Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen. De gånger vår Statstelevision SVT alls sänder några bra program om vetenskap eller historia, rör det sig aldrig om svenska eller inhemska produktioner, helt enkelt därför att SVT och dess personal saknar förmåga, kunnande och vilja att alls frambringa något sådant.

Dränkta i sina sedvanliga PK-floskler och sitt invanda tänkande som de tyvärr är, producerar de bara faktamässigt svaga program som det om ”Birkakvinnan” – eller nu det senaste ”Vetenskapens Värld” om Stonehenge, som också var en ren import från BBC, där man helt och hållet missade att tala om det mest väsentliga.

”Birkakvinnan” var för det första aldrig någon kvinnlig krigare, och kunde aldrig så mycket som spänna en båge, eftersom hennes skelettstruktur och benstomme visar att hon var mycket smal, gracil – ja utmärglad – och inte hade de muskelfästen eller vad som faktiskt krävdes för att fylla den rollen, oavsett om det är Nordiska långbågar eller sammansatta, orientaliska bågar vi talar om. Existensen av en toppig yllemössa i hennes grav bevisar heller ingenting i den stilen, oavsett dess högst eventuella likhet med dåtida hjälmar, och det faktum att hon tydligen ägde ett schackspel, bevisar inte alls att hon hade några färdigheter som militär ledarinna – inte ledare. De svenska journalister, som närmast krampaktigt och på grund av sin egen ideologi hävdat något sådant, har fortfarande fel – men ”krigarkvinnor” är en populistisk godbit just nu – och så försöker man dra alldeles för stora växlar på den PK-lögnen, så länge det nu går…

Det faktum att vissa kvinnogravar från Vikingatid innehåller vapen, bevisar inte alls att det rörde sig om kvinnliga krigare. Vapen och andra föremål kunde ärvas, och i brist på arvingar bli gravgåvor..

Den Svenska Försvarsmakten gör just nu reklam för kvinnliga Grg-skyttar, genom att låta dem fungera som ”fotomodeller” på värvnings-affischer och tidskriftsomslag. Men hur många sådana personer, tror man sig alls kunna attrahera eller rekrytera ? ”Eliten e liten” – det är ett känt faktum, och när jag själv åhört föredrag från Petra Malm, första kvinnliga sk ”operatör” inom SOG, den ”Särskilda Operationsgruppen” – sedermera också Tv-stjärna i Storbritannien, och omnämnd i ökända ”The Sun” om det säger er något..  så höll hon faktiskt med mig om den saken, som svar på en direkt fråga – ifall någon nu råkar undra.

Visst, det finns elitidrottskvinnor som Petra Malm, med extremt hög syreupptagningsförmåga och medfött hög muskelmassa, samt alla andra genetiska förutsättningar – det ska man ha klart för sig – och det råder ingen som helst tvekan om att en vältränad kvinna i tjugoårsåldern, kan vara fysiskt starkare än en man på femtio – ifall de två bryter arm, eller något. Men Petra Malm märkte själv, att så snart hon hunnit upp i trettioårsåldern och fått sitt första barn – en dotter – så blev hela hennes tidigare liv och tillvaro plötsligt totalt ointressant – vilket hon själv tillskriver hormonella förändringar, av en sort som alla kvinnor undergår just vid havandeskap, av helt naturliga skäl. En järnålderskultur kan inte – lika lite som vårt moderna samhälle – avstå från just barnafödande kvinnor – och det är hela saken – kirurgiska – eller andra – försök att ändra på den saken har aldrig lyckats, och allt tjafs om ”jämställdhet” faller därför till marken som överdrivet – antalet goda krigare – av någondera könet – är alltid litet för det första, och brukbara krigarkvinnor är ännu mycket färre än så – av naturliga skäl. Och Eriks Saga Rauda, eller Erik den Rödes Saga, som jag snart kommer in på, bevisar faktiskt också detta på sitt sätt – bortom alla rimliga tvivel.

