From my mother’s sleep I fell into the State,
And I hunched in its belly till my wet fur froze.
Six miles from earth, loosed from its dream of life,
I woke to black flak and the nightmare fighters.
When I died – They washed me out of the turret with a hose.

– ”Death of the Ball Turret Gunner ”  av Randall Jarrel, Amerikansk Poet, 1914 – 1965

Detta inlägg tillägnas besättningen på Consolidated B-24H Liberator, serienummer 41-29191, ”Hello Natural”
samt Staff Sgt JA Riggsby, Ball Turret Gunner, internerad i Sverige 1944-03-06 till 1944-09-27

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det, men lagom till min gamle fars födelsedag – som inträffade för två dagar sedan – har jag börjat tänka på hans egen uppväxt, som till väsentliga delar tilldrog sig i Nordanå och Görslöv, två Skånska orter, som för länge sedan är uppslukade av Malmö stads östra förorter, och befolkade av en helt andra folkslag, som inte hör hemma i Sverige. Idag är Nordanå mest känt för att diverse figurer från Malöms kriminella kretsar dumpat mördade kvinnolik där, vilket bland annat maskinföraren Krister Karlsson fått erfara.

Mördaren går fortfarande fri, som alltför ofta i Stefan Löfvéns och den nuvarande Regeringens Sverige.

Nordanå var förr platsen för en liten järnvägsstation, varifrån man kunde åka in till Malmö, där min far (avliden 1997 – se förrförra inlägget) gick i skola.

Han var 7 år gammal när Andra Världskriget bröt ut, och 12 år när det slutade, och hans uppväxt skulle ha varit fullständigt ointressant, även för honom själv, om det inte varit för ett idag föga känt faktum. Nordanå ligger 3-4 km från Bulltofta – idag överbyggt med hus, men på sin tid en av de största flygplatserna i Sverige.  Man beräknar, att det under Andra Världskriget nödlandade 340 flygplan av olika nationaliteter i Sverige. Av dessa var den stora merparten, eller fler än 150 stycken Amerikanska och Brittiska tunga, 4-motoriga bombplan, och av dem nödlandade ett hundratal på Bulltofta eller den närbelägna Sövde-basen, ett gräsfält vid Sövde-sjöarna, dit min far också cyklade, och där jag ännu har en del släkt.

Karta över Bulltofta från 1940

Bulltofta-fältet var till utseende och storlek mycket likt Tempelhof i Berlin, och hade anlagts som en ”Lufthamn” enligt samma principer. Enda skillnaden var att det hela kriget igenom var ett gräsfält och inte gjutet i betong, som dess tyska förebild. Bulltofta var också bas för den svenska flygflottiljen F 10 (Skånska Flygflottiljen) under hela kriget, nedlagd under Göran Persson-regeringen år 2002. Som en jämförelse kan nämnas, att det svenska flygvapnet bara hade 150 flygplan i luften när kriget bröt ut, 1939, och att F 10 – med ca 60 tjänstbara plan – genomförde mer än 28 000 starter från Bulltofta. (Mer om Flottiljen, dess personal, personligheter och verksamhet, kommer senare i denna artikelserie. Min far bevittnade alltsammans, och var vittne till en hel del)

Allt som allt omhändertogs 162 amerikanska flygplan med 1429 besättningsmän, som blev internerade i Sverige, inklusive de som flytt hit från Norge och Danmark, men som greps på svenskt territorium. Av dessa dog 60 stycken, antingen på väg hit eller efter ankomsten, och 40 stycken är fortfarande listade som MIA eller Missing in Action, eftersom deras kvarlevor ligger i Östersjön, eller lite varstans. Över 1000 av dem var till en början internerade på Bulltofta, och senare i fångläger, placerade i Gränna eller Falun-Korsnäs.

Lägger vi till flygplanen från Brittiska Samväldet, landade i och för sig bara omkring 20 plan på just Bulltofta, av 114 flygplan som nödlandade i Sverige, men britterna tog mycket fler och hårdare förluster – av 667 stycken flygare som hamnade i Sverige, dog 103 stycken, medan 114 rapporterades saknade, och har aldrig återfunnits.

