Sedan vi nu alla firat minnet av Ball Turret Gunner JA Riggsby, en man som nog inte finns med oss längre (se del 1 i denna artikelserie) – lika lite som de hundratusentals av hans generationskamrater, som drog ett mycket tungt lass genom livet – och som vi sena tiders barn har all anledning att känna en smula tacksamhet inför – övergår jag till fler av min gamla farsas överförda minnen, som nu lever vidare genom min försorg.

Jag har nämnt att Nordanå var en byhåla, en byhåla som inte längre finns, ett namn som blivit utplånat ifrån de flesta kartor, i en trakt som för länge sedan förvandlats till oigenkännlighet, och som aldrig mer kommer att bli vad den en gång var. Min far lämnade den ganska tidigt, och återvände aldrig, lika lite som jag återvänt till den förort där jag själv växte upp – mellan 3 och 16 års ålder. Han hade å andra sidan med sig en förtjusning i högt placerade gavelfönster – jag nämnde ju att prästgården i Görslöv hade ett sådant – och på 1970-talet ordnade han ett rum på en inredd vind; ett kombinerat kontor och bibliotek, mycket likt det jag själv sitter i just nu.

På sitt skrivbord hade han alltid ett inramat foto av Salvador Dalis brinnande giraff – även om han annars inte var särskilt svag för konst, eller för den delen surrealister. Dali målade sin första brinnande giraff 1930, långt innan Guernica, långt innan något spanskt inbördeskrig ens var påtänkt, och nio år innan andra Världskriget, som förmodligen inte blir det sista världskrig mänskligheten kommer utkämpa. Frontlinjerna har redan dragits upp emellan västvärlden och islam, och kanske kommer vi alla få uppleva en helt annan utveckling än vi annars tänkt oss, också i vårt eget land, innan detta årtionde är slut.

Farsan såg förstås inga brinnande giraffer i verkligheten, inte ens i Hagenbecks djurpark i Hamburg, för under ”Operation Gomorrah” 1943 skulle nog även girafferna ha brunnit upp, för att inte tala om parkens andra djur. Jag nämnde i förra avsnittet att han kunde se Hamburg och Lübeck brinna, och ana dem som ljusfläckar borta vid horisonten, ensam i sitt Skånska landsbygdsmörker – men de där ljusfläckarna var förstås alldeles för små och avlägsna för att han med egna ögon skulle kunna ha sett vad som pågick i detalj, eller några faktiska giraffer, allt sådant fick han läsa tidningar och höra på radio – dåtidens enda etermedium – för att ens kunna uppfatta.

Men – han såg andra saker med egna ögon. Strax nära Nordanå och Bulltofta, fanns det enligt honom en hel bondgård som träffades av amerikanska napalm-bomber, och den som en gång sett ett anfall med napalm på nära håll, glömmer det förmodligen aldrig.

Han beskrev det hela lite som ett skånskt Guernica i miniatyr – brinnande hästar och skrämda grisar hade rusat runt på gårdsplanen, dit han kom cyklande – ortens brandkår, en förtvivlad gårdsägare i silhuett emot lågorna och röken, total förödelse, förvirring, skrik och panik. Ingen människa blev innebränd, efter hans minnesbild, men en hel kreatursbesättning på tio-tolv kor eller mer gick upp i rök, och man kunde hela tiden höra de instängda djurens vrålanden och bölande. Branden inträffade sent i November, men han kunde inte komma ihåg vilket år den utspelades, det var antingen när han var 8 år gammal, eller kanske 11.

Det har förstås brunnit i Nordanå senare också – och en brand i Nordanå är – tja – som en brand i Nordanå… (bild från ”Sydsvenskan” 2016)

Långt senare, på 1970-talet, 1972 närmare bestämt, när President Nixon auktoriserade Julbombningarna över Hanoi – det som officiellt hette ”Operation Linebacker II”  och som fick Olof Palme av alla människor att mynta det sällsynt välfunna uttrycket ”Dessa Satans Mördare !” om vad som hänt, blev han så förbannad, att han fick gå in i ett annat rum, när TV:s nyhetsutsändningar punktligt skedde, 19.30 om vardagskvällen, då som nu. Kanhända var det där någonstans hans tro på USA som företrädare för det goda i Världen slutligt urholkades och föll samman, även om han annars inte var en man, fylld av stora åthävor eller ord. Hur han lyckats behålla sina politiska illusioner om Världens allmänna tillstånd såpass länge, under de 28 åren emellan 1945 och 1972, är mig annars en fullständig gåta.

