mer än två månader nu, men det är först idag som denna vetenskapliga nyhet uppmärksammas, och Magnus Källström, vårt lands kanske bästa runolog, får uttala sig i media. Han bekräftar att den kristna missionen i Uppland gick ovanligt sakta, och att det fanns hedningar där under hela tusentalet, något man ju också känt till sedan länge, inte minst därför att det stora Gudahovet (men inte ”templet”) i Uppsala stod kvar emot 1090 och lite längre. Man påstår ockå att det finns minst 1300 runinskrifter i Uppland, vilket är en skillnad emot vad som brukar anges på Wikipedia och internet, där runinskrifternas antal bara satts till omkring 1200 stycken.

Många av Upplands runinskrifter är hotade av vanvård, men det nämndes inte i programmet.

Rundatabasen visar dessutom inte bara Sveriges, utan hela  Världens runinskrifter, via en enkel GIS-funktion. Tillförlitligheten är dock inte absolut, de tre stenar som står i Universitetsparken i Uppsala är till exempel inte med på sina faktiska platser. SVT har också publicerat ett annat inslag om de Uppländska runstenarna i dag, där Magnus Källström ses analysera Ulunda-stenen, väster om Enköping och språkforskaren Marco Bianchi tar upp en av centrala Uppsalas runstenar.

 

Studerar vi runiskriften U 489, så ser vi att det kors som finns överst i kompositionen ”inte flyter in” i den, och att det är påfallande enkelt gjort – det stämmer inte alls med mästerristaren Öpirs hand, och hans vanliga sätt att rista ytterligt eleganta och avancerade slingor. Det är nu ett faktum, att U 489 bär en kristen inskrift, men det finns massor av exempel på valhänt och oskickligt utförda kors på påstått ”sena” runstenar, som snarast ser ut att ha tillkommit i efterhand, eftersom de mycket dåligt ”passar in” i de eleganta mönsterkompositionerna. Hittills har jag själv inte hört någon förklaring till detta fenomen från seriösa runologer.

Vad gör det ”pliktskyldigt” insatta korset på denna sten ? Det ser inte alls ut att höra hemma i den eleganta kompositionen av själva rundjuret och runslingan…

 

Många av de föregivet kristna kors som finns på stenar, där inget kristet och inga kristna namn nämns, kan enligt mig lika gärna vara hedniska solkors, eller kors som ristats in bara därför att stenarna skulle få stå i fred, eftersom vi vet att kristen vandalism var flitigt förekommande – det var ju de kristna, som till sist ödelade också det centrala Gudahovet.. Dessutom kan det också vara så att de flesta rent hedniska inskrifter, med Tors Hammare och allt redan vandaliserats under de kristna århundradena, och exempelvis murats in i kyrkor, vilket bevisligen är långtifrån ovanligt. Hur många runstenar det en gång fanns i Uppland, och hur många av dem som i själva verket var hedniska, får vi nog aldrig veta.

 

”Ayatollah-Visan” (en liten sång, tillägnad våra Ledande Socialdemokrater…)

av

AYATOLLAH-VISAN

melodi: Kullerull-Visan, Anders Frisell (1870-1944), ”Gånglåt från Mockfjärd”

 

”Kolla in Imamen, som fixar bidelitebidrag åt sig själv
och pengar från Löfvén, de flyter in likt en brusande älv.
Ni ser väl hur han promotelimotar åt Ibn Rushd
och bedriver för Islam sitt bidrags-fusk !”

”Ayatollhorna de små, med Rosende Liljor, målade i hyn…”

Å han vill att vi ska gå tillsammans
ner till alla arga Ayatollorna i byn,
ja till Ayatollorna de små – med rosende liljor målade i hyn

Sen förklarar han sin stora jidelidelittan ja Jihad
med svärdshugg och med bomber utan krus
och alla Kuffar de ska skjuteliteskjutas med gevär
medan Islameriet släcker alla ljus i svenska hus

Å Talibaner jubla och de videlitevirvlar utan vett
Ja – med kriminella Ayatollor som suger djävligt fett
i sin mördar-dans, likt en rosende bukett..

”I sin mördar-dans, likt en rosende bukett…”

Men Stefan Löfvén han skratteliskrattar titt som tätt
och säger som Antje J, att IS de har rätt
Små Ayatollor, som ska få bombelibomba hela Sverige, rätt och slätt
medan Nomenklaturan den ses trippa fram på tå..

Å han vill att vi ska gå tillsammans
ner till alla arga Ayatollorna i byn,
ja till Ayatollorna de små – med rosende liljor målade i hyn

Ren järnmeteorit funnen vid Fröslunda

av

”Der Gott, der Eisen wachsen ließ,
Der wollte keine Knechte”

”Den gud som gav oss järnet ville inte ha några slavar”

”The god who made iron grow
Did not want slaves;”

Igår rapporterade svenska media av alla de slag (det finns minst tjugo notiser) om fyndet av en Järnmeteorit, ca 1 km norr om den gamla Gudalunden vid Fröslunda i Upplands län.  Det är kanhända ingen tillfällighet. Järnmeteoriten, som slog ned under första veckan i November, uppges ursprungligen ha vägt nio ton enligt astronomerna, men endast 14 kilo i det närmaste rent järn och ett trettio centimeter långt fragment återstår nu av meteoriten.

Man påstår på Wikipedia och andra ytliga kunskapskällor att nästan allt järn på vår planet skulle vara av meteoriskt ursprung, och alltså under årmiljarder ha dumpit ned på jordytan, men det stämmer knappast. Snarare är det så att den sk ”Ni-Fe” zonen i jordens innersta kärna bildades samtidigt med planeten för 4.54 miljarder år sedan, och därför innehåller jordens mantel och skorpa också mycket meteroritjärn, tillkommen som den är av delar från det som nu är asteroidbältet. Men redan för 4 miljarder år sedan, då det första livet började uppstå, ändrades detta.

Bakterier kan också laka ut järn, och därför har Nordeuropa och Nordeuropa en oerhörd fördel jämfört med andra kontinenter, eftersom vi kan utvinna myrmalm och sjömalm här, och det var det som inledde den Nordiska järnåldern ca 500 år före vår nuvarande tideräkning. Man har påstått att Sveriges sista kommersiellt gångbara myrmalm skulle ha samlats in i trakten av Älvdalen år 1871, och sjömalm skall ha använts för tackjärnsframställning vid Huseby bruk så sent som 1930.  

Svenskarna skapade sitt eget järn, så att stål och järn byggde Sverige ! (modell från Industrimuséet i Norahammar)

På Engelska Wikipedia påstås det till och med, att man hela Ryssland skulle varit beroende av myrmalm tills på 1500-talet, och att ryssarna inte skulle ha känt till något annat sätt att få fram järn och stål till dess. Det var det faktum att vi kunde utvinna sjömalm och myrmalm som fick järnålderns smeder att få fram vapenstål med oöverträffad kvalitet, för när man blandade olika sorters järn med varann, och lade till färskad järnmalm och kol, fick man fram det första kolstålet…

Efter mer än 1100 år i jorden, var detta Vikingasvärd från Norge fortfarande vasst…

Meteorit-järn har mer tveksamma kvaliteter, men ändå har många kulturer hälsat dess ursprung som Gudomligt, vilket kanske är föga förvånande.. Järn i stora klumpar, som med eldsken och dunder föll ner från skyn, måste ha fascinerat människorna. Man har hittat 5200 år gamla järnpärlor i Egyptiska gravar, och det finns mer än 2500 år gamla dolkar och svärd av meteorit-järn från Mindre Asien och Kina. Farao Tutankamon skall i sin grav ha en dolk, ett huvudstöd för mumien och en armring gjord av rent meteorit-järn, och han är säkert inte den ende högt uppsatte potentat, som ägt sådana föremål.

Man kan fråga sig hur det är med de många Torshammar-amuletter som hittats i Mälardalen. Vad jag vet har ingen gjort några vidare metallurgiska undersökningar på dem, för att påvisa var järnet de är gjorda av kommer ifrån, och om detta också var myrmalmsjärn eller inte. Jag har i alla fall inte hittat någon uppsats på internet som kan ge besked om saken, men kanske att någon av mina läsare kan ge besked ?

Alla vet vi ju, att det finns massor av lokala traditioner om ”Torviggar” eller fint slipade stenyxor från Yngre Stenålder som man skall ha trott vara ljungeldar eller blixtar, slungade av Tor, och den folktron trodde man på även långt fram i tiden. Varför skulle då inte Järnmeteoriter också kunna vara en gåva från Tor själv, och kunna smidas om till Hammare eller något annat användbart ?  Vi får väl se vad som händer med den 14 kg tunga järnklump man nu hittat, och som det skall tas prover av, medan man också skall ställa ut den på Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm, där en hel samling av ännu tyngre och större Järnmeteoriter redan finns.

”I am Iron Man !”

På 1930-talet skall en tysk forsknings-expedition till Tibet ha stulit med sig en antik staty av Buddhist-helgonet Vaiśravaṇa. Statyn har av vissa utpekats som en förfalskning, men anses vara gjord av rent meteorit-järn från Chinga-meteoriten, som föll över Mongoliet någon gång för mellan 10 000 och 20 000 år sedan, men statyn har daterats till omkring år tusen, och påstås föreställa en skytisk stammedlem från sådär 200 år före till 400 år efter vår tideräkning – han ser ut som en Nordeuropé och har ett tydligt helskägg, så han är i alla fall ingen Tibetan, även om en del skytiska stammar faktiskt tidigt övergick till Buddhismen, vilket kan förklara saken..

Järnmeteorer har påfallande ofta fallit i trakten av Fröslunda. År 1869 föll en till…

 

”Järnmannens” eventuelle äkthet och alla de gåtor som följt i spåren på den debatten, är fortfarande hett omdiskuterad ibland vissa mystiker, och sensationshungrig dagspress. Dessutom var statyn helt försvunnen mellan 1945 och 2007, då den skall ha ägts av ”en privat samlare” i München.  Men – ingen vet vad den egentligen bevisar – är den tillverkad först på Vikingatiden, men föreställer en kaukasier från en långt äldre kultur ? Och varför skulle Tibetanska munkar göra en sådan staty sådär 800 år efter att just den kulturen försvunnit, och sen låta den föreställa en eller annan Bodhisattva ?

Sverigereportage – en utmärkt sajt

av

Ibland hittar jag sajter på nätet, vars innehåll imponerar, inte minst därför att de innehåller massor av spännande fakta jag inte kände till förut. En sådan sajt, som funnits i nätan ett helt år och lite till är Jens Flychts ”Sverigereportage” som ni kan finna på länken här. Han skriver om udda personer, platser och händelser i Sverige, allt från intressanta och insatta artiklar i arkeologi till nittonhundratalshistoria, och artiklar om bortglömda fordon. Artiklarna bygger ofta på intervjuer och håller genomgående en mycket hög journalistisk kvalitet, som vi knappt är vana vid nuförtiden.

Jens Flychts arkeologiska artiklar har stort intresse för oss hedningar, och det är inte utan att jag påminns om förlaget  Raben & Sjögrens serie ”Sällsamheter” som utkom på 1970- och 1980-talen, och som skildrar udda platser och okända turistattraktioner i hela Sverige, redovisade landskap för landskap i en stor serie på närmare 40 böcker, som dock för länge sen är slut på förlag, och bara kan köpas antikvariskt. Här, till exempel, syns en av Västgöta-delarna, som också står i mitt privata bibliotek.

Historier från Nordanå, dvs INGENSTANS (del 2: ”Den brinnande Giraffen” – eller ”Min far läcker historia” )

av

Sedan vi nu alla firat minnet av Ball Turret Gunner JA Riggsby, en man som nog inte finns med oss längre (se del 1 i denna artikelserie) – lika lite som de hundratusentals av hans generationskamrater, som drog ett mycket tungt lass genom livet – och som vi sena tiders barn har all anledning att känna en smula tacksamhet inför – övergår jag till fler av min gamla farsas överförda minnen, som nu lever vidare genom min försorg.

Jag har nämnt att Nordanå var en byhåla, en byhåla som inte längre finns, ett namn som blivit utplånat ifrån de flesta kartor, i en trakt som för länge sedan förvandlats till oigenkännlighet, och som aldrig mer kommer att bli vad den en gång var. Min far lämnade den ganska tidigt, och återvände aldrig, lika lite som jag återvänt till den förort där jag själv växte upp – mellan 3 och 16 års ålder. Han hade å andra sidan med sig en förtjusning i högt placerade gavelfönster – jag nämnde ju att prästgården i Görslöv hade ett sådant – och på 1970-talet ordnade han ett rum på en inredd vind; ett kombinerat kontor och bibliotek, mycket likt det jag själv sitter i just nu.

