Öfre Östermalm, eller Stockholms innerstad överhuvudtaget, hör knappast till mina hemtrakter. Det fanns en tid då jag bodde där; visserligen – på ”Studenthemmet Hemtrefnad” till och med – i kvarteret intill fanns det gamla Arméhögkvarteret – men den tiden är längesen förbi. Det är bara när jag är i stan i affärer, som jag alls har ärende dit. Men en utställningsaffisch på Valhallavägen – som inte alls leder till Valhall, tyvärr – utan bara till Gärdet – fick mig att reagera. Konstgalleriet Åmells har en utställning om Robert Högfeldt, en av Sveriges mest produktiva skämttecknare och illustratörer, som varar en bra bit in i denna månad.

”Drollerier” heter den, efter det franska begreppet ”Drolerie” som ursprungligen var reserverat för den sorts groteskerier, som man kunde möta i marginalen till medeltida manuskript eller katedralernas stenskulpturer.

Och här ser vi då en gudfruktig nunna ur Birgittiner-Orden…eller ja… ??

Robert Högfeldt föddes 1894 i Holland av svenska föräldrar, och levde ända tills 1986 – och var hela tiden produktiv som konstnär – men efter 1950-talet avstannade hans popularitet. Man undrar vad han kan ha ägnat sina sista decennier åt, och vad som finns kvar av hans kvarlåtenskap idag – den här tavlan förresten – betitlad ”Ju fler Kockar, ju sämre Soppa” är typisk för hela hans produktion – och det var också det första verk av honom jag sett – den satt uppe på hallväggen hemma hos en grannfamilj i den förort till huvudstaden, där jag själv växte upp.

Högfeldt har idag av Nomenklaturan och dess kreatur på Wikipedia utnämnts som ”rasist” bara därför att han tecknade karikatyrer, och faktiskt visar svarta människor med stora läppar och krulligt hår, enbart för att de i verkligheten också har just stora läppar och krulligt hår- på en karikatyrtecknares överdrivna vis. För övrigt tecknar han också nästan alltid vita människor som små troll, men trots att det väl då är lika ”rasistiskt” även det, har etablissemanget inget sagt i just det fallet – talande nog…

Bland annat har man flitigt angripit just den här bilden – ”Farlig Kust” heter den, målad på 1940-talet – då en hel del trivialare illustrationer faktiskt såg ut såhär – kan man angripa en konstnär 40 år och mer i efterhand, då han tecknade enligt tidens mode och sin tids värderingar ?

Bilden är faktiskt en parafras på en norsk 1800-tals tavla jag sett på nätet, men inte återfunnit – där en blond flicka leker med en katt invid en fjordstrand, och en roddbåt i Vikingastil kommer roende mot stranden, samtidigt som ett antal män lurar bakom en stugknut, försedda med yxor och spjut. Högfeldt gör ett slags barnboksinllustration av det hela istället, placerad i ett fiktivt söderhav – men retar det egentligen någon ? Bara den politiska korrekthetens självbelåtna, floskelfyllda banérförare skulle väl se något allvarligt i en teckning som den här – och vad Högfeldts småtroll – oavsett hudfärgen på dem – nu angår, så hyllar de väl snarast den mänskliga livsglädjen eller humorn istället – något PK-maffian uppenbarligen helt saknar, särskilt i våra dagar.

Högfeldt använde uppenbarligen sin egen humor och ironi för att gissla människans tillkortakommanden, och han var antagligen ingen vän av kristendomen, som alla intelligenta konstnärer och skapande människor. Den här lilla skämtteckningen, som skildrar hur en konstnär skall försöka skapa åter en av kristendomens pedofila små kerub-stjärtar, men kommer till korta inför den prosaiska verkligheten – där inga änglar finns – är ganska träffande…

