Det är fredag i Höstdagjämningens vecka. Tidigare, så sent som i tisdags var det Nifelfull enligt den Asatrogna och Hedniska bygdekalender, jag snickrat ihop tillsammans med en av mina Värmländska sagesmän. Som jag tidigare nämnt, så är forskningen ganska ense om att Fredagen var Frejas dag i östnorden, och i ett långt tidigare, kontinentalgermanskt perspektiv, men att den blev en Friggas dag på Island, Norge, Orkney och alla andra platser västerut.
Och så får vi välja mellan två helt olika gudamakter, denna gång kvinnliga. Freja och Frigg är inte samma sak, de är helt olika till sin ålder, sitt väsen; utseende och göromål, och jag är inte precis någon vilsegången Gaia-feminist, med målet att återuppfinna Monoteismen och göra om Echnatons och världshistoriens största misstag, fast denna gång upp- och nedvänt. Där Freja är ogift och ung, står Frigg för huslighet och medelålder. Så följer då Hel, och vem hon är och vad hon står för, vet ni kanske redan, och om ni inte vet, kan ni då inte åtminstone gissa ?
Ännu ett ”coin” eller en jetong, så god som någon…
Men – hennes tid är inte inne ännu. Den infaller först i November, kring Alvablotet för de döda – men jag kan försäkra er, huslig som jag är ägnar jag dagen efter avslutat blot åt andra ändamål. Hel tager alla Midgårds barn till sig, det vet jag redan, och det behöver ni inte tala om för mig, ens då jag blir gråtmild eller sentimental. I Okolners hall, finns där månne en stol beredd också för mig ?
Nifelfull är natt och nedan, ”Nacht und Nebel”. Den tid, då allt är i dimma höljt, och lite skall bli uppenbarat av tidens orakel. För dagen läser jag en utmärkt kria på sajten ”Brons och Blod” om tidens natur – skall den vara cyklisk, eller kanske linjär ? Många filosofiskt sinnade personer har under seklernas gång brytt sina hjärnor med den frågan, och det blogginlägg jag nu läst, innehåller allt jag kan önska, och mycket mer.
Själv kan jag bara associera till en novell av Kobo Abe eller någon annan japansk författare, vars namn rinner mig ur minnet. Det handlar om två män ur Tokyos undre värld som har till yrke att stjäla och sälja klockor, de ”skapar tid” åt sig själva och andra på sitt eget sätt, utan att för den sakens skull vara rena ”tids-tjuvar”.
Den yngre tjuven, som inte nödvändigtvis behöver vara den äldres son, utan möjligen bara lärling eller skyddsling – hur eller vad är lite oklart, redan beroende på det japanska språkets konstruktion, efter hur jag minns – föredrar naturligtvis linjära, digitala, strömlinjeformade klockor, där all tid har en början, och ett slut.
Den andre, som är till åren, rättar honom hela tiden och säger att han har fel i den uppfattningen. Tiden är inte linjär utan cyklisk till sin natur, tidsförloppet går runt och åter runt, som visarna på en urtavla, ”noon” eller middagstid visar sig igen och igen, och lever man bara tillräckligt länge, skall man se att händelseförlopp och personer kommer tillbaka, allt upprepas från början och flyter samman i ett slags årens kretsgång – och det blir upp till oss läsare att tolka, om denna tidens gåta är oss till välsignelse, eller ett slags tankens fängelse.
Jag lämnar er alla med ett musikinslag, gjort av VERKLIGA Hedningar från ett äkta Klan-samhälle. Man kan inte kalla dem något annat, eftersom de kommer från Skottland och just ingenstans annars, och då är Klan–samhällets natur också fastställd, en gång för alla.
”Clandonia” som denna grupp kallar sig, har fula grå mössor och sjabbig klädsel. Det handlar om ren gatuteater – gruppens medlemmar har bytts ut flitigt genom åren, och dess grundare har längesen avlidit. ”Ya Bassa”, stycket som de framför, betyder ”You Bastard !” på den lokala gaeliska dialekten. Denna ”Clann a Drumma” har funnits ganska länge nu, eller sedan 2001. Jag ber er ursäkta eventuella reklaminslag i Youtube-klippet nedan, och hålla till godo med vad som bjuds.
För en hedning som jag, är detta förstklassig underhållning, något taktfast, som ger rytm nog för att fortsätta gå och gå, genom flera Europeiska storstäder, över slätter och fält, småbrutna skogslandskap eller vad vi annars kan tänka oss, och för övrigt går vi hedningar sällan – vi marscherar !
Till det behövs onekligen drums and pipes, trummor och säckpipor, och det skall inte vara vilka instrument som helst, utan nära nog de ursprungliga. Från Galicien i Spanien till Polska Galicien (jo – det finns ett där också !) och från Härjedalens säckpipor över till de skotska.
Jag ställde frågor om någon av Waluburgs eller Valborgs samtida under hundratalet enligt vår tideräkning gjort en resa rakt motsatt hennes, geografiskt sett – även om de ytterst knapphändiga uppgifter – i form av ett säger ett ostraka eller arkeologiskt bevis för hela hennes existens – som verkligen är udda inte ens blivit kopplat till rätt årtionde ännu. Som jag berättat, antar jag på för mig högst sannolika grunder att hennes färd till Egypten – och sitt slutliga öde på Romersk sida – hände hösten 169, när den första romerska motoffensiven under Markomannerkrigen kom, efter ”barbarernas” ockupation av Aquileia, vid Adriatiska havets strand, den som varade i minst fyra månader, och som höll på att klyva hela imperiet mitt i tu – vilket inte var någon liten bedrift, för att vara gjord av Svebernas och Semnonernas ”löst” sammansatta stamförbund, som helt uppenbart inte var så oorganiserat eller primitivt, som vissa krafter – ännu verksamma – av idag vill få oss att tro.
På det Romerska Skeppsmuséet i Mainz, Museum für Antike Schifffahrt des RGZM, en förkortning som skall uttydas Römisches-Germanisches Zentralmuseum – en institution som inte många tyska städer kan skryta med, numera, står en liten gravsten, funnen i Köln, och dess innehåll är verkligen starkt förkortat, och i lapidarisk stenstil.
I ett hundratal år pågick ett angreppskrig, med ett enda syfte: UTROTA dem – UTPLÅNA deras kultur… (Och det kriget är INTE slut än…)
Gravskriften lyder i all korthet såhär: HORUS PABEC I F(ilius) PRORETA ALEXANDRINVS EX CLASSE ANNORUM LX MILITAVIT ANN(os) /../ Innehållet framgår som glasklart för de forskare, som har vanan inne att läsa romerska gravstenar – men den sista årtalssiffran har slagits sönder, och nötts bort.
Här står, i min översättning till svenska, aldrig förr gjord på detta språk, så vitt jag vet: ”Horus – son av Pabeccius, Proreta från Alexandria ur flottan (vilken flotteskader har de redan skrivit, de behövde inte upprepa det) Död vid 60 års ålder, efter — tjänsteår. ”
En flottist under tidig kejsartid, liksom en marinsoldat, tjänade i minst tjugo år av sitt liv. På land, och för hjälptrupperna utan romerskt medborgarskap, gällde tjänstgöring i minst 25 år, först därefter fick man det eftertraktade medborgarskapet – en idé, som kanske på fullt allvar förtjänar att tillämpas också här, i dagens Sverige. Efter det skrev de som kände sig kallade – trots att medborgarskapet också utsträcktes till den hustru och de barn som Auxilla, eller Marines med lönegraden sesquplidarius, alltså ”en och en halv” eller rent av det dubbla – ”duplicarius” eller ”doppeltsöldner” som man alltid fick för sjötjänst, eller som kavallerist – hade kvar, efter de 25 åren.