På sitt skrivbord hade han alltid ett inramat foto av Salvador Dalis brinnande giraff – även om han annars inte var särskilt svag för konst, eller för den delen surrealister. Dali målade sin första brinnande giraff 1930, långt innan Guernica, långt innan något spanskt inbördeskrig ens var påtänkt, och nio år innan andra Världskriget, som förmodligen inte blir det sista världskrig mänskligheten kommer utkämpa. Frontlinjerna har redan dragits upp emellan västvärlden och islam, och kanske kommer vi alla få uppleva en helt annan utveckling än vi annars tänkt oss, också i vårt eget land, innan detta årtionde är slut.

Farsan såg förstås inga brinnande giraffer i verkligheten, inte ens i Hagenbecks djurpark i Hamburg, för under ”Operation Gomorrah” 1943 skulle nog även girafferna ha brunnit upp, för att inte tala om parkens andra djur. Jag nämnde i förra avsnittet att han kunde se Hamburg och Lübeck brinna, och ana dem som ljusfläckar borta vid horisonten, ensam i sitt Skånska landsbygdsmörker – men de där ljusfläckarna var förstås alldeles för små och avlägsna för att han med egna ögon skulle kunna ha sett vad som pågick i detalj, eller några faktiska giraffer, allt sådant fick han läsa tidningar och höra på radio – dåtidens enda etermedium – för att ens kunna uppfatta.

Men – han såg andra saker med egna ögon. Strax nära Nordanå och Bulltofta, fanns det enligt honom en hel bondgård som träffades av amerikanska napalm-bomber, och den som en gång sett ett anfall med napalm på nära håll, glömmer det förmodligen aldrig.

Han beskrev det hela lite som ett skånskt Guernica i miniatyr – brinnande hästar och skrämda grisar hade rusat runt på gårdsplanen, dit han kom cyklande – ortens brandkår, en förtvivlad gårdsägare i silhuett emot lågorna och röken, total förödelse, förvirring, skrik och panik. Ingen människa blev innebränd, efter hans minnesbild, men en hel kreatursbesättning på tio-tolv kor eller mer gick upp i rök, och man kunde hela tiden höra de instängda djurens vrålanden och bölande. Branden inträffade sent i November, men han kunde inte komma ihåg vilket år den utspelades, det var antingen när han var 8 år gammal, eller kanske 11.

Det har förstås brunnit i Nordanå senare också – och en brand i Nordanå är – tja – som en brand i Nordanå… (bild från ”Sydsvenskan” 2016)

Långt senare, på 1970-talet, 1972 närmare bestämt, när President Nixon auktoriserade Julbombningarna över Hanoi – det som officiellt hette ”Operation Linebacker II”  och som fick Olof Palme av alla människor att mynta det sällsynt välfunna uttrycket ”Dessa Satans Mördare !” om vad som hänt, blev han så förbannad, att han fick gå in i ett annat rum, när TV:s nyhetsutsändningar punktligt skedde, 19.30 om vardagskvällen, då som nu. Kanhända var det där någonstans hans tro på USA som företrädare för det goda i Världen slutligt urholkades och föll samman, även om han annars inte var en man, fylld av stora åthävor eller ord. Hur han lyckats behålla sina politiska illusioner om Världens allmänna tillstånd såpass länge, under de 28 åren emellan 1945 och 1972, är mig annars en fullständig gåta.

Jag har letat och forskat länge efter den gård eller gårdssamling, som alltså skulle ha blivit träffad av amerikanska flygbomber, någon gång 1940 – 1943.

Ifall detta nu skedde, kan det ju vara intressant att skildra de faktiska sakomständigheterna så noga som möjligt, samt att utreda VARFÖR det alls hände. Sverige var ju som alla vet neutralt, och deltog inte i kriget.

Kanhända låg den nedbrunna gården i trakten av Görslövs mölla, kanske inte. I alla händelser skall Napalm som brandstridsmedel betraktat ha blivit uppfunnet av amerikanarna först 1942, enligt vad Wikipedia påstår – men nej – i de synnerligen välinformerade Flyghistoriska sajter jag konsulterat, står ingenting om att ett amerikanskt bombplan skulle ha lämpat ut några bomber före en nödlandning på Bulltofta-fältet just det året – däremot skedde det vid andra tidpunkter. Tänkbart är ju, att en eller annan av mina läsare hjälper mig att lösa det här mysteriet – men jag förmodar, att en såpass lätt identifierbar händelse inte gått flyghistorikerna förbi – där måste finnas tidningsurklipp, press-notiser, sådana saker..

Men – säger kanske någon av mina läsare – Sverige bombades väl inte under Andra Världskriget ?

Vi var ju neutrala, allt var ju så bra, så bra. Vår beredskap var god enligt Per-Albin Hansson, och vi levde väl redan då i ”Landet Löfvén” eller något annat litet ”La-La-Land” av Kindergarten- och Kinderegg modell ?

Fel. Fel i sak, och det är rysligt lätt att motbevisa.

Skiss från ”Sydsvenskan” 3 Oktober 1940. Tre bomber briserade i slottsparken, och flera personer skadades av splitter

Man har också felaktigt påstått, och spritt ut ”grodan” att inga personer skulle ha skadats vid de bombningar, som främmande makt utförde över Sverige. Det är också FEL I SAK, och det känner historikerna mycket väl till. Både Stockholm, Nacka och regementet i Strängnäs bombades av Sovjetiskt bombflyg – en händelse som är betydligt mera känd, och på alla tre platserna skadades människor av splitter, och på andra sätt. Sovjetunionen publicerade redan då lögnen om att flygplan om skulle till Åbo – mer än 250 km bort – skulle ha ”navigerat fel” men Lillefar Josef ”Uncle Joe” Stalin och hans regering betalade – fryntliga och generöst stämda av Vodka, får vi förmoda -gladeligen ut de 6 miljoner kronor, som vår Regering önskade i skadestånd, och det motsvarar sådär 132 miljoner i dagens penningvärde, vilket inte är småpotatis..

Dessutom har vi den sk ”Lufttorpeden från Bäckebo” eller en Tysk V-2 raket, som oförhappandes damp ned och exploderade nära Nybro, den 13 juni 1944 klockan 15:15. Den skadade ingen, men gav massor av information om hur världens första interkontinentala missil var konstruerad, i alla fall om vi räknar en tänkbar räckvidd på 320 km som ”interkontinental”. Vrakdelarna gavs till de allierade, tillsammans med ritningar och skisser, samt byttes emot modern radarutrustning, vilket dåtidens Sverige mycket väl behövde, men det är saker man talar ovanligt tyst om, än idag…

Detta, slutligen, är en bild från bangårdsområdet i Lund med omnejd, där mer än 30 brittiska bomber föll den 18 November 1943. Tusentals glasrutor över hela staden krossades, flera bränder bröt ut till följd av 15 kg’s stavbrandbomber, och en minbomb på 200 kg sprängde sönder en hel handelsträdgård (se bild ovan) samt en smedja och några andra hus. De flesta bomberna föll över bangården, men en brandbomb hittades odetonerad strax söder stadsparken på en sidogata, och landade bara 100 meter eller så från Kulturhistoriska Muséet, där ca 60 personer som bäst hade samlats för att höra på ett föredrag – klockan var ungefär 21.15 när bomberna började falla, och även om en hel del deltagare lär ha farit i golvet, och damp ned från sina stolar hade de ändå tur – hade bomberna kommit sådär en kvart senare, hade det legat dödsoffer på gatorna lite här och där i den gamla studentstaden. Minst 40 personer skadades också av bombsplitter, eller splitter från fönsterglas som gav dem skärsår i ansikte och på armar och händer – dumt nog ställde sig många naiva Lundabor vid sina fönster och tittade ut, när anfallet började.

Foto ur Kulturhistoriska Muséets Årsbok, 1990 – en odetonerad fosfor-bomb på 15 kg, som finns bevarad på muséet

Allt detta är FAKTA och fakta är svåra att förneka, även för dagens Regering. Samtidigt får man förstås inte glömma, att det här bara var som en mild liten västanfläkt, jämfört med vad de flesta Europeiska länder och deras befolkningar fick uppleva under samma tid. Min gamla mor, som ännu lever, bodde själv i centrala Lund, och upplevde bombnatten ur en liten 10-årig flickas perspektiv. Hon var naturligtvis rädd i flera månader efteråt, och försummade aldrig att ta skydd, så snart hon hörde flygplansbuller. Min far – en 11 åring på landsbygden, brydde sig knappast märkbart om någon fara för egen del, men var som sagt mycket medveten om luftkrigets blodiga konsekvenser.

Man har påstått alla möjliga orimligheter om anfallen emot Lund och Malmö., främst på Wikipedia. Men min far mindes fel, på en väsentlig punkt.

Det var faktiskt it inte USAF eller Amerikanerna som utförde de värsta anfallen på svenskt territorium, utan Brittiska RAF – Royal Air Force. Bomberna var dels vanliga sprängbomber eller Fosfor-bomber, och alltså i-n-t-e fyllda med napalm.  Fosfor eller ”WP” – ”White Phosphorus” dödar också genom rök – därför anväde man dem främst emot städer och bebyggda områden. För övrigt dök ännu större och grövre bomber upp på svenskt territorium, strax före krigsslutet.

(foto från s156 i boken ISBN 91-975467-5-5 ”Brittiska Nödlandare 1940-45” av Rolph Wegmann)

Det ni ser ovan är en bild ”från tiden” eller efter den 8 Februari 1945, då en 2 tons ”Cookie” bomb (den största typen av minbomb RAF alls hade – den kallades så pga sin likhet med en rulle digestive-kex ) och två stycken 250 kg’s sprängbomber som spreds ut i terrängen runt Filborna utanför Helsingborg.

Lancaster-bombaren PB 382 exploderade i luften, när sex 250 kg’s bomber inuti planet träffades av luftvärn – om det var svenskt eller tyskt luftvärn har aldrig klarlagts, men det tyska luftvärnet vid Helsingör kunde skjuta in på svenskt luftrum utan svårigheter – och alla ombordvarande, utom pilot och Flight Officer BA Clifton, som mirakulöst nog kastades ut ur planet och överlevde. Han landade med fallskärm vid Hjortshög, och greps klockan 20.45 på kvällen av svensk polis, som dåförtiden var mycket effektivare på att ta fast allehanda ”bombmän” i Helsingborgsområdet. Som bekant, har vi ganska gott om dem nuförtiden, men Clifton, som hade flugit 30 stridsuppdrag och väntade sig utföra maximalt 36 stycken (eftersom RAF-piloter kunde ansöka om förflyttning till ett ”skrivbordsarbete” efter så många uppdrag – om de alls hade turen att överleva – det var ungefär 7-8% chans att stryka med, för varje gång) kunde i alla fall återvända hem till England från en tids internering i Falun, 9 Mars 1945. Resten av hans besättning eller diverse kroppsdelar från de flesta av dem vilar ännu på Pålsjö Kyrkogård, där en del av kyrkogården underhålls av ”The Britsh Wargraves Commission”

Bild från de Brittiska och Kanadensiska Flygarnas gravar vid Pålsjö, Helsingborg. I minneslunden på samma kyrkogård är min farmors aska utspridd…

Bland vrakdelarna hittade man också en mycket intressant karta, som klart och tydligt visade att RAF hade för avsikt att kränka svenskt luftrum, både vid anflygningen emot Tyskland och på hemvägen. Detta kände förmodligen också den Svenska Regeringen till, även om man än idag inte har vågat erkänna den saken. Man vet emellertid – från flyghistorikernas arbete och Bo Widfeldt, som avslöjat saken i en annan bok än den ovan nämnda, att den svenske Flygvapenchefen Bengt Nordensköld träffade flera ”underhandsöverenskommelser”  med de allierade, alltså både USAF och RAF. Bland annat skulle man ”se genom fingrarna” med vissa överflygningar, gentemot att man fick tillgång till nyare flygplansmateriel och ny radarteknik, och 500 amerikanska flygare, internerade på svenskt territorium (de var inte ”krigsfångar” eller verkliga POW i ordets egentliga mening, som jag redan påpekat i avsnitt ett) kunde bytas mot ett antal B-17 Flying Fortress, som landat här och så småningom skulle byggas om till civilt ”kurirflyg” samt sju stycken fabriksnya med nödlandade P51 ”Mustanger” som Svenska Flygvapnet också fick behålla, plus optioner på att köpa ännu fler P51-D – så snart de kunde tillföras, beroende på de besvärliga förhållandena ute i Världen. Nordensköld skulle också ha sett till att allierade flygare fick kartor och uppgifter om svenska flygfält, däribland Bulltofta, Rinkaby, Kalmar, Örebro, Barkarby utanför Stockholm och flera fält, där de kunde nödlanda.

Men att rakt fram släppa bomber på svenskt territorium, över städer, byar och gårdar ingick givetvis inte i någon överenskommelse.

 

”Intressant” liten karta, publicerad på s 157 i Wegmanns bok…

Så varför gjorde då de allierade detta. Skedde det verkligen bara av ”misstag” ??