Slutligen landade också ungefär 40 tyska flygplan på Bulltofta, av 156 nödlandade (eller nedskjutna) flygplan på svensk territorium, 1939-45, vilket gav minst 300 fångar, och 27 döda tyskar – huvudsakligen nedskjutna av svenskt luftvärn eller jaktflyg.  I och för sig besköts också kanske ett femtiotal allierade plan av svensk militär, men inget av dessa plan förolyckades, och beskjutningen verkar heller inte ha gett upphov till några döda. Om mina läsare inte tror mig, rekommenderar jag att ni läser flyghistorikern Bo Widfeldts utmärkta böcker, eller konsulterar sajten ”Forcedlandingcollection.se” varifrån de flesta uppgifterna till detta inlägg kommer.

Gammal Häradskarta, som visar den höglänta terrängen kring Nordanå, Sege Å och Görslövs kyrkby

 

Tyvärr har den sajten råkat i fullständig oordning, och har inte uppdaterats på länge. Bo Widfeldt, är idag 80 år och bosatt i Nässjö, och förutom den flyghistoriska föreningen på F 10:s museum, som idag finns i Barkåkra utanför Ängelholm, har han hjälp av alldeles för få intresserade. Det är delvis därför jag har börjat skriva på dessa inlägg, förutom för att hedra de som var med, vilken sida i kriget de nu än må ha tillhört – men främst amerikanerna, som min far såg anlända i stort antal.

Vissa dagar – främst under sommaren 1944 – som jag ska återkomma till – kunde mer än 600 personer nödlanda på en och samma dag, vilket fodrade att flottiljen fick ska fram 600 sängplatser, mer än 600 portioner mat, morgon, middag och kväll – och förutom det var min farfar, präst i Görslövs församling – också engagerad flera gånger, eftersom han som delvis engelsktalande – på dålig engelska – fick hålla korum och predikan för de församlade fångarna. (De hade egentligen status som Internerade, dvs gripna, men var inte POW eller krigsfångar i egentlig mening – deras förhållanden var synnerligen goda, och de behövde bara genomföra ”roll calls” eller uppställningar på morgonen klockan 0800 och kvällstid 1800, samt tillbringa nätterna på Bulltofta – i övrigt fick de komma och gå som de ville, i stort sett – men skriva under en skriftlig förbindelse om att inte rymma sin kos. Med mycket få undantag åtlyddes det också, även om minst 20 ”fångar” lär ha sovit utanför lägret, och så småningom gift sig med svenska kvinnor. varom man också kan läsa i Widfeldts böcker)

Järnvägskorsning på väg mot Görslöv och byn – som hade mycket god utsikt över Bulltofta

Min far kunde se kriget så att säga från ”första parkett” eftersom han bodde uppe i gavelrummet på andra våningen i Görslövs Prästgård. Därifrån hade han inte bara god sikt över terrängen i riktning Bulltofta, utan kunde också skymta Öresund på avstånd. Enligt honom kunde han se både Hamburg och Lübeck brinna, som röda eldsken vid horisonten. Han påstod sig också ha hört detonationen när V-2 och V-1 basen Peenemünde flög i luften, samt den berömda Shell-reiden med Mosquito-plan över Köpenhamn, dagtid inne i Malmö – en händelse som jag också skall återkomma till.  Hans storasyster, som är född 1930 och fortfarande lever – till sommaren blir hon 90 år gammal – har alltid förnekat dessa händelser, och sagt att min far måtte ljuga eller drömma. Hans tvillingbror, också död 1997 – höll däremot med honom.

På senare år har jag gång på gång sett min fars minnen bekräftats av flyghistorikerna, och kan till och med leda en del av de allra otroligaste episoderna i bevis. Han påstod till exempel att han sett inte mindre än två stycken P 51 D Mustang lågflyga över Nordanå på väg mot Lommabukten, och att ett av de planen flög så lågt, att han såg piloten vinka till honom. Som vi ska se, stämmer både datumangivelse och andra detaljer – via Widefeldt och flyghistorikerna har vi till och med serienummer på det flygplanet också… och noggranna uppgifter om de flesta besättningars öde.