Högfeldt var också en svuren fiende till allt det småborgerliga, inrutade, planerade i 50-talets Socialdemokratiska, folkhemska marionett-värld, och predikade ett slags lovtal för det vilda, oborstade och hedniska. Livsglädjen i människan och människorna, kort sagt – även om han för det mesta framställde dem ”oskyldigt” som någotslags knubbiga små halvtroll… Kanske trodde han, att detta skulle bli lättare att svälja eller sälja till sin publik, om han gjorde på det sättet, eller också var han alltför blyg…

I dåtidens Sverige, nära nog en enparti-stat, där ett enda parti kunde ha upp emot 50 % eller mer av rösterna, var det farligt att ”sticka ut” för mycket som skapande konstnär, och i det 1950-talets Lidingö, där Robert Högfeldt själv levde, var det nog ingen bra idé att framstå som alltför bohemisk. Dessutom har man försökt stämpla honom som pornograf – något han nog knappast var – för vad ÄR egentligen det pornografiska i teckningar som den här – som nog mest är åter en Bibelparodi ?

Högfeldt är bortglömd idag, och hans bilder framstår kanske som lite för sockersöta, lite för idylliserande mot en verklighet, där ”skjutningar” eller rättare sagt mord på öppen gata, varje dag, året runt hör till den svenska verkligheten. Sådant förekom inte på hans tid, men så kom massinvandringen, Reinfeldt och allt det andra – och nu har vi det som vi har det – Högfeldts eget Hedniska Arkadien är oss ruskigt fjärran fjärran, även i början på sommaren, alldeles före Midsommar, den svenskaste av alla årets festdagar.

Kanske låg Högfeldts troll och tecknarstil delvis i en del svenska förebilder – Ivar Arosenius till exempel, även om Arosenius gick åtskilligt längre och var åtskilligt skarpare i sin satir, än vad Högfeldt någonsin kunde bli. Den här tavlan, betitlad ”Ett Heligt Krig” tycker jag mycket om. Skildringen av de skenheliga, och skenbart ”goda” kristna, som hetsar och hata ihjäl en stackars ensam djävul, är ganska rolig att se. Idag hänger teckningen på Thielska Galleriet, där den väl pryder sin plats.

Högfeldt kommer Arosenius närmast, när han målar av ren livslust och glädje, som här…

Ur en satirikers synvinkel tycker jag bättre om Arosenius, faktiskt – han har ett bett, som Högfeldt hela tiden saknar, och som verkligen behövs idag – för en satirikers högsta plikt, är att få till en varaktig förändring i sitt eget samhälle. Den här, till exempel – heter ”en hemlighet” och i den blottläggs samma skenheliga, evigt moraliserande, inkrökta etablissemang, som är aktuellt än idag, även om det kanske inte bara gäller frireligiösa kaffe-mostrar, med tänkespråk i stil med ”Herrans frid vare med eder” uppsatta på väggen – och i ledet av viskare och hatare utanför, placerade Arosenius faktiskt också en bild av sin egen hustru… (det är hon i röd klänning)

Och nästa teckning, verkar nästan som en illustration till den gamla snapsvisan, på Melodi ”Vårvindar friska”

Runt kring vår stuga smådjävlar sluga
tassa så tyst med bockfot och svans.
Varulvar yla, isande kyla
sveper i dimman fanstygens dans.
Bäva o broder, lyssna och hör
vrålen fån gast, som osalig dör.
Satan han skrattar, flaskan han fattar,
super tills dagen gryr.

Gastar och spöken skymtar i kröken,
dödingar släpa ruttnande lik.
Benrangel skramla, spökhänder famla,
kräva din strupes rosslande skrik.
Helvetes alla fasor släpps loss.
Fan rider här med hela sin tross.
Göm dig i stugan, du har fått flugan.
Dille det blir din lott.

Med det, tror jag – är vi tillbaka till medeltidens drolerier, och hädiska muraler – som klart visade att det även då fanns konstnärer, som inte alls trodde på det kristna budskapet, utan gjorde sitt bästa för att satirisera det… hedendomen är – trots allt – precis som människan – evig… Åmells har heder av sin utställning, men de borde ordna fler..