Joakim Pirinen fyller 60 år, och recenseras av Hedningen…

Enligt mitt tycke är intet så roligt som att följa generationskamrater, som det har gått bra för här i livet. Såsom Hedning lider jag nämligen inte av avund, även om jag kanske borde avundas serieskaparen, pjäsförfattaren och novellisten Joakim Pirinen, som fyller 60 år den 28 Maj och snart är aktuell med albumet ”102 år av ensamhet där han lär ta upp den från Centerpartiet utmobbade och trakasserade Eskil Erlandsson och andra aktuella ämnen. Det vore intressant att konstatera om Pirinen vågat närma sig det faktum att Fjollan Fredrik Federley – en grotesk person som lika gärna kunde vara hämtad ur Pirinens egna svarta serier – som öppet pläderat för pedofili, till och med på plats som Regeringen Löfvéns högste representant i EU-parlamentet i Bryssel – hela tiden fått diverse ”styrkekramar” av samma ”centerkvinnor” som stått för trakasserierna och de falska anklagelserna emot Sveriges siste hederlige Centerpartist ?

Nämnde jag förresten att jag ser Pirinen som en av Sveriges största sociala satiriker och samtids-skildrare, också i en tid när social satir föga lönar sig, och nästan helt har förbjudits eller bringats till tystnad, i en era av närmast monumental intolerans och PK-hets ??

Den 14 Maj i år intervjuades han i kulturprogrammet ”Sverige!” där han konstaterade att  albumet om figuren Socker-Conny – den skapelse han ursprungligen gjorde sig ett namn på – antagligen inte skulle blivit antagen av något förlag alls idag. Även om Socker-Conny – i Finland känd som Sokeri-Sakari en tid gav sin skapare nästan gråa hår, och officiellt togs av daga redan under det slutande 1980-talet, står hans skapare och honom själv onekligen varann ett stycke närmare idag, och Pirinen – som annars i mycket är en mycket blid och försynt man, som mera liknar de små försiktiga nallar han brukar rita (den ständigt återkommande figuren Björnen Beppo är bara ett exempel) så har han väl idag motvilligt accepterat honom, och själva faderskapet.

Kanske är Joakim Pirinen i sig ett exempel på ”a man who peaked too soon” för han nådde höjden av sin popularitet redan 1985, vid 24 års ålder. Sådant brukar sällan vara bra för skapande konstnärer, och kan inverka negativt på deras utveckling, men lagom till 60-års dagen, tycker jag att vi Hedningar bör hylla Pirinen för allt annat han gjort, eftersom det kanske har ett större bestående värde..

”J.P:s” version av Hokusais ”Under vågen utanför Kanagawa” visar en konstnär, som nyss begått självmord genom att hänga sig. Katsushika Hokusai sade på sin tid att han önskade leva tills han blev 100 år, för att han först då skulle lyckas åstadkomma någon riktigt bra bild… Bara ett sammanträffande, eller visste Pirinen det  när han gjorde sin version ?

På 1980-talet använde Ingvar Carlsson, Socialdemokraternas partiledare, ”Socker-Conny” som slagträ i den svenska Riksdagen, när han anklagade Carl Bildt för att vara lik denne. Högre i berömmelse kan nog ingen svensk serieskapare nå, för det hör alldeles avgjort till sällsyntheterna i vårt land, att Partiledare använder referenser till svenska seriefigurer som ”argument” i den allmänna debatten. Men även Pirinen själv har gjort detta på senare tid. Från att vara en ung, oberoende rebell, har han närmast utvecklats till att bli en ”trogen” Parti-broder, med teckning efter teckning och ett evigt skränande om Sverigedemokraternas allmänna ”farlighet” i A-pressen.

PK-tendenserna finns där, som när ”Connys” skapare själv utbrustit – med klar hänsyftning på ett visst Riksdagsparti – att Socker-Conny nu omfattar minst 16 % av befolkningen, från att från början ha varit en pajas-figur, och låter honom stå i korsningen Götgatan-Folkungagatan i Stockholm och dela ut ”Schyssta Järnrör” till behövande. Dock måste jag här bekänna en sak. Jag har också ägt ett helschysst järnrör – och med sådana kan man förvisso slå hela Världen med häpnad.

