Det finns alltid Klantskallar inom Asatron, som inte ens förstår dess grunder därför att de är olärda, och ingenting kan eller vet själva. För några år sedan – 2015 närmare bestämt – lanserade jag själv nedanstående Årshjul inom Asatro, som en sammanfattning av vad som alltid funnits och vad som alltid kommer att finnas, nämligen åtta stora årstidsbundna blot. Vårdagjämning, Höstdagjämning och de två solstånden har alltid firats – detta är självklart och behöver inte diskuteras, men en del personer, som inte förstår bättre, har glömt bort det faktum att Disablotet i Februari och Vanadisblotet vid Valborg infaller exakt mellan solstånden och Dagjämningspunkterna, liksom skördeblotet och Alvablotet på Hösten, och de har heller inte lärt sig, att Höstblot och Skördeblot är två olika saker.

Redan 2005 framkom det i Tyskland arkeologiska bevis för dessa blots existens, alltsedan tidig bronsålder, eller sådär 2300 år före vår tideräkning. I dagarna publicerade The Wild Hunt Blog en utmärkt sammanfattning av de fynd som gjorts i Tyskland, och som bevisar, att det åtta-ekriga årshjulet var känt och tillämpat på Germanskt område redan under Bronsåldern.

Ändå får jag bevittna hur en massa olärda pajas-figurer och pellejönsar ifrån Finspång eller någon annan inavlad avkrok i Göta Rike står och babblar rakt fram om att alla Årshjul skulle vara keltiska till sin natur, och att Midsommar och Jul inte skulle tillhöra Asatron, trots att vi alltid firat Midvintersolståndet i Juletid, och det stora bröllopet mellan Frej och Gerd till Midsommar.  Nyligen passerade vi Vårdagjämningen som vi alla vet, en fest som bär spår av att vara helgad åt Gerd eller Nerthus, fast andra kallar henne Ostara – bland annat de hedningar som firar efter Keltisk sed. Om vi accepterar, att de över 150 inskriptioner från romerskt område nere i Tyskland, och från 100-talet efter vår tideräkning som namnger ”matronae Austriahenae” verkligen har med Ostara att göra, så  har vi faktiskt ovedersägliga bevis för Ostaras dyrkan och tillbedjan, och därmed finns det väl inget som hindrar hennes fortsatta dyrkan än idag, även om vi här i Norden nog snarare skulle kalla henne Gerd eller Hertha.

Tamfana, Nehalennia och alla de andra namnen för Jordgudinnan har jag redan nämnt, och det känns väl hundra gånger mer naturligt att ära henne med våfflor och ägg såhär års, än några kristna bebådelsefantasier, när vi alla vet att det är den nya grönskan och årets äring och fruktbarhet vi alla väntar på..

 

Altare från Bonn, rest av en C. Caldinius Celsus- kanske en romaniserad German – till Matronae Aufaniae eller fyra olika gudinnor – märk också äppelträden med ormar på altarets högra och vänstra sida..

Emellertid – redan 2005 hade man på en plats kallad Pömmelte – strax nära byn Schönebeck och Magdeburg i centrala Tyskland hittat en enorm anläggning, som utgjordes av en 115 meter vid cirkel av resta träpålar – och de fyra ingångarna var inte inrättade efter Solstånd och Dagjämningspunkter, utan efter de fyra olika säsongvisa bloten emellan dem. Detta bevisar, att man redan för 4300 år sedan – när anläggningen restes – räknade med ett åtta-ekrat årshjul, och att man mycket exakt kunde beräkna solårets längd till ungefär 365.25 dagar – eftersom man använde en solkalender och ingen månkalender.

Kultanläggningen vid Pömmelte, som den ser ut i modern rekonstruktion.

 

Uppsatser har också publicerats om fyndet, och sedan 2005, då utgrävningarna började, har man också hittat fler anläggningar i Magdeburg-trakten, som ser ut att vara byggda efter samma mönster. De påminner mycket om de nordiska labyrinter eller ”Trojeborgar” som man hittat över hela Sverige, och som byggdes långt fram i tiden, även om de äldsta av dem otvivelaktigt är från Bronsåldern, som de vid Rösa Ring i Uppland eller på Badelunda-Åsen utanför Västerås, till exempel. Man har också jämfört Pömmelte-anläggningen med Stonehenge – som ju ursprungligen var byggt av mindre, resta stenar och trästolpar.

Forskaren Jon Krafts åsikt om ”Gerds befriande” ur Trojeborgen vid Vårdagjämningen..