Görslövs Prästgård som den såg ut 2017 – min fars fönster satt på den gavel, som skymtar till höger i bild, vänt mot Bulltofta

Att explosioner verkligen kan höras flera hundratals kilometer, trots jordytans krökning, beror på flera saker. För det första kan ljudvågor faktiskt ”studsa” emot moln, vilket även tyskarna upptäckte under andra världskriget – den sovjetiska slutoffensiven på Karelska Näset 1944 lär till exempel ha hörts mitt inne i Helsingfors, trots trafikbuller och gnisslande spårvagnar – och enligt tyska uppteckningar,  hördes bombningen av Dresden ända till Berlin och Breslau, alltså det moderna Wroclaw, mer än 200 km bort. På Cypern 1982, där jag var på semester med min far, hörde jag själv vad vi först antog vara brittiskt artilleri under skjutövningar, men vad som senare visade sig vara kristna falangister i Libanon, på väg att massakrera PLO och civila i flyktinglägren Es-Sabra och El-shatila, en händelse som är mycket väl dokumenterad. För övrigt kan jag berätta, att svenska sjukvårdare i FN-tjänst, från T4 / P2 Hässleholm – mitt gamla regemente – var först in i de lägren, och kunde rädda ett fåtal överlevande – jag träffade senare i livet en del instruktörer, som var med där.

Görslövs Prästgård, samt utsikten mot Bulltofta. Bilden tagen strax före andra världskriget. Bildkälla: RAÄ och Malmö Muséer

Sålunda är det inte alls omöjligt, att detonationsljud (dBA, inte dBC) kan höras och uppfattas på ett avstånd av 200 km eller mer över öppet hav, och det vet jag av egen erfarenhet. Därför är det nog snarare min gamla faster, som ”minns fel” som 90 åring – och hon såg i alla händelser kriget från en 9-årig till 14-årig flickas synvinkel – hon var mest intresserad av studier, killar i Malmö och andra flickor – vilket hon själv sagt och erkänt – och i alla händelser litar jag mera på min fars och farbrors minnesbilder, inte minst därför att de själva faktiskt tog sig in på Bulltofta – vilket var förbjudet – och förstås så gott som alltid cyklade dit på sina trampcyklar, så fort en nödlandning inträffat.

Bild ur Bo Widfeldts bok ”Amerikanska Nödlandare” s. 65 Bilden visar en ”Flying Fortress” B-17 G, serienr 42-107067 som deltog i ett anfall mot Arnimswalde, Tyskland och fick en motor utslagen kl 13.25 11 april 1944. Planet landade på Bulltofta 15.24 samma dag – observera den springande ”pågen” i förgrunden, som är oskarp på fotot…

 

J G Ballard – en av min fars – och mina – favoritförfattare – påstår i sin starkt självbiografiska roman ”Solens Rike” eller ”Empire of the Sun” (1984) – att han från ett japanskt fångläger utanför Shanghai, Kina – där han satt mellan 13 och 15 års ålder – kunde se ljusskenet från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki – flera hundratals kilometer bort – vilket heller inte är omöjligt. Filmatiseringen av Steven Spielberg (1987) av denna roman var för övrigt en av de sista filmer min far såg (2 dagar före hans död) och enligt honom, var den visst inte sentimental, överdriven eller ”snyftig” vilket en del kritiker anklagat den för att vara, utan mycket verklighetstrogen – den motsvarade på många punkter hans egna minnen – med den skillnaden att han förstås aldrig höll på att bli skjuten av japanska infanterister med Arisaka-gevär, utan bara vanliga svenska hemvärnsmän med ”sura gamla Mauser m/98” som han själv sa. Dessutom såg han såklart inga japanska piloter, utan bara amerikanska flygare – främst flygskyttar och buktornsmän…

Bulltofta var bevakat, och förbjudet område för civila. Att ta sig in där genom att krypa under stängslet var inte riskfritt, särskilt nattetid eller i skymningen, vilket min gamla farsa skall ha gjort ett antal gånger – en hel del grabbar från Nordanå med omnejd gjorde det titt som tätt, eller ”så ofta som svinen blinkar”. Eftersom hemvärnsmännen på långt håll inte kunde se skillnad på småpojkar och vuxna personer av mera tvivelaktigt slag ( tex tyska spioner, ”handelsmän” och kriminella) var det nog bara turen som gjorde så att ingen blev skjuten. Om några varningsskott eller verkanseld avgavs vid staketet runt Bulltofta vet jag inte, men det är inte otänkbart.