Jag tillverkade dock mitt kromade järnrör själv, ur en soffa på Kulturgeografiska Institutionen vid Stockholms Universitet, som då låg vid Odenplan (nämnas bör också att Herr Pirinen alltid varit intresserad av arkitektur och stadsplanering, liksom jag) och försedde det med ett fjädrande handtag av idel gummiband, samt en hårt tvinnad snodd, av samma material, så att jag kunde bära järnröret som en stilett-batong, och med en enda enkel gest får det att blixtsnabbt glida ned för högra ärmen på min svarta läderjacka, som jag numera inte har kvar.

Pirinens interiör från tiden på Galago-förlag, med honom själv som poet ( i nedre högra hörnet) inför en globaliserad Värld…

Men jag använde inte detta rör – långt innan ”Språkrören” kom till oss via Miljöpartiet – för att vara destruktiv, utan i självförsvar, vilket jag noga vill poängtera. Vid denna tid var jag ganska verksam på sk ”spoken word” festivaler, eller ”poetry slams” vilket också herr Pirinen råkade vara. Jag har tyvärr ej fått den äran, att träffa min åtskilligt berömdare generationskamrat i levande livet – det vore att utmärka sig, och kanske är äran för stor – men i Tv-programmet (som jag länkat till ovan) kan vi höra Joakim tala om vissa förlagsfester på Galago förlag – som han var med om att grunda, och personligen blev skuldsatt med stora banklån för – där sk ”vänner” och kollegor faktiskt var nära att spöa upp honom och ge honom på käften för all berömmelsen, eller just därför att han råkat skapa Socer-Conny, och att för att man inte unnade honom den framgången… Det övergick visserligen aldrig till handgripligheter – men på Pirinens röst i programmet hör man, att bitterheten över hoten och hatet sitter i..

Mitt eget fall är ganska likartat. Utöver den sannskyldiga virvelstorm av verbal avföring, som sköljt över mig från det Monoteistiska Sverige, har jag fått motta en hel del från mina sk ”vänner” och diverse ”följare” inom den hedniska rörelsen – men det är jag numera van vid – studerar man diverse extrema rörelser och personer via deltagande observation i ett antal årtionden, så kan sådant mycket väl hända. Nej – den gång jag fick användning av mitt Järnrör – på 1980 – talet då, var när jag på Södra Teatern vid Mosebacke Tog råkade medverka under poeten Rolf Börjlinds 40-års dag (ni vet han som Fälldin stämde för förtal, efter att poeten ifråga publicerat ett kåseri i Aftonbladet, där Fälldin framställdes som genetiskt förståndshandikappad och svårt inavlad)

Omslagsbilden till Pirinen-Albumet ”Att Misslyckas som Människa” där Socker-Conny plötsligt finner sig sitta i en dyr bostadsrätt på 2010-talet, omfamnad av modernismens alla attribut.. (Hur kom just han egentligen dit – med tiden ??)

Själv läste jag bara upp min fina dikt ”Havets Mäktiga Traktor” i det att den Börjlindska födelsedagsfesten under mycket supande och rödvinspimplande pågick i ett rum intill. Jag tyckte dåförtiden att min poetiska nyskapelse var mycket originell, och i den förekom bland annat strofraderna:

”Vem vill höra på Bruno K Höjier ?
Han kan inte högläsa alls –
För han är så hes i sin hals ! ”

samt

”Bruno K. – din andedräkt är hemsk
och huden din verkar vara gjord
av skinnet från en Sämsk
(Sämskskinn alltså !)

Genast utbröt en hel del suckanden från ett antal unga damer i rummet, och en del av dem viskade samfällt ”titta på hans blick !” när jag klev ned från estraden. De unga damerna sa och suckade inte sådär för att de åtrådde min kropp, eller för att jag hade sexiga ögon, som jag trodde – utan för att de var fast och fullt övertygade om att jag var skvatt galen, och oförbehållsamt hämningslös intill direkt anstöt, vilket just Socker-Conny alltid varit. Ut från det inre rummet kom ingen mindre än Bruno K. springande – han var också där och söp på festen i egen låg person och det visste jag inte om – och han var fullkomligt rosenrasande, skrek och hade sig och frågade mig om och om igen ”Vad menar du ? Vad menar du ?” och hans andedräkt luktade inte precis damparfym, efter vad jag minns. Till slut blev situationen såpass påträngande, att personal och betjäning på Södra teatern artigt föreslog oss ”Varför fortsätter ni inte ert litterära meningsutbyte ute på gatan, eller rättare sagt i rännstenen ?”

