Jag har skrivit det förut, och jag tvingas – trots att det faktiskt bär mig emot – att skriva det igen. Såkallade ”nytolkningar” som innebär att man förkortar och drar ned klassiska verk till oigenkännlighet, och sedan fyller på med eget ”hitte-på” och till sist utger alltsammans som ”äkta vara” är något av det FALSKASTE eller allra mest OÄRLIGA en författare kan göra emot sina läsare. Jämför med vad jag sade om sk ”modern teater” som förgriper sig på andra författares pjäser och manus för några dagar sedan.

Bloggar är en sak, vetenskapliga verk en annan, och båda sorternas litteratur behövs onekligen i dagens samhälle. Sorgligt nog kan jag tyvärr inte säga samma sak om en ny bok om Asatro som utkommit i dagarna. Det är det annars välrenommerade förlaget Historiska Media som står för fadäsen, och varför ett sådant – annars faktamässigt korrekt – förlag ger ut sånt här, kan jag faktiskt inte förstå. Det är den före detta gymnasielärarinnan Katarina Harrison Lindbergh, som själv är kristen; som prånglar ut sina egna ”omtolkningar” av Eddan och Saxo Gramatticus.

En före detta gymnasielärarinnas fantasier kring Eddan – Kan det alls vara läsvärt eller intressant ? (Det verkar mera som en enda Fet-kams eller rent trams )

Som vanligt ursäktas det hela med att man ska ”modernisera”, ”ge ny språkdräkt” (varför det – behövs det ens, när det ändå vimlar av nya Eddaöversättningar på lättbegriplig svenska ?) så att man blir ”underhållande” och ”förståelig” för en modern publik, får vi veta i pressreleasen om detta präktiga stolpskott. Själv skulle jag aldrig vilja läsa en författare som redan från början är så nedvärderande emot sin egen publik att hon inte tilltror dem varesig förstånd eller förmåga att läsa Eddans och Saxos berättelser i original, och dessutom övervärderar sig själv så till de grader, att hon jämställer sitt eget dumma dravel med just Eddan eller Saxo.

Eddan behöver för det första inte ”moderniseras” alls, eftersom den innehåller livsvisdom som är giltig för alla tider. För det andra förstår jag inte, vad det är för intressant med allt detta hitte-på som Harrison-Lindberg själv knåpat ihop, där – får vi veta hos förlaget – ”Tor, Freja, Oden, Loke och andra figurer ur den nordiska sagoskatten framträder på ett både bekant och oväntat sätt. De ges tankar, humor, känslor och drifter som de ofta saknar i äldre skildringar..”

Förstår inte vederbörande förlagsredaktörer att Tor, Freja, Oden och Loke med flera inte ska ges ”nya tankar och drifter” som de alls inte har, eftersom det är att ljuga och förvanska ? Om de alltid har beskrivits på ett sätt, är det därför att de symboliserar rena naturkrafter eller existensialer i den mänskliga tillvaron, och då är det också så de ska skildras, ifall vi vill vara sanna emot vårt ursprung, vår historia och hela vårt kulturarv.

Ok, nu har jag inte läst den aktuella boken, och jag har inte den minsta tanke på att göra det heller. Livet är alldeles för kort för att spilla tid på helt onödiga och antagligen dåligt skrivna böcker, och även om chansen kanske finns, att just Katarina Harrison Lindbergh skulle ha gjort ett odödligt mästerverk, som överglänser Sturlasson, Saxo och alla andra klassiska tolkningar, så tror jag faktiskt att den chansen inte är så stor. Tyvärr har jag anledning att befara själva motsatsen, åtminstone efter att ha läst förlagets egen introduktionstext, även om det grämer mig.

Kanhända är jag partisk i mina omdömen, eller också gravt orättvis emot denna författerska, och det finns en svag möjlighet att hennes bok skulle ha vissa förtjänster någonstans, men nej – och åter nej…

Jag läser hellre Eddan som den verkligen ÄR och som den faktiskt SKA läsas.