Jag har letat och forskat länge efter den gård eller gårdssamling, som alltså skulle ha blivit träffad av amerikanska flygbomber, någon gång 1940 – 1943.

Ifall detta nu skedde, kan det ju vara intressant att skildra de faktiska sakomständigheterna så noga som möjligt, samt att utreda VARFÖR det alls hände. Sverige var ju som alla vet neutralt, och deltog inte i kriget.

Kanhända låg den nedbrunna gården i trakten av Görslövs mölla, kanske inte. I alla händelser skall Napalm som brandstridsmedel betraktat ha blivit uppfunnet av amerikanarna först 1942, enligt vad Wikipedia påstår – men nej – i de synnerligen välinformerade Flyghistoriska sajter jag konsulterat, står ingenting om att ett amerikanskt bombplan skulle ha lämpat ut några bomber före en nödlandning på Bulltofta-fältet just det året – däremot skedde det vid andra tidpunkter. Tänkbart är ju, att en eller annan av mina läsare hjälper mig att lösa det här mysteriet – men jag förmodar, att en såpass lätt identifierbar händelse inte gått flyghistorikerna förbi – där måste finnas tidningsurklipp, press-notiser, sådana saker..

Men – säger kanske någon av mina läsare – Sverige bombades väl inte under Andra Världskriget ?

Vi var ju neutrala, allt var ju så bra, så bra. Vår beredskap var god enligt Per-Albin Hansson, och vi levde väl redan då i ”Landet Löfvén” eller något annat litet ”La-La-Land” av Kindergarten- och Kinderegg modell ?

Fel. Fel i sak, och det är rysligt lätt att motbevisa.

Skiss från ”Sydsvenskan” 3 Oktober 1940. Tre bomber briserade i slottsparken, och flera personer skadades av splitter

Man har också felaktigt påstått, och spritt ut ”grodan” att inga personer skulle ha skadats vid de bombningar, som främmande makt utförde över Sverige. Det är också FEL I SAK, och det känner historikerna mycket väl till. Både Stockholm, Nacka och regementet i Strängnäs bombades av Sovjetiskt bombflyg – en händelse som är betydligt mera känd, och på alla tre platserna skadades människor av splitter, och på andra sätt. Sovjetunionen publicerade redan då lögnen om att flygplan om skulle till Åbo – mer än 250 km bort – skulle ha ”navigerat fel” men Lillefar Josef ”Uncle Joe” Stalin och hans regering betalade – fryntliga och generöst stämda av Vodka, får vi förmoda -gladeligen ut de 6 miljoner kronor, som vår Regering önskade i skadestånd, och det motsvarar sådär 132 miljoner i dagens penningvärde, vilket inte är småpotatis..

Dessutom har vi den sk ”Lufttorpeden från Bäckebo” eller en Tysk V-2 raket, som oförhappandes damp ned och exploderade nära Nybro, den 13 juni 1944 klockan 15:15. Den skadade ingen, men gav massor av information om hur världens första interkontinentala missil var konstruerad, i alla fall om vi räknar en tänkbar räckvidd på 320 km som ”interkontinental”. Vrakdelarna gavs till de allierade, tillsammans med ritningar och skisser, samt byttes emot modern radarutrustning, vilket dåtidens Sverige mycket väl behövde, men det är saker man talar ovanligt tyst om, än idag…

