Det oberoende förlaget ”Historiska Media” i Lund säger sig vara ett fackboksförlag, som ger ut seriös historisk litteratur. Men ibland undrar jag faktiskt vad detta förlag håller på med. Caesars Hustru får givetvis inte misstänkas, det har Professor Dick Harrison och den gudomlige Julius själva sagt – och såklart håller jag med.
Men – när det gäller romaner som bara sprider kristna fördomar, struntar i att ta hänsyn till kända historiska fakta och som skildrar våra förfäder och deras kultur som rena barbarer eller idioter, vad ska man säga då ? Varför skall sådant alls utges, och framförallt på vad som skulle vara ett kvalitetsförlag ?
Nu kan det i och för sig hända att jag har fel, eftersom mitt hårda omdöme här gäller en bok jag inte läst, och inte heller tänker läsa. Jag utgår bara från den ”blurb” – som det engelska uttrycket lyder eller förlagspresentation och ”baksidestext” som förlaget själv råkat skriva. Och som jag många gånger skrivit – livet är alldeles för kort för att läsa dåliga böcker..
I Offergudar möter vi de båda kungar som under mitten av 800-talet är kända i Svitjod. Kung Björn i Birka och på Alsnön, och hans bror kung Anund i Uppsala. Björn har handelskontakter med de kristna söderöver, medan Anund är dåtidens störste blotare. Konflikterna mellan bröderna får katastrofala följder, och när huvudpersonen Rindi tvingas att utföra en bestialisk blothandling, blir hennes asatroende mor Saga rasande.
Här har vi det – de kristna fördomarna och skitsnacket i sitt nötskal. Asatroende sysslar med ”Bestialiska blothandlingar” som i Adam av Bremens skräckskildringar från ett Svitjod han aldrig såg, aldrig besökte och aldrig var ögonvittne till. Dåliga skildringar i stil med HBO ”Vikings” och annat kommersiellt skräp – när inte ett – såsom i ett enda – bevis för människo-offer från Vikingatid och 800-tal föreligger i Svensk arkeologisk litteratur trots över 120 års träget forskningsarbete – rätta mig gärna om jag har fel.
Vidare är bilden om att Svitjod, Sveaväldet eller Sverige inte skulle ha varit ett enat land på 800-talet, utan styrt av pastorala ”småkungar” – var och en i sin bygd – gravt felaktig. Jag rekommenderar att ni istället läser vederhäftiga, vetenskapligt underbyggda böcker som Mats G Larssons ”Färder till Sveriges födelse” som slår fast, att Sverige var ett enat rike under en enda kung redan på 500-talet.
Nu skriver visserligen Rimbert i sin ”Vita Ansgarii” att det fanns en konung Anund, som inte var hednisk utan som med de kristna danskarnas hjälp försökte plundra Birka efter att ha blivit fördriven från sitt land – han återkom med 21 danska och 11 egna långskepp, och han är troligen den person som hette Anund Upsale och var född 792, enligt tillägget till Hervarar Saga, så viss verklighetsbakgrund rörande just denna detalj i romanen finns. Björn på Håga, däremot, var bror till kung Anund, och styrde ensam hela riket intill sin död. Redan i Tacitus Germania står det skrivet, att Svionerna ytterst i Norden bara har EN ”Rex” eller kung, och inte flera.
Det är också att göra våld på historien och källorna, om man skriver att Anund var en ivrig blotman, när han i själva verket fick hjälp och stöd av de kristna – och Björn var heller inte så kristen av sig, men hans misstag att släppa in Ansgar i riket, fick Birkas hela befolkning sota för – i form av utplundring och överfall…
Agneta Arnessson Westerdahl, som skrivit den aktuella boken, är en person jag träffat på i den hedniska Världen tidigare, och jag vill understryka att jag inte har något emot henne på det personliga planet, nej inte alls. Jag fick ett exemplar av hennes första bok, ”Sagas Krönika” eftersom jag enligt författarinnan förväntades skriva idel positiva saker om den, men nu är det tyvärr så att mina åsikter inte är till salu för pengar, och de kan heller inte köpas med gåvor och smicker.
I den boken förekommer åtskilliga överdrivna och mycket hatiskt skrivna scener, som sannolikt är tillkomna för att förnedra våra förfäder, och allt vad Nordisk kultur heter. Det talas om gigantiska slavmarknader nära Öckerö och andra öar på den svenska västkusten, där författarinnan tror att människor skulle ha pinats i stora burar – något som saknar all grund i både arkeologin och verkligheten. Hon beskriver skeppare på drakskepp som med berått mod skulle leda sitt eget manskap in i döden och segla skeppen i kvav, och för övrigt har Fru Westerdahl en ganska underlig syn på Vikingatidens män, efter vad jag märkt – förutom alla de kristna fördomarna.
Den gången skrev jag till henne att genast sluta upp med sådant där efter vad jag minns- hon är utbildad osteolog till yrket, och visst inte oklok; men jag ser dessvärre att hon inte lytt mitt råd, utan förgrovat sin prosa ytterligare – och det är synd. Hennes personkaraktäristik var god nog i den första boken, och visst behärskar hon konsten att skriva ett spännande äventyr för ungdomar, så alldeles utan skönlitterära förtjänster är hon inte – men som helhet – Nej USCH !
”Jag blir bara så trött” som en kamrat från Örnsköldsvik en gång sa.
En bok jag däremot oreserverat kan ställa mig upp och rekommendera är den ni ser ovan ”Gardar Gåtlösaren” av Bertil Falk – som jag också känner till sedan förut – i ytterkanten av min bekantskapskrets – är nominerad till ”Årets Deckare” av mångårigt bekanta DAST Magasin, som inte precis lär vara en okänd tidskrift för alla deckarvänner.
Den fiktive huvudpersonen är Runristare, blotgode, teckentydare och spåman, och förstår sig på varjehanda. Han löser sina deckargåtor i en vikingatida Frans G Bengtsson-värld med deduktiv logik och skarpsinne, likt en Sherlock Holmes före Sherlock – och det är för det första ett originellt tema – och för det andra något som UPPMUNTRAR läsarnas tankeförmåga, och inte drar ned eller besudlar den.
Huvudpersonen hamnar så småningom i Bysans, där han avslöjar en falskmyntarliga, och håller denna bok vad den lovar, skulle väl också Mats G Larsson eller min okände vän Paulus Indomitius – som ju tecknat många Byzantiska motiv – med behållning kunna läsa den.
Betänk nu det, Ni Hedna och Ni Ludna, samt SKÖTEN EDER !
Hedniska Tankar 