Det finns forfarande de som insisterar på att Disablotet skall firas kring den 3 Februari, när Disa har namnsdag enligt den svenska almanackan. Vi andra Asatroende vet att Disting och Disablot firar man när Disarfullet inträffar, alltså vid nästa fullmåne, som är den 27 Februari, och ligger i slutet på denna månad. Emellertid är det fortfarande så att det är förlagda en hel del kalendariska ”kvinnliga” högtider i början på Februari, som har med Diserna och den Nordiska traditionen att göra, i alla fall på så sätt att de knyter an till allas vårt Indoeuropeiska Ursprung.

Mer om Disablotet kan du läsa under huvudrubriken ”Högtider och Blot” och underrubriken ”Disablot” här ovan, för det här är ämnen, som jag berört i flera år. Ursprunget till festen för Diserna, de kvinnliga ödesgudinnorna och skyddsmakterna för den egna ätten, ligger i att vid Vinterns slut börjar förråden av mat ofta tryta, och även i nutidens Sverige ser vi nu hur Regeringen Löfvéns energipolitik misslyckats, och det börjar råda akut elbrist för industrin. I gamla tider var det förstås ännu värre, för då kunde en lång vinter betyda detsamma som svält, eller minskade chanser till överlevnad, och då var det inte konstigt att livets och vårens makter anropades.

Romarna anropade Juno Sospita, vars tempel låg nära Janustemplet och templet för Spes eller Hoppet i södra delen av Forum, passande nog. Juno Sospita var också krigsgudinna, likt Freja, och hade med nationens öde att göra, även om Junos vanliga roll som Modergudinna, mestadels motsvarades av Frigg – som ju ”alla varelsers öden känner” i vår mytologi.

Kelterna firade Imbolc för två dagar sedan en offerhögtid eller ett blot vars namn man tror kommer från ”ewe milk” och har samband med att fåren och fårtackorna borde börja lamma och mjölka såhär års, men också vårens ankomst i allmänhet, och anledningen till alltsammans var alltså inte mycket annorlunda än i Norden, och det gamla Rom. Imbolc är emellertid också starkt kopplat till den keltiska Gudinnan Brigid, gudinna inte bara för hemmets härd, utan också striden – och även där ser vi ekon av både Juno och Diserna. De kristna uppfann som vanligt ett fiktivt helgon, som skulle ha levt på 400-talet och försökte på så sätt ”kristifiera” och stjäla hela högtiden, vilket de inte hade minsta rätt till. Nuförtiden anser de flesta forskare att ”St Brigid of Kildare” bara är en kristen bluff.

På Irland firar man ännu Brigids fest med offer av halmkors (ursprungligen halmgubbar, julbockar och liknande) i heliga källor, och man firar också att vårsådden snart kan börja – Irland har ju ett mildare klimat än hos oss – och man firar slånbärets blomning – Blackthorn på Engelska – tänder ljus, hedrar de heliga källorna och äter traditionell mat, liknande de ”rester” som serveras vid Tjugondag Knut och det Isländska Thorrablotet, och som markerar att Julen är slut, och att hårda tider nu står för dörren… Framförallt äter man olika sorters ”såkakor” eller bröd, och bröd, offrade till Diserna, ingick antagligen också i den nordiska traditionen ” food such as colcannon, sowans, dumplings, barmbrack or bannocks” skriver Wikipedia..

Men – under alltsammans syns det ändå, att skottarnas och Engelsmännens ”St Bride” bara är ytterligare en variant av Diserna, och kanske också en trefaldig gudomlighet, som Nornorna. Det går inte att förneka Disernas inflytande, hur mycket dessa besvärliga kristna än försöker ! Kristna i Sverige och Katoliker håller också på och tjafsar mycket om ”Jungfru Maria” såhär års. De firar något som heter Kyndelsmäss eller Candlemass, och insisterar på att det hela ska ha med deras kyrkor att göra, men så är det inte alls, för så har det nog aldrig varit, i någon del av Världen.  Kyndelsmäss har aldrig firats i Västeuropa förrän på 600-talet, medan Disernas fest går flera tusentals år tillbaka i tiden.

Brigid skildras oftast som ett eldfängt, rödhårigt fruntimmer…

Varför festen alls har med ”Kyndlar”, alltså ”Candles” eller stöpta ljus att göra, beror nog bara på inflytande västerifrån, och hur som helst kan man i de nordiska länderna iaktta att solljuset såhär års börjar bli starkt nog för att arbeta vid, även om kvällarna och på morgonen, och enligt svensk folktro – traderad av Ebbe Schön och andra skulle man i Västergötland vid Kyndelsmäss ha ”fästat elden med Brännvin” vilket innebar att alla i hushållet skulle ha hällt alkohol på glöderna av elden, och låtit den brinna ut tills nästa dag, då man tände den igen. Alla de ”WHAAMF!” och ”poff” samt explosioner som måste ha uppstått, var väl ett lika bra sätt att hylla Eldgudinnan Brigid som något, och det skall man också ha gjort i Norra Bohuslän, skriver han – men varifrån kommer dessa traditioner med ”Eldborgs Skål” – kan de möjligen ha kommit med kristna missionärer från de Brittiska öarna – Västergötland kristnades ju därifrån – till skillnad från Svealand, där tyskar var verksamma – eller är detta rester av Disernas och Nornornas kult…?

Vid Kyndelsmäss skulle också ljustillverkningen vara över, sa man i hela landet, och det har jag tagit fasta på. Av ljusrester har jag gjort blotljus, som alltid, och här ser ni årets produktion. Dessa fungerar lika bra ute som inne, och kan dessutom fungera som braständare (men inte pederaster !) till valborgsbål och stora eldar – man slänger bara in ett av dessa ljusklampar bland veden, för att få den att flamma i högan sky – och förutom ljusstumpar kan man ta fårtalg, bivax och gamla värmeljus för paraffinets skull och framställa dessa ljus i olika färger – vilket kanske är en hednisk hobby i sig.. Om Lärkan kom till Kyndelsmäss, flög hon aldrig högre än oxen bar sina horn, sa skåningarna, och där kunde Kyndelsmäss innebära en tidig vår – medan Västgötar och Värmlänningar insåg att ”dagen längt sig en timma i båda ändar” tills den dagen, medan Hälsingarna trodde att ”Kyndelsmässotö ger dålig skörd och ruttet hö” och nästan alla hedningar ansett att den blåst som möjligen råder på Blasisus dag, innebär blåst i flera veckor...eftersom man här i landet aldrig förstod och aldrig höll med om de katolska prästernas mässande..