Ännu en vårdag att vårda

I am just a Swedish heathen,
But my story’s seldom told.
I have volunteered for many causes
But I still remain as poor, for such are promises
As all our leaders lie,
Still the christian men hear what they want to hear
And disregard the rest.

When I left my home and family
I was just sixteen years old
And then I joined the Army
And I never left it since.
I’m a part of the resistance
Though I serve the state as well.

And my Gods have never failed me
Though my country often has
So I go where all my brethren go,
Looking for the places only they would know.

And we’re only asking workman’s wages
As we do the job at hand.
And as sure as fortune favors us
There might be better times to come
In this our land
I do declare….

– Aningen fritt efter ”The Boxer” av Simon & Garfunkel

 

Igår hade Allan respektive Glenn namnsdag, på den vackra dag, som i år vart helgad åt Tor. Självklart har jag två vänner med just de namnen, och de är naturligtvis Hedningar båda två – för i vårt yrke blir man sällan något annat än just Hedning med tiden.  Idag är åter en annan dag, och då det är en Fredag, är den i Västnorden helgad åt Frigga, men i Nordens östliga trakter helgad åt Freja själv, vilket alla sanna troende vet, för Asatron är ingen tom sed, utan just en levande tro och inget annat, och de som inte ens har begripit så mycket, borde faktiskt hålla käften, sluta läsa denna blogg och för evigt gå härifrån.

41 år är en lång tid i en människas liv, och det slår mig att jag faktiskt tjänstgjort i exakt samma yrke och Sveriges största frivilligrörelse under hela den tiden, ända sedan jag var 16 år gammal ända fram tills nu. Jag har ytterligare minst tio år till pensionen att se fram emot, och under den tiden fortsätter jag att tjäna mitt samhälle, folk, stat och land som alltid.

Efter blodproppar i ben och lungor, samt en knäskada – jag har gått på kryckor under två perioder denna vinter – lämnar jag en viss befattning, men fortsätter i en annan; och jag tänker på alla de gånger jag anmält mig frivillig för än det ena, än det andra. Jag har hunnit med att vara ordförande i en del politiska partier – på områdesbasis, företrätt Länsstyrelser, Kommuner och mycket mera. Idag avslutar jag ett kapitel i livet och lämnar in vapen, kroppsskydd och en massa annat efter de senaste tio åren som frivillig i en enhet av ett vist slag, och i hagel och regn står jag framför ett förråd någonstans, var det nu kan ligga. Av en slump möter jag min före detta bataljonschef i förrådskön – han var med när den senaste enheten byggdes upp, nyuppsatt i Mälardalen, och det var jag också. Men – nu står den nya enheten på säkra ben, efter tio år, och vi kan lugnt överlämna den till yngre bröder och systrar; den bästa ungdom vårt land har.

Dem möter jag ändå i samma förrådskö, på väg till de sysslor de satts att sköta; det som är deras ”stund på jorden” för att använda Vilhelm Mobergs ord, och eftersom de har bråttom innan klockan slår åtta och inte 06.30 på morgonen, talar jag med dem låter jag dem gå före mig i kön. Man förmånsbeskattar dem numera för deras sängar och gratis mat, som om kalla fältransoner och en säng i en kasern vore en förmån, som man måste betala extra skatt för. Och en förmån är det kanske, men absolut inte ekonomiskt sett, det vill jag bara ha sagt, först som sist.

De berättar för mig att de inte ens har bussar att fara hem med, efter tjänstens slut, när det är fredag, utan får låna ihop vad fortskaffningsmedel och bilar de kan få tag på, ifall de nu inte vill gå en och en halv kilometer längs en större trafikled, som slutar i en motorväg. På min tid – för enbart åtta år sedan – hade de i alla fall en buss som gick in på området och hem på fredagskvällarna, det vet jag fuller väl, eftersom det var just jag som skötte förhandlingarna med kommunen och det regionala trafikbolaget den gången – och jag gav dessa unga män eller i en del fall kvinnor de tio bästa åren i mitt liv.

Det är för dem jag kämpar, det är dem – och de som verkligen är lojala gentemot mig och som jag i min tur är lojal emot, som jag skriver detta. Inte för de flesta av er, som råkar vara mina läsare. Inte för vår nuvarande Regering – som aldrig varit lojal emot mig, som aldrig gett mig någonting och som fortsätter ljuga, ljuga och åter ljuga för alla medborgare i det här landet – och som inte mindre än två gånger förklarats olaglig av Riksdagen, det enda nationella parlament vårt land någonsin haft, och ännu har. Man påstår nu, att man skulle ge alla medborgare fritt Covid-19 vaccin innan sommaren, men vi vet alla att det är en stor djävla lögn, det ocksåför bara 8,7 %  av alla medborgare har fått sina obligatoriska två doser, och med den takt man nu håller kommer det ta minst två år innan man kommer fullborda vad man på falska och missledande grunder utlovade inom två månader.