Detta, slutligen, är en bild från bangårdsområdet i Lund med omnejd, där mer än 30 brittiska bomber föll den 18 November 1943. Tusentals glasrutor över hela staden krossades, flera bränder bröt ut till följd av 15 kg’s stavbrandbomber, och en minbomb på 200 kg sprängde sönder en hel handelsträdgård (se bild ovan) samt en smedja och några andra hus. De flesta bomberna föll över bangården, men en brandbomb hittades odetonerad strax söder stadsparken på en sidogata, och landade bara 100 meter eller så från Kulturhistoriska Muséet, där ca 60 personer som bäst hade samlats för att höra på ett föredrag – klockan var ungefär 21.15 när bomberna började falla, och även om en hel del deltagare lär ha farit i golvet, och damp ned från sina stolar hade de ändå tur – hade bomberna kommit sådär en kvart senare, hade det legat dödsoffer på gatorna lite här och där i den gamla studentstaden. Minst 40 personer skadades också av bombsplitter, eller splitter från fönsterglas som gav dem skärsår i ansikte och på armar och händer – dumt nog ställde sig många naiva Lundabor vid sina fönster och tittade ut, när anfallet började.

Foto ur Kulturhistoriska Muséets Årsbok, 1990 – en odetonerad fosfor-bomb på 15 kg, som finns bevarad på muséet

Allt detta är FAKTA och fakta är svåra att förneka, även för dagens Regering. Samtidigt får man förstås inte glömma, att det här bara var som en mild liten västanfläkt, jämfört med vad de flesta Europeiska länder och deras befolkningar fick uppleva under samma tid. Min gamla mor, som ännu lever, bodde själv i centrala Lund, och upplevde bombnatten ur en liten 10-årig flickas perspektiv. Hon var naturligtvis rädd i flera månader efteråt, och försummade aldrig att ta skydd, så snart hon hörde flygplansbuller. Min far – en 11 åring på landsbygden, brydde sig knappast märkbart om någon fara för egen del, men var som sagt mycket medveten om luftkrigets blodiga konsekvenser.

Man har påstått alla möjliga orimligheter om anfallen emot Lund och Malmö., främst på Wikipedia. Men min far mindes fel, på en väsentlig punkt.

Det var faktiskt it inte USAF eller Amerikanerna som utförde de värsta anfallen på svenskt territorium, utan Brittiska RAF – Royal Air Force. Bomberna var dels vanliga sprängbomber eller Fosfor-bomber, och alltså i-n-t-e fyllda med napalm.  Fosfor eller ”WP” – ”White Phosphorus” dödar också genom rök – därför anväde man dem främst emot städer och bebyggda områden. För övrigt dök ännu större och grövre bomber upp på svenskt territorium, strax före krigsslutet.

(foto från s156 i boken ISBN 91-975467-5-5 ”Brittiska Nödlandare 1940-45” av Rolph Wegmann)

Det ni ser ovan är en bild ”från tiden” eller efter den 8 Februari 1945, då en 2 tons ”Cookie” bomb (den största typen av minbomb RAF alls hade – den kallades så pga sin likhet med en rulle digestive-kex ) och två stycken 250 kg’s sprängbomber som spreds ut i terrängen runt Filborna utanför Helsingborg.

Lancaster-bombaren PB 382 exploderade i luften, när sex 250 kg’s bomber inuti planet träffades av luftvärn – om det var svenskt eller tyskt luftvärn har aldrig klarlagts, men det tyska luftvärnet vid Helsingör kunde skjuta in på svenskt luftrum utan svårigheter – och alla ombordvarande, utom pilot och Flight Officer BA Clifton, som mirakulöst nog kastades ut ur planet och överlevde. Han landade med fallskärm vid Hjortshög, och greps klockan 20.45 på kvällen av svensk polis, som dåförtiden var mycket effektivare på att ta fast allehanda ”bombmän” i Helsingborgsområdet. Som bekant, har vi ganska gott om dem nuförtiden, men Clifton, som hade flugit 30 stridsuppdrag och väntade sig utföra maximalt 36 stycken (eftersom RAF-piloter kunde ansöka om förflyttning till ett ”skrivbordsarbete” efter så många uppdrag – om de alls hade turen att överleva – det var ungefär 7-8% chans att stryka med, för varje gång) kunde i alla fall återvända hem till England från en tids internering i Falun, 9 Mars 1945. Resten av hans besättning eller diverse kroppsdelar från de flesta av dem vilar ännu på Pålsjö Kyrkogård, där en del av kyrkogården underhålls av ”The Britsh Wargraves Commission”

