Ur ”Kalevala” om Björnen…

Ur en gammal översättning av Kalevala, det finska nationaleposet, om björnens väsen och natur, dess tillkomst, gravöl och födelse..

Vackre Otso, skogens äple,
O min honungstass, du trinde!
När du hör att jag mig närmar,
Att jag stolte man dig nalkas.
Göm då klorna in i ramen,
Tänderna uti ditt tandkött.
Att de aldrig mig beröra,
Ej af hast ens vid mig snudda.

Du min ende, vackre Otso,
O min honungstass, du sköne!
Slå dig ner i ro på tufvan.
Lägg dig på den sköna klippan,
Der omkring dig furor buga.
Granar kring ditt hufvud susa;
Så du der må röra på dig,
Så, du honungstass, dig vända,
Som i boet hjerpen rör sig,
Gåsen liggande sig vänder!

Månne han på halmen föddes,
Vexte upp på badstu-golfvet?
Nu den gamle Väinämöhien
Tog till orda sjelf och sade:

Otso föddes ej på halmen, men vid himlens mittpunkt.
Ej på agnar i en lada.
Der är Otso född och boren.
Der är honungstassen fostrad:

 

Nära månen, invid solen,
Uppå Karlavagnens skuldror.
Uti luftens jungfrurs närhet,
Hos naturens sköna döttrar.

-Gick vid luftens rand en jungfru,
Vandrade vid himlens navel.
Utmed kanten af en molnsky,
Längsmed himlafästets gränsor,
Klädd i himmelsblåa strumpor,
Uti brokig fotbeklädnad,

Bar en korg med ull i handen,
Höll en hår-ask under armen.
Ullen fällde hon i vattnet.

Släppte håret ner i vågen;
Detta skvalpades af vinden,
Gungades af vädrets fläktar.

Vaggades af vattnets ångor,
Drefs af vågor upp mot stranden
Af den saftuppfjllda skogen.
Af den honungsrika udden.

 

Mielikki, den vana skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna.
Ryckte håret upp ur vattnet,
Tog ur sjön den fina ullen,
Sammanvecklade med snabbhet,
Lindade helt vackert ullen
I en liten korg af lönnträd,

I en prydlig, vacker vagga.
Lyfte sedan lindebanden.
Fäste vaggans gyllne kedjor
Vid den största qvist af trädet,
Vid den lummigaste grenen.

Nu hon vaggade den käre.
Gungade sin lille älskling
Under granens blomsterkrona.
Under tallens vida grenar:
Der hon fostrade sin Otso,

Födde upp den hårtofsrike
Vid den honungsrika lunden,
I den saftuppfyllda skogen.

 

Otso frodades och vexte,
Sköt i höjden, skön och ståtlig,
Kort om benen, krum i knäna.

Platt om mulen, trind och knubbig,
Bred om pannan, tvär om nosen
Och med håret skönt och lurfvigt;
Men han hade inga tänder,
Var ej än försedd med klor och naglar.

Mielikki, den vana skogsfrun,
Tog till orda sjelf och sade:
Klor jag ville honom gifva,
Skulle honom tänder skaffa,
Om han icke skada gjorde,
Onda dåd med dem bedrefve.

Otso nu med ed försäkrar,
Uppå. skogsfruns knän han svärjer.
Inför Ukko, den uppenbare,
Under blixtnedslungarns anlet’.
Att ej någon skada göra.
Att ej onda dåd föröfva.

Mielikki, den goda skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna.
Vandrade att tänder hemta.
Gick att söka klor åt björnen,

Letade bland fasta rönnar,
Sökte dem bland sega enar.
Torra, rotuppryckta stammar,
Kådiga och hårda stubbar:
Inga klor af dem hon erhöll.
Fann ej heller några tänder.

Vexte uppå mon en fura,
Reste sig en gran på kullen.
Fanns en silfverqvist i furan.
Satt en gyllne gren i granen:
Dem hon tog i sina händer,
Gjorde klor deraf åt Otso,
Fäste dem uti hans käftar,
Satte dem i björnens tandkött.

Nu hon lät den ludne vandra,
Sände ut på väg sin älskling,
För att kärren genomvandra,
För att skogar genomströfva,
Tåga fram vid svedjebranter,
Irra kring de öde moar;

Vackert bjöd hon björnen vandra,
Sedigt sig på färden skicka,
Och förnöta fröjdetiden,
Glädjens dagar genomlefva
Uppå kärr och uppå höjder,
Fjerran hedars tummelplatser,

Utan skor om sommarn vandra,
Utan strumpor under hösten,
Men den sämre tiden vistas.
Under vinterkylan dväljas
I en stuga, byggd af häggar.

Vid en rand af skogens barrslott,
Vid den sköna granens fötter.
Uti enrissnårets gömma.
Under täcken fem af ylle,
Under åtta mjuka mantlar

Det är der jag fått mitt byte,
Der jag detta vildbråd hemtat
Så det unga folket sade.

Så det gamla folket talte:
Hur var skogen nu så gifmild ?
Skogen gifmild, färden gynnsam,

Hur bevektes Otso, skogens herre ?
Blidkades den gode Tapio,
Att han gaf sin egen älskling.
Att sin honungsskatt han afstod;
Fälldes Otso med ett jagtspjut,
Eller blef med pil han träffad?

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:
”Mycket gifmild var oss skogen,
Gifmild skogen, gynnsam färden,
Ljuvt bevektes skogens herre,
Blidkades den gode Tapio.

”Mielikki, den vana skogsfrun,
Tellervo, en Tapios jungfru,
Skogens mö med fagert anlet’,

Skogens lilla tjensteflicka
Hastade att vägen visa,
Gick att hugga vägamärken,
Att vid vägen stakar ställa,
Att beteckna rätta kosan.