Den senaste fadäsen och SVT-magplasket om Stonehenge, kanske ni också kommer ihåg. Statstelevisionen missade helt att berätta det viktigaste om detta monument, samt vad det kommer att utsättas för inom en mycket snar framtid. Och det är inte oväsentligt, eftersom den arkeolog vars tio år långa utforskningar och upptäckter man redovisade, faktiskt är ett ledande namn inom den debatt, som rasar i Storbritannien just nu. Detta hade man gott kunnat tala om för sina tittare – det hade varit ärligare så, inte minst.

Nej, Gudrid Thorbiarnardottir hade ingen ledande roll i upptäckten av Amerika, och var heller inte huvudperson i Vinlandssagorna – det är ”media hype”

Det program SVT redan släppt i förväg på ”SVT Play” är en brittisk-isländsk samproduktion, och var visserligen mycket välgjord – samt i allt väsentligt vetenskapligt korrekt – kanske föga förvånande, eftersom Bo G Eriksson är den SVT-medarbetare som står som ”historisk expert” i eftertexterna.

Den är en fest för ögat, först som sist – och därför något som en Asatrogen Hedning som jag uppskattar. En hel del kända re-enactors och inte mindre än tre seglande kopior – alla historiskt exakta – av Vikingaskepp på dagens Nordatlanten medverkar – och dessa är Saga Oseberg, Harald Hårfagre och Isländingur – de två första har jag redan flera gånger skrivit om.

Med allt detta kunde jag vara nöjd, men det är jag inte – för en Hedning söker alltid bortom det närvarande, och efter sanningen – i alla fall om han råkar ha Oden själv som ”Fulltrui” om ni nu ens vet, vad det begreppet innebär.

Redan själva anslaget är falskt, eller den bakomliggande programidén, som utgår från de två Vinlandssagorna, som är Islendingasögur och inget annat. En fullständigt okunnig person, som ”Samnytts” chefredaktör Mats Dagerlind skrattar jag rätt upp i ansiktet, åtminstone när han redan i sin rubrik säger att Gudrid Thorbiarnardottir skulle vara omnämnd i ”Eddorna” vilket är kvalificerad bullshit. Det är hon inte alls, och det har hon aldrig varit. Däremot är hon omnämnd i Grönländinga Saga och Erik den Rödes Saga, och de är alltså Islendingasögur, men inte Fornaldrasögur eller Biskupasögur, om ni nu till äventyrs förstår vad det betyder.

Gudrid Thorbiarnardottir var vida befaren och berest – det är sant – men något annat än en passagerare, och den första kvinnan som födde ett Nordiskt, men inte Europeiskt barn i Nordamerika – var hon nog aldrig. Hon kan antas ha varit behjälplig i planläggandet av Thorfinn Karlsefnis resa – han var hennes tredje make – det är också sant – men någon ledande figur i upptäckten av Amerika var hon aldrig, och påståendet att Erik den Rödes saga skulle ha henne som huvudperson, som man får höra i programmet, är rent absurt.

Freydis Eiriksdottir såg med säkerhet INTE ut såhär – allt detta är AMERIKANSKA FÖRVRÄNGNINGAR…

För några år sedan ville man lansera Erik den Rödes rent förfärliga dotter Freydis (apropå ”krigarkvinnor” ), som den egentliga huvudpersonen i Grönländingasagan, till exempel – och så ville man döpa om Eriks Saga Rauda till ”Thorfinn Karlsefnis saga” men allt detta är PK-tugg, tidens osed, vinklingar och media hype – och inte en tum närmare de historiska originalen, som de faktiskt är. Bara tolkningar, med andra ord.

Allt detta framgår nämligen med all önskvärd tydlighet, om man sätter sig ned och verkligen LÄSER de aktuella berättelser vi har kvar.

