Ur ”Kalevala” om Björnen…

Ur en gammal översättning av Kalevala, det finska nationaleposet, om björnens väsen och natur, dess tillkomst, gravöl och födelse..

Vackre Otso, skogens äple,
O min honungstass, du trinde!
När du hör att jag mig närmar,
Att jag stolte man dig nalkas.
Göm då klorna in i ramen,
Tänderna uti ditt tandkött.
Att de aldrig mig beröra,
Ej af hast ens vid mig snudda.

Du min ende, vackre Otso,
O min honungstass, du sköne!
Slå dig ner i ro på tufvan.
Lägg dig på den sköna klippan,
Der omkring dig furor buga.
Granar kring ditt hufvud susa;
Så du der må röra på dig,
Så, du honungstass, dig vända,
Som i boet hjerpen rör sig,
Gåsen liggande sig vänder!

Månne han på halmen föddes,
Vexte upp på badstu-golfvet?
Nu den gamle Väinämöhien
Tog till orda sjelf och sade:

Otso föddes ej på halmen, men vid himlens mittpunkt.
Ej på agnar i en lada.
Der är Otso född och boren.
Der är honungstassen fostrad:

 

Nära månen, invid solen,
Uppå Karlavagnens skuldror.
Uti luftens jungfrurs närhet,
Hos naturens sköna döttrar.

-Gick vid luftens rand en jungfru,
Vandrade vid himlens navel.
Utmed kanten af en molnsky,
Längsmed himlafästets gränsor,
Klädd i himmelsblåa strumpor,
Uti brokig fotbeklädnad,

Bar en korg med ull i handen,
Höll en hår-ask under armen.
Ullen fällde hon i vattnet.

Släppte håret ner i vågen;
Detta skvalpades af vinden,
Gungades af vädrets fläktar.

Vaggades af vattnets ångor,
Drefs af vågor upp mot stranden
Af den saftuppfjllda skogen.
Af den honungsrika udden.

 

Mielikki, den vana skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna.
Ryckte håret upp ur vattnet,
Tog ur sjön den fina ullen,
Sammanvecklade med snabbhet,
Lindade helt vackert ullen
I en liten korg af lönnträd,

I en prydlig, vacker vagga.
Lyfte sedan lindebanden.
Fäste vaggans gyllne kedjor
Vid den största qvist af trädet,
Vid den lummigaste grenen.

Nu hon vaggade den käre.
Gungade sin lille älskling
Under granens blomsterkrona.
Under tallens vida grenar:
Der hon fostrade sin Otso,

Födde upp den hårtofsrike
Vid den honungsrika lunden,
I den saftuppfyllda skogen.

 

Otso frodades och vexte,
Sköt i höjden, skön och ståtlig,
Kort om benen, krum i knäna.

Platt om mulen, trind och knubbig,
Bred om pannan, tvär om nosen
Och med håret skönt och lurfvigt;
Men han hade inga tänder,
Var ej än försedd med klor och naglar.

Mielikki, den vana skogsfrun,
Tog till orda sjelf och sade:
Klor jag ville honom gifva,
Skulle honom tänder skaffa,
Om han icke skada gjorde,
Onda dåd med dem bedrefve.

Otso nu med ed försäkrar,
Uppå. skogsfruns knän han svärjer.
Inför Ukko, den uppenbare,
Under blixtnedslungarns anlet’.
Att ej någon skada göra.
Att ej onda dåd föröfva.

Mielikki, den goda skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna.
Vandrade att tänder hemta.
Gick att söka klor åt björnen,

Letade bland fasta rönnar,
Sökte dem bland sega enar.
Torra, rotuppryckta stammar,
Kådiga och hårda stubbar:
Inga klor af dem hon erhöll.
Fann ej heller några tänder.

Vexte uppå mon en fura,
Reste sig en gran på kullen.
Fanns en silfverqvist i furan.
Satt en gyllne gren i granen:
Dem hon tog i sina händer,
Gjorde klor deraf åt Otso,
Fäste dem uti hans käftar,
Satte dem i björnens tandkött.

