Idag har Ulrik och Alrik namnsdag enligt 1905 års almanacka. Vad Ulrik, ett allt igenom tyskt namn gör i den svenska almanackan kan man undra över, särskilt om det funnits två svenska konungar av Ynglingaätten som hetat Erik och Alrik. De var söner till Kung Agne, samme kung som dog vid Agnefit eller det senare Stockholm, Angefit var en gång Agnes ängar, och där firas nu en bög-festival, som jag helt och hållet kommer bojkotta.
I Agnehögen vid Sollentuna station vilar Kung Agne än – hans hög har aldrig blivit utgrävd, men är daterad till 400-talet – och en intilliggande hög, som grävdes ut på 1920-talet och sedan förstördes, är i alla fall gjord före år 600, så Ynglingasagans kronologi är faktiskt inte helt omöjlig i alla fall, trots att den akademiska forskningen såklart förnekar den.
Men Erik och Alrik betyder samma sak – ensam allhärskare. De två bröderna var en dag ute och red, och slog ihjäl varann med hästbetsel, berättar sagan – ett högst ovanligt sätt att dö på. De bör ha levat vid 300-talets slut, eller under det tidiga 400-talet båda två. De skulle i sin tur ha efterträtts av Alf och Yngve – men båda dessa namn är varianter på guden Frejs namn – Yngve-Frej är ju av Alfernas ätt, och Alvheim är Frejs gudaboning i det hinsides.
Därför har man velat se dem som ohistoriska, och likaså historien om Dageid, Alreks hustru och mor till Alf och Yngve, har man velat peta bort ur historieböckerna. Men Hugleik, som var son till Alf, är i alla fall en fullt historisk person, som nämns i inte mindre än 3 olika Europeiska källor från 510-talet, så vilka var då Erik, Alrik och Dageid, och var någonstans i Sverige residerade de ?
Samtidigt med den förmodade Alriks existens fanns i alla fall en fullt historisk Alarik ibland Goterna, vars urgamla kungaätt, Amalerna, ju skulle ha kommit från Götaland. Alarik och hans Västgoter var de första att inta Rom, och under hans faders, Atanriks tid, upplevde goterna ett inbördeskrig mellan hedniska och arianskt kristna goter.
Alarik, Roms besegrare, dog år 410 och det är nog hans minne vi bör fira, just denna dag. I Kimstad, Östergötland, mitt i goternas gamla hemland, rider ännu två takryttare från 1600-talet mot varann på kyrktaket som figurer i plåt, och dessa har man länge antagit skulle föreställa Alrik och Erik, men inte någon Ulrik ! Senare har man försökt bortförklara dem som söner till Olof Skötkonung, vilka skulle ha ridit i kapp, men det stämmer inte – ryttarna på taket rider helt enkelt emot varann, som var och en kan se – så de kristna undanflykterna kan vi glömma
Hedniska Tankar 
Erik och Erik slog ihjäl varandra 1067.
Välkommen tillbaka från semestern!
GillaGilla
Jag är så glad att du är tillbaka, jag läser dina inlägg med andakt.
Jag kom över två intressanta saker som jag tänkte dela med mig av, men du känner säkert redan till dem.
Dels Stentoftenstenen som det finns en uppsjö av tolkningar av. Vissa menar att den skall översättas som ’Med nio bockar, med nio hingstar’ och så vidare, där de lutar sig mot Adam av Bremens texter vilket ger en del avsmak, medans andra menar att det är ’Nya (gjorde vården) åt sina söner. Nya (gjorde vården) åt hirdmän…’ och så vidare. Även den andra delen av stenen är omdebatterad, vissa nämner endast död, andra arghet, och jag har även sett tolkningar med ordet ’landsflykting’.
Anledningen till att jag tycker denna sten är väldigt intressant är att det verkar som att det finns väldigt mycket nordisk ’runmagi’ (kommer inte på något bättre ord just nu) kopplad till denna familj. De upprepar runor YYY och FFF, och det finns även en annan sten i närheten med fler familjemedlemmar: AfatR hAriwulafa hAþuwulafR
hAeruwulafiR warAit runaR þAiAR.
Visst känns början på deras namn nästan som nordisk poesi? Och texten i sig själv, även fast mainstream säger att det endast är ett minnesmärke, är så phonetiskt genomtänkt att det får mig att tänka på någon slags ’troll-formel’ eller Galder.
Sen har vi Stunginn Kaun (grammatiskt fel? Ska det inte vara stungið kaun?). Men vet inte vad jag ska tro än. Vissa menar att det är ’korrupta runor med annan betydelse’ andra menar att det helt enkelt är runor som signalerar ett annat ljud ska uttalas. Jag får forska vidare, tänkte kolla om ’Stunginn Kaun’ har använts i Älvdalen, det skulle kunna ge en ledtråd.
