Nu över till några smånotiser för dagen, eller sådant som blivit liggande invid min garanterat Hedniska dator på mitt likaledes Hedniska och Asatrogna skrivbord – för här hymlar och fromlar vi inte om saker och ting. Detta är inte en ”sed” eller en tom och innehållslös upprepning, och vi Hedningar använder inte beteckningen Asatro – för en varm och levande tro – bara ”ibland” utan hela tiden.

Vi firar inget ”Sunnamot” eller andra groteska nyskapelser som någotslags insnöad sekt vill arrangera på sitt eget lilla Ulvöya, eller en isolerad ö i skärgården. Vi betackar oss faktiskt för sådant umgänge överhuvudtaget, utan firar Midsommar tillsammans med kultiverade och bildade människor som vet att föra sig, som det är och som det skall vara.

Midsommar heter det – Inget Annat ! – och det firar vi på Sommarsolståndets dag…

Först ut av dem vi skulle bjuda till en allmän Midsommar i år – om det inte vore för Covid-situationen – kommer nog Magnus Källström, den bäste och främste av vårt lands Runologer – som så sent som den 4 Juni i år skrev om den sorgligt bortglömde fornforskaren Gerhard von Yhlen – en 1800-talsman som kommit fram till precis samma slutsats, som den jag nämnde igår.

Von Yhlen var den förste att avslöja ”Svenska” Kyrkans systematiska förstörelse av ett helt kulturarv, när man murade in runstenar i kyrkorna, och med berått mod kalkade över, dolde och kapslade in dem – ironiskt nog – eftersom denna förstörelseakt i organiserad form också kom att rädda en hel del stenar till våra dagar. Von Yhlen upptäckte hur runstenen Ög 231 från Östra Stenby i Östergötland lagts under kyrkgolvet som en gravhäll, och hur man i Furingstad och andra kyrkor på Vikbolandet hittat sten efter sten som vandaliserats, flyttats och murats in i kyrkväggarna under ”prästerlig överkalkning” – som Von Yhlen skrev – för han var ingen vän av kristpräster... Och ändå var runskriften bevisligen inte oläslig för medeltidens människor, eftersom den fortsatte att användas långt in på 1300-talet. För övrigt skapade Gerhard von Yhlen också den första kända studentmössan i Sverige – vilket är högaktuellt såhär års – deltog i en expedition till Spetsbergen, och fortsatte vara illustratör, dokumentatör och forskare ända tills över 90 års ålder – först 1909 lämnade han Midgård.

För de som vill verka i herrarna Källströms och Von Yhlens efterföljd, finns det numera en sajt, kallad ”Sägenkartan” som Institutet för Språk och Folkminnen driver. Liknande applikationer finns för runstenar och annat med, men är inte riskfria att använda. Jag själv vet av erfarenheten att skriver jag för mycket om en enskild inskrift här, eller visar var den står i terrängen alltför tydligt, kan man ge sig den på att någon vandal också hittar dit – kom ihåg vad jag skrivit om ”Ales Stenar” och vilka figurer eller rättare sagt halvfigurer, som varit synliga där…

Med ”Sägenkartan” befinner vi oss på säkrare mark, för den går ut på att göra uppteckningar från ett hedniskt förflutet tillgängliga för vanligt folk. Vilka sägner, myter och historier finns i just din hembygd – när upptecknades de, vad går de ut på och förekommer samma sägen eller berättelse i någon helt annan del av landet ?

Denna kartapplikation kan ge svar på alltihop, men tyvärr är det material man lagt upp ibland väldigt kortfattat, och det finns också stora ”luckor” – de etnologer som under 1900-talet skrev ned alltihop, och intervjuade de sista representanterna för en utöende allmogekultur var noggranna ibland, inventerade vissa bygder sparsamt och vissa inte alls – allt efter dåtidens tycke och smak, eller var någonstans de hade tur nog att upptäcka något i landet…

Stenar och fornfynd kan förstöras, som vi ofta fått se. Språk och kulturer är svårare att utrota helt, även om vår kära Regering ivrigt försöker – men – det får bli ämnet för nästa inlägg..