Vi lever fortfarande i Disablotets tid, och därför citerar jag rakt av det starka slutet ur en dikt jag just hittat på nätet – kanhända inspirerad av mina egna rön om den keltiska eld- och härdgudinnan Brigid – det verkar i alla fall som så…
Vem är det som skrattar i elden
med bakåtlutat huvud
och blottade bröst?
Vem är det som sjunger
sin väsande sång
med håret ringlade
i eldröda flöden?
Allt som är hedniskt i mig.