/Ebba
GillaGilla
Stentoften-stenen borde kanske meritera ett eget inlägg, men för närvarande har jag dålig inspiration för att göra ett.
Man har till och med gjort Youtube-klipp med olycksbådande musik, där stenen nämns som en av två stenar i Sverige som skulle innehålla rena runmagiska förbannelse-formler, och på Wikipedia hävdas det till och med, att stenen ursprungligen skulle vara en del av björketorps-monumentet, innan den flyttades till Sölvesborgs kyrka. https://www.youtube.com/watch?v=RDLQugrqds0
I mitt tycke framstår i alla fall en sak som hävdas på Wikipedia som mindre sannolik, och det är detta med att runtextens ”niuha” skulle syfta på Norge, en by längst ut på Listerlandet, i vilken norrmän skulle ha bosatt sig under vikingatiden. Den teorin verkar minst sagt osannolik, och språkligt sätt kan man ju notera att Norge, Norr-vegr, eller ”den norra sjöleden” är ett fullt logiskt namn på Listerlandet, jämfört med Österlen, vilket ju är Österleden förbi Skåne.
Nu tillhör ju Stentoften-stenen liksom Björketorpsstenen våra allra äldsta runiskrifter från 500-600 tal, och den är som du påpekat inte lätt att tolka, men jag tolkar niuha som nio, inte personnamnet Niu – man kan jämföra Naud-runans och Odenstalet – som ju är nio – och dess starka ställning i runmagin. Uppräkningar, som börjar med ett tal, möter vi ju också på Rökstenen, där det talas om tio gånger fyra konungar i samband med Varin, den döde son över vilket stenen vid Rök är rest. Inledningen på Stentoften-stenen läser jag som
borumz gestumz Haþuwulfz vilket skulle bli Nio Bors (landbor, eller bönder) Nio gäster till Hathuwulf (namnet har tolkats som Hate, vargen, vilket skulle vara namnet på en lokal hövding – och inte vargen Hate som förföljer solen enligt Eddan ) ”gaf j” alltså gav äring – runan Jara är ju äringsrunan, en runa för god skörd, och att nio landbor valt en tionde till hövding, tyder på en fast indelning av bygd och åker, antingen vi nu är i Listers härad eller i Blekinges centrala delar vid Björketorp.
För att få fram tolkningen om bockar måste man läsa de första runorna som ”niu haborumz” och här skulle det vara fråga om vad Snorre kallar Hrafrar – det ord han använder om Tors bockar – men som många påpekat betyder hrafr oftast häst, springare… Å andra sidan tycker jag att tolkningen av ”haborumz” som hrafrar är väldigt svag, rent ljudmässigt eller etymologiskt, jag skulle vilja veta vad man baserar detta på, rent språkhistoriskt, och vem som kommit med den tolkningen. ”Åbor” eller bofasta bönder verkar enligt min mening som mycket mer sannolikt.
Därefter kommer så hAriwolAfz (m)A–u snuh-e ¶ hidez runono fe(l)(A)h ekA hed¶erA vilket är omtvistat. Stenen är skadad här (de streckade partierna) och vissa runor saknas. Man skulle kunna fråga Rolf Kälsltröm, vår störste expert på Riksantikvarieämbetet om vilka runor som fattas här, eftersom han besiktigat många stenar i Sverige personligen, och har tillgång till ett bättre fotomaterial än det som finns på Internet, och då kan man göra rimliga antaganden om hur många runor som fattats, respektive vilka runtecken det skulle kunna vara.
En del tolkar det som Hariwulf… jag, den runske (runono) dolde här…andra tolkar felh eka hedra som ”felas honom hedern” och detta skall alltså vara den förbannelse-formel, som skall likna Björketorpsstenen – men det tror jag är osäkert. Snarare skall man läsa ”dolde här” ihop med nästa rad, där det står ginnurunoz, alltså ginnrunor, stora mäktiga och gäckande runor – jämför begreppet ginnungagap.
Så kommer herAmAlAsAz ¶ ArAgeu we(l)Aduds| |sA þAt bAriutiþ vilket enligt samnordisk rundatabas är ”hemlös och argr” (jfr begreppet ”arghet” och välde-lös (alltså maktlös) blir den som bryter (stenen) vilket är en ganska tydlig förbannelse eller varning, inte så märklig i sig kanske. Stentoften-stenen har som du säkert vet satts i samband med Istabystenen och Gunnarpsstenen, alla från Blekinge, vilka nämner fler släktmedlemmar – och om ”Erliaz” eller Eril nu är namnet på runkunniga, och inte på Heruler som folkslag, skulle vi här ha flera vittnesbörd om många ristare från en och samma, mycket runmagiskt kunniga hövdingasläkt i Blekinge, en släkt som antagligen härskade över det folklandet i flera generationer – och det må man kalla intressant.
Tack för en givande kommentar och ett intressant inlägg på hög nivå… 🙂
GillaGilla