Hustrur i första giftet kanske inte räknades, eftersom de sen länge var döda; när de 20 eller 25 åren var slut, men alla barn som överlevde, fick av kejserlig nåd fullt medborgarskap de också – vilket gjorde allt till en eftertraktad affär. Enbart den kvinna man hade turen – eller oturen – att leva tillsammans med, efter alla åren, och när de tog slut – fick också sitt automatiska medborgarskap, och allt i allt – med fredsperioder emellan – hade både Miles och Marines en långt högre medellivslängd än genomsnittsbefolkningen – maten var åtminstone bra – arméer brukar svälta sist av alla – och ärtsoppan, inte bara på Tors Dagar, var redan uppfunnen. Den lagades understundom (i östra rikshalvan) på kikärtor – Cicer, som hos Cicero, men annars var allt sig likt…
Hexaremer, Heptaremer och Decemremer, alltså Tio-roddare, med tio man vid varje årpar, användes också på Nordsjön. Inte bara Biremer och Triremer. Ombord på enbart de största skeppen, fanns ”Proreta” – annars INTE !
Så skrev man på ett nytt kontrakt, för nästa tjugoårsperiod, och så nästa. Vi har gravstenar bevarade efter män som tjänstgjort tre fulla tjänstgöringsperioder till lands, och även om 16-åringar eller i vissa fall än yngre jungmän kunde antas, hörde det till undantagen. ”Eintritt nach vollendetem siebtzende lebensjahr” lydde huvudregeln – ni minns kanske också vilka som också följde den, 1900 år senare – och här har vi alltså en Egyptier, som kom till Germanien, och Classis Britannia, för så hette den flotta som inte bara tjänstgjorde med rena bevakningsuppgifter på Rhen – utan full strid på Nordsjön, vid Britanniens kuster, ja – som ni ser på bilden ovan – för därom är tyska marinhistoriker helt ense – också till Jyllands spets, och kanske än längre – ända in i Kattegatt…
Varifrån skulle annars Jordanes – 500 år senare – fått sina uppgifter om Hallin, Bergio, Thehustes, alltså Hallänningar, Bjäre-bor och folket i Tjust, samt alla de andra stammar som bebodde ön Skandza eller skandinavien, Skades ö – ifrån ? Romerska flottans underrättelsetjänst var mycket god, redan på Kejsar Tiberius tid, och därom behöver ingen sentida klåpare till civilist hysa minsta tvivel.
Låt oss gemensamt stämma upp ”Matrosenlied” som jag också har hört tyska turister av idag sjunga som hälsning – se under rubriken ”Rekonstruerade skepp” under huvudrubrik ”Arkeologi” ovan – för den sången är HEDNISK, ja rent och skärt HEDNISK… och redan att omnämna den, är för vissa en Hednisk Tanke.
Nu återstår bara att förklara vad en Proreta gör, eller rättare sagt gjorde. Han var en lots, inte en utkik. Horus, mästerlotsen från Egypten med det allseende ögat, död vid 60 års ålder – en mycket aktningsvärd ålder på den tiden – var en man som hade specialiserat sig på att upptäcka sandbankar, på Nilflodens strida och snabbt rinnande vatten – för där finns det onekligen många många grund, till och med idag. Nilen är en bred flod, javisst, men den har föga djup – och det har jag från män och kollegor som varit där, och befarit den. Så är somligas öde beseglat.
Lägg märke till däcksbesättningens syssla. Under däck fanns inga slavar. Detta var fria män, högt betalda specialister för sin tid – och så var förhållandena i både Antikens Rom eller det gamla Attiska förbundet. Resten är Hollywood-tjafs, dumheter. Men där fanns ingen reling, ingen upphöjd kant, inget skydd emot väder och vind – förutom stormast och artemon-segel längst fram var man helt oskyddad för väder och vind – och – förutom personlig skyddsutrustning – fiendens vapen och pilar.
Längst fram stod vår Proreta, i själva fören på skeppet – hans uppgift var att som ett allseende öga eller en levande gud varna för alla dolda faror, och så repeterades hans rop bakåt, över hela skeppet, till rorgängarna. Navigation var också hans lott, men aldrig som styrman, aldrig som kapten, utan mer som förste QA på ett amerikanskt hangarfartyg av idag, ifall ni vet vad ”förste QA” gör på flygdäck…
Det var alltså med ett fartyg, inte helt olikt detta; som Waluburg, Völva och Spåkvinna av Semnonernas stam, helt utanför imperiets ramar och kontroll, närmade sig Alexandria, den stora miljonstaden, med sitt museion, som stod över biblioteket, och inte omvänt. Vad såg hon under sin resa, någon gång efter hösten 169 enligt vår tideräkning ? Kunde hon kanske teckna, och avbilda de män hon såg, eller vad de ägnade sig åt, vilka de var, vad de hette – tusen och en detaljer.
Och hur mätte hon tiden ombord, eftersom detta kunde vara hennes uppgift ?
På Norrönt språk fanns något som hette ”Nontuva”. Non som i Noon, engelska för middagstid, mitt på dagen, inte en latinsk negation eller en nekande fras. Sådana tuvor – och höga stänger – fanns på det Isländska Alltinget, även i sen tid.
På isländska gårdar delade man in hela synfältet i sektorer, som kallades Aettir, och som omfattade vinklarna mellan väderstrecken i en kompass. Naturligtvis vet alla Hedningar att det är 24 runor och bara 24 i den äldre runraden, och att det aldrig funnits eller finns någon 25:e, ”tom” runa.
I den yngre däremot 16. Vi räknar fortfarande ”åtta glas” på sjön, och dygnets timmar är 24, inte 25. Lämplig gruppstorlek i alla arméer har sedan romarnas contuberia eller tältgrupp varit 8 man, inte 10.
Talet åtta är oerhört viktigt, för där finns Hagal-runan – ni kommer väl ihåg hur runor verkligen skall räknas eller täljas, och ”Caesars chiffer” – det äldsta förskjutnings-skiffret, om Kylver-stenen och allt det andra, jag lärt er. Nu har den runan – lik en snöstjärna – visserligen sex armar och inte åtta, riktigt nog, men fyra väderstreck och fyra kardinaler, NO,SO,SV,SE – det är vad också en modern kompassros har.
Linnaeus, den store svenske Naturforskaren, skrev såhär om bondstugorna hemma i sin barndoms Stenbrohult, Småland: ”Då Solen skiner på skåpet, är det daframåls dags, och då hon kommer på ugn-bänken, är det merendels middag”. Detta kräver en sak – att 1700-talets bönder inrättar sina stugor rätt, efter väderstrecken, efter vad som kallas Curry-linjer, Ley Lines – och inte bara på en tomt varsomhelst, eftersom ”här skulle det vara trevligt att bo” eller någon fadd Sörgårds-romantik. Och jo – de är luriga, Smålänningarna. Värends-borna allra mest. Det har de alltid varit, kommer alltid att vara.
I de isländska lagarna stadgades att arbetet på sommarhalvåret under lögardagens kväll under inga förhållanden fick pågå längre än till dess att solen var skafthög, och alltså då man under vissa givna betingelser kunde se den stå i jämnhöjd med ett i marken nedstucket spjut, strax över horisonten.
Och även Germanfolken, Sveber och Semnonernas stam inbegripet, kände säkert till mer exakta metoder för tidmätning än så.
Klepsydra, 1500 år före vår tideräknings början
En av de äldsta är Klepsydran eller Vattenuret, som bestämde hur länge en talare fick tala vid Alltinget, och även vid rättsförhandlingar i det gamla Rom. Vatten droppar, droppvis och sakta, från ett kärl till ett annat, likt blodet ur ett fällt jaktbyte eller en hjort i den germanska skogen. Nu spelar det ingen roll hur långa timmar vi har – eller vilka andra tidsenheter vi tänker använda – de bestäms helt enkelt och simpelt av det övre kärlets rymd, som ni alla säkert förstår.
När den grekiske ingenjören Ktesibos från Alexandria fick tag i detta enkla käril – som på sjön kunde hängas i en ledad grytkrok (tänk på den kardaniska upphängningen av grytorna på Oseberg-skeppet, som garanterade att deras innehåll alltid var vågrätt ställt, hur hårt skeppet än rullade och stampade, sådant visste man redan då, därtill behövdes ingen kristen Luigi Cardani från Italien på 1600-talet) fick tag i denna enkla uppfinning, ”förbättrade” han den – och det ser ut som en ”civil konstruktions-kommité” – sin tids FMV – varit i farten… ”Over-engineering” kallas detta… förbättrade ur – eller är det alls en förbättring, förresten ?