Jag själv, som också är i en sk riskgrupp pga ohälsa och ålder kommer naturligtvis sist i kön som vanligt, liksom alla som har ett samhällsviktigt jobb, det har man redan förklarat för oss, fast vi i alla andra länder skulle komma först, och stå i främsta ledet, högvuxna som Nordens furor, Sega som Malungs Läder och Hårda som svenskt stål. För egen del anser jag mig inte vara skyldig resten av samhället någonting, och knappt ens någon av er; mina läsare heller.

Jag har ändå betalat allt, av den snöda lön jag fått, utstått allt, dragit försorg om allt och ordnat allt till det bästa – ja – det kan jag ta på min ed – trots alla lögner och allt som påståtts om mig, eller andra i samma situation. Jag känner ingen tacksamhet emot just er, ska ni veta – ingen glädje, ingen lojalitet, ingenting – för glädje och lojalitet känner jag bara emot de kollegor jag haft och ännu har, eller de som är mina verkliga vänner.

Jag svor Krigsmans Erinran, som det hette på min tid, och den eden svor jag till Konungen och Nationen. Inte till någon regering, men till statschefen personligen.  Jag svor inte den eden inför ”gud” men inför mina egna gudar, och de har alltid stått mig bi och hållit sina löften; från den dag jag först anropade dem – och – jag ångrar ingenting, ingenting alls – för underligt nog är jag ännu ostraffad av lagen, och jag har aldrig beslagits med det minsta brott, utan har förhållit mig lojal emot min nation i allt, som det anstår en hederlig medborgare. Den som säger något annat är antingen ovetande om sanningen, eller också ljuger vederbörande rätt ut.

För min del anser jag det vore en klar förbättring av förhållandena i vårt land, och av medborgarskapet, om vi definierade detta begrepp som det såkallade sametinget gör, rörande de som får kallas ”samer” men som inte är någon Urbefolkning i detta land, eftersom det visat sig, både genetiskt och historiskt, att det endast och endast bara är vi svenskar; som är den verkliga urbefolkningen. Som ”Same” räknas enligt lagen bara dem som kan bevisa, att det i deras hem talats samiska under uppväxten, samt att vederbörandes föräldrar samt far- och morföräldrar också talat samma språk.

Analogt med det, och eftersom detta är rikets lag, borde man också kunna hävda, att endast den, i vars hem det talats svenska under uppväxten, och som bevisligen haft föräldrar samt far- och morföräldrar som stadigvarande talat samma språk, får lov att kallas svensk, eller svensk medborgare. Övriga, som råkar befinna sig här, har andra medborgarskap, och kan betraktas som invånare i landet, men för den skull behöver jag inte längre vara lojal emot just dem, utöver vad som är grundläggande mänskliga rättigheter, eftersom jag nu är löst från en sådan ed eller sådana förpliktelser, nämligen.

Och vet ni vad – det är jag väldigt glad för; trots allt – eftersom jag vet hos vem och var min verkliga lojalitet hör hemma.

Jag lämnar er alla med en visa, som ännu sjungs i Frankrike, och av Legionen.

Visserligen har den översatts till svenska förr, av en viss Stig Leopold Andersson, och framförts av Anita Lindblom  – hon som sjöng ”Basker Blå” – fast det egentligen var en amerikansk sång, ”Ballad of the Green Beret” som framförts av bland andra Barry Sadler.

Min version av den franska texten, är som ni kanske ser mycket trognare originalet.

 

Nej, jag ångrar ingenting
Ångrar ingenting alls
Trots allt det onda, ni gjort emot mig
Och det goda, i och för sig
Saken syns nu egal

Nej, jag ångrar ingenting
Ångrar ingenting alls
Jag har fått betala allting
Så håll käft och sluta ge hals !

Men de minnen jag har
Ska upptända en eld
För att rena vårt land
För allt som är kvar
Och för vänskapens band

För den kärlek som glömts
Och för strider som var
För den seger, som säkert är viss
– Låt oss börja på noll

Nej, jag ångrar ingenting
Ångrar ingenting alls
Trots allt det onda, ni gjort emot mig
Och det goda, i och för sig
Saken syns nu egal

Nej, jag ångrar ingenting
Ångrar ingenting alls
I mitt hedniska liv
Idag och igår
Och det börjar med dig !

 

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Ni le bien qu’on m’a fait
Ni le mal
Tout ça m’est bien égal

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
C’est payé, balayé, oublié
Je me fous du passé

Avec mes souvenirs
J’ai allumé le feu
Mes chagrins, mes plaisirs
Je n’ai plus besoin d’eux

Balayé les amours
Avec leurs trémolos
Balayé pour toujours
Je repars à zéro

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Ni le bien qu’on m’a fait
Ni le mal
Tout ça m’est bien égal

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Car ma vie
Car mes joies
Aujourd’hui
Ça commence avec toi

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s