Självklart har både Grönländingasagan och Erik den Rödes saga översatts många gånger, men man bör undvika de dåliga översättningar som finns till modern svenska, och likaså undvika sådana personer som Lars Lönnroth, ni vet den fnoskige gamle professorn i Göteborg, som översätter ”mannar allherliga mannast!” (vad kan det väl betyda, så säg !) med ”pojkvasker” och som sedan säger att man m-å-s-t-e översätta eller rättare sagt förvanska på just det sättet. Det måste man inte alls. Mats G Larssons översättning av delar av Vinlands-sagorna i hans bok ”Vinland det Goda” är fortfarande brukbar, men Helge Ingstads norska översättning var mycket bättre. Han var för övrigt den arkeolog, som upptäckte ”Leifsbudir” eller den tillfälliga bosättningen vid L’Anse Aux Meadowes, men detta var inte det verkliga Vinland – även det framgår ur TV-programmet.

 

Magnus Magnussons översättning från Isländska original till Engelska sätter jag fortfarande främst av alla utgåvor, för han var en man som både hade känsla för språk, ett poetiskt sinnelag och korrekt historieskrivning. Och han var Islänning, inte minst, om än en anglofil sådan – som de flesta islänningar.

Erik den Rödes svenska härstamning från Tröndelagen och Jämtland får vi inte höra något om i programmet, däremot alltför mycket om Gudrids härstamning från Aud Djuptänkta, drottning av Dublin genom sitt giftemål med Olaf Vite. Man nämner inte ens, att det finns två historiska personer med Auds namn.

Men alltnog, Erik den Röde blev som man vet dömd fredlös, för sitt deltagande i en släktfejd, och blev då den förste att bosätta sig på Grönland – men inte alls dess upptäckare, eftersom det faktiskt går att se Grönlands berg i fjärran från de västra delarna av Island i gott väder, vilket man också hade gjort långt dessförinnan. Både detta, och att Jorden var rund, hade man för länge sen reda på – för det har de flesta sjöfarande folk observerat och vetat i alla tider – de har sett berg och kustremsor försvinna under horisonten, och opåverkade av kristendom och andra lögner dragit sina slutsatser utifrån det. De som påstår något annat om den vikingatida världsbilden ljuger, för i ingen urkund står det, att man trodde på en platt jord – även om de  kristna i sin allmänna efterblivenhet antog precis detta.

 

En god och roande scen av många i TV-programmet är förresten när hövitsman på Islendingur och båtbyggare, Gunnar Marel Eggertsson, berättar om ett varsel och en syn, som han haft under sina seglingar på Nordatlanten. Envar, som är bekant med Island och Islänningarna, må nicka igenkännande. Han såg då vad som för en Asatrogen Hedning måste vara en av sin släkts Fylgior, som kom för att varna honom, men han sade inget till besättningen om just detta. Var och en, som stått med ansvaret ombord för en sådan farkost, eller deltagit i en ubåtsbesättning, till exempel, vet att man som skeppare inte bör yppa allt om varesig navigation eller destination – ibland är manskapet lyckligare, om de inte får veta allt om slika ting.

Man påstår i programmet, att Gudrid Thorbiarnsdottir skulle ha farit åtta gånger över hela Nordatlanten. Det är fel i sak, och en betydlig överdrift, eftersom hon gjorde åtta långa sjöresor, vilket är något helt annat än att korsa Atlanten åtta gånger.

Själv har jag allenast rott och seglat på Svarta havet, Östersjön och Nordsjön, men jag har hastighetsrekord på Viksbåt-kopia – av den finns det nu tre seglande kopior, alla mer eller mindre välgjorda – men två gånger har jag gått utan motor till Ryssland respektive Estland, avverkat Mariehamn – Tallinn på mindre än 36 timmar, helt utan motor och med bara tre man ombord. Jag har rott nedför Dnjepr från Gammalsvenskby och beseglat Krim och Chernomorsk, samt avverkat Sandefjord-Limfjorden på mindre än 40 timmar. Den som tror att han eller hon kan göra bättre än så, kan gärna få meddela sig med mig, även om jag nu är gammal vorden, och mina resor till sjöss är över.