Nu hon lät den ludne vandra,
Sände ut på väg sin älskling,
För att kärren genomvandra,
För att skogar genomströfva,
Tåga fram vid svedjebranter,
Irra kring de öde moar;

Vackert bjöd hon björnen vandra,
Sedigt sig på färden skicka,
Och förnöta fröjdetiden,
Glädjens dagar genomlefva
Uppå kärr och uppå höjder,
Fjerran hedars tummelplatser,

Utan skor om sommarn vandra,
Utan strumpor under hösten,
Men den sämre tiden vistas.
Under vinterkylan dväljas
I en stuga, byggd af häggar.

Vid en rand af skogens barrslott,
Vid den sköna granens fötter.
Uti enrissnårets gömma.
Under täcken fem af ylle,
Under åtta mjuka mantlar

Det är der jag fått mitt byte,
Der jag detta vildbråd hemtat
Så det unga folket sade.

Så det gamla folket talte:
Hur var skogen nu så gifmild ?
Skogen gifmild, färden gynnsam,

Hur bevektes Otso, skogens herre ?
Blidkades den gode Tapio,
Att han gaf sin egen älskling.
Att sin honungsskatt han afstod;
Fälldes Otso med ett jagtspjut,
Eller blef med pil han träffad?

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:
”Mycket gifmild var oss skogen,
Gifmild skogen, gynnsam färden,
Ljuvt bevektes skogens herre,
Blidkades den gode Tapio.

”Mielikki, den vana skogsfrun,
Tellervo, en Tapios jungfru,
Skogens mö med fagert anlet’,

Skogens lilla tjensteflicka
Hastade att vägen visa,
Gick att hugga vägamärken,
Att vid vägen stakar ställa,
Att beteckna rätta kosan.

Gjorde skåror uti träden,
Reste märken uppå bergen
Till den ädle björnens bostad,
Ända fram till pels-öns stränder.
När till slut jag hunnit stället,

När till gränsen fram jag kommit,
Fälldes Otso ej med spjutet,
Blef ej träffad utaf skottet:
Sjelf han halkade från grenen,
Snafvade mot barrträdsqvistar;
Bröstet refs af granrisruskor,
Buken blef af qvisfar uppfläkt.”

Delta talte han derjemte.
Fällde dessa ord och sade:
O min Otso, du min älskling,
Du min fogel, du min kårlek!

 

Gif oss nu din hufvudbonad.
Låt nu dina betar fara,
Lemna dina glesa tänder,
Gif oss dina breda käftar!
Blif ej heller alltför ledsen
Om du kanske nu far höra
Benen i ditt hufvud braka,
Dina tänder häftigt skallra!

Näsan tar jag nu af björnen
Till min förra näsas fromma,
Tar den icke hel och hållen.
Icke heller till min enda.

örat tager jag af björnen
Till mitt förra öras båtnad,
Tar det icke helt och hållet,
Icke heller till mitt enda.

Ögat tager jag af björnen
Till mitt förra ögas bistånd,
Tar det icke helt och hållet,
Icke heller till mitt enda.

Pannan tager jag af björnen
Till min förra pannas tillhjelp,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.

Munnen tager jag af björnen
Till min förra muns förstärkning.
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.

Tungan tager jag af björnen
Till min förra tungas fyllnad,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.

Den en karl jag ville kalla,
Den jag hölle för en hjelte,
Som vår Otsos betar löste,
Droge ut hans tänders rader,
Ryckte dem utur hans stålkäk,
Toge ut dem med sin jemhand!

Icke kom der någon annan,
Icke fanns en sådan hjelte:
Sjelf han borttog björnens betar,
Ryckte ut hans tänders rader;
Stödd med knät emot hans skalle,
Drog han ut dem med sin jernhaud.

Så han uttog björnens tänder,
Fällde dessa ord och sade:

0 min Otso, skogens äple.
Skogens skönhet, o du trinde!
Nu du måste gå ett stycke,

Har ännu en väg att vandra,
Ut ur denna ringa boning.
Denna ganska låga hydda
Till ett mera högrest hemvist.
Till en rymligare bostad.

Kom mitt guld, begynn din vandring,
Ludne älskling, börja förden.
Gå förbi vår svinhjords vägar,
öfver gårdens grisars stigar.

Till den skogbevuxna kullen,
Upp emot det höga berget
Till en tall med yfvig krona,
Till en fura, hundragrenig!

Godt det är dig der att vara,
Ljufligt att din tid förnöta:
Boskapshjordens klockor klinga,
Skällor ljuda i din närhet.

