Sista inlägget om Waluburgs Historia, och Völvornas uppgift…

Jag ställde frågor om någon av Waluburgs eller Valborgs samtida under hundratalet enligt vår tideräkning gjort en resa rakt motsatt hennes, geografiskt sett – även om de ytterst knapphändiga uppgifter – i form av ett säger ett ostraka eller arkeologiskt bevis för hela hennes existens – som verkligen är udda inte ens blivit kopplat till rätt årtionde ännu. Som jag berättat, antar jag på för mig högst sannolika grunder att hennes färd till Egypten – och sitt slutliga öde på Romersk sida – hände hösten 169, när den första romerska motoffensiven under Markomannerkrigen kom, efter ”barbarernas” ockupation av Aquileia, vid Adriatiska havets strand, den som varade i minst fyra månader, och som höll på att klyva hela imperiet mitt i tu – vilket inte var någon liten bedrift, för att vara gjord av Svebernas och Semnonernas ”löst” sammansatta stamförbund, som helt uppenbart inte var så oorganiserat eller primitivt, som vissa krafter – ännu verksamma – av idag vill få oss att tro.

På det Romerska Skeppsmuséet i Mainz, Museum für Antike Schifffahrt des RGZM, en förkortning som skall uttydas Römisches-Germanisches Zentralmuseum – en institution som inte många tyska städer kan skryta med, numera, står en liten gravsten, funnen i Köln, och dess innehåll är verkligen starkt förkortat, och i lapidarisk stenstil.

I ett hundratal år pågick ett angreppskrig, med ett enda syfte: UTROTA dem – UTPLÅNA deras kultur… (Och det kriget är INTE slut än…)

Gravskriften lyder i all korthet såhär: HORUS PABEC I F(ilius) PRORETA ALEXANDRINVS EX CLASSE ANNORUM LX MILITAVIT ANN(os) /../ Innehållet framgår som glasklart för de forskare, som har vanan inne att läsa romerska gravstenar – men den sista årtalssiffran har slagits sönder, och nötts bort.

Här står, i min översättning till svenska, aldrig förr gjord på detta språk, så vitt jag vet: ”Horus – son av Pabeccius, Proreta från Alexandria ur flottan (vilken flotteskader har de redan skrivit, de behövde inte upprepa det) Död vid 60 års ålder, efter — tjänsteår.

En flottist under tidig kejsartid, liksom en marinsoldat, tjänade i minst tjugo år av sitt liv. På land, och för hjälptrupperna utan romerskt medborgarskap, gällde tjänstgöring i minst 25 år, först därefter fick man det eftertraktade medborgarskapet – en idé, som kanske på fullt allvar förtjänar att tillämpas också här, i dagens Sverige. Efter det skrev de som kände sig kallade – trots att medborgarskapet också utsträcktes till den hustru och de barn som Auxilla, eller Marines med lönegraden sesquplidarius, alltså ”en och en halv” eller rent av det dubbla – ”duplicarius” eller ”doppeltsöldner” som man alltid fick för sjötjänst, eller som kavallerist – hade kvar, efter de 25 åren.

Hustrur i första giftet kanske inte räknades, eftersom de sen länge var döda; när de 20 eller 25 åren var slut, men alla barn som överlevde, fick av kejserlig nåd fullt medborgarskap de också – vilket gjorde allt till en eftertraktad affär. Enbart den kvinna man hade turen – eller oturen – att leva tillsammans med, efter alla åren, och när de tog slut – fick också sitt automatiska medborgarskap, och allt i allt – med fredsperioder emellan – hade både Miles och Marines en långt högre medellivslängd än genomsnittsbefolkningen – maten var åtminstone bra – arméer brukar svälta sist av alla – och ärtsoppan, inte bara på Tors Dagar, var redan uppfunnen. Den lagades understundom (i östra rikshalvan) på kikärtor – Cicer, som hos Cicero, men annars var allt sig likt…

Hexaremer, Heptaremer och Decemremer, alltså Tio-roddare, med tio man vid varje årpar, användes också på Nordsjön. Inte bara Biremer och Triremer. Ombord på enbart de största skeppen, fanns ”Proreta” – annars INTE !

Så skrev man på ett nytt kontrakt, för nästa tjugoårsperiod, och så nästa. Vi har gravstenar bevarade efter män som tjänstgjort tre fulla tjänstgöringsperioder till lands, och även om 16-åringar eller i vissa fall än yngre jungmän kunde antas, hörde det till undantagen. ”Eintritt nach vollendetem siebtzende lebensjahr” lydde huvudregeln – ni minns kanske också vilka som också följde den, 1900 år senare – och här har vi alltså en Egyptier, som kom till Germanien, och Classis Britannia, för så hette den flotta som inte bara tjänstgjorde med rena bevakningsuppgifter på Rhen – utan full strid på Nordsjön, vid Britanniens kuster, ja – som ni ser på bilden ovan – för därom är tyska marinhistoriker helt ense – också till Jyllands spets, och kanske än längre – ända in i Kattegatt…

Varifrån skulle annars Jordanes – 500 år senare – fått sina uppgifter om Hallin, Bergio, Thehustes, alltså Hallänningar, Bjäre-bor och folket i Tjust, samt alla de andra stammar som bebodde ön Skandza eller skandinavien, Skades ö – ifrån ? Romerska flottans underrättelsetjänst var mycket god, redan på Kejsar Tiberius tid, och därom behöver ingen sentida klåpare till civilist hysa minsta tvivel.