Programmet har scener från Glaumbaers gård, där Gudrid Thorbiarnsdottir förvisso bodde som gammal, men inte föddes. En kvinnlig arkeolog, med efternamnet ”Zoega” – inte okänt för de som känner hemligheten med en viss Norrön Ordboksförfattare – för Zoega är inte bara ett svenskt kaffemärke – visar sig senare i programmet vara en hysterisk kristen, som andtrutet försöker ge oss intryck av, att alla Vinlandsfarare eller de som bodde på Grönland var kristna.

Modern sejd och Sejdhjälle i höghusens skugga..

 

Detta är också helt fel i sak, därför att 4:e kapitlet i Erik den Rödes saga tydligt bevisar det. Det är där vi har ett av de tydligaste exemplen på Nordisk sejd vi alls har i Sagalitteraturen,  och det är där Thorbjörg Lillvölva – en av de få völvor eller spåkvinnor som alls står omnämnda i Isländingasagorna – deras antal var också mycket litet – gör ett berömt framträdande. För övrigt noterade man redan då, att hon var rätt dålig på specifika förutsägelser om borttappade föremål och skörderesultat – där rådde nära nog svält och magra tider – men att hon förutspådde Gudrid två döda makar, och en lycklig tredje, som skulle göra henne mor till stora ätter – vilket också slog in, när hon mötte Karlsefni.

För övrigt är hela sagan – nedskriven på 1200-talet, fylld av hätska utfall emot Asatron, och innehåller orimliga uppgifter, som att Erik Röde själv skulle ha påbjudit, att alla som kom till Grönland skulle vara kristna, vilket är rent nonsens, eftersom scenen med Thorbjörg Lillvölva – som ju var hednisk som få – står nedskriven i kapitlet efteråt. I båda Vinlandssagorna finns det också fullt med bevis för, att även om kristna förekom, så var det de och inga andra som via Frejdis som redskap, vållade hela Vinlandskolonins undergång, och bevisligen tog livet av minst ett tjugotal personer (av en total befolkning på kanske 120) just genom att rikta in sig på hednakvinnorna, och mörda dem. Clive Tolley, forskare vid Universitetet i Helsingfors, kallade år 2009 hela Sagan för ”a polemical attack on the pagan practices still supposedly prevalent around the year 1000 in Greenland” och det har han alldeles rätt i.

Enligt ”Sagamuséet” Ireykjavik såg Freydis Eiriksdottir snarare ut såhär…vilket ligger betydligt närmare utseendet hos denna kristna satkärring…

Grönlänningasagan berättar nämligen, att efter Leif Eriksons upptäckt av Vinland, Bjarne Herjulfssons resa (som överhuvudtaget inte nämns i programmet, trots att denne var en extremt god skeppare) kom först Thorvald, en av Leif Erikssons bröder till Leifsbudir (som inte låg i Vinland, men på vägen dit – vid Newfoundlands nordspets) med 30 man, och de stannade där över två vintrar – och var de första som fann skrälingar – eller vad vi kallar indianer, Nordamerikas ursprungliga inbyggare. Enligt Grönlänningasagan kom det till strid tämligen direkt, och alla de teorier – inklusive den om Skyr, alltså vad vi kallar filmjölk och svårt laktosintoleranta indianer, som anade förgiftningsförsök bakom denna föda – om varför senare fiendskap kom till stånd, hoppas helt över i TV-versionen. Gudrid nämns också i Grönlänningasagan, som deltagare i en fjärde Vinlandsexpedition, och hon var alltså på inga villkors vis först. Enligt sagan nådde hon aldrig Vinland på det första försöket – vilket programmet rapporterar som historisk sanning – samtidigt som man förkastar resten av Grönlandssagan – vilket är synnerligen inkonsekvent, när den och Erik Rödes Saga helt uppenbart skildrar samma historiska skeende.

