”Kreativitet är en gåva från Freja, men driften att tjäna pengar är av Loke” säger mig en av mina Diser. Asynjorna, som vakar från himlen. Detta sägs med Vör eller Vars röst, hon som varsnar och ser.

Från ett annat hål hör jag Hlin, vars röst lenar och skyddar. Hon säger mig att ensamhet och tankefrihet idag blivit en lyx, som är värd att värna. Hennes namn har med växten Lin att göra, men inte trädet Lönn, som tanklösa etymologer utomlands har föreställt sig. Och mitt skapande fortsätter, trots alla dem som söker beröva mig det, och även själva livet.

Jag har låtit anskaffa en säkrare dörr, som stänger ute den genomträngande stank av sopor och avföring, som sprider sig från en av grannlägenheterna, och dessutom det dagliga vrålandet från granne nummer tvås arabiska tonårsdotter. Jag klandrar henne inte alls, ty jag känner starkt för ungdomen. Kanhända håller hon på med en frigörelseprocess av något gängse, bizarrt slag; och man får hoppas att hon kommer till sans och en Nordisk livsstil så småningom, trots sitt ursprung och sina föräldrar. Dörren är brandsäker, i alla fall så brandsäker som det går att få, men inte sprängsäker eller skjutsäker.

Statsministern i vårt land, den store Ledaren-Svetsaren satt igår i Tv och gullade med någotslags värdinna, i ett TV-program nomenklaturan och dess lejda kreatur hade beställt. Men han hedrade inte den 33-årige polismannen Anders Danman, som sköts ner av en minderårig invandrare i Göteborg, utan vände fegt den fallne ryggen.

Man frågar mig om Disers och Asynjors makt behövs i vardagen. – Ja, svarar jag, för här går allt på makternas försyn, de sanna makter som regerar tillvaron, vill säga. Och i Landet Löfvén blir friheten och skapandet alltmer kringskuret, begränsat och närapå förstört. Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen, medan Nomenklaturan fortsätter skada hela vårt land.