Gamle trygge Wäinämöiuen
Återvände nu till hemmet,
Och det unga folket sade,
Så den sköna skaran talte:

”Säg oss, hvart du bragt ditt byte,
Hvart du förde villebrådet:
Har du det på isen lemnat.
Har du dränkt det uti stöpet
Kastat det i kärrets gyttja,
Eller gräft det ner i sandmon?

Gamle trygge Wäinämöinen
Yttrar dessa ord och säger:
”Ej jag det på isen lemnat,
Icke dränkt det uti stöpet:

Hundar hade då det bortfört.
Luftens foglar det besudlat;
Ej jag kastat det i kärret,
Eller gräft det ner i sandmon:
Maskar hade der förstört det.
Svarta myror ätit upp det.

Dit jag bragte villebrådet.
Dit jag fört mitt ringa byte:
På den gyllne kullens kummel,
Upp på koppar-åsens skuldror,

I det rena trädets krona,
I en fura, hundragrenig ,
På den största, bland dess qvistar.
På den yfvigaste grenen,
Till en fröjd för alla menskor,
Till förnöjelse för vandrarn.

Tänderna jag vändt mot öster,
Riktat ögonen mot vester,
Men ej alltför högt i toppen —

Vore de för nära toppen,
Kunde de af stormen skadas,
Genom vårens vind förderfvas —
Men ej heller tätt vid marken;
Om de ställdes tätt vid marken.
Skulle svinen bort dem släpa,
Undanvräka dem med trynet.

Gamle trygge ”Wäinämöinen
Företog sig nu att sjunga,
Denna sköna kväll till ära,

Till ett glädtigt slut på dagen.
Sade gamle Wäinämöinen,
Fällde sjelf ett ord och talte:

Håll nu eld, du pertbloss-klyka,
Att jag här må se att sjunga:
Sången följer nu i turen
Och min röst har lust att ljuda.

Derpå spelade och sjöng han,
Väckte glädje qvälln igenom,
Sade, då han slöt sitt qväde,
Yttrade till sist i sången:

Gif, o Ukko, ock hädanefter,
Sanne skapare, förunna.
Att på samma vis man fröjdas
Och på lika sätt sig skickar
Vid den starke gossens bröllop,
Vid den ludnes glada högtid!

”Gif, o Ukko, beständigt,
Sanne skapare förunna,
Att i skogen vägar stakas,
Att i träden märken huggas
För vårt goda jägarfölje,
För vår stora mannaskara!

Gif, o Ukko, beständigt,
Sanne skapare, förunna.
Att här Tapios horn må ljuda,
Skogens pipa må förnimmas
Uppå dessa ringa gårdar.
Dessa trånga boningsplatser!

Dagen om man så må sjunga,
Qvällarne igenom jubla
Här på detta stora fastland.
Här i Suomis vida bygder.
Bland den skara som nu vexer.
Bland den ungdom som nu uppstår !

Om VILDA DJUR och MÄNSKLIG DUMHET

Enligt kristendomen skulle människan vara skapelsens krona, men frågan är om hon inte är dess klave istället, eller en enorm black om foten för den övriga naturen.

I svenska media har vi i veckan kunnat läsa om Camilla Björklund, 51 som under vintern lade ut mat till rådjur på sin tomt i Hälsingland.

Nu framträder hon i Aftonbladet och andra tidningar och ojar sig över att flera dagar i rad ha fått besök av hungriga björnar i sin trädgård, en björnmor och tre fjolårsungar, som troligen övervintrat tillsammans med henne. Björnarna är ”obehagliga” tycker Camilla, och efter att ha besökt platsen tre kvällar i rad, har björnarna lämnat tomten och helt sonika gått därifrån, eftersom maten tagit slut. Men om hon inte ville ha björnbesök i sin trädgård, varför då alls lägga ut djurmat, eller låta sopor och matrester stå kvar o-omhändertagna ?

”Du Nalle – om människorna tycker vi är ”Obehagliga” – VARFÖR lägger de då ut mat åt oss ??”

 

Nu besannas åter vad jag skrev i min krönika från den 15 april i år. Människorna får exakt de björnar de förtjänar. Lägger man ut mat, tidigt om våren, så får man skylla sig själv om någon hungrig nyvaknad stackars björn håller sig framme. Men ändå – nu följer den ständiga björnfrossan i pressen, hetsjakt emot oskyldiga djur och stora tidningsrubriker om att Los i Hälsingland blivit ett ”tillhåll” för björn, samt att björnarna där skulle blivit ”närgångna” efter att man lockat dit dem med åtel och krav på avskjutning från Länsstyrelsens viltvårdsexperter och kommunalt inhyrda jägare.