Bild från de Brittiska och Kanadensiska Flygarnas gravar vid Pålsjö, Helsingborg. I minneslunden på samma kyrkogård är min farmors aska utspridd…

Bland vrakdelarna hittade man också en mycket intressant karta, som klart och tydligt visade att RAF hade för avsikt att kränka svenskt luftrum, både vid anflygningen emot Tyskland och på hemvägen. Detta kände förmodligen också den Svenska Regeringen till, även om man än idag inte har vågat erkänna den saken. Man vet emellertid – från flyghistorikernas arbete och Bo Widfeldt, som avslöjat saken i en annan bok än den ovan nämnda, att den svenske Flygvapenchefen Bengt Nordensköld träffade flera ”underhandsöverenskommelser”  med de allierade, alltså både USAF och RAF. Bland annat skulle man ”se genom fingrarna” med vissa överflygningar, gentemot att man fick tillgång till nyare flygplansmateriel och ny radarteknik, och 500 amerikanska flygare, internerade på svenskt territorium (de var inte ”krigsfångar” eller verkliga POW i ordets egentliga mening, som jag redan påpekat i avsnitt ett) kunde bytas mot ett antal B-17 Flying Fortress, som landat här och så småningom skulle byggas om till civilt ”kurirflyg” samt sju stycken fabriksnya med nödlandade P51 ”Mustanger” som Svenska Flygvapnet också fick behålla, plus optioner på att köpa ännu fler P51-D – så snart de kunde tillföras, beroende på de besvärliga förhållandena ute i Världen. Nordensköld skulle också ha sett till att allierade flygare fick kartor och uppgifter om svenska flygfält, däribland Bulltofta, Rinkaby, Kalmar, Örebro, Barkarby utanför Stockholm och flera fält, där de kunde nödlanda.

Men att rakt fram släppa bomber på svenskt territorium, över städer, byar och gårdar ingick givetvis inte i någon överenskommelse.

 

”Intressant” liten karta, publicerad på s 157 i Wegmanns bok…

Så varför gjorde då de allierade detta. Skedde det verkligen bara av ”misstag” ??

Att den Whitley-bombare som attackerade Malmö verkligen har existerat, kan man inte ifrågasätta. Lika lite kan man ifrågasätta att bomberna över Lund, och Nordanå med omnejd verkligen kom från ett eller flera brittiska Lancaster-bombplan. Allt detta har bevisats av historiker, men tyvärr florerar och florerade redan 1943 åtskilliga myter, rykten, lögnhistorier och påståenden om bombningen av växthusen utanför Lund, till exempel. Rykten kan förstås alltid spridas i krigstid, det är långtifrån ovanligt, och behöver inte alltid ske genom främmande makt, propaganda eller ens med avsikt, utan bara beroende på okunniga och oinsatta personer i folkdjupet, som också råkat illa ut, och som inte kan undgå att spekulera. Lägg därtill tidsavståndet, och senare generationer, som är ännu mindre informerade om vad som faktiskt hände – och fortfarande kan hända ! Det är långtifrån säkert, att någon svensk ”neutralitet” alls kommer respekteras, nästa gång det blir krig – och det kommer med all säkerhet att ske, förr eller senare..

 

Typiska foton från ”Tiden” av en Lancaster med full bomblast. Bilden till vänster visar en ”Cookie” och vanliga sprängbomber under fällning, bilden till höger visar ”cluster-bombning” med 15 kg brandbomber, ”WP” eller vit fosfor..