Sagt och gjort. Förföljd av minst tjugo personer – Bruno K, hans sykofanter, stjärtgossar och lismare samt beundrande unga damer i släptåg – tumlade jag ut på gatan – och det var nu jag fick användning för järnröret – för under ett flyktförsök ned emot David Bagares gata sprang jag under med presenning mörklagd byggnadsställning – drog fram mitt hemliga vapen och ställde mig omedelbart i Suijo Zanbato-skolans stridsställning ”Öppen på alla sidor” med järnröret höjt i sned vinkel över mitt huvud i höger hand (Jag var dåförtiden ganska bra på kendo, och hade veckan innan fått beröm från Akihiro Morioka – den japanske Polis, som var Rikstränare för Sverige – friden vare hans för evigt – jag glömmer aldrig hans namn, eftersom han var en av de bästa instruktörer i vapnens bruk, som jag någonsin skådat. Innan parantesen tar slut, vill jag också säga att ”Suijo Zanbato” är fullkomligt vanvett, och en av de svåraste positioner man kan inta, som nybörjare)

Nu behövde jag aldrig slå eller misshandla Bruno K Höjier, gudarna ske lov och pris – eller för att citera Joakim Pirinen (”Poet-djävlar va ? Vänta bara tills vi slagit dem på knäskålarna…”) Så fort han och alla hans följeslagare såg mig, skrek de som stuckna grisar – och flydde som en skock fega hundvalpar… och det var det.

Så gick det till på det glada 1980-talet. Men – låt oss återvända till denna artikels huvudämne.

Otroligt nog har Pirinen väldigt sällan skämtat med Kommunism eller Socialister – serien om ”Nalle Ping” och hans 6 älskarinnor hör till undantagen…

Bland de återkommande teman, som ”J.P” alltid ägnat sig åt, intar familjer – gärna högborgerliga sådana – en stor plats. Socker-Connys okände bror, ”Guld-Ivar” verkar nästan direkt plankad på tidiga sovjetiska tecknares stereotypa nidbilder av ”kapitalister” med vitt skjortbröst och allt, liksom Viktor Denis berömda ”Kapitalet” – bara den höga hatten fattas. En annan – fast inte alls lika högborgerlig – skapelse är ”Familjen Bra !” – en av Pirinens tidiga teaterpjäser från tidigt 1990-tal. Familjen Bra är helt enkelt ”extremt PK” och det Socialdemokratiska Folk-hemska familjeidealet i kvadrat – samt också – som en del andra kritiker påpekat – fullständigt unika i teaterhistorien på det sättet att de ingår i en pjäs och en familj helt utan dramatiska konflikter, ja de har faktiskt inga konflikter överhuvudtaget.

Inte ens när den fåraktige sonen inför den äppelkäcka modern och den lika flåshurtiga fadern ”kommer ut” och bekänner att han i själva verket är homosexuell blir det någon konflikt – alla säger fortfarande ”nämen så brraaa -lysande, ja förträffligt” och alla jamsar med och berömmer och stöttar varandra i evigheters evighet, intill dumhetens absoluta gräns, eller strax där bortom – allt är ”bra!” hela tiden, och se däri ligger det komiska.. Direkta motsatsen till Lars Norén och annat som florerade på 1990-talet – jag skrev att Pirinen alltid varit bra på satir..

Pirinens Pjäs ”Familjen BRA !” spelades så sent som 2019 på teatrar i centrala Helsingfors – i Sverige är pjäsen rysligt undervärderad…

Självupptagen blir Pirinen kanske bara när han försvinner in i rena ordlekar, figurer som ”döda paret” vars gemensamma par-relation mycket riktigt är helt död – för att citera Strindberg, vars byst mycket riktigt står på en av Joakim Pirinens Bokhyllor – ”det kallas kärleks-hatet, och det är av avgrunden och helvetet!” och när han tydligtvis – i timtal – kan sitta och hitta på anagram på sitt eget namn – men även då är han ganska rolig, som nedanstående exemexepel visar…

Exempel från A-pressen och ”Aftonbladet” – Observera särskilt ”Vattenfall – två hål i Röven” (PR-Jomen i Knipa!) samt ”Irina Pinkemoj” som säger ”Nu tycker jag att vi slutar här…”

