Mina Irländska och Finska vänner har efter det senaste inlägget velat påpeka, att mången i deras skara påbörjar firandet av St Urho den 16:e, för att därefter fortsätta med att fira St Patrick den 17:e, och nu finns det även något som heter Sheela-na-gigs dag den 18:e för de som vill fira hela veckan.. Mera om den senare festdagen så småningom, men ”Friends of Finland” borta i USA har nu förklarat, att årets Urho-firande skall pågå hela tiden mellan den 19:e, 20:e och 21:a mars.

Spelar därför följande melodi – sången ”At the Rising of the Moon” handlar om striden mellan de enade irländarna, ledd av Theobald Wolfe Tone och den brittiska armén under det irländska upproret 1798. Den är fortfarande aktuell, även i vårt land, och det på flera sätt än ett, och då sången har mycket hedniskt över sig, återger jag den gärna. 

 

Å andra sidan börjar detta nu verka lite som ”en vådlig skämtan med Abottar – en medeltida text, som kommer från vårt land och publicerades redan på 1300-talet, då den heliga hysterikan Birgitta gick lös och ofredade folk. Vänta bara, för sådant här kunde man bli avrättad för på medeltiden.

Lovat är honom att dricka. Därför bäras in två stora stånkor för herr abboten. Då tager herr abboten och sätter den ena på sin vänstra sida och den andra på sin högra. Så tager han båda stånkorna, dricker litet därav och känner efter, huru det honom behagar. Då säger herr abboten till den
stånkan, som på hans vänstra sida är — förty där är ont  öl i —: »Häven ut den förbannade stånkan!» Men till den andra, som står på hans högra sida, säger herr abboten — förty där är mjöd eller gott humleöl — : »Hit, min kära guddotter!» och tager henne i sin famn och dricker en starkan muladryck.

Sedan dricker herr abboten för den heliga kyrkan, att Gud måtte frälsa henne. Andra gången dricker herr abboten för gott år, att Gud give god årsväxt åt bönderna. Tredje gången dricker herr abboten för alla brödernas synder och glömska. Fjärde gången dricker herr abboten för tornet som ståndar i Babylon, att det ej må falla. Femte gången dricker herr abboten för den stora klockan som ståndar i Lund, att hon ej må brista. Så dricker herr abboten sju gånger och sjuttio.

Sedan går herr abboten från bordet och säger: »Miserere mei, deus!» [1] och tackar Gudi, att han är väl mätter och väl drucken. Sedan han haver läst bönerna sina, låter han göra sig allsköns brännvin och starka drycker, att han varder ej trångbröstader. Han låter däri vin och peppar och ingefära. Dessa tre göra honom så het, att svetten rinner av varje hår. Men samma imma, som går ur herr abbotens hals, svävar om allt hans änne och huvud. Och veten det sannerligen, att denna imma driver bort allt hår av herr abboten. Och för den skull äro alla abboter flintskallota. Så lyktas denna fabula.»

Borta i USA, däremot, inleddes firandet av URHO som även är YRRJÖÖH ! redan den 7 Mars, där man on-line bedrev en workshop, med syfte att göra karnevalsvagnar – liknande dem Nerthus, jordgudinnan, en gång färdades i (se andra inlägg på denna blogg)

12 Mars gick man över till lagandet av Mojakka eller den heliga fisksoppan, som tillsammans med ”feelia sour” eller sur filmjölk är den store Urhos livrätt.

18 Mars, på kvällen, korar man Miss Helmi, som förutsätts vara Urhos dotter, tror jag – men som gestaltas av en Tant Vestit eller möjligen Tönt Vestit – fulaste och allra mest groteska transa och/eller Finne vinner.

Rather NOT – that’s all we say…

 

20 Mars är det tydligen tänkt att phestligheterna skall kulminera, ty då anordnar man dragkamp över en frusen flod, så att alla förlorande finnar faller däri, vilket måste vara härdande och sunt. T-shirts med St Urhos avbild delas ut till folket, medan Steve Solkelas Overpopulated one man band underhåller (vad det nu e för någe!)

St Urhos fest, sammanfaller med Vårdagjämningen i år – och om Hedendomen och seriös hedendom inte redan fanns, uppfinner Finnarna den på nytt, fulla av hednisk livsglädje. Det finns något dolt bakom detta…