Fortfarande en Klepsydra, 1300 år senare än den första…
Uppenbarligen, så kände man redan på bronsåldern, i alla fall sådär 800 år före det påstådda år noll – som inte finns – år 1 fk följs ju vanligen av år 1 ek – till ett vanligt solår, matematiskt beräknat till 365 dagar, 6 timmar, 9 minuter och 9,3 timmar, allt efter de 365 små runda ringar, som dekorerar den nästan meterhöga ”guldhatten” vars bärare eller bärarinna bokstavligt talat hade kalendern och tidmätningen på hjärnan – eller i alla fall på huvudet. Man visste också vad som menas med en siderisk månad, alltså månens högst varierande tid för att astronomiskt sett fullborda ett varv kring jorden, eller från en fullmåne till en annan – men nu är det endast efterblivna araber, som räknar så.
Men – låt oss återvända till Völvan av Semnonernas stam, hon som ensam bar namnet Waleburga eller Valborg, den första kända namnbärerskan för just det namnet, någonstans, någonsin – efter vad vi nu vet. Hon gjorde sitt livs resa till de Egyptiska templen på Elefantine-ön, vid Assuan och Sudans gräns, vid den första Katarakten, platsen där den kända världen slutade.
Vad fanns där ? Vad såg hon vid sin resas slut, och där hon skulle stanna, odödliggjord på Praefectus avlöningslista, tillsammans med Centurioner, Exactus eller kompaniskrivaren, alla Immunes eller stabsfolket, som visst inte var befriade från sjukdomar och pandemier, men väl avlönade, och befriade från fälttjänst ? Vad med Horus, denne allseende man, död vid 60 års ålder som frejdad Proreta och lots – som hon kanske, kanske inte hade ett förhållande med, ungefär som en 53 årig gaius Julius, ihågkommen i en av årets månader, och en 23 årig Thea Filopator, den sjunde och sista Kleopatra – en blond, Europeisk kvinna med rena, regelbundna grekiska drag (inga antika avbildningar visar henne som svarthårig, och absolut inte som negress) – fast deras samtid hatade deras förening, eftersom allt pöbeln kan, och allt denna pöbel är mäktig, är att hata och åter hata.
Nilometern – på Elefantine
På Elefantine-ön fanns den stora Nilometern, bland annat. Rikslikare, och moder till alla andra Nilometrar i Egypti land – den som låg längst uppströms, och därför gav tidigast förvarning.
Alla andra Nilometrar, sedan 3000 år av Egyptisk historia före Rom, före Völvorna, före allt annat rättade sig efter denna, oavsett i vilket tempel nedströms de stod – för här mätte man lokala skillnader i vatten-nivå. Nilvattnet bestämde skördarna, tre skördar eller bara två, kanske en – vid översvämningar – klimatförändringar är inget nytt, trots alla imbecilla, snoriga ”Galna Gretor” vars retorik eller talekonst är ytterst begränsad. Utan rika skördar, ingen säd till Rom eller Alexandria, och därmed riots, uppror, stadsbefolkningens revolt.
Egyptierna hade till och med en gudinna vid namn Satjet, som på romersk tid hade blivit Satis, som i Quantum Satis, gudinna för var och ens beskärda del, bevarerska av Status Quo, Medeltalens och statistikens stora moder – inte Freja eller Frigg – men av somliga liknad vid Isis, likt Freja själv, en gudinna för både krig och kärlek.
Nej, dessa figurer från dansk Bronsålder visar inte alls knäfall, inte kristna böner eller annat meningslöst rabblande till ingen nytta..
Och jodå, Tacitus skriver i ”Germania” att Isis bild bars på ett skepp, som i det gamla Egypten…
Dessa män – och kvinnor paddlar sina skepp på en hällristning från Tanum – därför sitter de på huk – och här hjälper varken böner eller klagosånger !
Förbindelserna med forntida högkulturer var gamla, redan på 100-talet enligt vår tideräkning, som ni kan se. Och forntidens folk – Polyteister allesammans ! – var inga dumma barbarer eller pårökta ”Söndags-schamaner” eller andra former av snedseglare. De var råseglare.
Visserligen råkade han räkna fel på 60 – 80 kilometer ungefär, därför att han antog att Alexandria och Nilometern i Syene låg på exakt samma längdgrad, men det spelar mindre roll.
Hans solår var mycket exakt ändå, med skottåren fjorton dagar exaktare än den julianska, katolska, av Julius Caesars kalender-kommitté bestämda kalendern, som de kristna aldrig rättade förrän på 1500-talet, efterblivna som de var. Redan Roger Bacon, en engelsk munk, underrättade Påven om det rätta förhållandet på 1200-talet, men Curian lyssnade inte.
Men vad uppnår kommitéer, ävlande små myrförsamlingar, katoliker, påvar, prästerskap och ”högsta råd” ? Den tjänar ändå sitt land, folk och tid bäst, som tjänar just detta först, och därigenom mänskligheten. Inte det omvända, baklänges och i fel ordning…
Ingenting, emot en kämpande skara fria individer. Hedna kvinnor, hedniska män.
”Giv Caesar vad Caesar tillhör – och ingenting till Vitekrist !”
Som beräknat infaller Höstdagjämningen just idag, och den förutspåelsen har inte varit svår att göra, eftersom detta är ett känt kalendermässigt fenomen, som upprepas år efter år. Hur jag själv som enskild Hedning har firat Höstdagjämningen har ni för det första inte ett förbannat dugg med att göra, eftersom det tillhör mitt privatliv, och för det andra har jag beskrivit tillvägagångssätt, metodik och utförande tillräckligt många gånger, inklusive hur det INTE skall, får eller bör gå till. Det finns som sagt läsbara texter här ovan, under länkgalleriet, och om ni har någon tillstymmelse till intelligens, deduktiv logik eller praktisk problemlösning, kan ni förmodligen återfinna och läsa dem, om ni nu – för dagen – skulle känna ett behov av just detta.
Följer man en natur-religion, så följer man vad som är naturligt. Man firar på korrekt dag, till exempel…
Jag ömkar fortfarande de stackars människovarelser, som inte kan teckna en korrekt Jalkr eller Algis-runa, till exempel, utan som vanställer berättelsen om exempelvis runorna eller den Nordiska hedendomen till något som den aldrig varit, och inte heller kan bli. Jag skulle vilja se den påstått autentiska ”svenska rundikt” som följande självutnämnda ”expert” refererar till, ifall den nu alls återfinns som källa, när nästan allt denne kolossale klantskalle kan säga är att ”det inte finns några källor”.
Det är ett fattigdomsbevis, minst sagt – ochav alla sorters fattigdom, avskyr jag för min del andefattigdomen mest av allt…Jag ska inte ta upp samma klantskallars försök att patentera sin språkligt urkassa och åtskilligt haltande tolkning av Hávamál, eller deras patetiska gnäll om ”rättsliga åtgärder”…emot alla som citerar just den. Med tanke på den polisiära situationen i vårt eget land just nu, skulle jag vilja se den Polismyndighet eller Åklagare, som alls kommer att ta upp sådana saker.
Som min frände Henrik Andersson en gång sa – ”Vi diskuterar endast med människor, som delar vår gemensamma värdegrund” – övriga kanfortfarande dra åt helvete eller Hels Vite, kort sagt, ifall vi just nu idag ska klämma till med ”något rättsligt”.
Den som inte vet hur runor skars eller ristades, skall inte ens FÖRSÖKA skriva något alls…
Det finns en vida spridd närmast Astrid Lindgren-mässig, klichéartad, New Age-betonad schablonbild, eller en ”idiot-föreställning” i media om vad Völvor och spåkvinnor var för något. De skulle närmast vara att likna vid en sorts nordiska häxor från järnåldern, helt utan sans och vett. Höga på växtdroger och allsköns hampadänga skulle de sanslösa ha kvädit fram all sorts gallimatias eller rappakalja helt utan mening eller inbördes sammanhang, det skulle vara fråga om ”Vild sejd” alltsammans, där varje orakelsvar, ceremoni eller större begivenhet som en Völva eller Gydja (skilj på dessa två begrepp !) deltog i, praktiskt taget; slutade med att hon föll avsvimmad ned till marken.