Karlsefnis expedition kom sedan, och det är denna, som TV programmet i sällskap med en amerikansk romanförfattarinna (hur trovärdig är hon ?) som vittne gör ett stort romantiskt nummer av.  Han medförde 60 man och 5 kvinnor, vilket helt klart visar, att kvinnornas roll i expeditionen var jämförelsevis liten, och Gudrid var där i egenskap av Karlsefnis hustru, inget annat.

”Sommar vid Grönländska kusten år 1000” av den danske konstnären Carl Rasmussen, 1875

SVT ger ett falskt sken av, att Karlsefnis expedition var den sista Vinlandsresan och vad som gjorde slut på upptäkterna skulle varit urbefolkningens överlägsna antal, vilket det finns all anledning att betvivla. Båda Vinlandssagorna ger en helt annan bild när man läser dem, och alla seriösa forskare har varit överens om, att den verkliga orsaken till att Vinlandsfärderna upphörde, inte primärt berodde på befolkningsantal, men på det enkla nationalekonomiska faktum, att Vikingarna kunde få tag i alla de resurser de behövde – främst jordbruksmark men också timmer och livsmedel – på annat och närmare håll, och att sådant redan fanns i överflöd på Island, hursomhelst – och att det skulle fallit få Islänningar i smaken, att lämna sin ö – på ett liknande sätt resonerade Grönlandskolonin, när en tillfällig klimatförändring nedåt i temperatur (glöm alla Galna Gretor !) i förening med kristendom fick dem att gå under – de ändrade aldrig sin status som jordbrukare, övergick aldrig till någon inuitisk jägar- eller fiskarkultur.

Att Vinlandskolonin skulle gått under till följd av antalsmässigt överlägsna fiender stämmer alltså inte, lika lite som att urbefolkningen inte skulle ha haft vapen som kunde motsvara Vikingatida järnteknologi. Det står uttryckligen i elfte kapitlet av sagan, att ”skrälingarna” hade någon form av katapult eller kastmaskin, som kunde slunga klotformade projektiler – kanhända fyllda med brandfarlig vätska – lång väg, och mot byggnader i kolonin, men detta förtigs helt i TV-programmet.

Vad detta vapen bestod i, eller vad det var; har aldrig förklarats med någon som helst vetenskaplig precision. Man förtiger också helt Freydis Eiriksdottir, Gudrids absoluta motsats – som var i trettiofemårsåldern när allt detta hände, fastän åldrad och mycket ful – hon lär ha tagit ett svärd och dragit det upp och ned mellan sina bröst, och vid åsynen av det, flydde skrälingarna – vidare hittade man fem av dem – som man omedelbart högg ihjäl – i någotslags ”jägarbas” i närheten av den nordiska bosättningen, med en större mängd hjortblod och benmärg i ett kärl, som de tydligen hade till föda medan de låg i skydd. (”Spetznaz före spetznaz” men spets-nasare behandlas alltid bäst och enklast på det viset !)

Stridstekniskt och taktiskt sett har alltså de isländska och engelska program-makarna föga att komma med, och hela deras analys haltar. Det gäller också vad som hände sedan, vilket man helt utelämnar. Uppenbarligen tror programmakarna, att de kan berätta ”sanningar” genom att välja och vraka lite bland källmaterialet som de själva vill, men se det går inte – ingen seriös historiker skulle ha gjort så.

Programmet redovisade bosättnings-teorier angående Nova Scotia, New Brunswich och till och med Cape Cod, men behandlade dem aldrig i detalj..