B-24 Liberator ”Lucky Lady’s Avenger” (serial no 44-40093) gick rakt över skyddsvallarna vid Bulltofta vid sin nödlandning 1944-02-21. Märkligt nog överlevde hela besättningen oskadd.

För övrigt uppstod det många hål i stängslet runt flygplatsen, till följd av olika totalhaverier och krascher. Malmö Stad och Malmö hamn bombades också vid flera tillfällen, vilket jag skall återkomma till – och tidvis fanns det en hel ”illegal industri” i området som handlade med plexiglas, ”flygstål” som man sa (ordet aluminium existerade inte på dåtida svenska) och inne på Bulltofta arbetade både svenska och amerikanska mekaniker med att svetsa ihop skadade flygplan, byta motorer eller hela vingar – och minst ett flygplan ”Salvage Sal” tillverkades av rent skrot – mest för att de tillfångatagna flygarna skulle ha något att göra – man anordnade ett lotteri om de tio platserna i detta flygplan – i hopp om att de lyckliga vinnarna bland de 600 eller mer internerna som satt på Bulltofta, kanske någon gång skulle få återvända till England. Relativt många allierade flygare utväxlades inom några veckor, i vissa fall nästan omedelbart, och skickades hem med kurirplan. Tyskarna hade inte samma tur – många av dem skulle drabbas av den sk ”Baltutlämningen” varom mera sedan. I många fall räckte däremot Sverigevistelsen ett halvår, nio månader eller längre. Det fanns också ett utväxlingssystem, tillkommet efter diplomatiska kontakter, enligt vilket man intill 1943 eller så utväxlade en tysk fånge mot en allierad, medan det under 1944-45 blev så att två eller tre flygande personal fick återvända till England, emot en tysk pilot, som alltså återbördades till hemlandet. Tyskland hade ju vid den tiden brist på både flygplan och jaktflygare.

Ett brittiskt tv-program från BBC, kallat ”Whispers in the Air” som sändes på 1990-talet, hävdade att en del amerikanska besättningar medvetet skulle ha deserterat till Sverige, för att skaffa sig en ”betald semester” på Svenska regeringens bekostnad. Som Bo Widfelt och andra flyghistoriker kunnat visa, är detta ett falskt påstående, bevisligen orsakat av tysk propaganda under kriget. Alla nödlandningar eller krascher blev noggrannt dokumenterade av Svenska Flygvapnet, och man konstaterade, att splitterskador, odugliga motorer, brist på bränsle och sårade eller döda bland besättningarna observerades i så gott som samtliga fall – men däremot fanns det en hel del tyska desertörer, särskilt mot krigsslutet.

”Flying Fortress” B17-G, serienr 97144 var en av 8 4-motoriga nödlandare på Bulltofta 21 Juni 1944 – dagen före landade eller havererade 15 stycken tunga bombare där… (om planet kanat ytterligare 4 meter, hade det åkt rakt in i en av villorna vid Lommavägen, klockan 09.27 på morgonen. Buktornsskytt T E Duggan skadades, men överlevde landningen..) Bildkälla: Forced Landing Collection

Besättningen på samma flygplan, på väg till inledande förhör

Okänd B-24 ”Liberator” på väg in för landning vid Bulltofta, över Görslövs by 1944-06-21 Bildkälla: Getty Images – bilden ger en föreställning om flyghöjd, och hur pass siktbara planen var, från övervåningarna i husen

Det kan inte hjälpas, men av alla besättningsmän gillade min far de sk ”Ball Turret Gunners” eller Buktornsskyttarna på alla tunga bombare bäst. De fanns inte bara på USA-byggda B 17 ”Flygande Fästningen” eller B 24 Liberator, men också på en hel del Brittiska typer, Lancaster, Halifax, och många fler – inte i alla versioner, visserligen, men ändå. Orsaken till detta var enkel. Buktornsskyttarna hade det skitigaste, värsta och mest dödliga jobbet ombord någonsin. Övriga i besättningen hade i alla fall en teoretisk chans att ta sig ut genom de smärre luckor som fanns, med fallskärmar påtagna, och hoppa från planet i händelse av brand eller flatspinn. Buktornsskytten, däremot – hade så gott som ingen chans alls, eftersom det trånga hydraulisk-elektriska torn han satt i, ofta gick sönder vid minsta träff i planets hydraulik eller elsystem, och i så fall måste det vevas runt med en stor handvev, och så måste mannen i buktornet hjälpas ut av sina kamrater – ifall dessa var ”snälla” nog att stanna kvar ombord i ett brinnande eller skadat plan, utan en tanke på sin egen säkerhet..