Vulgär-uppfattningen att alla antika orakel, som Pythia i Delf skulle ha varit ständigt berusade av vulkaniska gaser från underjorden, ”höga” på växtdroger och annat stämmer inte… Man utövar inte ett sådant yrke i 40 år eller mer och överlever, om man ständigt inandas svavelväte eller etylen i toxiska koncentrationer.
Apollos präster var inte dumma, och de kunde uppföra lika noggrant regisserade stycken av religiös teater som någonsin dagens katoliker. De stod i tjänst hos solens, upplysningens och kunskapens gud, inte okunskapens eller dumhetens. Delfis läge vid Korintiska viken var alldeles utmärkt det också, och en lämplig tingsplats för de stammar av Dorer och andra Indoeuropéer som långt senare skulle grunda de första stads-staterna, och lägga grunden till hela vår västerländska civilisation, som vissa mindervärdiga individer av högst dagsaktuella skäl för evigt har utestängt sig själva ifrån.
Delfi hade inte bara en bra hamn och gott om vatten, här hölls Delfiska spel, lika berömda som en gång de Olympiska spelen, och här flöt den kastaliska källans vatten rent och klart, utan att någon fähund kommit och grumlat det. Och runt omkring fanns ett kontaktnät av andra Apollo-tempel, helgedomar, orakel – som den romerska sibyllan i Cumae, till exempel. Alla stod i förbindelse med varandra, och Oraklet och hennes präster visste alla vad som pågick i varje Stads-stat, vilken makthavare som snart skulle inleda krig med vem, vilka stater som kunde bli allierade och vilka civilisationer och kulturer man absolut inte och på inga villkors vis skulle liera sig med, ifall vad vi numera kallar civilisation och kultur alls skulle bevaras. De diplomatiska kontakterna med Italienska halvön, eller det som senare skulle bli ”Magna Graecia” och därefter Rom, var tidigt utvecklade de också – vilket ”De sibyllinska böckerna” klart och tydligt visar.
Den romerska berg-anläggningen vid Cumae, utanför Neapel överlevde Pompeii, vulkanutbrott, jordbävningar och står kvar efter mer än 2500 år. Från en ”Lednings-central” som denna, kan man styra hela Imperier…
När en namnlös sibylla eller sierska från Cumae – eller troligare från Grekland – oförmodat skall ha besökt Roms siste och sjunde kung, Lucius Tarquinius Superbus som de facto härskade från 534 till 509 före alla kristusar, utförde hon ett Industri-spionage i Orakel-branschen av högsta rang. Hon erbjöd honom nio böcker – nio är ett Odenstal och jag hoppas ni vet vad det står för, esoteriskt sett, fulla med all världens kommande förutsägelser, och om han inte genast köpte dem, hotade hon med att bränna upp tre volymer rakt framför hans ansikte, och sedan fördubbla priset för de återstående sex.
Det slutade med att romerska staten köpte tre av dessa hemlighetsfulla skrifter, som därefter förvarades noga inlåsta. Ingen vet fortfarande vad som stod i dem, men vi har vissa bevarade fragment, fortfarande på grekisk hexameter, stilsäker och poetiskt formulerad, in i minsta detalj. Så skrev man dessa orakelsvar – just så och bara så… inte på något annat sätt. Aldrig någonsin.
Lägg därtill att Neros kejsarhov – och hovstaten för andra Romerska kejsare under det som benämnes ”tidig kejsartid” – alltså fram till Septimus Severus död ungefär – år 202 – fullkomligen vimlade av astrologer, kaldéer, Zoroaster, män från yttersta västern och östern, mystiska örtläkare, kallvattens-doktorer, spåmän och teckentydare av alla sorter… Alla betraktades de som en statsangelägenhet, praktiskt taget – och inte som vidskepliga element, pårökta knarkare, charlataner, bluff-makare i stor stil eller något annat..
Uppenbarligen måste åtminstone någon av dem haft någon ”äkta vara” att sälja, eller en praktiskt gångbar förmåga, oavsett vilken. Man bygger inte Världsomspännande imperier och kulturer på en kafferast, eller genom att spå i gamla fiskars inälvor likt någotslags ”Galen Greta” !
Men nu närmar vi oss åter själva kärnfrågan – fast från ett annat håll – med en sådan rikedom på esoterica, fördold kunskap, stora och högheliga hemligheter, vad skulle det gamla Rom med en ensam völva till, inkvarterad på ön Elefantine, i deras bästa, rikaste, mest nationalekonomiskt betydande provins, näst Italien (se gårdagens inlägg) ??
Jag har redan nämnt Thusnelda och Externsteine – ännu en forntida ”berganläggning”, samt Veleda. Jag skulle kunna nämna flera historiskt erkända, eller ökända völvor – visst inte några ”häxor från norr” utan högt ansedda, även hos sina direkta politiska motståndare. Vi skulle kunna nämna Albruna – eller möjligen ”Alraune” – den allvetande, rönerskan av runor under Tiberius ödestigra fälttåg och flottoperationer.. de som sträckte sig norr om Jyllands spets, och in i Kattegatt – vilket det finns påtagliga bevis för hos ett tyskt marinmuseum vid Mainz, intill floden Rhen.
För att ett praktiskt styrt, militärt dominerat imperium som det gamla Rom skulle intressera sig så våldsamt för just Völvor – eller se dessa som någotslags dunkel tillgång, oavsett vad de faktiskt lärde ut, oavsett vad slags ”dold kunskap” de alls hade tillgång till, så kan det i alla fall i-n-t-e repetera i-n-t-e ha rört sig om några skitiga trollkonor, klädda i djurhudar eller gamla disktrasor.
För att Praefectus Aegypti, eller den högste militäre befälhavaren i Egypten, ”nummer tre” i hela Imperiets maktordning skulle intressera sig för en sådan, och för att sedan placera henne vid Assuan, till gränsen för Sudan, så måste det ha rört sig om något annat än rena trollkonster, eller något som var av den största praktiska betydelse – men i så fall vad ?
Låt oss ta fram kartorna igen, och se efter.. Här behövs bara deduktiv logik, inget annat.
Man har alltså en postering och en rejäl gränsstation på Elefantine-ön vid Assuan, invid Nilens första katarakt, där Egypten slutar och Sudan respektive Nubien börjar. Där fanns minst en kohort auxilla, efter vad det ser ut, eller minst 500 man – hela året om, 24/7. Tre gånger gjorde man ”avstamp” om minst halv legions styrka, en ordentlig vellixation, och försökte erövra vad som låg söder därom – bara på 100 talet efter vår tideräkning efter hur det ser ut. I samtliga fall misslyckades man, och konstaterade att ”Aethiopia” och dess invånare inte var av någon vidare ekonomisk betydelse – ”black lives did NOT matter…”. Man försökte erövra ”Arabia Felix” eller ”det lyckliga arabien” eller det nutida Jemen med omnejd tidigare än så, eftersom det var betydligt rikare på handelsvaror, allt från bergolja (jodå – man kände till det !) till kryddor och balsam, och dessutom nästa avstamp på väg till Indien.
Detta ägde rum redan på Augustus tid, men det gick inte heller, utan slutade i sjukdom och pandemi, men det romerska legionslägret vid ”Apollonopolis” söder om Thebe, ca 80 km norr om Elefantine, finns det synbara spår av – enligt vad just jag läst… Ännu längre norrut, ca 700 km och mer än så fanns en mycket stor romersk bas – tidvis för hela två legioner, eller en armékår på 20 000 man (tänk på att varje legion måste följas av ”hjälptrupper”, alltså auxilliares eller vad vi kunde kalla ”territorials”..
Dit kom nu aldrig Rommel, som bekant – och han intog aldrig heller Palestina, som det var tänkt – men uppför Nilen, sakta och ombord på vad som måste vara Provinsguvernörens eget skepp, gled alltså völvan från Semnonernas stam, Waleburg eller Valborg rätt och slätt, en kvinna från det yttersta av Germanien, Germania Magna, långt långt utanför Imperiets gränser, med en alldeles egen och värdefull kunskap – en handelsvara, och något man även på den tiden satte ovanligt högt pris på – och i romersk tjänst. Hon gjorde det förmodligen med ett svagt leende på läpparna också, kunde vi tänka – som hedningar.