Att den Whitley-bombare som attackerade Malmö verkligen har existerat, kan man inte ifrågasätta. Lika lite kan man ifrågasätta att bomberna över Lund, och Nordanå med omnejd verkligen kom från ett eller flera brittiska Lancaster-bombplan. Allt detta har bevisats av historiker, men tyvärr florerar och florerade redan 1943 åtskilliga myter, rykten, lögnhistorier och påståenden om bombningen av växthusen utanför Lund, till exempel. Rykten kan förstås alltid spridas i krigstid, det är långtifrån ovanligt, och behöver inte alltid ske genom främmande makt, propaganda eller ens med avsikt, utan bara beroende på okunniga och oinsatta personer i folkdjupet, som också råkat illa ut, och som inte kan undgå att spekulera. Lägg därtill tidsavståndet, och senare generationer, som är ännu mindre informerade om vad som faktiskt hände – och fortfarande kan hända ! Det är långtifrån säkert, att någon svensk ”neutralitet” alls kommer respekteras, nästa gång det blir krig – och det kommer med all säkerhet att ske, förr eller senare..

 

Typiska foton från ”Tiden” av en Lancaster med full bomblast. Bilden till vänster visar en ”Cookie” och vanliga sprängbomber under fällning, bilden till höger visar ”cluster-bombning” med 15 kg brandbomber, ”WP” eller vit fosfor..

En ”teori” som är vida spridd, är att de brittiska flygarna inte skulle vara kapabla att navigera rätt, inte visste att de befann sig över Sverige och att de skulle ha feltolkat eventuellt återsken från växthusens rutor som reflexer i en vattenyta, och därför ha trott att de befann sig över Öresund, men det förklarar inte alls varför det också fälldes bomber över Lund, samt bangårdsområdet i den staden. I själva verket fanns ju både särskilt utbildade navigatörer med kartor ombord, och dessutom fanns radiobaserade navigationssystem som det brittisk-utvecklade GEE redan, och det hade en precision på minst 6 km vad Sverige angår, och avsevärt bättre vad gäller målområdena i Tyskland. Visserligen är det sant att tyskarna kunde störa ut GEE systemet, men störsändning kräver alltid mycket energi, oavsett vilket våglängdsområde vi talar om, och är inte alls effektivt på stora avstånd.

Allt pekar på att de brittiska besättningarna verkligen visste var de befann sig i luftrummet, och att de var väl medvetna om att de flög över just Sverige. Deras kartor visade ju detta med all önskvärd tydlighet. Flyghistorikern Rolph Wegmann tar på flera ställen upp det faktum att varesig handelsträdgården utanför Lund, eller städer som Lund och Malmö var fullständigt mörklagda. Vad besättningarna såg, var stora och tydligt upplysta mål, som talade om för dem att de flög över neutralt område, samt svenskt luftrum. På Wikipedia kan man nuförtiden läsa rena felaktigheter och orimliga påståenden, som att besättningarna först skulle ha flugit hela vägen till Tyskland utan att kunna fälla sina bomber, och sedan bombat svenska mål först på hemvägen. Det är också gravt osannolikt, av flera skäl. För det första kunde alltid lasten fällas ”för hand” eller till och med direkt från bombrummet, om det alls skulle vara nödvändigt, och normala system fått felfunktion. Dåtidens flygplan innehöll ingen ”fly by wire” och bara ett minimum av elektronik, de enda ”vajrar” som fanns var helt mekaniska, eller den stålwire, som faktiskt utgjorde roderlinor.

För det andra skulle ingen besättning vilja flyga någon längre tid med full last av explosiva ämnen ombord – även risken att träffas av svenskt luftvärn ”av misstag” var något att ta hänsyn till, liksom risken att upptäckas av tysk nattjakt, som de facto också opererade över Sverige. (Se vidare nedan) Självklart gjorde man sig av med sin bomblast så fort man kunde. Min egen ”teori” – helt obevisad – är att de flygplan ur RAF som utförde bombningarna 1940 och 1943 sannolikt var ”pathfinders” ur särskilda ”Pathfinder Squadrons” som flög först i varje formation.

Deras teknik var nästan alltid densamma, oavsett om man flög i mörker (vilket britterna oftast gjorde) eller i dagsljus (vilket vanligen var förbehållet USAF). Först fällde man ”flares” eller lysbomber mot målet, eventuellt långsamt fallande med fallskärm – ifall målet var täckt av rök eller moln – och sedan färgade rökmarkörer. Om tyskarna också gjorde detta – det förekom att de försökte lägga artificiell rök eller markörer på något annat ställe, fick pathfinders byta till en andra, i förväg överenskommen färgkod på rökbomberna, och så stanna kvar i målområdet.

 

Lancaster med ”Tallboy” eller ”Grand Slam” bomb på 5 – 10 ton. Den var så stor, att inga amerikanska flygplan kunde bära den, och den fick flygas fram utanför bombrummet, säkrad med en speciell kedja..

”Pathfinders” kom till målet först av alla, och fick också stanna kvar längst. De var mer utsatta för fientlig jakt eller luftvärn än andra flygare, så vad skulle de göra ? Ifall de ville överleva, så hade de all anledning att undvika alltför mycket bomblast, och inrikta sig på lys- och rökfacklor – men de bestämde såklart inte vad de skulle fälla eller ha med sig, utan det gjorde deras respektive divisionschefer. Denna teori – fortfarande obevisad – skulle faktiskt kunna förklara, varför bombningarna av Sverige 1940 och 1943 alls ägde rum. Enstaka besättningar kan av okänd anledning ha valt att fälla sina bomber på en tydligt markerad plats, och den fick för deras del precis lika gärna ligga i Sverige som någon annanstans – Britterna hade redan lidit tillräckligt, så varför skulle svenskarna inte få göra det också ? (Så kan de mycket väl ha resonerat – cynismen var stor)

 

Brittiska historikers dokumentation över räderna mot Stettin och Königsberg 1944 visar, att man med full avsikt och berått mod flög över Sverige, både på ditvägen och hemvägen, utan minsta avseende på kränkningar av svenskt luftrum. De små kryssen på kartan anger ställen i Sverige, där man skall ha angripits av tysk jaktflyg. Både Ju88 (4-motoriga!) Me 109, Me 410 och Me 110 skall ha varit inblandade i regelrätta luftstrider över Sverige enligt britterna, och svenskt jaktförsvar gick aldrig upp och gjorde inga försök att avbryta striderna, utan förhöll sig helt passivt. (förstora kartan genom att klicka på den vid behov)

 

Liten youtube-film på hur Polackerna ”desarmerade” en 5 tons ”Tallboy” bomb utanför nutida Szczecin år 2020. Självklart genomförde man en kontrollerad sprängning, vilket alltid är enklast, och visst ingen ”desarmering” överhuvudtaget… (CNN:s rapportering om förloppet var inte saklig…)

Enligt flyghistorikern Wegmann, vars bok jag nämnt, förekom en livlig skriftväxling mellan svenska och brittiska myndigheter först efter incidenten 1943. Air Marshal ”Bomber” Harris, kanske den mest kontroversielle befälhavare RAF någonsin haft, vägrade att erkänna de svenska skadeståndskraven med mer än hälften av den begärda summan, och satte ned dem till 250 000 dåtida svenska kronor, vilket motsvarar 5,525 miljoner SEK idag. Det är sannerligen inte mycket för en förstörd bangård, minst 6 totalförstörda byggnader och ett fyrtiotal sårade. Till och med ”Lillefar” Stalin var mer generös än så, när han helt och hållet accepterade de svenska skadeståndskraven för bombningen av Strängnäs och Stockholm…

”Bomber” Harris skall också ha skrivit ett brev, daterat 23 Oktober 1943 där han å vägnar av Brittiska Air Minstry meddelade, att han själv förbehöll sig rätten att välja, ifall svenskt territorium skulle kränkas, ”ifall det krävs av operativa eller strategiska – eller andra angelägna skäl”.  (allt detta anges på s.76 i Wegmanns bok) Vad som i så fall var ”andra angelägna skäl” redovisade han aldrig, men på sätt och vis har Sir Arthur Harris ändå fått sitt symboliska straff av makterna..

Arthur ”Bomber” Harris staty i centrala London, sådan den såg ut efter att sk ”BLM-aktivister” vandaliserat den, 15 Juni 2020. (Shame on him indeed !)

Ifall några försonliga handlingar alls begåtts av RAF, bestod den i ett mer gentlemannamässigt uppförande av de piloter och besättningar som nödlandade i Sverige, de ursäkter som lär ha getts först efter det att kriget var slut, och det arbete som genom alla år utförts av The British Wargraves Comission, som fortfarande är verksam, rörande Påsjö Kyrkogård och en del gravar i Göteborg och på Västkusten. Att man sände oss skisser på hur ”Cookie” bomben och de bomber som föll ännu 1945 skulle ”desarmeras” hedrar väl också Royal Airforce och Storbritannien, skulle jag tro – även om det här med ”desarmering” vanligen inte tillgår som på film. Ingen behöver skruva på tändrör, klippa olikfärgade trådar eller annars ta stora risker helt i onödan, när man ändå kan lägga en ”bulldosa” av sprängdeg direkt på bomben, och spränga den åt ”kingdom come”.

Finns det inga värdefulla byggnader i närheten, är detta det absolut bästa tillvägagångssättet.

Autentisk ”sprängskiss” av en ”Cookie” eller Blockbuster…

 

I kommande delar av denna artikelserie, skall jag berätta om helt andra föremål, som min far fick se falla från skyn – avlämnade av USAF och inte RAF, samt om landande Mustanger och mycket annat..

 

Slavernas första skriftspråk var germanska RUNOR

av

Det finns Universitet, och det finns Universitet. Vi har det sk ”Mittuniversitetet” i Sundsvall, som ibland ägnar sig åt väldigt tveksamma saker, och sedan har vi riktiga Unniversitet och Lärosäten utomlands, vars personal i mycket skiljer sig från den sorts ”akademiker” vi börjar se lite väl många av här hemma i ”Landet Löfvén” eller det som en gång var Sverige. (Se föregående inlägg)

Ett gott lärosäte är i alla fall Thomas Masaryk-Universitetet i Brno, som nu bekräftar något som varit känt tidigare – från alla Näverbrev i Novgorod, och i ”Svitjod hin Mikla” eller ”Det större Svitjod” som ju Ryssland kallades en gång i tiden.

Arkeologer har hittat ett unikt fynd från boplatsen Lány-Břeclav, och återigen visar det sig, att Slavernas äldsta skriftsystem inte var Kyrilliska Bokstäver, om någon nu trodde det, och inte heller Glagolitisk skrift, såkallad ”Kyrkslaviska” tillkommen under de kristnas inflytande. Nej och åter Nej !

Den äldsta slaviska skriften var germanska runor – och bara Runor – som man lånat in från Goterna, och flera av de närmaste grannfolken. En nyss funnen inristning i ben bevisar det. Jag citerar, från det tjeckiska universitetets artikel:

The latest genetic and radiocarbon dating methods were used to analyse the bone. The age of the inscription was confirmed through use-wear analysis combined with SEM microscopy. “These sensitive analyses revealed the bone to be that of a cattle which lived in approximately 600 CE,” said Zuzana Hofmanová, a member of the team from the University of Fribourg who specializes in analysing ancient DNA.

Inskriften på benet – varav bara ett brottstycke har bevarats – är de sista sju runorna i den gamla, 24-typiga, urnordiska runraden. Kanske användes de i undervisnings-syfte, och för att lära ut runornas hemlighet till icke läskunniga. Tidigare har rena dumbomar, som den ökände skojarprofessorn Henrik Williams i Uppsala (ni vet han som påstod, att Rökstenen skulle handla om klimatförändringar), hävdat att bara germanska folk kände till runorna, men det visar sig nu åter vara falskt – som näverbreven i Ryssland också bevisar..

Dumhet och okunskap förgår, men verklig kunskap och lärdom består. I morgon är en Odens dag.

Han smädade Asatron och Förgrep sig på den Nordiska Kulturen – Nu DÖMS han till NIO ÅRS FÄNGELSE

av

Idag, denna Tisdag, är en Rättvisans och Tyrs dag, som alltid om Tisdagarna. Den duktige journalisten Simon Kristofferson har idag avslöjat hur en av det ökända Arnstad-nätverkats medlemmar dömts till ett nio-årigt fängelsestraff, efter att i minst fyra års tid förgripit sig på flera barn. Det är den 52-årige universitetslektorn Maths Bertell, hemmahörande i Årsta, som länge smädat den Nordiska kulturen och Asatron. Maths Berthell har en långvarig vänskap med PK-profilen Henrik Arnstad, som i flera år varit en av Statsminister Stefan Löfvéns rådgivare. Men nu börjar det – liksom i fallet Fredrik Federley och Centerpartiet – komma fram vad detta nätverk ägnat sig åt.