Gjorde skåror uti träden,
Reste märken uppå bergen
Till den ädle björnens bostad,
Ända fram till pels-öns stränder.
När till slut jag hunnit stället,

När till gränsen fram jag kommit,
Fälldes Otso ej med spjutet,
Blef ej träffad utaf skottet:
Sjelf han halkade från grenen,
Snafvade mot barrträdsqvistar;
Bröstet refs af granrisruskor,
Buken blef af qvisfar uppfläkt.”

Delta talte han derjemte.
Fällde dessa ord och sade:
O min Otso, du min älskling,
Du min fogel, du min kårlek!

 

Gif oss nu din hufvudbonad.
Låt nu dina betar fara,
Lemna dina glesa tänder,
Gif oss dina breda käftar!
Blif ej heller alltför ledsen
Om du kanske nu far höra
Benen i ditt hufvud braka,
Dina tänder häftigt skallra!

Näsan tar jag nu af björnen
Till min förra näsas fromma,
Tar den icke hel och hållen.
Icke heller till min enda.

örat tager jag af björnen
Till mitt förra öras båtnad,
Tar det icke helt och hållet,
Icke heller till mitt enda.

Ögat tager jag af björnen
Till mitt förra ögas bistånd,
Tar det icke helt och hållet,
Icke heller till mitt enda.

Pannan tager jag af björnen
Till min förra pannas tillhjelp,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.

Munnen tager jag af björnen
Till min förra muns förstärkning.
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.

Tungan tager jag af björnen
Till min förra tungas fyllnad,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.

Den en karl jag ville kalla,
Den jag hölle för en hjelte,
Som vår Otsos betar löste,
Droge ut hans tänders rader,
Ryckte dem utur hans stålkäk,
Toge ut dem med sin jemhand!

Icke kom der någon annan,
Icke fanns en sådan hjelte:
Sjelf han borttog björnens betar,
Ryckte ut hans tänders rader;
Stödd med knät emot hans skalle,
Drog han ut dem med sin jernhaud.

Så han uttog björnens tänder,
Fällde dessa ord och sade:

0 min Otso, skogens äple.
Skogens skönhet, o du trinde!
Nu du måste gå ett stycke,

Har ännu en väg att vandra,
Ut ur denna ringa boning.
Denna ganska låga hydda
Till ett mera högrest hemvist.
Till en rymligare bostad.

Kom mitt guld, begynn din vandring,
Ludne älskling, börja förden.
Gå förbi vår svinhjords vägar,
öfver gårdens grisars stigar.

Till den skogbevuxna kullen,
Upp emot det höga berget
Till en tall med yfvig krona,
Till en fura, hundragrenig!

Godt det är dig der att vara,
Ljufligt att din tid förnöta:
Boskapshjordens klockor klinga,
Skällor ljuda i din närhet.

Gamle trygge Wäinämöiuen
Återvände nu till hemmet,
Och det unga folket sade,
Så den sköna skaran talte:

”Säg oss, hvart du bragt ditt byte,
Hvart du förde villebrådet:
Har du det på isen lemnat.
Har du dränkt det uti stöpet
Kastat det i kärrets gyttja,
Eller gräft det ner i sandmon?

Gamle trygge Wäinämöinen
Yttrar dessa ord och säger:
”Ej jag det på isen lemnat,
Icke dränkt det uti stöpet:

Hundar hade då det bortfört.
Luftens foglar det besudlat;
Ej jag kastat det i kärret,
Eller gräft det ner i sandmon:
Maskar hade der förstört det.
Svarta myror ätit upp det.

Dit jag bragte villebrådet.
Dit jag fört mitt ringa byte:
På den gyllne kullens kummel,
Upp på koppar-åsens skuldror,

I det rena trädets krona,
I en fura, hundragrenig ,
På den största, bland dess qvistar.
På den yfvigaste grenen,
Till en fröjd för alla menskor,
Till förnöjelse för vandrarn.

Tänderna jag vändt mot öster,
Riktat ögonen mot vester,
Men ej alltför högt i toppen —

Vore de för nära toppen,
Kunde de af stormen skadas,
Genom vårens vind förderfvas —
Men ej heller tätt vid marken;
Om de ställdes tätt vid marken.
Skulle svinen bort dem släpa,
Undanvräka dem med trynet.

Gamle trygge ”Wäinämöinen
Företog sig nu att sjunga,
Denna sköna kväll till ära,

Till ett glädtigt slut på dagen.
Sade gamle Wäinämöinen,
Fällde sjelf ett ord och talte:

Håll nu eld, du pertbloss-klyka,
Att jag här må se att sjunga:
Sången följer nu i turen
Och min röst har lust att ljuda.

Derpå spelade och sjöng han,
Väckte glädje qvälln igenom,
Sade, då han slöt sitt qväde,
Yttrade till sist i sången:

Gif, o Ukko, ock hädanefter,
Sanne skapare, förunna.
Att på samma vis man fröjdas
Och på lika sätt sig skickar
Vid den starke gossens bröllop,
Vid den ludnes glada högtid!

”Gif, o Ukko, beständigt,
Sanne skapare förunna,
Att i skogen vägar stakas,
Att i träden märken huggas
För vårt goda jägarfölje,
För vår stora mannaskara!

Gif, o Ukko, beständigt,
Sanne skapare, förunna.
Att här Tapios horn må ljuda,
Skogens pipa må förnimmas
Uppå dessa ringa gårdar.
Dessa trånga boningsplatser!

Dagen om man så må sjunga,
Qvällarne igenom jubla
Här på detta stora fastland.
Här i Suomis vida bygder.
Bland den skara som nu vexer.
Bland den ungdom som nu uppstår !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s