Exakt vad såg Waluburg eller Valborg på sin färd till Elephantine, mer än 700 km flodvägen från den här platsen ?
Mer än 700 km uppströms från Alexandria – som hon också måste ha passerat. Åter en miljonstad, liksom Rom, med allt vad det innebär – och ett stort bibliotek, som var underordnat något som kallades Museion, dåtidens mest berömda universitet (inte tvärtom) – eller den närmaste motsvarigheten till ett universitet i Ptoleméernas Egypten – den dåtid som då fanns.
Vi har redan nämnt Aquilea, den stödjepunkt vid Adriatiska havets bas, som Semnoner och germaner faktiskt lyckades inta och hålla under en period av drygt fyra månader, i sina försök att klyva det Romerska imperiet på mitten… Antagligen var det därifrån hennes resa utgick, och i våra försök att kartlägga sanningen, just denna höstdagjämning, mer än 1900 år senare, närmar vi oss svaret på alla dessa gåtor… och upplösningen… som funnits väl synlig, hela tiden – för de som vet var de ska leta. (forts i morgon)
I ärlighetens namn kan vi också fråga – till sist – fanns det någon i den dåtid vi beskrivit som åkte åt andra hållet, alltså från Egypten till Germanien – för att stanna där – och hur skulle den resan i så fall ta sig ut, och under vilka logiska omständigheter ?
Förutsatt att den personen ens fanns, var han också hedning i så fall, och om så – vad hade han och Waluburg gemensamt, utom långa sjöresor ?
I morgon är det som bekant Höstdagjämning, en företeelse ni kan läsa närmare om under rubriken ”Högtider och Blot” ovan. Låt inte förleda er av allehanda NAS-are och New Age Profeter, för det första inte av sådana som säger, att inte de två Solstånden och de två Dagjämningarnas firande inte ingår i den Nordiska Hedendomen…
Att Vårdagjämning och Höstdagjämning varit firade, sedan åtminstone förromersk järnålder, det vet vi av hundratals sk ”Skeppssättningar” och andra väderstrecksmässigt orienterade fornminnen och stenkalendrar, som den vid Ales Stenar. Nästan alla hedniska folk i Nordeuropa hade redan tidigt i historien tillräckligt väl utvecklade astronomiska kunskaper för att kunna bestämma dagjämningspunkterna mycket exakt, och det förvånar ingen, som vet att man firar Jul vid Midvintersolståndet och Midsommar vid Sommarsolståndet, lika mycket som Höstblot vid Höstdagjämningen och Vårblot vid Vårdagjämningen.
Inte heller skall ni låta lura er av sk ”Fornsedare” och andra förbannade äckel, som har med New Age och inte Nordisk Hedendom att göra. Hur jag själv firar Höstdagjämningen med tillhörande blot skall jag återkomma till i morgon, men låt mig först av allt säga att dessa frånstötande människor (?) som samtliga tillhör Hedendomens ”ful-svans” är de sista, jag överhuvudtaget skulle ställa mig och blota tillsammans med, och orsaken till det är först och främst att de är så anskrämligt fula, och med det menar jag inte enbart fula till kroppen, eller fula till utseendet.
Jag menar att de är fula invärtes också, utrustade med fula egenskaper och att de begår fula gärningar, fyllda till bredden av fulaste fulhet och annat fult. Inte ens de sämsta trälar och Lokes avföda är för mig såpass förhatliga eller vämjelseframkallande som dessa, och därmed lämnar jag det ämnet, för att inrikta mig på något annat.
Det kan framstå som en anti-tes att tala om Valborg, den sista April när Våren gör sitt intåg i de Nordiska länderna till Höstdagjämningen, då hösten på allvar gör sig påmind. Man skulle kunna hävda att det är Valborg och Vanadis-blotet som är Höstdagjämningens absoluta antipod eller motpol på det hedniska årshjulet (jadå, ett sådant finns, och det hjälper inte att ni käftar emot, hundrackor små !) snarare än Vårdagjämningen i sig.
Men vid Valborg, när den sista April och Blomstermånaden Maj passerar, ja då är det så gott som alltid nästan Vår på allvar. Ordet eller namnet ”Valborg” kommer av samma ordrot som Valhall, eller Val-kyrjor, de som korar Valen, och det har inte det minsta med någon kristendom eller något fiktivt, katolskt Hitte-på-Helgon vid namn Sankta Walephurga att göra. Diser, Valkyrior och Asynjor flyter samman i Polyteismens Universum, och vi vet att Freja själv är den stora Vana-Disen, Vanernas skyddsgudinna, tre gånger bränd i den höges hall under namnet Heid som i Heden – se i Voluspá – men tre gånger återuppstånden – se under avsnittet ”Freja” under huvudrubrik ”Asatro” ovan… ”Valborg” är lika mycket namnet på en av Diserna, dessa kvinnliga skyddsgudomligheter eller ett Valkyrienamn, som ”Valhall” självt. Och Freja nämns också som Valkyriornas ledarinna, den främsta av dem alla, som av ”Valplatsens fallna var dag tager hälften”.
Men vad tusan i H streck E har nu detta med nordiska Völvor eller Spåkvinnor, deras stavar och framförallt någon Valborg eller Waleburga att göra ? undrar kanske någon….
Jo, den Romerske Militärguvernörens personal-lista, förutom III:e Cyrenaica Legionens gamla stabs-papyrusar (man har grävt fram dem på canopus-kyrkogården utanför Alexandria ) innehöll bland annaten Βαλουβουργ Σήνονι σιβύλλᾳ på grekiska – och inte på latin – eftersom grekiska var det språk som man talade i hela östra halvan av romarriket.
Semnonerna kom som andra Sueber eller senare Schwaber från Norden, och bodde i ett land som var så långt borta från Egypten, som man då alls kunde komma…
Med andra ord en person, vid namn Baloubourg(eller Valborg, efter hur det uttalades), Semnoni Sibylla, alltså en Spåkvinna från Semnonernas stam i det inre av Germanien…. Men i romersk arme-tjänst, och ganska högavlönad dessutom, efter vad vi har klara skäl att förmoda.
Fast Semnonerna var aldrig någonsin Romerska Undersåtar, de var romarnas absoluta fiender i minst trehundra år, och dessutom bosatta så långt från Gränsen emot det dåtida Sudan eller Nubien som man överhuvudtaget kunde tänka sig. Då som nu befolkades trakterna söder om denna den kända världens sista utpost, och imperiets absoluta avkrok av Aethiopii, Somalii och därmed likställda neger-klaner som då som nu slogs inbördes, och som aldrig lyckats uppnå någon större grad av välstånd, vilket även Romarna snart märkte, eftersom de efter 30-40 år eller så och minst tre större krig helt enkelt gav fan i att försöka civilisera dem.
Vad gjorde då Waleburga eller Valborg på denna fjärran plats – frånsett att vara spåkvinna, och hur kunde det komma sig att hon alls kunde vara där, någon gång under första århundradet ?
Elefantine-ön som den ser ut idag. Lämplig plats för att söka efter Nordiska Völvor… ??
Och skulle egentligen Romerska Armén – av alla tänkbara eller otänkbara organisationer i sammanhanget – alls ha Nordiska Völvor eller spåkvinnor bland sina högavlönade specialister, på provinsguvernörs nivå eller högre?
Detta måste uppenbarligen förklaras noggrant. Jag har redan en – obevisad – teori klar över hur detta kunde komma sig, trots att inga källor jag hittat på nätet i detalj förklarar när under första århundradet detta skulle ha hänt. En hypotes vore kanske att Valan eller Völvan Waleburga eller Valborg fördes till den kända Världens yttersta gräns som krigsfånge, och var placerad i någotslags internerings-läger, likt ett romerskt Guantanamo Bay.
Men om det var så, varför skulle hon då stå på en avlöningslista tillsammans med Militärprefekten själv, och hans personliga stab av Legater, Centurioner, från ”Primus Pilus” och vidare nedåt i befälsordningen ? Det romerska Egypten var inte någon vanlig provins, utan helt klart den folkrikaste och ekonomiskt mest inbringande provinsen i hela Romarriket, frånsett ”Italia” eller Italien.