Två kända Hatare. Den ene (till vänster) är en RASISTISK Universitetslektor, som förgripit sig på flera barn, och som nu dömts till nio års fängelse. Den andre är en känd RASIST och vänster-aktivist, som utbildar invandrar-ungdomar i bågskytte. Båda ingår i samma nätverk

Det var under 2017, som Maths Bertell plötsligt började angripa den Nordiska kulturen och Asatron med hatiska uttalanden i media. Sveriges Radio förde okritiskt vidare hans felaktiga påståenden, som var byggda på rena feltolkningar av Ibn Fadhlans ”Risala”, en av de mest kontroversiella och ofta felöversatta skildringar av Nordisk Hedendom som alls finns. Bland annat påstod Maths Bertell, att ”Vikingarna skulle ha mött Allah”, att den islamska kulturen var och är överlägsen den Nordiska, och att våra förfäder skulle ha företrätt en ”Nordisk våldtäktskultur” efter vad han påstod. Ren rasism, med andra ord.

Nu har det kommit fram, att han sedan 2016 våldtagit flera barn, och att den enda ”Nordiska Våldtäktskultur” som alls funnits, var den HAN SJÄLV höll på med..

Bertell har också påstått, att Ibn Fadhlans skildring av Ruser vid Volga-Bulgar skulle bevisa att vikingarna haft trälar, en felöversättning av det arabiska ordet ”Gulam” som redan den legendariske norske forskaren Harris Birkeland vederlade och motbevisade på 1950-talet. Bertell, som först sagt sig vara lektor i Religionsvetenskap, och sedan i ”identitetsskapande och normgivande i ett sekulärt samhälle” har överhuvudtaget ingen kunskap om sakområdet, och det framgår också av hans uttalanden.

Ibn Fadhlans skildring från år 921 är en av de mest felöversatta, förkortade och vanställda skildringar av Vikingatida begravningsseder som alls finns. Den har misshandlats i tusentals böcker för grundskolebarn under ”Folkhemmets” (S)-styrda tidevarv…

I Ibn Fadhlans text finns ingenting skrivet om våldtäkter överhuvudtaget, däremot om vad andra forskare i Sverige betecknat som en ”fridöd” eller en skildring av hur en troligen khazarisk kvinna begår ett frivilligt självmord, efter det att hon inlett en förbindelse med en Rusisk hövding, som dött av sjukdom. Det Ibn Fadhlan citat Bertell utgått ifrån, lyder som följer:

Men kvinnan, som ville låta sig dödas, gick fram och tillbaka i lägret och steg in i det ena tältet efter det andra och de män, som ägde dessa tält låg med henne och sade till henne: ”Hälsa din herre, att detta har jag gjort av kärlek till honom!”

Vad som beskrivs, är alltså helt frivilliga aktiviteter mellan vuxna människor, men detta förgrovade den nu dömde Universitets-pedofilen Berell till att handla om våldtäkt. Samtidigt med detta (2017!) började också Statstelevisionen SVT sprida ut en massa lögnaktiga påståenden och felaktigheter om en ring, funnen på Birka (vilken påstods bevisa att Vikingarna skulle varit arabisktalande och tillbett Allah – fast den inte alls bars som ring utan var fastsatt vid en kvinnas halskedja) och den ökända lögnerskan Annika Larsson från Uppsala Universitet, som förfalskat sina egna forskningsdata med syfte att ”arabisera” Birka och svensk Vikingatid. Alla dessa personer ingick sannolikt i samma nätverk, och inledde sitt ”Media-drev” och Hat-kampanjen emot den Nordiska kulturen vid samma tillfälle, hösten 2017.

Och nu är en av dem dömd, till nio års fängelse – för grova övergrepp emot barn.

Vågar vi tala om ”Livets ironi” eller ”Kosmisk rättvisa” ? eller nämna det sällsynt klangfulla uttrycket ”Somliga straffar Gudarna med detsamma, men för de verkligt stora skurkarna, tar det ibland lite längre tid” även om uttryck som dessa, kanske är opassande i sammanhanget…

Domen kan du läsa här – och jag vill påpeka att domar är offentlig handling i Sverige, så vem som helst har rätt att publicera dem.

Vad är det verkliga syftet bakom denna ”idrottsförening” där sk ”invandrarungdom” skulle utbildas i prickskytte ??

Barnen – som Bertell och troligtvis flera män i nätverket förgripit sig på – var sju respektive åtta år när övergreppen inleddes år 2016. Berell nästlade sig in i båda familjerna som ”barnvakt” och så fortsatte sexövergreppen i mer än fyra år. De upptäcktes först förra året när ett barn inte längre ville ha Bertell som barnvakt mer. När föräldrarna frågade barnet varför avslöjades vad som hade hänt.

En av pojkarna, född 2011, vittnar hur Bertell har utfört oralsex och onani på honom vid åtminstone nio tillfällen i samband med simträning i Eriksdalsbadet och i bostaden i Årsta. Våldtäkterna har även skett i ett fritidshus på Åland dit universitetspedofilen har åkt med barnet han passat. Bertell har även utfört analsex på pojken vid åtminstone sex tillfällen i bostaden i Årsta. Den andra pojken, född 2009, vittnar hur Bertell i samband med nattning har masserat kroppen och stjärten samt fört in handen eller flera fingrar i hans anal.

Polisen har påträffat chattkonversationer där Bertell har varit i kontakt med två andra pedofiler i samma nätverk. Alla tre ska ha haft sexuella relationer med varandra men även intresserat sig för småbarn.

Bertell påstod senare inför Polisen att hans relation till männen i Arnstad-nätverket skulle ha ingått i ett forskningsprojekt eftersom han brukar forska om normer och moral. Bertell har fram till brottsmisstankarna arbetat som lektor vid Mittuniversitet i Sundsvall. Tidigare har han även arbetat vid Stockholms universitet, där även Arnstad varit verksam. Det har också kommit fram hur Bertell och Arnstad agerat ”Medeltids-svärmare” och hur de försökt infiltrera den hedniska rörelsen i Sverige – ett mönster vi känner igen från liknande ”Tok-liberala” kretsar i USA. Bland annat kan vi ju erinra oss den kände ”Jazzande” Mytologi-professorn från USA, som haft en kvinnlig ”understudy” med just bågskytte och prickskytte som specialitet – hans namn torde vara välbekant för de som studerat Asatron i Amerika och annorstädes under en lång följd av år.

En granksning visar att Bertell åtminstone sedan år 2016 och fram till brottsmisstankarna har engagerat sig i styrelsearbete i bågskyttessällskapet ’Sagittarii Holmiae’ i Stockholm tillsammans med statsministerns rådgivare Henrik Arnstad.

Arnstad som är både initiativtagare och firmatecknare i sällskapet har sett till att Bertell fått förtroende som revisor i flera års tid. Enligt uppgifter baserat på aktivitet i sociala medier ska Arnstad och Bertell även vara nära vänner på ett personligt plan – och Arnstad har via sina politiska förtroendeuppdrag en koppling till Statsminister Stefan Löfvén.

Kommentarer torde vara överflödiga, men återigen visar ”Nomenklaturan” i Sverige sina verkliga ideal och sitt rätta ansikte.

Så kan det alltså gå – när man följer SJUKA IDEOLOGIER….

Lite ”Forn Sed” anyone ? Degenererade tankar, för en FELNAVLAD generation….

Som en ringa hyllning till Arnstad-nätverket och våra kära Socialdemokrater vill jag nu spela en fin gammal låt av ”Queen” (ja, det finns ju så många konstiga ”Queens”, ”Queers” och pedofila bögar nuförtiden – tycker ni inte också det ??) betitlad ”Another One Bites The Dust”.

Det är ju trots allt inte var dag, som en medlem i Arnstad-nätverket döms till nio års fängelse

Another one bites the dust
Another one bites the dust
And another one gone and another one gone
Another one bites the dust
Hey I’m gonna get you too
Another one bites the dust…

Historier från Nordanå, Dvs INGENSTANS (Del 1: ”Hello Natural”)

av

From my mother’s sleep I fell into the State,
And I hunched in its belly till my wet fur froze.
Six miles from earth, loosed from its dream of life,
I woke to black flak and the nightmare fighters.
When I died – They washed me out of the turret with a hose.

– ”Death of the Ball Turret Gunner ”  av Randall Jarrel, Amerikansk Poet, 1914 – 1965

Detta inlägg tillägnas besättningen på Consolidated B-24H Liberator, serienummer 41-29191, ”Hello Natural”
samt Staff Sgt JA Riggsby, Ball Turret Gunner, internerad i Sverige 1944-03-06 till 1944-09-27

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det, men lagom till min gamle fars födelsedag – som inträffade för två dagar sedan – har jag börjat tänka på hans egen uppväxt, som till väsentliga delar tilldrog sig i Nordanå och Görslöv, två Skånska orter, som för länge sedan är uppslukade av Malmö stads östra förorter, och befolkade av en helt andra folkslag, som inte hör hemma i Sverige. Idag är Nordanå mest känt för att diverse figurer från Malöms kriminella kretsar dumpat mördade kvinnolik där, vilket bland annat maskinföraren Krister Karlsson fått erfara.

Mördaren går fortfarande fri, som alltför ofta i Stefan Löfvéns och den nuvarande Regeringens Sverige.

Nordanå var förr platsen för en liten järnvägsstation, varifrån man kunde åka in till Malmö, där min far (avliden 1997 – se förrförra inlägget) gick i skola.

Han var 7 år gammal när Andra Världskriget bröt ut, och 12 år när det slutade, och hans uppväxt skulle ha varit fullständigt ointressant, även för honom själv, om det inte varit för ett idag föga känt faktum. Nordanå ligger 3-4 km från Bulltofta – idag överbyggt med hus, men på sin tid en av de största flygplatserna i Sverige.  Man beräknar, att det under Andra Världskriget nödlandade 340 flygplan av olika nationaliteter i Sverige. Av dessa var den stora merparten, eller fler än 150 stycken Amerikanska och Brittiska tunga, 4-motoriga bombplan, och av dem nödlandade ett hundratal på Bulltofta eller den närbelägna Sövde-basen, ett gräsfält vid Sövde-sjöarna, dit min far också cyklade, och där jag ännu har en del släkt.

Karta över Bulltofta från 1940

Bulltofta-fältet var till utseende och storlek mycket likt Tempelhof i Berlin, och hade anlagts som en ”Lufthamn” enligt samma principer. Enda skillnaden var att det hela kriget igenom var ett gräsfält och inte gjutet i betong, som dess tyska förebild. Bulltofta var också bas för den svenska flygflottiljen F 10 (Skånska Flygflottiljen) under hela kriget, nedlagd under Göran Persson-regeringen år 2002. Som en jämförelse kan nämnas, att det svenska flygvapnet bara hade 150 flygplan i luften när kriget bröt ut, 1939, och att F 10 – med ca 60 tjänstbara plan – genomförde mer än 28 000 starter från Bulltofta. (Mer om Flottiljen, dess personal, personligheter och verksamhet, kommer senare i denna artikelserie. Min far bevittnade alltsammans, och var vittne till en hel del)

Allt som allt omhändertogs 162 amerikanska flygplan med 1429 besättningsmän, som blev internerade i Sverige, inklusive de som flytt hit från Norge och Danmark, men som greps på svenskt territorium. Av dessa dog 60 stycken, antingen på väg hit eller efter ankomsten, och 40 stycken är fortfarande listade som MIA eller Missing in Action, eftersom deras kvarlevor ligger i Östersjön, eller lite varstans. Över 1000 av dem var till en början internerade på Bulltofta, och senare i fångläger, placerade i Gränna eller Falun-Korsnäs.

Lägger vi till flygplanen från Brittiska Samväldet, landade i och för sig bara omkring 20 plan på just Bulltofta, av 114 flygplan som nödlandade i Sverige, men britterna tog mycket fler och hårdare förluster – av 667 stycken flygare som hamnade i Sverige, dog 103 stycken, medan 114 rapporterades saknade, och har aldrig återfunnits.

Slutligen landade också ungefär 40 tyska flygplan på Bulltofta, av 156 nödlandade (eller nedskjutna) flygplan på svensk territorium, 1939-45, vilket gav minst 300 fångar, och 27 döda tyskar – huvudsakligen nedskjutna av svenskt luftvärn eller jaktflyg.  I och för sig besköts också kanske ett femtiotal allierade plan av svensk militär, men inget av dessa plan förolyckades, och beskjutningen verkar heller inte ha gett upphov till några döda. Om mina läsare inte tror mig, rekommenderar jag att ni läser flyghistorikern Bo Widfeldts utmärkta böcker, eller konsulterar sajten ”Forcedlandingcollection.se” varifrån de flesta uppgifterna till detta inlägg kommer.

