Ibland har vi bloggskribenter tur, i det att vi välsignas med observanta läsare. Ingen tycks ha märkt det förrän nu, men under min redigering avd en här bloggen förra året, lyckades jag göra ett fatalt fel i Hedniska Tankars Runkurs. (se under avsnittet Eddan och Runorna här ovan).

För två dagar sedan fäste en observant läsare vid namn Fredrik min uppmärksamhet på felet, och som sagt (se gårdagens inlägg) man skall aldrig förkorta eller förvrida, för det är att göra våld på gammal visdom.

Sorgligt nog suddade jag ut den trettonde runan, Idegransrunan Eihwaz eller Eoh ur min sammanställning av runorna, och de texter jag skrev under det lyckligare 2018.

Egentligen skulle jag vilja skriva något helt annat i kväll, som exempelvis några observationer om politik, eftersom en ny vetenskaplig undersökning från Tyskland publicerats i Süddeutsche Zeitung, som helt och fullt bevisar vad jag skrev för vidpass ett år sedan om vår Regering, och det sorgliga tillstånd vårt land hamnat i sedan dess.

Men – nu vill mina läsare ha mer runologi och esoterica – och så får det bli – i alla fall för i kväll..

Runan Ehiwas – på angelsaxiska – eller Eiwaz – på gotiska – markerade ett vokalljud, ett tonande I, och i senare runalfabeten blev den till ett ”eoh” eller något liknande ett J-ljud, eftersom runan Jara försvann från de senare runraderna. Följer vi Runornas esoteriska talvärden – som alltså inte användes när man ristade med runor för profana ändamål – så har runan Eiwaz talvärdet tretton, och brukar stå för Idegranen, eller en bågskytt.

Alla vet vi väl att Ull, den gamle solguden från bronsåldern, Vintersolens bågskjutande gud, är den främste av skyttar, och anses bo i Ydalarna eller Idegransdalarna i Nordanlanden. Talet tretton är också ett ”problematiskt” tal i de flesta kulturer – de kristna är till exempel mycket rädda för denna siffra i all sin dumma vidskeplighet, och associerar det med Judas, jesu död och andra olycksbådande saker – att vara tretton runt bordet anses än idag orsaka en förskräcklig otur, liksom fredagen den 13:e osv.

Man har teoretiserat om vad denna kristna fobi för talet tretton egentligen beror på, men för min del tror jag det har sin orsak i att talet tretton är ett primtal, och dessutom ett tal som ytterst sällan förekommer i naturen, och därför är det kanske inte så konstigt att det ansetts onaturligt, ont eller olycksbådande. Det finns radiärt symmetriska blommor med fem kronblad, djur har fyra ben, eller sex ifråga om insekter och åtta ifråga om spindlar, medan dygnet låter sig indelas i 24, 12, 3 x 8 eller 4 x 6 timmar. Vi har fyra väderstreck och fyra ”kardinaler” (alltså nordväst, nordost, sydväst och sydost) förutom det, och tillsammans blir de åtta, och vi talar om sju dygder, sju klassiska planeter, sjustjärnor – Plejaderna – som syns redan på Himmelsskivan från Nebra – men talet tretton förekommer så gott som aldrig i naturen – det finns inga insekter eller larver med tretton ben – så därför har man trott, att tretton är en ”onaturlig” siffra..

Idegranen, som är giftig och dessutom ger ett rus – med dödlig utgång – har också använts för att tillverka pilbågar, och därmed är kopplingen mellan den trettonde runan, Ull, död och pånyttfödelse – initationsriter och magi, ifall vi rör oss på det symboliska planet – helt klar. Yggdrasil anses av många ursprungligen ha varit en idegran.

Visserligen betecknas det trädet som en ”Askr” i Eddan – men ordet betyder inte bara trädslaget ”ask” på Isländska, utan ett träd, vilket som helst – på det trädfattiga Island skilde man kanhända inte så noga på träslagen, och näst Idegransbågar är Ask också ett utmärkt trä att göra spjutskaft och pilbågar av – spjutet som genomborrade konung Vikar i sagan, och trädet han hängdes i, skall också vara en Idegran; och om Asarna har tolv gudaboningar, så är den trettonde Glansheim och Valhall, där Oden själv bor i all sin härlighet. Inte bara Ull som himmelsgud, utan också den hemlighetsfulle Oden, runornas och Världsträdets herre, har alltså förknippats med denna runa.