Freydis Eirksdotter är en minst lika intressant person som någonsin Gudrid Thorbiornsdottir, men också hennes absoluta motpol, på exakt samma sätt som Hallgerd, Gunnar på Lidarändes hustru och Bergthora i ”Njala” eller Njals saga är direkta motsatser. Hallgerd är ovanligt vacker, lika vacker som Freydis måste ha varit anskrämligt ful, men hon är också ”ha-galen” för att ta till ett skånskt uttryck, ständigt står hon efter prakt och rikedomar, och detta – i förening med kleptomani – tillhör hennes värsta karaktärsfel, där Bergthora istället visar sig som en klok hustru och ett gott stöd åt sin man. Vinlands-sagornas författare lyfter fram Gudrid som ett gott exempel på hur en kvinna skall vara eller snarare bör vara, men nedsvärtar Freydis, vilket man också bör vara medveten om.

Freydis avtalade efter Karlsefnis och Gudrids hemresa om att fara till Vinland med 90 man, och många oräknade kvinnor över det, och hon gällde för att vara kristen. Bröderna Helge och Finnboge, som var de egentliga ledarna på den resan, lurade hon att ta med 30 man var, bara därför att de var ur en annan och troligtvis mer hedniskt sinnad ätt, och hon blev av sin bror Leif Eriksson lovad att få det största huset i Leifsbudir.

Men, när bröderna kom dit, hann de före, och hon tvingade dem att bygga ett eget långhus, medan hon dolt fem man extra i sitt följe, och efter en halv vinter i det kalla Newfoundland – alla vet att L’anse aux Meadowes är den minst lämpade plats för övervintring som står att få – ändrade hon sig på kvinnors vis, for åter till Grönland och hetsade sin make emot bröderna, och så dräpte man dem alla, eftersom de kristna alltid gör så med varenda en, som visar skiljaktig mening. Det är sagans förklaring till varför Vinlandskolonin gick under – och det berodde alltså på de kristna, och visst inte på ”skrälingar”. När endast fem hedna kvinnor återstod dräpte hon dem själv med svärd i hand, och skällde ut sitt eget manskap för att vara odugliga och fega. Så kan det också ha gått till, men om detta nämns ingenting – det skulle ju störa den bild TV-programmet målar upp – och därför tar man inte med det – och ignorerar Grönlänningasagans berättelse.

Falsk journalism, som sagt – och en falsk behandling av källorna…

Den sannskyldiga ”kristifikation” som förekommer under programmets sista tio minuter, behöver ingen tro på. Ifall Grönlänningasagan nu kan ifrågasättas som historisk urkund, gäller den än mer det sista och fjortonde kapitlet i Erik den Rödes Saga, där man påstår att Gudrid skulle ha dragit på pilgrimsfärd till Rom, hela vägen till fots, ensam grundat kyrkan på Glaumbaer och att hon blev ättemor till flera biskopar, är sannolikt inte annat än Islänningasagornas vanliga tillrättaläggningar från 1200-talet, där det hela tiden tävlas i grenar som ”Min stormanna-ätt är minsann kristligare än din – så det så !” och ”Vi grundade minsann Skalholt, minsann – och alla vet redan, vad den platsen är känd för”.

Alla detaljer om faktiska resrutter bortfaller plötsligt i denna sena ”coda” till sagan, som kan ha skrivits till i efterhand – men det nämner man inte, utan skyler bara över – trots att rena omöjligheter – att Gudrid plötsligt blivit ”nunna” (medan inte ett enda kloster fanns på Island) och varför hon, som en rik och burgen kvinna – vilket framgår av tidigare kapitlel – inte köpte sig en ridhäst, när hon väl från Hebriderna skulle farit över England (och inte Norge) till Europa – vilket man redovisar som ”sant”. ”Gick” till Rom gjorde hon nog aldrig, hon hon blev förmodligen aldrig kristnare än sju lass med hö, eller bara till namnet..

SVT har sänt en bra produktion, men den är fylld av tendens-makeri, kristifikation och sedvanliga inslag, gjord för att vara ”populära”.

Sista ordet om Vinlandssagorna, och de färder som skildras i dem är ännu inte sagt, och kanhända blir det aldrig så heller.

Hedendomen, däremot, och minnet av alla hedna kvinnor och hedna män, skall bestå för evigt, liksom minnet av de färder de gjorde.