Gammal Häradskarta, som visar den höglänta terrängen kring Nordanå, Sege Å och Görslövs kyrkby

 

Tyvärr har den sajten råkat i fullständig oordning, och har inte uppdaterats på länge. Bo Widfeldt, är idag 80 år och bosatt i Nässjö, och förutom den flyghistoriska föreningen på F 10:s museum, som idag finns i Barkåkra utanför Ängelholm, har han hjälp av alldeles för få intresserade. Det är delvis därför jag har börjat skriva på dessa inlägg, förutom för att hedra de som var med, vilken sida i kriget de nu än må ha tillhört – men främst amerikanerna, som min far såg anlända i stort antal.

Vissa dagar – främst under sommaren 1944 – som jag ska återkomma till – kunde mer än 600 personer nödlanda på en och samma dag, vilket fodrade att flottiljen fick ska fram 600 sängplatser, mer än 600 portioner mat, morgon, middag och kväll – och förutom det var min farfar, präst i Görslövs församling – också engagerad flera gånger, eftersom han som delvis engelsktalande – på dålig engelska – fick hålla korum och predikan för de församlade fångarna. (De hade egentligen status som Internerade, dvs gripna, men var inte POW eller krigsfångar i egentlig mening – deras förhållanden var synnerligen goda, och de behövde bara genomföra ”roll calls” eller uppställningar på morgonen klockan 0800 och kvällstid 1800, samt tillbringa nätterna på Bulltofta – i övrigt fick de komma och gå som de ville, i stort sett – men skriva under en skriftlig förbindelse om att inte rymma sin kos. Med mycket få undantag åtlyddes det också, även om minst 20 ”fångar” lär ha sovit utanför lägret, och så småningom gift sig med svenska kvinnor. varom man också kan läsa i Widfeldts böcker)

Järnvägskorsning på väg mot Görslöv och byn – som hade mycket god utsikt över Bulltofta

Min far kunde se kriget så att säga från ”första parkett” eftersom han bodde uppe i gavelrummet på andra våningen i Görslövs Prästgård. Därifrån hade han inte bara god sikt över terrängen i riktning Bulltofta, utan kunde också skymta Öresund på avstånd. Enligt honom kunde han se både Hamburg och Lübeck brinna, som röda eldsken vid horisonten. Han påstod sig också ha hört detonationen när V-2 och V-1 basen Peenemünde flög i luften, samt den berömda Shell-reiden med Mosquito-plan över Köpenhamn, dagtid inne i Malmö – en händelse som jag också skall återkomma till.  Hans storasyster, som är född 1930 och fortfarande lever – till sommaren blir hon 90 år gammal – har alltid förnekat dessa händelser, och sagt att min far måtte ljuga eller drömma. Hans tvillingbror, också död 1997 – höll däremot med honom.

På senare år har jag gång på gång sett min fars minnen bekräftats av flyghistorikerna, och kan till och med leda en del av de allra otroligaste episoderna i bevis. Han påstod till exempel att han sett inte mindre än två stycken P 51 D Mustang lågflyga över Nordanå på väg mot Lommabukten, och att ett av de planen flög så lågt, att han såg piloten vinka till honom. Som vi ska se, stämmer både datumangivelse och andra detaljer – via Widefeldt och flyghistorikerna har vi till och med serienummer på det flygplanet också… och noggranna uppgifter om de flesta besättningars öde.

Görslövs Prästgård som den såg ut 2017 – min fars fönster satt på den gavel, som skymtar till höger i bild, vänt mot Bulltofta

Att explosioner verkligen kan höras flera hundratals kilometer, trots jordytans krökning, beror på flera saker. För det första kan ljudvågor faktiskt ”studsa” emot moln, vilket även tyskarna upptäckte under andra världskriget – den sovjetiska slutoffensiven på Karelska Näset 1944 lär till exempel ha hörts mitt inne i Helsingfors, trots trafikbuller och gnisslande spårvagnar – och enligt tyska uppteckningar,  hördes bombningen av Dresden ända till Berlin och Breslau, alltså det moderna Wroclaw, mer än 200 km bort. På Cypern 1982, där jag var på semester med min far, hörde jag själv vad vi först antog vara brittiskt artilleri under skjutövningar, men vad som senare visade sig vara kristna falangister i Libanon, på väg att massakrera PLO och civila i flyktinglägren Es-Sabra och El-shatila, en händelse som är mycket väl dokumenterad. För övrigt kan jag berätta, att svenska sjukvårdare i FN-tjänst, från T4 / P2 Hässleholm – mitt gamla regemente – var först in i de lägren, och kunde rädda ett fåtal överlevande – jag träffade senare i livet en del instruktörer, som var med där.

Görslövs Prästgård, samt utsikten mot Bulltofta. Bilden tagen strax före andra världskriget. Bildkälla: RAÄ och Malmö Muséer

Sålunda är det inte alls omöjligt, att detonationsljud (dBA, inte dBC) kan höras och uppfattas på ett avstånd av 200 km eller mer över öppet hav, och det vet jag av egen erfarenhet. Därför är det nog snarare min gamla faster, som ”minns fel” som 90 åring – och hon såg i alla händelser kriget från en 9-årig till 14-årig flickas synvinkel – hon var mest intresserad av studier, killar i Malmö och andra flickor – vilket hon själv sagt och erkänt – och i alla händelser litar jag mera på min fars och farbrors minnesbilder, inte minst därför att de själva faktiskt tog sig in på Bulltofta – vilket var förbjudet – och förstås så gott som alltid cyklade dit på sina trampcyklar, så fort en nödlandning inträffat.

Bild ur Bo Widfeldts bok ”Amerikanska Nödlandare” s. 65 Bilden visar en ”Flying Fortress” B-17 G, serienr 42-107067 som deltog i ett anfall mot Arnimswalde, Tyskland och fick en motor utslagen kl 13.25 11 april 1944. Planet landade på Bulltofta 15.24 samma dag – observera den springande ”pågen” i förgrunden, som är oskarp på fotot…

 

J G Ballard – en av min fars – och mina – favoritförfattare – påstår i sin starkt självbiografiska roman ”Solens Rike” eller ”Empire of the Sun” (1984) – att han från ett japanskt fångläger utanför Shanghai, Kina – där han satt mellan 13 och 15 års ålder – kunde se ljusskenet från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki – flera hundratals kilometer bort – vilket heller inte är omöjligt. Filmatiseringen av Steven Spielberg (1987) av denna roman var för övrigt en av de sista filmer min far såg (2 dagar före hans död) och enligt honom, var den visst inte sentimental, överdriven eller ”snyftig” vilket en del kritiker anklagat den för att vara, utan mycket verklighetstrogen – den motsvarade på många punkter hans egna minnen – med den skillnaden att han förstås aldrig höll på att bli skjuten av japanska infanterister med Arisaka-gevär, utan bara vanliga svenska hemvärnsmän med ”sura gamla Mauser m/98” som han själv sa. Dessutom såg han såklart inga japanska piloter, utan bara amerikanska flygare – främst flygskyttar och buktornsmän…

Bulltofta var bevakat, och förbjudet område för civila. Att ta sig in där genom att krypa under stängslet var inte riskfritt, särskilt nattetid eller i skymningen, vilket min gamla farsa skall ha gjort ett antal gånger – en hel del grabbar från Nordanå med omnejd gjorde det titt som tätt, eller ”så ofta som svinen blinkar”. Eftersom hemvärnsmännen på långt håll inte kunde se skillnad på småpojkar och vuxna personer av mera tvivelaktigt slag ( tex tyska spioner, ”handelsmän” och kriminella) var det nog bara turen som gjorde så att ingen blev skjuten. Om några varningsskott eller verkanseld avgavs vid staketet runt Bulltofta vet jag inte, men det är inte otänkbart.

B-24 Liberator ”Lucky Lady’s Avenger” (serial no 44-40093) gick rakt över skyddsvallarna vid Bulltofta vid sin nödlandning 1944-02-21. Märkligt nog överlevde hela besättningen oskadd.

För övrigt uppstod det många hål i stängslet runt flygplatsen, till följd av olika totalhaverier och krascher. Malmö Stad och Malmö hamn bombades också vid flera tillfällen, vilket jag skall återkomma till – och tidvis fanns det en hel ”illegal industri” i området som handlade med plexiglas, ”flygstål” som man sa (ordet aluminium existerade inte på dåtida svenska) och inne på Bulltofta arbetade både svenska och amerikanska mekaniker med att svetsa ihop skadade flygplan, byta motorer eller hela vingar – och minst ett flygplan ”Salvage Sal” tillverkades av rent skrot – mest för att de tillfångatagna flygarna skulle ha något att göra – man anordnade ett lotteri om de tio platserna i detta flygplan – i hopp om att de lyckliga vinnarna bland de 600 eller mer internerna som satt på Bulltofta, kanske någon gång skulle få återvända till England. Relativt många allierade flygare utväxlades inom några veckor, i vissa fall nästan omedelbart, och skickades hem med kurirplan. Tyskarna hade inte samma tur – många av dem skulle drabbas av den sk ”Baltutlämningen” varom mera sedan. I många fall räckte däremot Sverigevistelsen ett halvår, nio månader eller längre. Det fanns också ett utväxlingssystem, tillkommet efter diplomatiska kontakter, enligt vilket man intill 1943 eller så utväxlade en tysk fånge mot en allierad, medan det under 1944-45 blev så att två eller tre flygande personal fick återvända till England, emot en tysk pilot, som alltså återbördades till hemlandet. Tyskland hade ju vid den tiden brist på både flygplan och jaktflygare.

Ett brittiskt tv-program från BBC, kallat ”Whispers in the Air” som sändes på 1990-talet, hävdade att en del amerikanska besättningar medvetet skulle ha deserterat till Sverige, för att skaffa sig en ”betald semester” på Svenska regeringens bekostnad. Som Bo Widfelt och andra flyghistoriker kunnat visa, är detta ett falskt påstående, bevisligen orsakat av tysk propaganda under kriget. Alla nödlandningar eller krascher blev noggrannt dokumenterade av Svenska Flygvapnet, och man konstaterade, att splitterskador, odugliga motorer, brist på bränsle och sårade eller döda bland besättningarna observerades i så gott som samtliga fall – men däremot fanns det en hel del tyska desertörer, särskilt mot krigsslutet.

”Flying Fortress” B17-G, serienr 97144 var en av 8 4-motoriga nödlandare på Bulltofta 21 Juni 1944 – dagen före landade eller havererade 15 stycken tunga bombare där… (om planet kanat ytterligare 4 meter, hade det åkt rakt in i en av villorna vid Lommavägen, klockan 09.27 på morgonen. Buktornsskytt T E Duggan skadades, men överlevde landningen..) Bildkälla: Forced Landing Collection

Besättningen på samma flygplan, på väg till inledande förhör

Okänd B-24 ”Liberator” på väg in för landning vid Bulltofta, över Görslövs by 1944-06-21 Bildkälla: Getty Images – bilden ger en föreställning om flyghöjd, och hur pass siktbara planen var, från övervåningarna i husen

Det kan inte hjälpas, men av alla besättningsmän gillade min far de sk ”Ball Turret Gunners” eller Buktornsskyttarna på alla tunga bombare bäst. De fanns inte bara på USA-byggda B 17 ”Flygande Fästningen” eller B 24 Liberator, men också på en hel del Brittiska typer, Lancaster, Halifax, och många fler – inte i alla versioner, visserligen, men ändå. Orsaken till detta var enkel. Buktornsskyttarna hade det skitigaste, värsta och mest dödliga jobbet ombord någonsin. Övriga i besättningen hade i alla fall en teoretisk chans att ta sig ut genom de smärre luckor som fanns, med fallskärmar påtagna, och hoppa från planet i händelse av brand eller flatspinn. Buktornsskytten, däremot – hade så gott som ingen chans alls, eftersom det trånga hydraulisk-elektriska torn han satt i, ofta gick sönder vid minsta träff i planets hydraulik eller elsystem, och i så fall måste det vevas runt med en stor handvev, och så måste mannen i buktornet hjälpas ut av sina kamrater – ifall dessa var ”snälla” nog att stanna kvar ombord i ett brinnande eller skadat plan, utan en tanke på sin egen säkerhet..

Bild från amerikanska Life – av bilden framgår, att det även under lugna förhållanden var svårt att ta sig in och ut ur ett buktorn…

Det beräknas att 40 000 allierade flygplan förstördes under bomboffensiven emot Tyskland, 1943 – 45. Av dessa var 22 000 från Royal Airforce, resten amerikanska. Tyskarna förlorade 57 405 flygplan, ett okänt antal flygande personal och över en halv miljon civila dödsoffer.  Av de 210 000 amerikanska flygare som flög över Europa, dog över 26 000, vilket innebär en förlustsiffra på 12 %. För de civilister och därmed likställda som läser detta inlägg, kan jag berätta att man ifråga om markförband räknar med, att om en enhet (oavsett storlek) ta mer än 10 % förluster i form av dödsfall, eller mer än 30 % skadade, så räknas enheten som utslagen, och inte längre fungerande, av skäl som torde vara uppenbara, inte minst gruppdynamiskt eller ledarskapsmässigt. 12 % i rena förluster, är därmed fasaväckande högt – och merparten av de som dog, var förstås kulspruteskyttar på flygplan. Bara 3 ”ball turret gunners” tilldelades Congressional Medal of Honor, vilket bevisar att de hade ett otacksamt jobb.