Bild från amerikanska Life – av bilden framgår, att det även under lugna förhållanden var svårt att ta sig in och ut ur ett buktorn…

Det beräknas att 40 000 allierade flygplan förstördes under bomboffensiven emot Tyskland, 1943 – 45. Av dessa var 22 000 från Royal Airforce, resten amerikanska. Tyskarna förlorade 57 405 flygplan, ett okänt antal flygande personal och över en halv miljon civila dödsoffer.  Av de 210 000 amerikanska flygare som flög över Europa, dog över 26 000, vilket innebär en förlustsiffra på 12 %. För de civilister och därmed likställda som läser detta inlägg, kan jag berätta att man ifråga om markförband räknar med, att om en enhet (oavsett storlek) ta mer än 10 % förluster i form av dödsfall, eller mer än 30 % skadade, så räknas enheten som utslagen, och inte längre fungerande, av skäl som torde vara uppenbara, inte minst gruppdynamiskt eller ledarskapsmässigt. 12 % i rena förluster, är därmed fasaväckande högt – och merparten av de som dog, var förstås kulspruteskyttar på flygplan. Bara 3 ”ball turret gunners” tilldelades Congressional Medal of Honor, vilket bevisar att de hade ett otacksamt jobb.

 

sprängskiss av  ett ”Sperry Ball Turret” på B-17 eller B-24

Buktornen tillverkades av the Sperry Rand corporation (som efter kriget gjorde Rank Xerox kopieringsapparater) och lämnade lite utrymme åt skytten, som fick huka bakom sina ammunitionskassetter och 2 stycken .50 cal eller 12,5 mm kulsprutor. De var dessutom dragiga och kalla, och även med elektriskt uppvärmda flygoveraller och syrgasmask – syrgasen kunde ta slut efter 8 timmars flygtid, och 12 timmar i ett plan var inte ovanligt – var buktornsskyttens allmänna tillvaro som man förstår obekväm. Oftast klev han inte i sitt torn förrän efter passage av Nordsjön eller Engelska Kanalen, och ifall han blev sårad eller dödad, fick han oftast lämnas kvar inuti buktornet, till dess att flygningen var slut. Enda sättet att få ut honom, var att fylla på vatten från flygplatsbrandkårens brandslangar, så att liket flöt upp – vilket återspeglas i Randall Jarrels vackra dikt..

 

Om planet buklandade, eller landningsstället gick sönder, dödades naturligtvis buktornsskytten först av alla – ifall han hade otur nog att sitta kvar på sin post. Många gjorde det i alla fall frivilligt, och en del buktornsskyttar släpade sina .50 cal kulsprutor i asfalten vid nödlandning, bara för att få stopp på planen så mycket fortare – ett slags ”drivankare” det slog gnistor om – min far sade sig ha observerat det här beteendet flera gånger – och bevisligen fanns det ett plan, B17-G ”Glory Girl”, nödlandat på Rinkaby 1944-03-06, som utfört denna manöver. Tricket kan ha använts av fler besättningar, men det fungerade som vi sett ovan inte alltid.