En ”teori” som är vida spridd, är att de brittiska flygarna inte skulle vara kapabla att navigera rätt, inte visste att de befann sig över Sverige och att de skulle ha feltolkat eventuellt återsken från växthusens rutor som reflexer i en vattenyta, och därför ha trott att de befann sig över Öresund, men det förklarar inte alls varför det också fälldes bomber över Lund, samt bangårdsområdet i den staden. I själva verket fanns ju både särskilt utbildade navigatörer med kartor ombord, och dessutom fanns radiobaserade navigationssystem som det brittisk-utvecklade GEE redan, och det hade en precision på minst 6 km vad Sverige angår, och avsevärt bättre vad gäller målområdena i Tyskland. Visserligen är det sant att tyskarna kunde störa ut GEE systemet, men störsändning kräver alltid mycket energi, oavsett vilket våglängdsområde vi talar om, och är inte alls effektivt på stora avstånd.

Allt pekar på att de brittiska besättningarna verkligen visste var de befann sig i luftrummet, och att de var väl medvetna om att de flög över just Sverige. Deras kartor visade ju detta med all önskvärd tydlighet. Flyghistorikern Rolph Wegmann tar på flera ställen upp det faktum att varesig handelsträdgården utanför Lund, eller städer som Lund och Malmö var fullständigt mörklagda. Vad besättningarna såg, var stora och tydligt upplysta mål, som talade om för dem att de flög över neutralt område, samt svenskt luftrum. På Wikipedia kan man nuförtiden läsa rena felaktigheter och orimliga påståenden, som att besättningarna först skulle ha flugit hela vägen till Tyskland utan att kunna fälla sina bomber, och sedan bombat svenska mål först på hemvägen. Det är också gravt osannolikt, av flera skäl. För det första kunde alltid lasten fällas ”för hand” eller till och med direkt från bombrummet, om det alls skulle vara nödvändigt, och normala system fått felfunktion. Dåtidens flygplan innehöll ingen ”fly by wire” och bara ett minimum av elektronik, de enda ”vajrar” som fanns var helt mekaniska, eller den stålwire, som faktiskt utgjorde roderlinor.

För det andra skulle ingen besättning vilja flyga någon längre tid med full last av explosiva ämnen ombord – även risken att träffas av svenskt luftvärn ”av misstag” var något att ta hänsyn till, liksom risken att upptäckas av tysk nattjakt, som de facto också opererade över Sverige. (Se vidare nedan) Självklart gjorde man sig av med sin bomblast så fort man kunde. Min egen ”teori” – helt obevisad – är att de flygplan ur RAF som utförde bombningarna 1940 och 1943 sannolikt var ”pathfinders” ur särskilda ”Pathfinder Squadrons” som flög först i varje formation.

Deras teknik var nästan alltid densamma, oavsett om man flög i mörker (vilket britterna oftast gjorde) eller i dagsljus (vilket vanligen var förbehållet USAF). Först fällde man ”flares” eller lysbomber mot målet, eventuellt långsamt fallande med fallskärm – ifall målet var täckt av rök eller moln – och sedan färgade rökmarkörer. Om tyskarna också gjorde detta – det förekom att de försökte lägga artificiell rök eller markörer på något annat ställe, fick pathfinders byta till en andra, i förväg överenskommen färgkod på rökbomberna, och så stanna kvar i målområdet.

 

Lancaster med ”Tallboy” eller ”Grand Slam” bomb på 5 – 10 ton. Den var så stor, att inga amerikanska flygplan kunde bära den, och den fick flygas fram utanför bombrummet, säkrad med en speciell kedja..

”Pathfinders” kom till målet först av alla, och fick också stanna kvar längst. De var mer utsatta för fientlig jakt eller luftvärn än andra flygare, så vad skulle de göra ? Ifall de ville överleva, så hade de all anledning att undvika alltför mycket bomblast, och inrikta sig på lys- och rökfacklor – men de bestämde såklart inte vad de skulle fälla eller ha med sig, utan det gjorde deras respektive divisionschefer. Denna teori – fortfarande obevisad – skulle faktiskt kunna förklara, varför bombningarna av Sverige 1940 och 1943 alls ägde rum. Enstaka besättningar kan av okänd anledning ha valt att fälla sina bomber på en tydligt markerad plats, och den fick för deras del precis lika gärna ligga i Sverige som någon annanstans – Britterna hade redan lidit tillräckligt, så varför skulle svenskarna inte få göra det också ? (Så kan de mycket väl ha resonerat – cynismen var stor)