 

sprängskiss av  ett ”Sperry Ball Turret” på B-17 eller B-24

Buktornen tillverkades av the Sperry Rand corporation (som efter kriget gjorde Rank Xerox kopieringsapparater) och lämnade lite utrymme åt skytten, som fick huka bakom sina ammunitionskassetter och 2 stycken .50 cal eller 12,5 mm kulsprutor. De var dessutom dragiga och kalla, och även med elektriskt uppvärmda flygoveraller och syrgasmask – syrgasen kunde ta slut efter 8 timmars flygtid, och 12 timmar i ett plan var inte ovanligt – var buktornsskyttens allmänna tillvaro som man förstår obekväm. Oftast klev han inte i sitt torn förrän efter passage av Nordsjön eller Engelska Kanalen, och ifall han blev sårad eller dödad, fick han oftast lämnas kvar inuti buktornet, till dess att flygningen var slut. Enda sättet att få ut honom, var att fylla på vatten från flygplatsbrandkårens brandslangar, så att liket flöt upp – vilket återspeglas i Randall Jarrels vackra dikt..

 

Interiör från buktornets placering inuti en B-24 Liberator – obs luckans storlek…

Om planet buklandade, eller landningsstället gick sönder, dödades naturligtvis buktornsskytten först av alla – ifall han hade otur nog att sitta kvar på sin post. Många gjorde det i alla fall frivilligt, och en del buktornsskyttar släpade sina .50 cal kulsprutor i asfalten vid nödlandning, bara för att få stopp på planen så mycket fortare – ett slags ”drivankare” det slog gnistor om – min far sade sig ha observerat det här beteendet flera gånger – och bevisligen fanns det ett plan, B17-G ”Glory Girl”, nödlandat på Rinkaby 1944-03-06, som utfört denna manöver. Tricket kan ha använts av fler besättningar, men det fungerade som vi sett ovan inte alltid.

Tilläggas bör, att 1944-1945 hade tyskarna redan tagit fram jetplan, som Me 262 och raketplan, likt Me 163 ”Meteor” som drevs på lika delar ”T-doja” eller T-sprit samt Vätersuperoxid – alltså hårblekning för blondiner (mer om detta kommer ). Kulspruteskyttar på bombplan var redan något föråldrat, och en hel yrkeskår höll redan på att gå i graven, när luftkriget i Europa började – och detta gjorde inte precis buktornsskyttarnas jobb lättare…

Förutom det hade Luftwafffe ett specialvapen – ”Schräge Musik” – så kallat efter den amerikanska Benny Goodman-jazz och Schlagermusik, som USAF i retsamt syfte spelade på tyskarnas radiokanaler, bara för att störa kommunikationen mellan tyska flygplan. Det bestod av flera uppåtriktade kulsprutor, eller en 5 cm automatkanon, eller raketer, som utlöstes av en elektrisk fotocell, så fort ett tyskt jaktplan passerade under en allierad bombare.  Oavsett hur snabb, uppmärksam eller alert buktornsskytten var, så hade han ingen eller liten chans emot detta vapen – antingen blev han själv träffad, buktornet bortsprängt, eller så exploderade bomblasten inuti flygplanet, naturligtvis med totalhaveri som ögonblickligt resultat. Det har beräknats, att Luftwaffe under natt-anfall utan allierad eskortjakt (P 51 D och P-47 ”Thunderbolts” var var vansinnigt effektiva !) kunde skjuta ned en bombare per minut, första gångerna ”schräge musik” användes.

Utsikt från ett buktorn

Kort sagt – att vara ”Tail Gunner” eller ”Ball Turret Gunner” i ett allierat bombplan, 1943 – 1945, räknades av många som ett rent självmordsuppdrag – och de som utförde sysslan, var för det mesta kortväxta unga män på 18-19 år – föga mer än skolpojkar de också – de flesta av dem hade aldrig besökt Europa eller befunnit sig utanför USA respektive Storbritannien, eller Kanada. Ifall de alls hade någon glädje av sin tjänst, var de för att de också – i likhet med min far – hade ”första parkett”-plats över kriget – genom sina fönster kunde de ju se de förstörda tyska städerna, Frankrikes vingårdar, Danmarks böljande sädesfält, ryska T-32:or över Polens slätter och mycket annat – en hel del bombplan flög också ”shuttle services” till Poltava i Ukraina, och tillbaka igen – och 10-20 uppdrag, för en och samma flygare, var inte ovanligt.

Inte konstigt då att min far ansåg, att just Buktornsskyttarna måste vara av hårdare virke och modigare män än många andra, och det besannades också en dag , 6 Mars 1944 närmare bestämt – när två bombare nödlandade på Bulltofta, tillika ett på Rinkaby och ett vid Mästermyr på Gotland. De var för övrigt inte alls det första allierade bombplan som hamnade på svensk mark eller i Skåne under kriget – detta hände redan 27 september 1940, när en brittisk Hampden kraschade utanför Helsingborg.

6 Mars 1944 startade sammanlagt 700 ”Flying Fortress” och ”Liberator” mot Berlin, eller mål i dess utkant, som Potsdam, Templin och Berlin-Tegel. 672 av dem kom fram till målområdet, nära ”The Big one” som Berlin kallades – ca 28 plan sköts ned på vägen dit, eller fick vända pga tekniska fel. 69 plan utöver det sköts ned över målet, eller på väg tillbaka – allt som allt förlorade man med andra ord 97 plan – eller ca 14 % av hela styrkan.

Den första nödlandaren på Bulltofta den dagen var – enligt flyghistorikerna antingen ”Barrick’s Bag” eller ”Snort Stuff” (planet visas i bild här ovan) – som träffades i båda motorerna på ena vingen av tyskt jaktflyg – osäkert dock vad för slags plan. Detta hände 25 minuter före inflygning på Berlin. Flygplanet besköts av svenskt luftvärn vid Trelleborg, kl 1450 samma dag, efter att ha flugit in över Ystad. 1500 genomförde piloten, 1 Lt Barrick – som normalt flög ett annat plan med hans namn – därav förvirringen bland flyghistorikerna – en perfekt landning. Säkerhetsofficeren vid Bulltofta, Ian Iacobi (som för övrigt var veteran från Finska Vinterkriget, där han flugit Fiat CR 42 och Gloster Gladiator emot Ryssarna) såg att den amerikanska besättningen självmant klev ur planet, alla oskadda, radade upp sig, ställde sig i ”giv akt!” och gjorde honnör – samt en fullt reglementsenlig ”avlämning” av sig själva och sitt flygplan till svensk militär.

En helt annan B-17 besättning i England – men en tidstypisk och representativ bild – märk ”tärningsmotivet” på flygplansnosen

Översten och chefen för F 10, den legendariske Knut Zachrisson (varom mera sedan – min farfar träffade honom några gånger) lär ha skrivit i sin dagbok, att han var imponerad av besättningens disciplin. De hade hela, rena och snygga uniformer, deras flygplan var rent och snyggt invändigt, och all utrustning – förutom den sönderskjutna vingen och de två utbrända motorerna – var i bästa skick… Det gällde emellertid inte det flygplan som landade bara två minuter senare, 15.02.

Många flygplan hade i och för sig tärningar – för ”crap games” och annat målade på flygkroppen, men av min far fick jag 1996 fem stycken tärningar – två är ännu kvar, men resten stals vid ett inbrott i Aspudden 2003 – som skulle getts som gåva till honom från en amerikansk flygskytt, antingen en ”Ball Turret Gunner” eller en akterskytt, i Juni månad 1944. Flygskytten skulle då ha varit internerad på Bulltofta i över tre månader, och planet skulle ha haft ”Lucky Dice” som ”Nose art”. Det finns bara ett enda flygplan av alla nödlandare på Bulltofta som stämmer in på den beskrivningen (och ja – jag har undersökt allihop, tack vare ”Forced Landing Collection” vars icke-fungerande sajt jag ändå rekommenderar).

Den enda tänkbara kandidaten förutom det, är ”Paira-dice kids”, en Flygande Fästning som landade på Bulltofta 14 Januari 1945, med en motor utslagen och många splitterskador från luftvärn, men månadsangivelsen stämmer i så fall inte. Ett annat plan, som havererade på Halmstad flygplats, skall också ha haft ”Lucky Dice” som ”Nose art” motiv. Både Brittiska och Amerikanska flygplan hade ganska vitsiga namn, tillkomna på eget initiativ av besättningarna – stundom också grovt pornografiska motiv – en del skulle varit censurerade eller otänkbara i dagens klimat av ”politisk korrekthet” men under andra världskriget sket alla inblandade fullkomligt i den saken. Mera intellektuell var i så fall besättningen på en Liberator, som totalförstördes av brand i Trollhättan i December 1943, och som hette ”Helena Hywater” – en vits på begreppet ”Come Hell or High Water”

Foto: Forced Landing Collection

Den Liberator-besättning som Ian Iacobi mötte 15.02 eller några minuter senare, var i ett helt annat skick, liksom deras flygplan. Besättningen vägrade till en början att lämna planet, och svensk personal fick skrika åt dem att öppna luckorna, varefter de kom ramlande ut, eller föll ned på gräsfältet ”som potatis-säckar” enligt Iacobis beskrivning. Planet ”Hello Natural” hade startat kring 0700 från Sething i Norfolk, samma morgon, och 13.47 nått fram till Berlin efter närmare 7 timmars händelselös flygning. Planet flög då i position 3, vänster box i första anfallssektionen – en ganska säker position – men ganska snart träffades det av luftvärn, och förlorade en motor, samt mycket bränsle.

Att flyga främst i en ”tusenplansraid” innebar en viss ära…

Andra flygplan i samma formation såg ”Hello Natural” fälla sina bomber på måfå, och förlora i höjd, samtidigt som bränsle fortsatte läcka ut, men planet girade norrut, utan att bränslet antänts. (US document MACR 3548).  Samma dag lär över 1000 tyska civila ha dödats i Berlin, men mellan 14.28 till 14.58 iakttogs ”Hello Natural” av svensk luftbevakning vid Kåseberga. En rote Svenska J 20 (Reggiane Re 2000 Falco – ett italienskbyggt jaktplan) fick kontakt med Liberator-planet strax efteråt, och då hade dess flygning varat oavbrutet i 12 timmar.

 

Andra flygplan, som blev eskorterade av ”Falcos” från F 10 vid samma tid, exempelvis en B24 D som landade på Bulltofta 9 april samma år berättade att de sett kulsprute-eld från svenska jaktyplan i ”afrika” camouflage, samtidigt som tysk jakt i form av Bf 109 svärmade omkring dem. Från svensk sida har detta aldrig erkänts, men en viss färdmekaniker PJ Kruse, som berättat detta för Bo Widfält, vidhöll intill döden sin berättelse om att svenskt jaktflyg räddat honom och hans kamrater via en regelrätt luftstrid med tyskar, oavsett om de nu sköt ned någon tysk eller ej. 

Enligt Överste Zachrissons bevarade krigsdagböcker, som han skrev i egenskap av Flottiljchef, var ”Hello Naturals” besättning klädd i nedoljade, fläckiga och trasiga uniformer, och de stank av flygbränsle och diesel. De bar sina mössor bakfram,  såg ovårdade och skäggiga ut, samt uppvisade alla tecken på stridsutmattning. Zachrisson antecknade dem, delvis under påverkan från Iacobi, som förhörde dem, som ”i stort behov av ett varmt mål mat, för att inte tala om ett varmt bad”. Besättningen var dessutom högljudd, använde grovt språk och skämtade och stojade, i alla fall sedan den gjorts införstådd med att den var i Sverige, och att kriget för dess del var över – i alla fall för ett bra tag.

Delar av en typisk Liberator-besättning från tiden det begav sig – dessa är dock inte från ”Hello Natural” (besättningen var oftast 10 man)

En annan besättning av samma sort skulle – enligt obekräftade rykten från min farsa – långt senare ha påträffats rökande och sittande i gräset framför ett av Bulltoftas bränsleupplag, varvid följande dialog utspelade sig – Överste Zachrisson var smålänning, storväxt (1,95 m!) och knappt Engelsktalande…

Översten: ”Why don’t you Americans go straight to hell !”

Buktornsskytten: ”Oh yeah Colonel, would you mind showing us the way ?”