Och för att alls bli provinsguvernör, fodrades allra minst att man var Senator, och antagligen före detta Konsul dessutom. Konsulerna, som hade funnits ända sedan den Romerska republikens tid, var under första århundradet mestadels ett slags Vice Statsministrar under Kejsaren själv, och det fanns dessutom Kejserliga provinser – som Syrien eller Övre Germanien vid Nedre Rhen – liksom ”Senatoriska” som kunde styras av Prokonsuler, eller med andra ord Konsulernas och Senatens ställföreträdare. ”Asia” eller de västra delarna av Turkiet, mitt emot Grekland, var en sådan provins, och oftast satt Prokonsulerna eller Guvernörerna bara på sin post i två år eller så, dvs lika länge som ett Konsulat varade, och under tiden kunde de enligt Tacitus och andra historiska källor försöka sko sig och kamma hem så mycket av tullar och skatter som möjligt. Redan ståthållarskapet över Asien räknades som utomordentligt lönande, men Egypten var ännu rikare än så, och dessutom något alldeles extra i förvaltnings-hänseende.
”Men alltså Waleburga-Vad gör en Völva som du på en Armébas som den här ??” (lämplig raggnings-replik från 1:a århundradet enligt vår tideräkning )
Det finns till synes ingen rimlig eller logisk förklaring till varför den sortens män som var utsedda tillPraefectus Aegypti skulle ta en Germansk Völva – krigsfånge eller ej – i sin direkta tjänst.
För övrigt är det väl inte så lätt idag heller. En kvinnlig expert på AI eller Artificiell Intelligens jag lärt känna tilltalades under sin anställnings-intervju av en äldre Överstelöjtnant i den nutida Svenska Armén som såhär: ”Jag har två döttrar i din ålder. I ingendera fallet skulle jag rekommendera dem att ta värvning – jag skulle tvärtom direkt förbjuda dem att göra det… Varför vill du alls vara här, om du nu är civilingenjör ??”
Detta är också en del av lösningen till gåtan om vad en Germansk Völva kunde göra i det gamla Egypten, någon gång mellan 100 – 200 AYPS, fastän ingen av er läsare och läsarinnor inser det ännu…
Men Egyptens skördar var absolut viktigast, och redan kejsar Augustus själv bestämde efter katastrofen i Teutoburger Wald år 9 – och förintelsen av de tre legionerna under Quintilius Varus – att Aegyptus alltså MÅSTE styras av en yrkesofficer, med gedigen militär erfarenhet. Inga Senatorer och absolut inga politiker var önskvärda på den posten, för dem kunde kejsaren i slutändan inte lita på. För en ”equites” eller en lågadlig; fanns det liksom för Senatorerna en ”Cursus Honorum” eller en utstakad karriär-bana, som man förutsattes gå. Völvor, Spåkvinnor och allehanda civilt bråte – 98 % eller mer av befolkningen, hade ingen sådan, men det hade alltså det styrande skiktet, och förutom att vara Praefectus Aegyptum så var Praefectus Pretorianium, eller posten som Kommendant eller Sekundchef för det Kejserliga Livgardet i Rom den allra finaste befattning som fanns att få – och då var man nummer två i hela Imperiet efter Kejsaren Själv… Och som Militärguvernör över Egypten, kom man alltså på tredje plats i hela löneligan…
Därför står det helt klart, att Waleburga, Sibylla eller spåkvinna från Semnonernas land, annars en klar fiende till Rom, inte var vem som helst. De Ostraka eller de lerskärvor som man fann på ön Elefantine visar, att Valborg – den första med det namnet vi känner i hela den mänskliga historien måste ha varit en alldeles sjusärdeles person – annars skulle hon nog inte befunnit sig på ön Elefantine överhuvudtaget.
”Elefantine” skrivit med Hieroglyfer – det sista tecknet betyder ”(åker)land” – resten är antagligen stavelser
I Alexandria fanns som bekant ett 16 våningar högt fyrtorn, och redan för 3000 år sedan hade man pyramider och obelisker. Alltså var det mycket lätt att observera hur elefanter tedde sig från ovan, och vilken form de antog då…
Med Völvor, Valor, Germanska Sibyllor och spåkvinnor, särskilt av Semnonisk härkomst, förhöll det sig däremot helt annorlunda, särskilt under första århundradet enligt vår tideräkning. Romarna var mycket rädda för dem, vilket man märker redan av senatorn och historikern Cornelius Tacitus skildring av Boudicca och kvinnliga druider i ”Agricola” som handlar om Britanniens erövring..
Syftet med Roms politik emot de Germanska folken var deras underkastelse eller utrotning, precis som senare det kristna Europas politik. Så enkelt var det. Romerska Armén överskred aldrig floden Albis eller Elbe, och de kom aldrig fram till Vledani Fluvius, eller Oder – för det var mellan Elbe och Oder som de fruktade Semnonerna, de starkaste av alla Svebiska folk, ursprungligen bodde.
Tacitus var för sin del helt på det klara med att Sveberna kom norrifrån, alltså från Norden, och läser man hans text noga framgår detta extra tydligt, även om den misshandlats i många okänsliga och dumma översättningar. Redan kring år noll hade Markomannerna – en stam som var allierad med Sveberna, eller ”gränsmännen” (jämför med Marks härad i Västergötland, som låg vid gränsen emot Danmark, eller ”Spanska Mark” i Pyrenéerna på Karl den Stores tid ) bosatt sig i det nutida Böhmen, där också Bojerna bodde. Om den stammen – som var rent Svebisk – skriver Tacitus att de hade en offerlund som var så helig, att ingen kunde gå in i den utan att vara bunden med bojor eller rep, och om Semnonerna själva får man läsa, att deras heliga lund var så okränkbar, att om någon av misstag snubblade på en trädrot eller föll omkull medan han eller hon var där, måste den personen krypande avlägsna sig från platsen, vilket Romarna tyckte var mycket egendomligt. Annars var Semnonerna också kända för fruktansvärda och bloddrypande offer, säger Tacitus, som aldrig missar ett tillfälle att smäda eller misskreditera den Germanska kulturen.
Dessutom säger han på ett ställe – som översättare ofta missat – att de har en övergud eller en ”Allfader” som påminner om Jupiter, och som de håller över alla andra gudar. Detta har av en del forskare liknats vid Tyr, men det skulle snarare vara Oden. Likaså sägs det om Svionernas eller Svearnas folk, längst ut på öarna i den nordliga oceanen, att de olikt alla andra germaner har en organiserad stat, under ledning av en ”Rex” eller Kung – vilket åtminstone enligt mig påminner om vad som kan vara Wothan, Semnonernas högste gud… och som under folkvandringstid och romersk järnålder avbildades som en romersk kavallerist, med stötlans, hjälm och allt…
Ännu viktigare är vad han säger om Völvorna, eller Germanernas sibyllor och stora orakel:
Germanerna tro till och med, att hos kvinnan innebor något slags helighet och siarförmåga, och varken försmå de att inhämta hennes råd eller ringakta de hennes svar. Vi hava under den till gudarna gångne Vespasianus’2 regeringstid sett, huru Veleda3 vitt och brett länge aktades såsom en gudomlighet. Men även fordom hava de bevisat Albruna4 och åtskilliga andra dylik vördnad, icke som något tomt smicker och icke heller såsom något slags kvinnoförgudning5.
Bild, som vår tyska väninna ”Federkleid” från Berlin tvingat på oss. Hell Freyja Freya Freja !
Veleda, som Tacitus skriver om, var av Bruktenernas stam vid Rhen, och den drivande kraften bakom vad som brukar kallas Batavernas uppror eller Claudius Civilis stora sammansvärjning, som Rembrant målat en tavla av, och som numera kan beskådas på Nationalmuseum i Stockholm. Hon lär likt diverse Völvor i Frankernas land ha bott i ett högt torn, till vilket bara en person åt gången kunde nå upp, och likt Rapunzel i den senare tyska folksagan ska hon ha släppt ut sitt gyllene, blonda hår, när hon alls ville ha besök, säger legenden.