Tilläggas bör, att 1944-1945 hade tyskarna redan tagit fram jetplan, som Me 262 och raketplan, likt Me 163 ”Meteor” som drevs på lika delar ”T-doja” eller T-sprit samt Vätersuperoxid – alltså hårblekning för blondiner (mer om detta kommer ). Kulspruteskyttar på bombplan var redan något föråldrat, och en hel yrkeskår höll redan på att gå i graven, när luftkriget i Europa började – och detta gjorde inte precis buktornsskyttarnas jobb lättare…

Förutom det hade Luftwafffe ett specialvapen – ”Schräge Musik” – så kallat efter den amerikanska Benny Goodman-jazz och Schlagermusik, som USAF i retsamt syfte spelade på tyskarnas radiokanaler, bara för att störa kommunikationen mellan tyska flygplan. Det bestod av flera uppåtriktade kulsprutor, eller en 5 cm automatkanon, eller raketer, som utlöstes av en elektrisk fotocell, så fort ett tyskt jaktplan passerade under en allierad bombare.  Oavsett hur snabb, uppmärksam eller alert buktornsskytten var, så hade han ingen eller liten chans emot detta vapen – antingen blev han själv träffad, buktornet bortsprängt, eller så exploderade bomblasten inuti flygplanet, naturligtvis med totalhaveri som ögonblickligt resultat. Det har beräknats, att Luftwaffe under natt-anfall utan allierad eskortjakt (P 51 D och P-47 ”Thunderbolts” var var vansinnigt effektiva !) kunde skjuta ned en bombare per minut, första gångerna ”schräge musik” användes.

Utsikt från ett buktorn

Kort sagt – att vara ”Tail Gunner” eller ”Ball Turret Gunner” i ett allierat bombplan, 1943 – 1945, räknades av många som ett rent självmordsuppdrag – och de som utförde sysslan, var för det mesta kortväxta unga män på 18-19 år – föga mer än skolpojkar de också – de flesta av dem hade aldrig besökt Europa eller befunnit sig utanför USA respektive Storbritannien, eller Kanada. Ifall de alls hade någon glädje av sin tjänst, var de för att de också – i likhet med min far – hade ”första parkett”-plats över kriget – genom sina fönster kunde de ju se de förstörda tyska städerna, Frankrikes vingårdar, Danmarks böljande sädesfält, ryska T-32:or över Polens slätter och mycket annat – en hel del bombplan flög också ”shuttle services” till Poltava i Ukraina, och tillbaka igen – och 10-20 uppdrag, för en och samma flygare, var inte ovanligt.

Inte konstigt då att min far ansåg, att just Buktornsskyttarna måste vara av hårdare virke och modigare män än många andra, och det besannades också en dag , 6 Mars 1944 närmare bestämt – när två bombare nödlandade på Bulltofta, tillika ett på Rinkaby och ett vid Mästermyr på Gotland. De var för övrigt inte alls det första allierade bombplan som hamnade på svensk mark eller i Skåne under kriget – detta hände redan 27 september 1940, när en brittisk Hampden kraschade utanför Helsingborg.

6 Mars 1944 startade sammanlagt 700 ”Flying Fortress” och ”Liberator” mot Berlin, eller mål i dess utkant, som Potsdam, Templin och Berlin-Tegel. 672 av dem kom fram till målområdet, nära ”The Big one” som Berlin kallades – ca 28 plan sköts ned på vägen dit, eller fick vända pga tekniska fel. 69 plan utöver det sköts ned över målet, eller på väg tillbaka – allt som allt förlorade man med andra ord 97 plan – eller ca 14 % av hela styrkan.

Den första nödlandaren på Bulltofta den dagen var – enligt flyghistorikerna antingen ”Barrick’s Bag” eller ”Snort Stuff” (planet visas i bild här ovan) – som träffades i båda motorerna på ena vingen av tyskt jaktflyg – osäkert dock vad för slags plan. Detta hände 25 minuter före inflygning på Berlin. Flygplanet besköts av svenskt luftvärn vid Trelleborg, kl 1450 samma dag, efter att ha flugit in över Ystad. 1500 genomförde piloten, 1 Lt Barrick – som normalt flög ett annat plan med hans namn – därav förvirringen bland flyghistorikerna – en perfekt landning. Säkerhetsofficeren vid Bulltofta, Ian Iacobi (som för övrigt var veteran från Finska Vinterkriget, där han flugit Fiat CR 42 och Gloster Gladiator emot Ryssarna) såg att den amerikanska besättningen självmant klev ur planet, alla oskadda, radade upp sig, ställde sig i ”giv akt!” och gjorde honnör – samt en fullt reglementsenlig ”avlämning” av sig själva och sitt flygplan till svensk militär.