Nospartiet på ”Hello Natural”  vid landningen Foto via Lars Persson Grycksbo

Av outgrundliga skäl, som ingen numera minns, fick resten av besättningen interneras i Korsnäs utanför Fauln, varifrån den flög hem till England 24 Juli 1944, Buktornsskytten, JA Riggsby, hade liksom alla ksp-skyttar befattningen ”staff sgt” även om de var flygande personal. Han återvände hem direkt från Bulltofta i September samma år, och gav alltså min far tärningar utsågade i ”flygstål” efter storanfallet i Juli – mera om det i del 3 av denna artikelserie..

Här vilar nu de allra sista resterna av ”Hello Natural” och dess besättning i min hand. Flygplanet är längesen skrotat – det skedde nog på Bulltofta skrotgård, redan 1946 – och ingen minns väl fortfarande PJ Riggsby, för den händelse att han fortfarande är med oss – för antagligen är han nu en gammal man kring 95 år, med tanke på att han var 18 eller 19 år gammal anno 1944.

Men jag minns honom, och min far mindes honom också, i alla fall före 1997, då han som sagt själv avled.  PJ Riggsby och hans insats är fortfarande inte bortglömd, för även om jag aldrig mött honom personligen, skall hans minne få leva i alla fall – om inte annat via just denna berättelse. Han var en av dem, som befriade Europa från nazismen, och oavsett vad han nu såg, upplevde eller vad slags man han än må ha varit, under sin tid i Midgårds dalar, så kommer hans namn att leva vidare, tack vare mina ord – och vad som berättats av många flyghistoriker.

Ett gammalt ordspråk säger, att ett krig aldrig är slut, förrän den siste soldaten kommer hem. PJ Riggsby må ha återvänt till sitt USA, och vad min far nu angår, så var han småningom grundligt besviken på just det landet, på sin ålderdom. Ett par krig i Vietnam, Irak och annorstädes och vad som då utspelades knäckte hans tro på ett gott Amerika helt och hållet, och vad han skulle ha sagt om USA av idag – under Donald Trumps tidsålder och med tanke på vad som hänt i Washington DC i början av detta år – det går nog inte att upprepa – men jag förmodar att det skulle ha liknat Knut Zachrissons allra grövsta svordomar.

Det USA som PJ Riggsby och hans kamrater en gång stred för, finns inte mer. Vi i Europa och resten av Världen vet det, och vi har sett det bevisas om och om och om igen.

Men minnena lever vidare, och vi kan ändå tacka de döda för deras insats. Havámál lär oss, att minnet av ett liv som levats väl, aldrig skall dö – och vi förblir hedningar.

 

Hur Kristet var Västergötland ? – om ”Kata Gård” och andra kristna myter…

av

Jag nämnde Varnhem och Varnhems klosterkyrka i ett av mina inlägg från gårdagen, och lustigt nog har ingen gallskrikande, fanatisk och Halleluuuja-mässande kristen hört av sig efter det. 2015 skedde en arkeologisk utgrävning i Varnhemstrakten, som har gjorts till Turistindustri och ett upphausat lokalt minnesmärke för Arn-freaks, lokalpatrioter och medeltids-svärmare, som med stor glöd vill påstå att hela Västergötland skulle vara kristet på 1000-talet, och att det skulle finnas en lokal stavkyrka i Varnhem år 970, alltså före Sven Tveskäggs lilla kyrkobygge i Lund, som nog var ett privat kapell, avsett för den lokala kungsgården.

Nej tyvärr, alla JHVH-asslickers ! Någon ”Kata Gård” har nog aldrig funnits, och man vet inte om den träbyggnad från år 1000 (+/- 30 år) faktiskt såg ut såhär..

Man har också gjort ännu överdrivnare påståenden, påstått att det skulle funnits ”tusentals” kristna gravar på platsen (det är inte alls sant, vad som däremot är sanning är att man identifierat ca 300 jordbegravningar och undersökt ett mycket litet fåtal av dem) och utnämnt Varnhem till platsen för Sveriges kristnande, allt i en fullständigt hejdlös lokal-patriotisk iver. Men finns det egentligen någon sanning i detta, och vad är de vetenskapliga bevisen ?

Just jag har inte kunnat hitta någon dendrokronologisk datering (eller årsringsanalys) på den lilla träbyggnad från tidigt tusental (970 är den tidigaste tidpunkten, men vem säger att det är just den som ska gälla ??) man hittat under Varnhems Klosterkyrka. Den k-a-n vara en kyrka, ja – men det enda indicium som finns, är att man byggt en senare stenkonstruktion från 1080-talet rakt över den. Egentligen skulle byggnaden precis lika gärna vara ett Gudahov, som senare skändats av kristna – utan direkta fynd av artefrakter, vet vi helt enkelt inte.. Bevisligen infördes också ett helt nytt gravskick i Varnhem någon gång under sent 900-tal, då man började med jordbegravningar istället för brandgravar, men vad bevisar det ?

Återigen spekulerar man om ”nu försvunna träkyrkor”, men någon kristen mission i Västergötland är inte belagd i skrift förrän långt in på 1000-talet, och till och med de katolska fanatikerna bakom sajten ”Signum” måste erkänna att hedniska gravoffer förekom på platsen av det man påstår skulle vara en kristen kyrkogård, vilket syns bland annat av det faktum att många av de män som begravts på platsen fått med sig knivar och andra vapen i gravarna, vilket inte är en kristen sedvänja. Det påstås också, att ett litet kristet resealtare skall ha hittats på den påstådda kyrkogården i Varnhem, men det är inte äldre än från 1000-talet, så det finns egentligen inga som helst bevis för att kristen närvaro på denna plats skulle vara äldre än 1030-tal. Det gör fortfarande inte heller Varnhem till den första kristna kyrkan i Sverige med någon säkerhet i bevisföringen, eftersom Sven Tveskäggs privata kapell i Lund bevisligen faktiskt var äldre än så.

Folkförräderskan Kata – som inte nödvändigtvis måste ha sett ut på det här sättet

De kristna fanatikerna i Varnhem har gjort stort nummer av en gravhäll som hittats 1884 sydost om kyrkan, men som måste funnits i kryptan till den senare klosterkyrkan från 1100-talet, och den kryptan kan inte ha murats upp tidigare än ca 1050. Hällen bär texten ”Kætill gærði sten þennsi æftiR Katu konu sina systur þorils”  – alltså ”Kettil gjorde denna sten efter Kata, sin kona, syster till Toril. Alla de omnämnda personerna bär hedniska namn, och måste alltså ha fötts som hedningar. Utifrån detta har turistbyrån i Varnhem och andra partiskt sinnade intressenter broderat ut en fantastisk historia om ”Kata Gård” som alltså skulle ha namngetts efter kvinnan som låg under hällen, som hittades på ett helt annat ställe. Man vet inte ens, om runhällen (som bär ett tydligt kristet kors) tillhör samma grav, som den man utpekat i kryptan, och som man påstår skulle tillhöra denna mytiska Kata. Allt man hittat, är en högättad kvinna som avled ca år 975 +/- 30 år enligt Kol-14 datering, och som var mellan 30 och 35 år när hon dog, men det finns inga som helst bevis för att den funna runhällen skulle ha tillhört just hennes grav från början – eller att kvinnan i graven skulle ha hetat Kata.

Inte heller finns det några bevis för att en ”Kata Gård” någonsin funnits i Varnhem. Allt detta är kristet sliddersladder, hitte-på och rena efterhandskonstruktioner.

Den kvinna som begravdes under vad som senare blev en krypta (kring 1050!) kan mycket väl ha varit hedning. Att en gravhäll – sannolikt från en helt annan grav, kring ca 1050 eller ännu senare – 1080 kanske – hittats på ett helt annat ställe, söder om Kyrkan, 150 meter bort och på 1880-talet, bevisar ingenting om den antagna ”Katas” existens, och det bevisar heller absolut inte, att hon ensam skulle ägt en storgård, uppkallad efter sig själv, och att hon på eget initiativ skulle ha grundat den första kyrkan i Västergötland. Gårdar i Norden uppkallades aldrig efter kvinnor eller kvinnliga ägare, som bara ägt gården en kort tid, eller i en enstaka generation. Nästan alla gårdsnamn kommer av helt andra saker, som naturföreteelser till exempel.

Någon mytisk kristen kyrkogrunderska med namnet ”Kata” på 970-talet har alltså aldrig funnits i verkligheten – alltsammans är en kristen konstruktion, där man blandat samman två helt olika gravar, och påstått att en runhäll, som hittats kring 1887, skulle höra till en 970-tals grav, fastän hällen självt och en byggnad på platsen stammar från 1050-1080 – hundra år senare.

Och även om ”Kata” nu skulle ha funnits, hur många kristna kan det ha funnits på platsen mellan 970 – 1080 ? Man har hittat 300 gravar ungefär, inte ”tusentals” som man överdrivit det till. Och idag tar det ungefär 30 år för en generation att födas, samtidigt som en annan generation försvinner och ”dör av”. Vi vet att befolkningsomsättningen var mycket högre på  vikingatiden, för man gifte sig och fick barn relativt tidigt, och man hade avsevärt kortare medellivslängd.

Några kristna fanns aldrig i 970-talets Varnhem. Däremot kan det ha funnits enstaka sådana efter 1050 ungefär…

Som vi har sett, finns det bevis för hedniska gravoffer på den påstått ”kristna” kyrkogården, och om vi antar att en generation dåförtiden kan sättas till 20 år (det tog så lång tid för barn till någon att själva få barn, och för att den odöpte ”någon” som var mor eller far skulle gå ur tiden) så blir antalet kristna 300 / 5 = högst omkring 60 personer. Fler än så av den kristna ohyran kan det alltså aldrig någonsin ha varit – inte samtidigt i alla fall…

Och hur många invånare hade Västergötland, anno 970 – 1080 ? Uppfattningarna om Sveriges befolkningsstorlek under sen vikingatid går isär, men det kan ha rört sig om minst 400 000 personer, enligt vad en del forskare anser, medan många också antar, att Vikingatidens befolkning var avsevärt större, än under de förhärjande kristna tronstriderna i Östergötland och Västergötland på 11-1200 talen, då befolkningen på grund av kristendomens skadliga inflytande gick ned. Svitjod var en stormakt i det dåtida Europa, har man sagt, och Vikingatågen skulle aldrig ha lyckats, ifall man hela tiden varit i numeriskt underläge. Västergötland var också en av rikets centralbygder, med tät befolkning, och därom råder inte minsta tvekan.

Om vi då antar, att det fanns kring 60 – 80 000 personer som levde och verkade i Västergötland, så är 60 kristna inte mycket. Det motsvarar bara en promille eller så av befolkningen, medan resten bevisligen var hedningar – och för det har vi många många arkeologiska bevis, ända fram till 1100-talet.

Här har vi nu en liten karta över Varnhem med omnejd, gjord med hjälp av Lantmäteriets sajt. På den ser vi att Varnhem ligger i en ren periferi, eller en mindre rik bygd – inklämd bakom Billingen vid Varnhems-ån, medan den verkligt feta och folkrika Västgöta-slätten ligger ungefär 10 km västerut. Axvalla, och vadet över ån var visserligen en strategisk plats, som många vägfarande måste passera på väg mellan Skara och Skövde – båda två mycket gamla städer och handelsplatser – men runtomkring fanns massor av hedniska Minnesmärken, bara en dagsresa bort eller mindre med häst (man kunde utan svårighet rida 60 km eller mer på en dag, och att gå 30 km i en dagsetapp, är fortfarande grundkrav för svenska soldater !) och de har en långt senare datering, än den påstådda lilla gårdskyrkan i just Varnhem.

Att påstå att hela Västergötland skulle vara kristet omkring år 1000, är alltså en stor fet djävla lögn, hur vi än vrider och vänder på det.

För det första har vi ett vältaligt bevis i form av  Velandastenen borta vid Trollhättan (tyvärr utanför kartan). Den är daterad just kring år 1000, och innehåller inskriften Þyrvi ræisti stæin æftiʀ Ogmund, bonda sinn, miok goðan þegn. Þorr vigi !, alltså ”Thyrvi reste stenen efter Ögmund, sin man, en mycket god Tegn, Tor Vige !” En tegn var en titel, man kan jämföra med danskans ”Degn” som betyder klockare, och alltså en Hednisk storman- dessutom anropas här direkt Tor – så om man nu alls var kristen i Varnhem, så var man i alla fall alldeles definitivt Hedningar kring Göta Älv.

Om det direkt står ”Tor Vige” på en sten från år 1000, hur kan man så alls påstå, att Västergötland skulle kristnats 30 år tidigare ?

Sedan har vi gården Hov (som i Gudahov) nära Hjärtum på Västgötaslätten, och den klassiska skildringen av det första kända Alvablotet, i den isländske skalden Sighvat Tordssons ”Austfararvisor”. Han red genom Edsskogen från Norge, och blev rättvist utkastad från en gård med Hedningar, som ville hålla Heligt, och förrätta sitt Alvablot utan störande, gapiga kristna. Forskaren Ivar Lundahl anger det Hof där Sigvat blev portad som det äldsta belägget från 1019 för säteriet Stora Hov i Tråvads socken i Laske härad i Västergötland. Då var alltså inte Västgötaslätten kristnad, eftersom man bevisligen var Hedningar där, och kristna var överhuvudtaget inte välkomna i den trakten.