Likaså tror man att Thusnelda, Arminius hustru – den drivande kraften bakom förintelseslaget vid Teutoburger Wald, där cirka 22 000 soldater på romersk sida förlorade livet, bodde ovanpå den enorma stenpelaren som kallas ”Sternwache” eller ”observatorieklippan” vid Externsteine, en plats jag själv besökt. Och Thusnelda är onekligen en fullt historisk person, som funnits på riktigt, därom är alla historiker ense. Romarna utförde en ”special ops” för att genom mutor, förräderi och klanstrider ta henne till fånga, vilket också lyckades.
Externsteine, Teutoburger Wald, Deutschland
Enligt Tacitus spärrade de in henne i Aquileia, deras Marinhögkvarter vid Adriatiska havet. (Misenum, flottbasen vid Neapel var högst i Rang, och hade befäl över Västra Medelhavet och Atlanten. Allting öster därom lydde under Aquileia ) Redan år 9 fanns det för många infödda germaner i den romerska armén, och eftersom Thusnelda var en politisk och religiös kraft av rang, hade de anledning att frukta henne. Marinens underrättelsetjänst var den gången pålitlig nog, för de lät henne sitta i husarrest tills hon dog, ombesörjde lönnmord på hennes ende son när han kom upp i vuxen ålder, vilket Tacitus – som humant nog ansåg att Thusnelda blev orättvist behandlad – säger sig ha skrivit om i en annan bok än ”annalerna” som nu gått förlorad.. En del skönlitterära författare har också skrivit att Tacitus måste ha farit till ort och ställe för att ha intervjuat Thusnelda personligen, och att det skulle ha funnits en spirande romans mellan dem, men det behöver ingen tro.
Vida viktigare och mer intressant var att just Semnoner och Sueber på 100-talet bildat ett stamförbund riktat mot Romarna – och att de med full kraft utkämpade inte mindre än tre stora ”Markomannerkrig” emot dem, i hela 14 år, från 166 – 180 AD. Krigen får betraktas som en taktisk seger, och de var nära – mycket nära – att klyva hela riket på mitten, när de slog till mot Noricum – dagens Österrike – och Pannonien – dagens Ungern – dessutom med hjälp av Sarmaterna och andra Germanska lydfolk, som jag skrev om så sent som igår…
Slutmålet för den germanska offensiven var just Aquilea,(det var förstås ingen tillfällighet) och i ungefär ett år var kommunikationerna mellan Östrom och Västrom helt avbrutna till lands.. utom sjövägen…
I morgon tänker jag förklara mer av sammanhangen, och vad denna berättelse om en av Världshistoriens förmodligen allra största (men tragiskt nog nästan helt bortglömda) Völva eller hedniska sierska går ut på…
Ändå har man försökt fumla bort dem, och göra dem till orientaler som mongolerna, bara på grund av att de kom österifrån, och från de Indoeuropeiska folkens urhem i Altai, vilket språkhistorikerna redan identifierat. Nu visar den iranske genetikern Razib Khan emellertid, att Skyternas DNA till 90 % var indoeuropeiskt, även om de ibland också upptog enstaka asiater bland sina egna. Saken är långtifrån betydelselös ur Iransk synpunkt, eftersom Partherna, den civilisation som efterträdde Perserna, genom hela sin existens fick slåss mot norrifrån invaderande Skyter till häst.. Ibland har Iranska forskare hävdat att Skyterna skulle vara från Iran, trots att det i själva verket förhöll sig tvärtom, och Iran koloniserades av Skyter, inte omvänt.
Ryska och Ukrainska forskare har också försökt hävda, att både Skyterna och deras efterträdare Sarmaterna – som dök upp som romerska allierade, med kavallerister klädda i fjällpansar – skulle ha varit någotslags ”proto-slaver” – fast det nu är slutgiltigt motbevisat. Under lång tid – ända sedan 1950-talet – har forskare också sett ett klart samband mellan Oden som ryttargud, införd under de första århundradena enligt vår tideräkning, och Skyterna nere i Ukraina, med Goterna som kulturförmedlare upp till våra trakter i Norden. Alla dessa teorier har inte gått att bevisa rent arkeologiskt eller vetenskapligt, men nu får de ökat stöd.
Skyternas föregångare i form av den sk ”Kurgan-kulturen” i Ukraina sätts av några forskare som upphovet till alla senare stammar av Indoeuropéer, men det vill jag själv låta vara obevisat, även om det är en intressant hypotes.
Sant är emellertid, att de äldsta gravhögar man hittat i Ukraina är från denna tid, och att Skyter (och Goter) levde i högsta välmåga i trakterna norr om Svarta Havet, intill den flod som Herodotos kallade Borysthenes eller Dnejpr, som rann upp i en nejd inte långt från ett nordligt hav, där det snöade så ymnigt att det såg ut som om stora fjäderbolster dalade ned genom luften, enligt samma grekiska källa.
Skål för Sarmaterna och hurra för Svealand, hurra för Götaland, och hurra för Potatis-land, som ger oss BRÄNNEVIN !
I Ukraina drack jag själv en gång det utmärkta ölet ”Sarmat” tillsammans med Ukrainare, som svor på att Germanfolken måste härstamma från Sarmater och Skyter, men det tillskriver jag rusets inverkan..
Sela. ”Hvetdud I aen, edha Hvat ?” – Veten I än, eller Vad ?
Skyter, som de såg ut enligt grekiska vasmålningar från 300-talet
Kristendomen är inte en demokratisk religion. Den hör inte hemma i något modernt demokratiskt samhälle överhuvudtaget, lika lite som extrem islam. En av dess allra mest grundläggande bud och värderingar lyder ”du skall icke hava några andra gudar jämte mig” och en sådan inställning har som de flesta av oss förstår inte något med demokrati att göra, utan med motsatsen, dvs Totalitarianism, Despoti och Envälde.
Kristendom, Islam och alla andra Monoteistiska religioner är som sådana inte förenliga med religionsfrihet, och därmed inte heller med demokratiskt fungerande samhällen, eftersom de inte tillåter några andra gudar än just sin egen. ”Svenska” Kyrkan, slutligen, är inte ett enda förbannat dugg ”svenskare” än något annat religiöst samfund, oaktat vilket, som finns i Sverige, och denna förtryckarapparat har heller inte den minsta rätt att hävda att den ensam skulle företräda de etniska svenskarna i vårt land.
Mindre än 54 % av folket stöder för närvarande förtryckarorganisationen, och det smutsiga ”Kyrkoval” som nu arrangerats, har inte någon demokratiskt legitimitet överhuvudtaget, lika lite som allmänna val i Iran, Ryssland, Nordkorea och andra despotiskt sinnade, Totalitära stater.
SLUTA med sk ”Kyrkoval”. Religionen ska inte styras avPolitiker, och dessa val är inte representativa för folkflertalet !Kyrkovalet har inte med svensk demokrati att göra, och det framgår inte minst av det oerhört låga valdeltagande, som noterats för hela spektaklet..
Bara omkring 17,45 procent av 4 898 094 röstberättigade kristna – som dessutom måste vara medlemmar i ”Svenska” Kyrkan – det är inget vi hedningar förordar – tvärtom förordar vi att ni GÅR UR fortast möjligt röstade i detta odemokratiska, icke-representativa val.Som mest har man noterat 18 % valdeltagande i detta val – det uppges ha varit så år 2018, samt på 1930-talet – och redan där framgår att hela proceduren är onödig, och inte borde tillåtas.
Glädjande nog är det 1,63 % mindre av de kristna som alls röstat i detta sken-val i år, vilket alternativmedia också noterat. Med tanke på att högst 54 % av Sveriges befolkning är medlemmar i förtryckarorganisationen, medan bara 18 % eller mindre alls röstar, kan man notera att det finns ett kompakt ointresse för detta val också ibland dem som fortfarande påstår sig vara kristna, och mest är med av ”gammal vana”. Inom bara något tiotal år, blir säkert alla dessa människor HEDNINGAR
Hur stämmer det med ”det kristna kärleksbudskapet” som den ”Svenska” Kyrkan säger sig vilja förmedla ?