Säg, hur dumma får människor alls bli, kära läsare ?

Från trakten av Älvdalen rapporteras om att två björnar blivit skjutna, alldeles i onödan. De skulle ha ”stressat” en renhjord, skriver manatt björnar tar en och annan renkalv eller dräktiga vajor om Våren är inget nytt precis – det har alla björnar gjort i urminnes tider, för så fungerar det i naturen. Länsstyrelsens representant Marie Edvall påstår att avlivandet av de två björnhannarna skulle vara ”humant” eftersom man inte jagat dem från helikopter den här gången, utan bara hetsat hundar på dem. Och de två avlivningarna påverkar inte björnstammen i länet så mycket, säger hon också.

Nej, tacka fan för det ! säger jag. Men – i ärlighetens namn – vilka djur var det egentligen som blev ”stressade” ?? Om björnen tagit en och annan ren, så hade det inte gjort så mycket skada för den industriella ren-näringen, eftersom nästan alla renägare har sina djur väl försäkrade numera.

Det är hårt att vara björn i riket numera. Man blir betraktad som brottsling, därför att man äter om man är hungrig…

Länsstyrelsens uppgift är att skydda de stora rovdjuren, och inte särintressen för en liten, kapitalstark grupp av renägare. Det finns inga ”samebyar” i landet numera, och det har heller inte funnits några sådana på minst hundra år –  redan ordet frammanar ett slags idylliserande bild av ”kåtatomter” eller dylikt – men inga samer eller renägare bor i renodlat samiska bosättningar, och nomadlivet har upphört för länge sen, till förmån för storskalig rovdrift på naturens resurser.

Aldrig någonsin har det funnits så många renar i landet som nu, och i  Älvdalen och övriga Dalarna fanns inga samer alls, förrän på 1600-talet. Följaktligen är inte ren-näringen där något som funnits ”sen urminnes tid”, men däremot finns det otvivelaktigt svenska och Nordiska järnåldersgravar också på kalfjället, hur det nu kan komma sig. Vilka var då ”urbefolkningen”  och vilka var det som bodde där först ?

Man har däremot hela tiden sänkt ”minimi-värdena” för de stora rovdjuren genom just Länsstyrelsernas försorg, och fastän vi har 2900 björnar i riket, ungefär, vill man nu avliva mer än hälften av dem, och påstår ändå att björnstammen skulle vara ”bärkraftig” i så fall – trots att Världsnaturfonden fortfarande betraktar brunbjörnen i Sverige som en rödlistad art. Själv föreslår jag att vi tar bort överskottet av renar och boskap istället inte ens en majoritet av de 8500 samer eller så som skulle ha rösträtt på Sametinget, är renägare – de flesta lever av helt andra näringar, och de kan de övertaliga renägarna – som inte är någon ”urbefolkning” också ta och göra.

Jag har själv tillbringat 2 år av mitt liv som yrkesverksam på Länsstyrelsen i Jämtlands län, men det var på 1990-talet, om någon av er vill veta.

Redan då drev man ett stort länsgemensamt fiskeprojekt för tiotals miljoner skattekronor i bland annat Åre, Krokoms och Bergs kommuner, enligt vad jag tydligt minns. Projektet gick ut på att man skulle återplantera öring, röding och annan ädelfisk i de vattendrag där de en gång funnits, men så kom en del klåfingriga individer av båda könen, som den gången kallade sig för ”Skogs-samer” och inte Sydsamer med i bilden, och det visade sig snart att flera av dessa ägnat sig åt såkallat ”granat-fiske” eller rättare sagt slängt handgranater och sprängladdningar i vattendragen, så att all ädel-fisken flöt upp död, med buken i vädret.