Därför rekommenderar jag er alla att ta del av den norska sajten ”Heimskringla.No” med dess rika material av original och klassiska översättningar, och rata den bok jag tyvärr fått nämna här ovan.

Det värsta med ”fria tolkningar” och taffligt gjorda cut-outs och barnprogram i stil med UR:s ”Odens Rike” är att folk kan börja FÖRVÄXLA dem med de verkliga källorna…

Nu utger sig Harrison-Lindbergs senaste kria inte för att vara en fakta-bok, men risken är ändå stor att folk förväxlar det här med riktig vetenskap, eller den verkliga Eddan. Det hela blir ett slags tafflig och halvtaskig Pogo-Pedagog produktion, i likhet med 1970-talets Kulturmarxistiska skolböcker, där man ständigt fick lära sig att Asaatrons gudar var såå hemska sååå, och Ansgar var en hedersman, som genast fick alla att övergå till den ”rätta” kristna läran.

Samt de obligatoriska lögnerna ur Adam av Bremens skräckskildringar, som serverades som om de vore historiska fakta.

Eller som David Nessles försök att översätta Bibeln till ren Göötebörska, ungefär:

Förste Moseboka

Amen asså vettladeu, i begynnelsen var tjötet.

Å tjötet va hos gud lixxom, och tjötet va la’ guud…

Å gud han skapa Masthugget och Feskekörka åsså Hisingen å femmans torg å självaste Göta-Petter på Götaplatsen då änna liksom, å han så att de va GÖTT å så tog han änna då en varmkorv sedan… Å den Körrven vettladu, den räckte la i sju dar, ja gussingen Hebbe Lelle !

Kännen I Göta-Petter ?

Visst, sådana nytolkningar kanske är ”innovativa och nyskapande” och har ”ny språkdräkt” men är de egentligen så himla bra för det ? Varför inte utge Eddan-på Rinkebysvenska också, Svea Rikes Lag förvandlad till barnteater, eller göra en ny teateruppsättning med Bhagavadgita och Koranen, enbart spelad av dresserade hundar och en flock apor ?

Ni förstår vad jag menar, kära läsare…

Skulle jag rekommendera någon att läsa en innehållsrik, informativ och fakta-späckad bok om Nordisk Mytologi, så kan jag FORTFARANDE rekommendera Anders Baekstedts Nordiska Gudar och Hjältar, som kommit ut i många upplagor. Den är lättläst, men ändå faktaspäckad, innehåller inga förvrängningar eller hitte-på av Harrison-Lindbergs unkna modell och håller sig till sanningen, vilket många av oss borde uppskatta – inte minst de av oss som tar Sveriges och Nordens gemensamma kulturarv och Asatron på allvar.

En Klassiker. Värd att läsas. Håller Fortfarande.

Harrison-Lindbergs bok bygger på helt andra författares uppslag och idéer vad gäller facklitteratur om Fornnordisk mytologi och kultur. Redan för några år sedan utkom en såkallad uppslagsbok i ämnet, som är en väsentligt förkortad och förgrovad utgåva av Åke Ohlmarks ”Fornnordisk Ordbok” som utkom redan 1975, fast med den lilla skillnaden att nästan allt faktabaserat stoff är bortrensat ur den nya boken, till förmån för Harrison-Lindbergs egna ”tolkningar”.

Fortfarande väntar världen på ett lexikon i ämnet, som är skrivet av verkliga Asatroende, och inte bara ”intresserade amatörer” med kristen bakgrund från skolvärlden.

Förlaget ”Historiska Media” torde ångra sin senaste produkt, och observera vad jag nu skriver.

I väntan på bättre verk, rekommenderar jag min bloggkollega Henrik Anderssons ”147 Gudamakter” som nyligen utkommit i ny utgåva från Nordiska Asa Samfundet. Ni kan köpa den genom att följa denna länk, och det verket kan jag oreserverat ställa mig bakom och rekommendera, men det gäller alltså – tyvärr – inte den här boken.