Så har då Vanadisblotet – eller – som de kristna säger – Valborg passerats. En märkesdag med vackert väder som sig bör, och ett trålande firande av Freja med en av mina husfrejor – för min egen del. Det är knappt så jag orkar tänka på vad som timat i Midgårds dalar, med det vanliga jämmer och elände vi får se i Centerpartiet av detta land, ifall jag nu skall våga mig på en övertydlig hänsyftning.

Själv förstår jag inte varför de kristna insisterar på att fira någon halft apokryfisk Walpurga, ett helgon som på intet sätt hör till de frommare. Hon var av angelsaxisk härstamning, och kunde förblivit hedning, men istället gjorde hon gemensam sak med sin farbror ”Sankt” Bonifatius, som ägnade ett helt liv åt att hugga ned ekar, skövla gudahov, bränna, mörda och slakta oskyldiga Saxare nere i Tyskland på 700-talet, och hon kanoniserades först cirka hundra år senare, då minnet av hennes skändligheter glömts bort.

Idag skulle vi säga att hon var medlem av ett kriminellt nätverk med folkmord som uppgift, eller en kriminell klan. Emot allt detta kan vi ställa Frejas ljusa kärlek, vårfrun, hon som kommer med den späda grönskan och som får kärleken att spira mellan man och kvinna, som det är tänkt att vara och som det borde vara, inte någon kärlek mellan män och barn, eller män och män… För av den sortens kärlek kommer varken någon välskapt ättelägg eller andra goda saker…