Idegranen är också ett giftigt träd, och endast dess ”bär” eller frökapslar – som ser ut som röda frukter med en svart kärna (själva fröet) inuti samt veden – brukad till pilbågar – är ogiftiga, medan barren och alla andra delar av trädet har starkt narkotiska egenskaper. I det moderna England har dödsfall inträffat ibland okunniga ”fornsedare” som avlidit efter att ha försökt röka idegranens barr, men också i antikens Grekland, druidernas England och på många andra platser i Europa var just Idegranen – föga förvånande – ett Gudaträd, en Världspelare likt Sachsarnas Irminsul, som man inte fick röra.

Runan kan också ses som kopplad till växtriket och allt växande, medan runan Perta står för mineralriket (eller stenriket, som Linné en gång sa) och Älgrunan Jalkr står djurriket, och de bildar ett tretal i den andra aetten av runraden, precis som Frejas tre runor i den första.

Atreid Grimsson kopplade runan också till väntande, tålamod och initiation. Sanningsenligare är Edred Thorson, som på 1060-talet betonade att Idegransrunan, och Världsträdet, som går genom alla Världar, underjorden så väl som Midgård som Asgård, står för kommunikation, men att den också liknar den pilformade Tyr-runan, som dock avskiljer snarare än förenar.

I det gamla DDR fanns en forskare, en professor Kukowka vid universitetet i Greitz, som menade att idegranen under varma sommardagar skulle kunna avge sina giftiga ämnen till luften i så hög koncentration, att en person som somnade eller låg under en idegran kunde bli påverkad av det, och se syner. I Friesland har man hittat runor ristade på idegransbrickor till skydd, från 500-600 talet enligt vår tideräkning, och idegranens skyddande kraft har uppenbarligen varit något man trott på över hela Europa, från Böhmen till England, och i hela Norden fram till den hedniska tidens slut.

Eoh-runan används ofta i bindrunor, och man har sett den också i sentida tyska korsvirkeshus, där den ska ha haft en skyddande betydelse. Runan, som är Världspelaren, och som stiger upp och ned genom alla Världar, växer lätt till en universell symbol för bestående, växtkraft och gott skydd – Freja Ashwynn har ensam lagt märke till att den med ett tvärstreck – som i vissa bindrunor – låter sig dela i två lagt-runor, medan långt fler har uppmärksammat att den ser ut som en ”bakvänd” solruna, eller ett lätt stiliserat Z som i Eiwaz, medan solrunan och Segerrunan – runa nummer femton – ser ut som ett S.

Idegranen är också ett långlivat träd, som bevisligen kan bli över 2000 år gammalt, och i en handskrift från Sankt Gallen i Schweiz skrivs Eiwaz genom en felvänd eller störtad Jalkr-runa, vilket kanske tyder på växtens giftiga egenskaper. Växtens latinska namn, Taxus som i Taxus baccata, anses av en del till och med ha gett upphov till själva namnet Toxiner, för växtgifter. De Fries kopplar också ord som gammelhögtyskans irri, thor på modern tyska, alltså en vansinnig, irrande, liksom gammalengelskalse Yrre, Yr och slutligen Yew, vilket också ska synas i Odensnamnet Yggr, den rasande guden. De Fries har också början till en spekulation om att där solrunan har en hel linje, följd av en bruten linje och en hel, uppvisar Eoh en bruten linje, en hel och en bruten – vilket han kopplar till något så avlägset som I Ching – hypotesen kan synas mycket vild, men inte omöjlig, också kring Egtvedt fyndet i Danmark finns en sådan koppling, även om jag inte ska gå in på det här. Den gamla isländska rundikten kallar Yr för den böjda bågen, det sköra järnet och Farbauti, piljätten, väl ett namn på Ull själv, medan rundikterna från Norge och England nämner Idegranen vid namn, och dess skyddande krafter, särskilt om vintern.

Agrell har fattat Atlakvidas ord om ”Eder svurna, vid sol, sänkt mot söder, vid Sigtyrs berg, det höga, vid ring, som är åt Ull helgad” som intressanta när det kommer till Eoh eller Yr runan. Ulls ring är som vi alla vet en edsring, och Sigtyrs berg eller Gudarnas pelare är idegransträdet, säger han. Eder, som yttras på edsringen vid ett gudahov eller Vi anses särskilt verksamma, och runan Yr har alltid stått för kontinuitet, beskydd, året, evigheten, gudarnas verkan in i Midgårds dalar – alltsammans saker, som det heliga tolvtalet står för….