En helt annan B-17 besättning i England – men en tidstypisk och representativ bild – märk ”tärningsmotivet” på flygplansnosen

Översten och chefen för F 10, den legendariske Knut Zachrisson (varom mera sedan – min farfar träffade honom några gånger) lär ha skrivit i sin dagbok, att han var imponerad av besättningens disciplin. De hade hela, rena och snygga uniformer, deras flygplan var rent och snyggt invändigt, och all utrustning – förutom den sönderskjutna vingen och de två utbrända motorerna – var i bästa skick… Det gällde emellertid inte det flygplan som landade bara två minuter senare, 15.02.

Många flygplan hade i och för sig tärningar – för ”crap games” och annat målade på flygkroppen, men av min far fick jag 1996 fem stycken tärningar – två är ännu kvar, men resten stals vid ett inbrott i Aspudden 2003 – som skulle getts som gåva till honom från en amerikansk flygskytt, antingen en ”Ball Turret Gunner” eller en akterskytt, i Juni månad 1944. Flygskytten skulle då ha varit internerad på Bulltofta i över tre månader, och planet skulle ha haft ”Lucky Dice” som ”Nose art”. Det finns bara ett enda flygplan av alla nödlandare på Bulltofta som stämmer in på den beskrivningen (och ja – jag har undersökt allihop, tack vare ”Forced Landing Collection” vars icke-fungerande sajt jag ändå rekommenderar).

Den enda tänkbara kandidaten förutom det, är ”Paira-dice kids”, en Flygande Fästning som landade på Bulltofta 14 Januari 1945, med en motor utslagen och många splitterskador från luftvärn, men månadsangivelsen stämmer i så fall inte. Ett annat plan, som havererade på Halmstad flygplats, skall också ha haft ”Lucky Dice” som ”Nose art” motiv. Både Brittiska och Amerikanska flygplan hade ganska vitsiga namn, tillkomna på eget initiativ av besättningarna – stundom också grovt pornografiska motiv – en del skulle varit censurerade eller otänkbara i dagens klimat av ”politisk korrekthet” men under andra världskriget sket alla inblandade fullkomligt i den saken. Mera intellektuell var i så fall besättningen på en Liberator, som totalförstördes av brand i Trollhättan i December 1943, och som hette ”Helena Hywater” – en vits på begreppet ”Come Hell or High Water”

Foto: Forced Landing Collection

Den Liberator-besättning som Ian Iacobi mötte 15.02 eller några minuter senare, var i ett helt annat skick, liksom deras flygplan. Besättningen vägrade till en början att lämna planet, och svensk personal fick skrika åt dem att öppna luckorna, varefter de kom ramlande ut, eller föll ned på gräsfältet ”som potatis-säckar” enligt Iacobis beskrivning. Planet ”Hello Natural” hade startat kring 0700 från Sething i Norfolk, samma morgon, och 13.47 nått fram till Berlin efter närmare 7 timmars händelselös flygning. Planet flög då i position 3, vänster box i första anfallssektionen – en ganska säker position – men ganska snart träffades det av luftvärn, och förlorade en motor, samt mycket bränsle.

Att flyga främst i en ”tusenplansraid” innebar en viss ära…

Andra flygplan i samma formation såg ”Hello Natural” fälla sina bomber på måfå, och förlora i höjd, samtidigt som bränsle fortsatte läcka ut, men planet girade norrut, utan att bränslet antänts. (US document MACR 3548).  Samma dag lär över 1000 tyska civila ha dödats i Berlin, men mellan 14.28 till 14.58 iakttogs ”Hello Natural” av svensk luftbevakning vid Kåseberga. En rote Svenska J 20 (Reggiane Re 2000 Falco – ett italienskbyggt jaktplan) fick kontakt med Liberator-planet strax efteråt, och då hade dess flygning varat oavbrutet i 12 timmar.

 

Andra flygplan, som blev eskorterade av ”Falcos” från F 10 vid samma tid, exempelvis en B24 D som landade på Bulltofta 9 april samma år berättade att de sett kulsprute-eld från svenska jaktyplan i ”afrika” camouflage, samtidigt som tysk jakt i form av Bf 109 svärmade omkring dem. Från svensk sida har detta aldrig erkänts, men en viss färdmekaniker PJ Kruse, som berättat detta för Bo Widfält, vidhöll intill döden sin berättelse om att svenskt jaktflyg räddat honom och hans kamrater via en regelrätt luftstrid med tyskar, oavsett om de nu sköt ned någon tysk eller ej. 