Hur är det med dess värdegrund ? Varför hävdar de kristna, att de skulle ha ”monopol på kärlek” när det bara är sadism, homosex och perversioner det handlar om, inklusive konstaterad pedofili (ja, alltså ”söte lille jesus” och alla ”knubbiga små bambinos” och söta små keruber i de kristna kyrkorna, ni vet…)
Ja – Jo – Det stämmer ju precis – Men det är FINA KILLAR I KYRKOFULLMÄKTIGE eller hur ?
Denna blogg får ytterst sällan några långa läsarbrev, men ibland så händer det. Bloggen är som ni vet – eller borde ha sett vid det här laget – eklektisk till sin natur, vilket betyder att den behandlar många ämnen, och inte bara ett ämne. För en Polyteist som jag är detta helt naturligt, och överensstämmer fullständigt med min syn på tillvaron och tingen, för tillvaron och universum är av en sammansatt, motsägelsefull och inte alldeles enkel natur. Det finns ingen enkel vilja, inte en enda orsak till vad vi ser runt omkring oss. Tillvaron är och förblir komplex.
Enkelt Gudahov som ritning för Gör-det-Själv projekt av Hedningen – se ovan under huvudrubrik ”Asatro” – underrubrik ”Gudahov”
Men – signaturen Matthias undrar följande..
Hej hedningen, jag ville skriva en rad och säga hej då även jag är en hedning. Iaf i sådan form att jag har gått ur statskyrkan och har känt ett ogillande av monoreligionskulturen i hela mitt liv.
Som en typisk familjefar i storstaden kanske jag inte borde bry mig om sådana frågor enligt normen, men jag har en bakgrund och ett intresse för Sagalitteraturen sen universitetstid då jag var på väg att starta en karriär inom ämnet, men det stannade på en Master. På senare tid har jag försökt förstå fenomenet att vi går mot ett allt liberalare flervalssamhälle, men vad gäller religiösa ämnen är diskussionen icke-existerande. Jag kan tycka om vi är så tränade att ifrågsätta allt och alla, varför är landet fortfarande täckt av Kyrkor?
”STÖRTAS SKALL DET GAMLA SNART I GRUSET, SNART SKALL UPPRORETS TIMMA SLÅ…” (text ur en känd Socialdemokratisk kampsång…)
Via Nixeys polemiska redogörelse för kristnandet av Europa, via Thurfjells Granskogsfolk m.m. tror jag att jag förstår lite bättre. Vi har lämnat de kristna ritualerna och tvången därför att vi kan. Hustavlan må vara de kristnas ideal, men iom moderniteten har vi slingrat oss dess grepp. Dock vi har fortfarande kvar ett intresse för det större, det bortom, det meningsgivande och allmänmänskliga. Men vi söker alternativ.
Det är här jag tror att Asatron kan komma in. Våra förfäders erfarenheter och visdom har stor genomslagskraft. Intebara genom sitt innehåll utan dess allestädes närvarande förekomst i den globala kulturen. Min tanke är att Asatrufélagids Hov som är tänkt att vara en blandning av rituell mark, kunskapscenter och bara mötesplats för likasinnade eller nyfikna är en god ide.
Men, frågan är om något liknande skulle gå i Sverige? Jag förstår det som att finansiering är ett problem på Island. Om så är fallet, fast hednandet ändå ligger så väl i tiden som du oftar påpekar i bloggen, borde man inte kunnasöka sig vidare i samhället för att hitta sponsring, marknadsföring o.s.v.? Om målet är ett alternativ till monoreligionen genom en odogmatisk andlig-om-man-vill form som snarare är kulturell i sin förmåga att verka, känns möjligheterna större.
Anta att man fick statsbidrag och sponsring av de större företagen mot att de fick exponering. Man kan då ytterligare skapa ”marknadsföring” genom att skapa egen sponsring och aktivitet. Utöver vad planeras i Asatrufélagids Hov säg Uller- och Skadestipendier till sporten (pojkar och flickor), en kväll i veckan är det Bragenatt på Hovet vilket effektivt är en pub med musik (utmärkt tillfälle att stödja lokala musikförmågor), etc. etc. Min generella ide är att koppla in Asatron i samhället och gradvis visa hur det finns bättre ett alternativ än den dogmatiska härsklystna kristendomen.
Ja, det var lite av en vanlig hednings ideer och tankar. Hoppas du fann det något matnyttigt. Mvh M
Så långt den okände brevskrivaren. Idén om ett samnordiskt, centralt placerat Gudahov – förslagsvis genom att ta tillbaka mark som ”Svenska” Kyrkan stulit från det svenska folket – exempelvis vid Gamla Uppsala – har förstås funnits i många år, men ”många är komna, men få är kallade” som det lär stå i de kristnes fåniga bibel. Det ökända ”forn sed” samfundet, som mest ägnar sig åt en kombination av narkotika och new age försökte på nittonhundra nittotalet starta en insamling, som slutade i total katastrof. Grundplåten, ca 9000 kronor om jag inte minns fel, stals av den person som utsetts till kassör (en mycket kuriös herre vid namn Finn – som i ”Finn fem fel”, och han köpte droger på ”Plattan” i Stockholm för alla pengarna. Sedan dess har jag själv – och alla andra seriösa utövare – tagit definitivt avstånd från allt vad ”fornsederi” heter, men detta bisarra samfund existerar tyvärr fortfarande. Jag kan inte med bästa vilja i Världen rekommendera vad de håller på med, för de har decennier igenom förstört oerhört mycket för oss alla.
Så har vi Nordiska Asa Samfundet, som fortfarande driver en insamling för just det ändamål du talar om – man menar sig vilja upprätta ett bibliotek, en utställningslokal och en verklig kunskapsbank i form av ett kulturcenter samtidigt med Gudahovet, precis som på Island. Tyvärr tror jag att man har gapat över för mycket, och tagit på sig en målsättning och ambition, som man inte är välorganiserad eller vuxen nog att uppfylla. Som en god vän till mig Norröver i landet en gång sa: ”Problemet med Asatron i Sverige av idag är att den är delad i en liten, aggressiv, underlig och felnavlad sekt (med det syftade han på de fåtaliga ”fornsedarna”) samt en gammal biker-klubb (med det syftade han på NAS) och vad han sa är alldeles sant om du frågar mig – Asatron har som alla andra alternativa rörelser i Sverige sin ”ful-svans” som det är svårt att bli av med. Se bara på Miljöpartiet, de frireligiösa kyrkorna, Islam i Sverige och ett stort antal andra organisationer, ingen nämnd och ingen glömd.
Vid Uppåkra och på andra platser har man byggt rekonstruktioner av Gudahov, men bara i halv skala, och man har med full avsikt gjort dem oanvändbara för nutida Asatroende.
Myndighetens handläggare, som påfallande ofta är araber eller personer av muslimsk tillhörighet, har upprepade gånger svarat NAS, och påstått att de hedniska organisationerna i Sverige ”inte har någon livskraft” för att använda deras uttryck. Detta trots att vi rör oss med minst 12 000 medlemmar, och organiserad Asatro och hedendom har nu funnits i vårt land sedan det tidiga 1980-talet, dvs i minst 40 år. Ändå vill de här personerna utrota och förfölja vår tro, och säger att den inte ska få existera längre, inte ens i sitt hemland. Så behandlar man oss, och så har man behandlat oss från Statsmaktens och Socialdemokratins sida i årtionden.
I mina inlägg om Gudahov – som du kan läsa om här ovan – har jag anvisat en lösning. Den enda väg som står till buds är att göra något själv, som Jim Lyngvild i Danmark gjorde, som ägaren till ett stort Gudahov nära Frösåker vid Västerås gjorde – jag har nämnts hur han utsattes för brandattentat, och hur hans familj hotats till livet och skall därför inte i onödan upprepa hans namn – och det är att börja bygga – helst då i en form som inte kräver byggnadslov.
Jag har publicerat ritningar i ”friggebodsformat”. Jag har berättat om tillvägagångssätt, hur man kan skaffa tillstånd från markägare om det är så att man inte äger marken själv, och om mångahanda andra saker. Så – kom igen, svenska folk ! Jag tror trots allt på er – jag har väntat länge, och jag väntar fortfarande.
Vår dag skall komma. Detta land skall en gång vakna, och när den dagen kommer, kommer också våra Gudamakter åter – på fullaste allvar !