Egentligen gör det mig mindre än att Socker-Conny egentligen är Alfred Jarrys ”Pere Ubu” i svensk förklädnad (luvan kommer nog därifrån) och därför inte Världsunik, eller kanske en Strindbergsk ”Äffling” – La Bête humaine  eller odjuret i människan, med tycke av OA.s eller Oskar Anderssons ”Mannen som gör vad som faller honom in” från tidigt 1900-tal. Länge trodde jag också att Pirinen själv hade arbetar-bakgrund – fast hans mor var studierektor, hans far tandläkare och han växte upp på det högborgerliga Lidingö med tanke på alla karikatyrer han gjort av sin far i rollen som finsk arbetare – under 2021 dog fadern efter en hel dags dödskamp i andningsbesvär – Pirinen själv berättar om det i TV programmet, under devisen ”Pappa Björn är död” och kanske grips han nu äntligen av tvivel över vart vårt Sverige är på väg, när han sett fattigpensionärerna avlivas av den regering, som lögnaktigt sa att den skulle ta hand om dem… Att se sin egen far dö, långsamt och gradvis, så nära att du kan höra de sista andetagen – det har också jag upplevt, förresten – men det är en annan historia – och min far var Skåning helt igenom, han var inte ens finne..

Konflikt mellan far och son i Pirinens tappning. ”Vem är du?” frågar fadern i Finsk Vinterkrigs-kostymering med ett helrör i handen. ”Jag är din son!” säger Pirinens försynta björn, nyss anländ i ”ett UFO från Jordbro” och fadern säger ”Tu är så i Helvitti Heller !” medan de båda slutligen förenas i en BERGSPRÄNGARES futtiga nöjen…

Pirinens dödsångest, är annars något som jag själv – troende som jag är – inte delar – eftersom jag sannolikt skulle vilja rubricera honom som ateist, snarare än hedning. Läser man honom grundligt och väl, samt studerar ”Den Universella Bristen på Respekt” och alla verk han skrivit och tecknat genom åren, blir den ganska tydlig. Ifall hans egen trosuppfattning nu alls skall vara intressant, vill säga. Psykoanalys av serietecknare tillhör det tråkigaste som alls finns, och jag ser ingen vinst alls i samhällets eller snarare vissa kritikers ständiga försök att analysera sönder allt vad skapande konst och litteratur heter – det kan faktiskt vara så att konstnären eller författaren skapade alltsammans på pin kiv, för att han tyckte att det var kul för stunden, eller helt enkelt för att det var en högst tillfällig roll han ville spela. Dito i bloggandets förkättrade värld. Har ni aldrig tänkt på det, kära läsare eller vad ni nu är för ena..?

Pirinens sago-stil och hans ”söta figurer” blev under det tidiga 2000-talet ingenting för småttingar…

Själv har jag alltid också hittat en hel del underfundigheter och referenser i Pirinens tidiga verk, som jag tror att nästan ingen förstår. Hans syftning på Harry Järv – senare Vice Riksbibliotekarie och Vinterkrigs-veteran i ”De små rackarna från Sandlådan” (1982) till exempel. Järv – kompanichefen som fick ena foten bortsprängd av en sovjetisk mina under ett patrull-uppdrag, kallade sig alltid självironiskt ”fotgängaren” därför att han hade en illa gängad fot-protes.

Historien har alltid ett ursprung, och det finns alltid en historia att berätta för den medvetne…

”Porträtt av konstnären som en ung björn” (jämför Lasse Hallström)

Om Joakim Pirinens i början stukade förhållande till Bonnier-pressen, och hur han plötsligt blev refuserad som tecknare från Bonniers sfär, bara för ett omslag han gjort till en ny tidning, som bara utkom med ett enda nummer – men som sedan prompt lades ned, eftersom Bonnier-familjen beslutat sig för att genast likvidera den – skulle man kunna skriva volymer. Likaså om hans tid på Galago förlag, som han själv var med och grundade – men det har jag redan skrivit.

Mest gemensamt med honom har jag i det att han alltid hatat det totalitära, alltid varit satiriker, alltid varit vass och inte helt utan udd – kanske vassare och vassare medan tiden gick här i vårt sargade, vanställda folkhem, som numera bara är en tom parodi på sig själv. Och han har aldrig varit särskilt kristen, som följande lilla teckning och högst meningsfulla fråga från Socker-Conny tycks utvisa. Inte ens om Pirinen skulle ge sig till att skämta med Asatron, hedendomen eller något annat som jag råkar gilla, skulle jag kunna börja ogilla honom.

Jodå – Socker-Conny må vara en oartig typ, men han har faktiskt RÄTT –  Man BLIR FUL av att tro på EN FUL GUD…som JHVH eller Jehova..

 

Vi är trots allt landsmän, generationskamrater, folk som gjort liknande erfarenheter på vår väg genom livet. Men först och främst landsmän. I min värld betyder det ordet något – jag vet då inte hur det är med hans..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s