Och det var inte för att vederbörande ville fånga fisk – för de åt inte själva av fisken. Anledningen var att man ville förstöra för ”sörlänningarna” som man sa, och hindra alla andra från att komma dit, särskilt då ”turister” eller Stockholmare. Alltså slängde man lite granater i sjöarna – allt i en stämning av ”Bällt du Luur’n !” som man säger i Jämtland (”Kunde du lura honom” – en attityd, som samer och därmed likställda uppvisat emot svenskar och svenska staten i närmare tusen år)

Inget trevligt sjöfynd…

Men nu skall det alltså plötsligt finnas sk ”sydsamer” som ska ta alla delar av vårt land i besittning, för så säger de själva – ungefär som om dessa 8000 eller så hade större rätt till hela landet än 10,3 miljoner andra medborgare… De ska också ha väl juridiskt pålästa ombud, som även är historiskt intresserade och skriver bloggar numera, och jag tvivlar för min del inte på att det är en stor framgång i civilisatoriskt hänseende, för skickliga jurister kan mycket väl behövas, när man har med slikt folk att göra.

Jag kunde föredra några fler episoder, som jag själv bevittnat eller hört andra bevittna. Under 1980-talet inträffade som de flesta vet den berömda Chernobyl-katastrofen i Ukraina. Extremt höga strålningsvärden uppmättes inte alls i de delar av vårt land som låg närmast olycksplatsen, utan just i Hälsingland, Jämtland och Härjedalen – av någon konstig och mystisk anledning – man skyllde på meteorologerna – och det befanns till slut på Länsstyrelsens miljöenhet, att de samer man anställt, som snällt skulle förses med Radiak-mätare uppe i fjällbygden, bara fortsatte och fortsatte att rapportera in de siffervärden de angett i början, utan att alls låta dessa avklinga… Ni förstår, de fick ju betalt i reda pengar oavsett om de läste av sina mätare eller ej, så de skrev bara ned samma siffror om och om igen i pappren, och så slapp de gå ut på fjället…eller till skogs..

Länsstyrelsen i Norrbotten gjorde under samma tid en utredning om de ”trafikskadade renar” eller rättare sagt hela renhjordar, som på något mystiskt sätt råkat komma ivägen för Lapplands-pilen och Malmtågen till Narvik – flera gånger – med flera sk ”samebyar” inblandade (läs industrikorporationer för renuppfödning i industri-skala, för det är ju vad det handlar om) Med bevis från renarnas öronmärkning visade det sig tydligt – ännu mera ”samisk mystik” – att det inte var de byar eller renägare genom vars ”urminnes trakter” järnvägarna gick, som fick sina renar uppdrivna på spåret, och som därför fick frikostig ersättning för staten, tidvis mer än vad sagda renar betingat i pris som slaktkroppar per styck… Det var de byar eller ägare, vars marker låg längst bort från banan, som på mycket underliga vägar förlorade djur efter djur, eller hela hjordar..

Månne det förhåller sig på samma sätt med den nu observerade ”stressade” renhjorden i Älvdalen, eller vad tror ni ? Renar kan bli ”stressade” av lite vad som helst, korm också för den delen, om ni vet vad ”korm” är för något..

Korm kan bli ”flugan” direkt…också hos människor…

Slutligen har jag själv fått uppleva, hur ett antal ”skogs-samiska” (eller snarare totalt skogs-tokiga) aktivister eller personer anno 1990 krävde att de skulle få ta över minst halva Länsstyrelsen, trots att deras lilla folkspillra inte utgjorde mer än 2 % högst av länets befolkning, allt på alla andra 98 % bekostnad, genom att själva utse Länsarkitekt, Länsantikvarie, och allt annat kunnigt och utbildat folk som behövs för att sköta en sådan myndighet.

De som intet vet, skall ej stifta lagar för andra..

 

Jag råkade vara ofin nog att fråga de församlade herrarna och damerna om någon av dem möjligen hade utbildning som byggnadsingenjör, kanske civilingenjör, eller akademisk examen i åtminstone någon form. Eller någon vana vid skrivarbete, exempelvis också såsom lantbrevbärare eller dylikt.  Det hade ingen av dem, visade det sig… Men ändå trodde de, att de skulle få ”ta över” alltsammans – därför att de representerade enskilda kapitalintressen… och en kapitalstark ren-näring, som sagt..

Jag tvivlar som sagt inte på att ”Same-jurister” behövs, och det i stort antal, med tanke på vad detta slags folk allt som oftast ställer till med. Men uppfattningen om dem som ”ett rent naturfolk” eller ”nomader” är det dags att en gång för alla förpassa till sagornas värld – och såsom varande Hedning, tror jag icke på deras sagor.