Sociologen Göran Adamsson är aktuell med en ny vetenskaplig avhandling, som verkar ytterst intressant. Den heter “Masochistic nationalism – multucultural self-hatred and the infatuation with the exotic” och behandlar det besinningslösa hatet emot allt Svenskt, Sveriges historia och svensk kultur, som under lång tid präglat den styrande Nomenklaturan i vårt land och dess tänkande. Han har tidigare skrivit boken ”Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster”och var i tio år lektor vid Malmö Högskola, men blev plötsligt avskedad efter att ha börjat kritisera ”Mångfaldsraseriet”.

Göran Adamsson intervjuades nyligen i ”Katerina Magasin” och i den intervjun konstaterade han:

– Det var ju lite lustigt… jag skriver en bok om att multikulturalismen inte kunde kritiseras, och så visar min egen arbetsplats att det där har du verkligen rätt i!

I boken bevisar Adamsson övertygande hur Multikulturalism leder till självhat, och en svag självbild hos individer och grupper, och när denna svaga självbild får dominera en hel nation, kantrar politiken till ett slags självhat och masochism, som är minst lika felaktig och trångsynt som nynazisternas hurra-patriotism och oreflekterade nationalism. Och Göran Adamsson konstaterar:

– Svensken tycker om att hata sig själv eftersom vi känner nåt slags liberal postkolonial skamkänsla. Vi tänker att vi gjorde en massa dumma saker för länge sen – fast gjorde vi egentligen det? Det spelar ingen roll, för det viktigaste är att vi känner skam, som får oss att känna oss rena och upphöjda och självkritiska. Var vi verkligen koloniala? Det var vi ju inte. Men det spelar ingen roll för den här självrannsakan är så njutningsfull och får oss att känna oss så sköna och toleranta. Ett slags självskadebeteende där vi renas genom att låta oxpiskan vina över vår egen rygg. Blodet rinner och vi känner extas.

– Dessutom är det ett sätt att ställa in sig hos andra kulturer, eftersom vi tror att det är rasistiskt att erkänna våra egna privilegier. Hellre ljuga om vårt elände, än erkänna vår framgång.

Just i Xenofilin, alltså det ”Stockholms-Syndrom” som får oss att älska islam och stödja totalitära regimer utomlands, sitter det verkligt sjuka. En speciell människotyp, ”Batikhäxan” eller ”Den vänsterblivne” växer efter hand fram…

Skåda vilket exemplar !

– De människor som ägnar sig åt den här typen av självhat är en specifik sorts vänsterpolitiker och identitetspolitiker, som av någon anledning känner sig obekväma med det faktum att vi har det mycket bättre än de flesta andra. I självföraktet och strävan efter att föra fram det ständigt usla hos oss, finner de en väg ur sin självpåtagna skamkänsla. Det är ganska arrogant.— —

Det är egentligen samma dammiga sentimentala självbelåtna romantiserande av en kultur, men det handlar inte längre om vår egen utan om en avlägsen kultur. Man dyrkar och hyllar till exempel ett afrikanskt land. Den enda skilllnaden mellan en gammal nationalist med tvinnade mustascher och en batikhäxa på Södertörn är geografisk. Punkt slut. Så är det. Om man ser utifrån deras människosyn och hätskhet inför alla andra, likgiltighet inför principer och larviga idealisering av den kultur de hyllar så finns det ingen skillnad alls mellan en vänsterliberal pajas och en högerextremist.

På sistone har Nomenklaturan och dess kreatur övergått till ren, rå rasism. Man syftar till att utplåna svenskarna som etnisk grupp, och förföljer det svenska med alla till buds stående medel. ”Katerina Magasin” tar upp ett aktuellt exempel i mängden, BLM eller ”Black Lives Matter” rörelsen:

BLM säger att svart hudfärg är bättre medan vita högerextremister säger att vit hud är bättre. Båda säger att de är förmer än andra. Den politiska principen kan man då istället hänga upp på Martin Luther King och hans motto, drömmen om det färgblinda samhället. Där hudfärgen inte spelar någon roll. Demokrati och yttrandefrihet på riktigt. Och principen om att hudfärg är ointressant alldeles oavsett!

– När vänstern skriker oförskämdheter mot konservativa, då säger de att de kan ta till våld för att de är “goda”. Men godhet är ingen bra grund för politik, eftersom även Hitler tyckte att det han gjorde var bra. Alla politiker tror att de är goda. Vänsterns naivitet och självgodhet trotsar all beskrivning.

– Man kan inte säga att man är emot nationalism fast det bara gäller svensk-svensk nationalism, samtidigt som man anser att alla andra folk ska få älska och hylla sina egna länder. Säger man så, då är man en hycklare.

– Man behöver sticka hål på multikulturalisternas falska självbild att de är antinationalister, för det är de inte. De är värre. De föreslår på sätt och viss något värre än den gamla nationalismen. De försvarar till exempel samhällen där kvinnor inte har någon bra situation. Hyckleriet måste kläs av, också för deras egen skull, så de förstår vilka idéer de själva försvarar. De är benhårda nationalister å exotiska kulturers vägnar, men det verkar de inte ha någon aning om.

Göran Adamssons nya bok kan laddas ned som E-bok eller köpas som pocket på länken här – själv tycker jag att det ska bli riktigt intressant att ta del av den…