Forskarna tror att Pömmelte-anläggningen var indelad i flera zoner, där den yttre kretsen markerade avskildhet från ett omgivande gravfält, men ändå var öppen för vem som helst. Innanför, på en bred cirkelrund yta, höll man förmodligen danser och skådespel om vårarna, medan en andra ring av resta stolpar markerade ett avskilt rum därinnanför, som bara präster eller de som hade ärende dit fick beträda. Tacitus och andra romerska källor berättar ju två tusen år senare om att vissa gudalundar eller helgedomar, som t ex de bland Bojerna eller Nerthus-folken i norr inte var öppna för vem som helst, eftersom gudinnorna och gudarna tänktes kunna ta sin boning i dem, och därför rörde det sig om helig och vigd mark, som ingen olärd eller oinvigd fick beträda. På samma sätt är det ännu i de grekisk-ortodoxa eller katolska kyrkorna – menigheten blir inte framsläppt till altaret eller koret i helgedomarna där heller, och förmodligen är det nog bäst..

Den tredje, innersta zonen var förmodligen bara avsedd för Godar och Gydjor, samt kanske gudomligheterna själva – men mellan stolpraderna i zon 4, hade man också satt ned offer i form av böjda och sammanknycklade vapen, krossade lerkärl och annat – vi vet från offer och blot i Sydskandinaviens mossar och sjöar att man alltid gjorde offergåvorna obrukbara, för att hindra rövare och plundrare att fiska upp dem igen, vid en senare tidpunkt. Också enstaka kranier och långa rörben har hittats mellan stolphålen för den innersta kretsen, vilket tyder på att man flyttade redan gravsatta individer och förfäder långt efter deras död – det har man sett spår av även vid Stadium 2 i Stonehenge, som ju – det vet vi tack vara de senaste fynden – flyttades från Wales i samband med megalitkulturens migration österut längs Englands sydkust.

Den moderna rekonstruktionen visar dörrposter med överliggare – precis som man tänkt sig vid Processionsvägarna fram till Gamla Uppsala – ifall platsen verkligen såg ut så, kan såklart diskuteras – jag låter det vara osagt, om man verkligen hittat några bevarade överstycken i trä…

 

Intill Pömmelte-anläggningen har man också hittat 65 långhus från bronsåldern – det största antal man hittat från den tiden i hela Tyskland – vilket tyder på att platsen måste varit av mer än bara regional betydelse – kanske utgjorde den en central helgedom för många stammar, eller hela landet. En hel del brädfodrade gropar hittades också i husen – antagligen har de fått göra tjänst som jordkällare, för lagring av mat och kött – men man är ännu oense om alla hus var permanent bebodda hela året, eller om de bara fungerade som fest- och samlingslokaler vid stora blot. Kanske var Pömmelte en plats man reste till vid de stora bloten, för att hålla ting och marknad, och inte bara för att fira och ära sina gudar. Så var ju traditionen också vid Disablotet eller Midvintern i Sverige, till exempel.

Ungefär år 2000 före vår tideräkning – efter bara 300 år – övergavs Pömmelte – av allt att döma på fredlig väg, och inte i samband med brand, eftersom inga brandlager finns – men man har hittat spår av att jordvallar schaktats bort, stolphål fyllts igen och att hela anläggningen monterats isär. Varför vet vi inte – en hypotes är att det som i det gamla Japan – soltemplet i Ise är bara ett exempel – rörde sig om en plats, som inte var avsedd att vara ”helig” i all evighet, men som skulle bytas ut efter ett antal år – eller också kan det ha varit den sk ”Urnfeld” kulturen, som vid Bronsålderns slut etablerade sig, och tog över efter de Germanska snörkeramikerna i södra och mellersta Tyskland.

Europas bronsålderskulturer, som de såg ut sådär 1000 år före vår tideräknings början

Uppe i vår egen del av Världen bestod de germanska folken, och deras kultur – och om det stämmer att Urnfeld-kulturen var Kelternas upphov, så var det snarare Germanerna som uppfann Årshjulet, och kelterna som lärde av dem, inte tvärtom. Arkeoastronomi, och placeringen av ingångar, pålar för markering av solstånd och tidens gång visar i alla fall, att Pömmelte och många fler anläggningar i samma stil fungerade som enorma Årshjul eller Kalendrar – minst 4300 år före vår egen hedniska Värld..

 

Sådär 250 år före vår tideräknings början hade Germanerna åter börjat sprida sig söderut – och Ostara, Nerthus eller Gerd är Germanska, inte keltiska gudinnor…