 

Brittiska historikers dokumentation över räderna mot Stettin och Königsberg 1944 visar, att man med full avsikt och berått mod flög över Sverige, både på ditvägen och hemvägen, utan minsta avseende på kränkningar av svenskt luftrum. De små kryssen på kartan anger ställen i Sverige, där man skall ha angripits av tysk jaktflyg. Både Ju88 (4-motoriga!) Me 109, Me 410 och Me 110 skall ha varit inblandade i regelrätta luftstrider över Sverige enligt britterna, och svenskt jaktförsvar gick aldrig upp och gjorde inga försök att avbryta striderna, utan förhöll sig helt passivt. (förstora kartan genom att klicka på den vid behov)

 

Liten youtube-film på hur Polackerna ”desarmerade” en 5 tons ”Tallboy” bomb utanför nutida Szczecin år 2020. Självklart genomförde man en kontrollerad sprängning, vilket alltid är enklast, och visst ingen ”desarmering” överhuvudtaget… (CNN:s rapportering om förloppet var inte saklig…)

Enligt flyghistorikern Wegmann, vars bok jag nämnt, förekom en livlig skriftväxling mellan svenska och brittiska myndigheter först efter incidenten 1943. Air Marshal ”Bomber” Harris, kanske den mest kontroversielle befälhavare RAF någonsin haft, vägrade att erkänna de svenska skadeståndskraven med mer än hälften av den begärda summan, och satte ned dem till 250 000 dåtida svenska kronor, vilket motsvarar 5,525 miljoner SEK idag. Det är sannerligen inte mycket för en förstörd bangård, minst 6 totalförstörda byggnader och ett fyrtiotal sårade. Till och med ”Lillefar” Stalin var mer generös än så, när han helt och hållet accepterade de svenska skadeståndskraven för bombningen av Strängnäs och Stockholm…

”Bomber” Harris skall också ha skrivit ett brev, daterat 23 Oktober 1943 där han å vägnar av Brittiska Air Minstry meddelade, att han själv förbehöll sig rätten att välja, ifall svenskt territorium skulle kränkas, ”ifall det krävs av operativa eller strategiska – eller andra angelägna skäl”.  (allt detta anges på s.76 i Wegmanns bok) Vad som i så fall var ”andra angelägna skäl” redovisade han aldrig, men på sätt och vis har Sir Arthur Harris ändå fått sitt symboliska straff av makterna..

Arthur ”Bomber” Harris staty i centrala London, sådan den såg ut efter att sk ”BLM-aktivister” vandaliserat den, 15 Juni 2020. (Shame on him indeed !)

Ifall några försonliga handlingar alls begåtts av RAF, bestod den i ett mer gentlemannamässigt uppförande av de piloter och besättningar som nödlandade i Sverige, de ursäkter som lär ha getts först efter det att kriget var slut, och det arbete som genom alla år utförts av The British Wargraves Comission, som fortfarande är verksam, rörande Påsjö Kyrkogård och en del gravar i Göteborg och på Västkusten. Att man sände oss skisser på hur ”Cookie” bomben och de bomber som föll ännu 1945 skulle ”desarmeras” hedrar väl också Royal Airforce och Storbritannien, skulle jag tro – även om det här med ”desarmering” vanligen inte tillgår som på film. Ingen behöver skruva på tändrör, klippa olikfärgade trådar eller annars ta stora risker helt i onödan, när man ändå kan lägga en ”bulldosa” av sprängdeg direkt på bomben, och spränga den åt ”kingdom come”.

Finns det inga värdefulla byggnader i närheten, är detta det absolut bästa tillvägagångssättet.

Autentisk ”sprängskiss” av en ”Cookie” eller Blockbuster…

 

I kommande delar av denna artikelserie, skall jag berätta om helt andra föremål, som min far fick se falla från skyn – avlämnade av USAF och inte RAF, samt om landande Mustanger och mycket annat..