Låt oss gemensamt stämma upp ”Matrosenlied” som jag också har hört tyska turister av idag sjunga som hälsning – se under rubriken ”Rekonstruerade skepp” under huvudrubrik ”Arkeologi” ovan – för den sången är HEDNISK, ja rent och skärt HEDNISK… och redan att omnämna den, är för vissa en Hednisk Tanke.

Nu återstår bara att förklara vad en Proreta gör, eller rättare sagt gjorde. Han var en lots, inte en utkik. Horus, mästerlotsen från Egypten med det allseende ögat, död vid 60 års ålder – en mycket aktningsvärd ålder på den tiden – var en man som hade specialiserat sig på att upptäcka sandbankar, på Nilflodens strida och snabbt rinnande vatten – för där finns det onekligen många många grund, till och med idag. Nilen är en bred flod, javisst, men den har föga djup – och det har jag från män och kollegor som varit där, och befarit den. Så är somligas öde beseglat.

Här följer nu ett Youtube-klipp, sponsrat av den Norskägda färgfirman Jotun, om ni nu vet ett enda jota, och förstår vad en Jotunn är för något. Det visar Olympias, Världens enda seglande fullskale-rekonstruktion av en Grekisk Trireme, visserligen från 400-talet före vår tideräkning, men själva upplevelsen av att segla en sådan, var nog samma som på en pentekonter, eller de stora deciremerna från det Romerska Imperiets tid, ett halvt årtusende senare.

Lägg märke till däcksbesättningens syssla. Under däck fanns inga slavar. Detta var fria män, högt betalda specialister för sin tid – och så var förhållandena i både Antikens Rom eller det gamla Attiska förbundet. Resten är Hollywood-tjafs, dumheter. Men där fanns ingen reling, ingen upphöjd kant, inget skydd emot väder och vind – förutom stormast och artemon-segel längst fram var man helt oskyddad för väder och vind – och – förutom personlig skyddsutrustning – fiendens vapen och pilar.

Längst fram stod vår Proreta, i själva fören på skeppet – hans uppgift var att som ett allseende öga eller en levande gud varna för alla dolda faror, och så repeterades hans rop bakåt, över hela skeppet, till rorgängarna. Navigation var också hans lott, men aldrig som styrman, aldrig som kapten, utan mer som förste QA på ett amerikanskt hangarfartyg av idag, ifall ni vet vad ”förste QA” gör på flygdäck…

Det var alltså med ett fartyg, inte helt olikt detta; som Waluburg, Völva och Spåkvinna av Semnonernas stam, helt utanför imperiets ramar och kontroll, närmade sig Alexandria, den stora miljonstaden, med sitt museion, som stod över biblioteket, och inte omvänt. Vad såg hon under sin resa, någon gång efter hösten 169 enligt vår tideräkning ? Kunde hon kanske teckna, och avbilda de män hon såg, eller vad de ägnade sig åt, vilka de var, vad de hette – tusen och en detaljer.

Och hur mätte hon tiden ombord, eftersom detta kunde vara hennes uppgift ?

På Norrönt språk fanns något som hette ”Nontuva”. Non som i Noon, engelska för middagstid, mitt på dagen, inte en latinsk negation eller en nekande fras. Sådana tuvor – och höga stänger – fanns på det Isländska Alltinget, även i sen tid.

På isländska gårdar delade man in hela synfältet i sektorer, som kallades Aettir, och som omfattade vinklarna mellan väderstrecken i en kompass. Naturligtvis vet alla Hedningar att det är 24 runor och bara 24 i den äldre runraden, och att det aldrig funnits eller finns någon 25:e, ”tom” runa.

I den yngre däremot 16. Vi räknar fortfarande ”åtta glas” på sjön, och dygnets timmar är 24, inte 25. Lämplig gruppstorlek i alla arméer har sedan romarnas contuberia eller tältgrupp varit 8 man, inte 10.

Talet åtta är oerhört viktigt, för där finns Hagal-runan ni kommer väl ihåg hur runor verkligen skall räknas eller täljas, och ”Caesars chiffer” – det äldsta förskjutnings-skiffret, om Kylver-stenen och allt det andra, jag lärt er. Nu har den runan – lik en snöstjärna – visserligen sex armar och inte åtta, riktigt nog, men fyra väderstreck och fyra kardinaler, NO,SO,SV,SE – det är vad också en modern kompassros har.