Dessutom har vi Kornguden i trakten. Ortens bönder bar fortfarande en gammal trästod i procession över åkrarna, precis som man burit Frejs bild vid Gamla Uppsala, i det som hette ”Frösgång” varje vår – och det var först på 1830-talet som man slutade med detta bruk – det utfördes alltså rent hedniska riter väldigt långt fram i tiden. Också i Viglunda – som var en vigd gudalund – fanns en Korngud, i Åsaka socken.

När Västergötlands bönder gjorde detta, fortfarande under 1800-talet, var de då ordentligt kristnade ? Svaret måste bli ett rungande NEJ !

Vid Saleby – som kan ha haft en hednisk ”Sal” eller ”Al” – namnet är mycket gammalt – stod Salebystenen från mitten av 1000-talet, som har en hednisk förbannelseformel. Den är inte kristen, och har inga kristna kors, men restes omkring 1000-talets mitt, eller än senare. Frösten gjorde detta minnesmärke efter Tora, sin hustru. Hon var …-s dotter, bäst bland människor. Den ska bli ratad, och till en arg Kona, som hugger eller bryter. Så lyder stenens text, och den ”arghet” som det talas om här är av samma typ som på 300-talets Björketorpssten i Blekinge, rest 300 år tidigare. Man var således inte kristen år 1050 heller, och det mindre än 20 km från Varnhem.

Bevisen hopar sig, och de är väldigt många. Inte ens de värsta av våra kristna fanatiker, som vi har mitt ibland oss nuförtiden, kan prata bort allt det här.

Ännu närmare Varnhem står Synnerby-stenen från sent 1000-tal. Den är ännu en Tegn-sten, rest efter en hednisk man i en hednisk tid, och helt utan kristna kors eller annat – och det ännu från tiden omkring 1080, då de kristna hundarna påstår sig innehaft hela Västergötland. Redan här ser man att de kristna ljuger, ty: karR auk kali reistu stin þensi eftiR ueurþ faþur sin muk kuþan þekn – Karl och Kale reste denna sten efter Vi-Vard, deras fader – en mycket god Tegn. 

Vivards namn är också en titel, en Vi-vårdare, en som innehar ett hedniskt Vi, av gotiskans Waichs, en vigd eller helig plats – och även på Rökstenen nämns ju en ”Sibbe Vi-vari” – Sibbe Vivårdaren. Åter möter oss ordet Tegn, som namn på en man som innehar ett religiöst ämbete – och det finns minst tjugo sådana stenar i Västergötlands centralbygder, alla från 1000-talet – så det är bevisat, bortom alla rimliga tvivel, att denna bygd inte, repetera i-n-t-e var kristen, ens då.

Slutligen har vi också Kälbystenen, som ligger mindre än en mil från Varnhem, fågelvägen. Detta är en sten från sent Tusental, som avbildar Tor i all sin prakt. Den visar honom stående med sin hammare i handen, och han kan tydligt ses än idag, fastän stenen blivit skadad av kristna vandaler.

Tor med sin hammare på Källbystenen, rest omkring 1080. Otvivelaktigt hednisk.

Längs Tidans dalgång finns ännu fler hedniska runstenar från 1000-talet, en med en praktfull Odensmask, som lokalhistoriker avbildat på sina hemsidor.

Tusentalets Västergötland hade uppenbarligen fungerande Godord, Vin, Hov och Hargar. Kan man då säga, att hela detta landskap skulle varit kristet under denna tid, oaktat falsarierna om ”Kata” och sammanblandningen av två helt olika gravar, med en senare ”runhäll” från ca 1030, plötsligt identifierad som tillhörande en grav från 970 ?

Minst 15 stycken Tegnar och Godar fanns i landskapet, som till bredden var fyllt med massor av Hedendom. Där fanns ingen ”samexistens” och inga kristna – 60 stycken av dem, högst, i just Varnhem bevisar ingenting, när det gäller ett helt landskap.

 

 

 

 

 

 

I DANMARK kan du begrava dig Asatroget – Här i Sverige FÖRBJUDER ”Svenska” Kyrkan dig att göra det…

av

Danmark är ett Dejligt land, sägs det – och enligt den danska nationalsången är det dessutom ”Fröjas Sal”. Samma nationalsång nämner också Danmarks vackra bokskogar, och nu kan du också låta dig begravas i dem, enligt vad SN eller Själlands Nyheter rapporterar idag. I Tyskland är ”Skogsbegravningar”, alltså gravsättning av urnor utan stenar, monument eller annat som stör naturen och skogen redan vardagligt förekommande, och det innebär också att man både i Danmark och Tyskland har gått tillbaka till Hedniska Seder. Asa- og Vanatrosamfundet i Danmark har sedan tidigare sina egna begravningsplatser, som jag berättat om under rubriken ”Hedendom Utanför Sverige” underrubrik ”Danmark” här ovan.

Tänk att få vila ostört, och få vända åter till sina fäders jord – UTAN att kristna skall blanda sig i… I Sverige FÖRBJUDER ”Svenska” Kyrkan och Regeringen Löfvén dig att vila i frid..

Det är godsägaren Carl-Christian von Scheel-Plessen som upplåtit sina marker vid Saltö Gods intill Karrebæk Fjord för begravning i en naturlig lund i skogen, utan gravstenar, hemska kors, och andra kristna tortyr-redskap. Mer än 70 personer är redan jordfästa med urnor eller skall jordfästas med urnor i skogen, och minst en tredjedel av dem är icke-kristna eller Asatroende, uppger den danska tidningen. Kanske ett trettiotal är fortfarande medlemmar av den förtryckande danska ”Folkekirken” som allt fler och fler i Danmark tar definitivt avstånd ifrån, men dessa trettio vill uppenbarligen befria sig både från kristna gravstenar och annan kristendom.

I Danmark tvingar man inte på människor några Totalitära system, utan låter dem vara fria. I Sverige har vi inte ens frihet efter döden. Överallt blandar den påstått ”Svenska” Kyrkan sig i också människornas sista stunder i livet, och trots att Statskyrkan upplöstes för mer än tjugoett år sedan, får de med annan religiös uppfattning än den kristna inte vila i frid, och deras anhöriga får inte vara i fred för det sk ”Begravningsmonopolet” som upprätthålls i alla svenska kommuner utom Tranås och Stockholm, där det finns ett mycket litet antal icke religiöst bundna begravningsplatser.

Och ändå är det allmänt känt, att minst 45 % av den svenska befolkningen inte är medlemmar i denna påstått ”Svenska” Kyrka nuförtiden, och att de inte vill ha med den att göra, främst kanske därför att den blivit en islamfrämjande, politiskt styrd organisation, som lever på bidrag och skatter; som den snyltat till sig från Regeringen.

Den enda utvägen för många etniska svenskar som praktiserar Asatro är att ansöka hos närmaste Länsstyrelse om att få sprida ut sin aska i naturen, och försöka arrangera sina begravningar utan kristen medverkan, men också det är svårt; då det finns få lämpliga officianter, som kan hålla i en ceremoni. Humanisterna – där jag själv är medlem – är den enda organisation, som erbjuder hjälp med religiöst neutrala begravningar.

Riksdagsmän har skrivit motioner om att få ”Begravningsmonopolet” upplöst, och vädjat till de kristna prästerna om att respektera andra livsåskådningar.

Det har inte hjälpt det minsta. ”Svenska” Kyrkan vägrar fortfarande att ge med sig, ens den minsta lilla bit. Man vägrar lyssna, vägrar att resonera, vägrar att respektera  också de dödas sista vilja.

Så länge vi har en påstått ”Svensk” Kyrka – som inte är ett enda dugg ”svenskare” än något annat – och som VÄGRAR att respektera människors vilja in i döden, HUR ska vi då kunna respektera ”Kyrkan” och dess präster…? (jag bara frågar…)

Humanisterna har till och med uppvaktat Regeringen – det skedde senast i Maj 2019 – men den Miljöpartistiska ”Kulturministern” Amanda Lind har inte gjort ett enda dugg för att hjälpa svenska medborgare av alla icke-monoteistiska åskådningar, oavsett om de råkar vara Ateister, Agnostiker, Humanister, Asatroende, Hedningar, Hinduer eller Buddhister, eller något annat. Ifråga om Mosaiska Trosbekännare och Muslimer, tycker Regeringen Löfvén att det är självklart att dessa samfund ska få ha sina egna begravningsplatser, men så fort det kommer till etniska svenskar med någon annan uppfattning – ja då vägrar man att respektera alla andra uppfattningar än den kristna..

Varför är det så ?

Om kristna, muslimer och judar får ha sina egna begravningsplatser i Sverige, varför får då Hedningar, Asatroende, Humanister och alla andra inte ha samma sak ??

Om och om och om igen kränker de kristna våra mänskliga rättigheter, vanhelgar till och med våra gravar, och ställer sig bildligt sagt rakt fram och pissar på dem. Vi förolämpas och förnedras, ända in i döden.  Aldrig respekterar man vår Hedniska Tro, aldrig får vi vara ifred.

Inte ens Gamla Uppsala, som är en gammal och mycket helig plats för all världens Hedningar, kan dessa kristna lämna ostörd och oskövlad.

Också de organisationer som säger sig företräda oss Hedningar har helt svikit oss, och kommit alla förhoppningar på skam. Rena pinsamheter, som ”forn sed” och allt multi-kulti-flum under drogpåverkan, som denna organisation utövat och fortfarande utövar vill jag helst inte nämna, men nu nämnde jag dem i alla fall. Just det samfundet har aldrig hållit någon värdig begravning, och har heller inte på mer än tjugo år lyft så mycket som ett finger för att skapa en hednisk begravningsplats, där folk kan gravsättas utan kristet deltagande.

Nordiska Asa Samfundet, bildat 2014 har i och för sig s-a-g-t (eller rättare uttryckt s-k-r-i-v-i-t ) att de ska göra något åt saken, och städa upp vid Gamla Uppsala – men det händer ingenting ingenting ingenting, och man har inte kommit ett enda steg närmare en lösning, på de snart sju år som gått.

Själv har jag gravsatt min egen far enligt hednisk sed, och under just hans askurna ligger en Frejs skära, ett Odens Spjut och en Tors Hammare från Skåne i renaste silver. Året han dog – 1997 – debatterades det livligt i staden Linköping – om det vore etiskt försvarbart, att ansluta stadskrematoriet till elnätet, och utnyttja överskottsvärmen från ugnarna för att producera el åt hushåll och industrier. Min far – som var kompromisslös ateist – även om han nära nog bekände sig till ren Asatro på slutet, och nästan började tveka – skrattade öppet och högljutt åt de kristna.

”En god medborgare,” sade han – ”Tjänar sitt folk och land också efter döden. Och vad är skammen i att lysa i mörkret, där folk studerar och inhämtar kunskap, där barn växer upp och människor lever ? Dessa kristna dårar borde vara stolta över möjligheten att bidra, om så bara för en sista gång. Vad är felet, med att återvända till den plats på jorden man ändå kommer ifrån, och så övergå i ren energi via Svenska Kraftnät, eller låta sig uppgå i en renande eld ?? Jag för min del kan inte se något fel i det – inte alls !”

Dagen då han dog – av hjärtstillestånd – lyckades jag komma så långt i mina återupplivningsförsök, att hans ena öga öppnades, och han såg på mig. Har man lärt sig CPR i armén, eller vad vi i vårt land kallar Hjärtmassage, vet man att det går att pumpa syrerikt blod även ur ett bokstavligt talat brustet hjärta, och få medvetandet att fortsätta existera en liten stund, bara man inte gör det alltför sent. Men för egen del visste jag redan, att hans kropp inte var i stånd att fungera så mycket längre, och det besannades också. Obduktionsrapporten visade en massiv muskelbristning i den vägg som skiljer hjärtats två kammare, och inte heller ett första-hjälpen team med syrgas, elchocker och allt, kunde göra det minsta för honom.

I morgon ämnar jag fira hans födelsedag, men det är förstås en annan historia. Han begravdes i en kristen kyrka, det är sant – men han slapp i alla fall att höra kristna präster mässa, böna och be över honom, för jag höll liktalet över honom själv, efter att ha skrivit det ute till havs, seglande en av de råsegelskepp jag ägnat mycken tid åt. Och han fick en Hednisk Jordfästning, med Asatrogna gravgåvor och blot i blod framför sin öppna grav.

Friheten finner alltid en väg, tack vare alla dem, som fortfarande försvarar den.

Och Hedendomen skall segra till sist, ja till sist. ”Vid slutet, står segern !”