Enligt Överste Zachrissons bevarade krigsdagböcker, som han skrev i egenskap av Flottiljchef, var ”Hello Naturals” besättning klädd i nedoljade, fläckiga och trasiga uniformer, och de stank av flygbränsle och diesel. De bar sina mössor bakfram,  såg ovårdade och skäggiga ut, samt uppvisade alla tecken på stridsutmattning. Zachrisson antecknade dem, delvis under påverkan från Iacobi, som förhörde dem, som ”i stort behov av ett varmt mål mat, för att inte tala om ett varmt bad”. Besättningen var dessutom högljudd, använde grovt språk och skämtade och stojade, i alla fall sedan den gjorts införstådd med att den var i Sverige, och att kriget för dess del var över – i alla fall för ett bra tag.

Delar av en typisk Liberator-besättning från tiden det begav sig – dessa är dock inte från ”Hello Natural” (besättningen var oftast 10 man)

En annan besättning av samma sort skulle – enligt obekräftade rykten från min farsa – långt senare ha påträffats rökande och sittande i gräset framför ett av Bulltoftas bränsleupplag, varvid följande dialog utspelade sig – Överste Zachrisson var smålänning, storväxt (1,95 m!) och knappt Engelsktalande…

Översten: ”Why don’t you Americans go straight to hell !”

Buktornsskytten: ”Oh yeah Colonel, would you mind showing us the way ?”

Av outgrundliga skäl, som ingen numera minns, fick resten av besättningen interneras i Korsnäs utanför Fauln, varifrån den flög hem till England 24 Juli 1944, Buktornsskytten, JA Riggsby, hade liksom alla ksp-skyttar befattningen ”staff sgt” även om de var flygande personal. Han återvände hem direkt från Bulltofta i September samma år, och gav alltså min far tärningar utsågade i ”flygstål” efter storanfallet i Juli – mera om det i del 3 av denna artikelserie..

Här vilar nu de allra sista resterna av ”Hello Natural” och dess besättning i min hand. Flygplanet är längesen skrotat – det skedde nog på Bulltofta skrotgård, redan 1946 – och ingen minns väl fortfarande PJ Riggsby, för den händelse att han fortfarande är med oss – för antagligen är han nu en gammal man kring 95 år, med tanke på att han var 18 eller 19 år gammal anno 1944.

Men jag minns honom, och min far mindes honom också, i alla fall före 1997, då han som sagt själv avled.  PJ Riggsby och hans insats är fortfarande inte bortglömd, för även om jag aldrig mött honom personligen, skall hans minne få leva i alla fall – om inte annat via just denna berättelse. Han var en av dem, som befriade Europa från nazismen, och oavsett vad han nu såg, upplevde eller vad slags man han än må ha varit, under sin tid i Midgårds dalar, så kommer hans namn att leva vidare, tack vare mina ord – och vad som berättats av många flyghistoriker.

Ett gammalt ordspråk säger, att ett krig aldrig är slut, förrän den siste soldaten kommer hem. PJ Riggsby må ha återvänt till sitt USA, och vad min far nu angår, så var han småningom grundligt besviken på just det landet, på sin ålderdom. Ett par krig i Vietnam, Irak och annorstädes och vad som då utspelades knäckte hans tro på ett gott Amerika helt och hållet, och vad han skulle ha sagt om USA av idag – under Donald Trumps tidsålder och med tanke på vad som hänt i Washington DC i början av detta år – det går nog inte att upprepa – men jag förmodar att det skulle ha liknat Knut Zachrissons allra grövsta svordomar.

Det USA som PJ Riggsby och hans kamrater en gång stred för, finns inte mer. Vi i Europa och resten av Världen vet det, och vi har sett det bevisas om och om och om igen.

Men minnena lever vidare, och vi kan ändå tacka de döda för deras insats. Havámál lär oss, att minnet av ett liv som levats väl, aldrig skall dö – och vi förblir hedningar.