Linnaeus, den store svenske Naturforskaren, skrev såhär om bondstugorna hemma i sin barndoms Stenbrohult, Småland: ”Då Solen skiner på skåpet, är det daframåls dags, och då hon kommer på ugn-bänken, är det merendels middag”. Detta kräver en sak – att 1700-talets bönder inrättar sina stugor rätt, efter väderstrecken, efter vad som kallas Curry-linjer, Ley Lines – och inte bara på en tomt varsomhelst, eftersom ”här skulle det vara trevligt att bo” eller någon fadd Sörgårds-romantik. Och jo – de är luriga, Smålänningarna. Värends-borna allra mest. Det har de alltid varit, kommer alltid att vara.

I de isländska lagarna stadgades att arbetet på sommarhalvåret under lögardagens kväll under inga förhållanden fick pågå längre än till dess att solen var skafthög, och alltså då man under vissa givna betingelser kunde se den stå i jämnhöjd med ett i marken nedstucket spjut, strax över horisonten.

Och även Germanfolken, Sveber och Semnonernas stam inbegripet, kände säkert till mer exakta metoder för tidmätning än så.

Klepsydra, 1500 år före vår tideräknings början

En av de äldsta är Klepsydran eller Vattenuret, som bestämde hur länge en talare fick tala vid Alltinget, och även vid rättsförhandlingar i det gamla Rom. Vatten droppar, droppvis och sakta, från ett kärl till ett annat, likt blodet ur ett fällt jaktbyte eller en hjort i den germanska skogen. Nu spelar det ingen roll hur långa timmar vi har – eller vilka andra tidsenheter vi tänker använda – de bestäms helt enkelt och simpelt av det övre kärlets rymd, som ni alla säkert förstår.

När den grekiske ingenjören Ktesibos från Alexandria fick tag i detta enkla käril – som på sjön kunde hängas i en ledad grytkrok (tänk på den kardaniska upphängningen av grytorna på Oseberg-skeppet, som garanterade att deras innehåll alltid var vågrätt ställt, hur hårt skeppet än rullade och stampade, sådant visste man redan då, därtill behövdes ingen kristen Luigi Cardani från Italien på 1600-talet) fick tag i denna enkla uppfinning, ”förbättrade” han den – och det ser ut som en ”civil konstruktions-kommité” – sin tids FMV – varit i farten… ”Over-engineering” kallas detta… förbättrade ur – eller är det alls en förbättring, förresten ?

Fortfarande en Klepsydra, 1300 år senare än den första…

De forntida ”Völvorna” – sin tids orakel – var – som jag sagt, inga flummiga schaman-kvinnor, pårökta och halvgalna, klädda i djurskinn. Djurskinn eller inte, så visste de vad de gjorde. Himmels-skivan från Nebra – som kristna forskare gjort allt som står i deras makt för att motbevisa, inte minst på grund av de högst kuriösa lagarna för fornfynds hanterande i Tyskland, och amatör-arkeologin där – är troligen ett exempel på en enkel pejlskiva, inrättad efter Germansk horisont och lokal ”soltid”, oavsett om man nu verkligen kände till någon skottårsprincip där, redan 1600 år före alla påhittade kristusar, vars existens det överhuvudtaget aldrig funnits ett enda vetenskapligt bevis för.

”Enkel” Pejlskiva, eller något mer… ?

Sedan har vi de än mer kuriösa ”guldhattarna” från keltiskt område, huvudsakligen Hallstadt-kulturen från Alpområdet, efter vad det ser ut – minst ett trettiotal fynd har gjorts, så långt bort som i dagens Frankrike – men berömdast av dem alla – och fortfarande på UNESCO-skyddat museum i Berlin, trots att samma kristna misskreditering satts igång även där, eftersom ”vissa detaljer kring fyndomständigheterna är oklara” – men är de inte alltid det, om fornfynd hittas av den stora allmänheten ?

Uppenbarligen, så kände man redan på bronsåldern, i alla fall sådär 800 år före det påstådda år noll – som inte finns – år 1 fk följs ju vanligen av år 1 ek – till ett vanligt solår, matematiskt beräknat till 365 dagar, 6 timmar, 9 minuter och 9,3 timmar, allt efter de 365 små runda ringar, som dekorerar den nästan meterhöga ”guldhatten” vars bärare eller bärarinna bokstavligt talat hade kalendern och tidmätningen på hjärnan – eller i alla fall på huvudet. Man visste också vad som menas med en siderisk månad, alltså månens högst varierande tid för att astronomiskt sett fullborda ett varv kring jorden, eller från en fullmåne till en annan – men nu är det endast efterblivna araber, som räknar så.

Islams lärde gav oss Algebra, arabiska siffror och några verkligt goda geografer, typ Al-Idrisi, men enligt dem befinner vi oss fortfarande på medeltiden, år 1441 närmare bestämt – och deras Ramadan firas än här, än där, totalt utan rim och reson. Också deras kvinnosyn är helt medeltida, som alla vet. Någon Waleburga eller en Hypatia – från Alexandria – hon som de kristna flådde levande och släpade genom gatorna medan de hånade hennes lik, men först efter en rejäl gruppvåldtäkt – ett klart fall av ”Taharrush Gamea” – denna nya Egyptiska inne-sport för unga män, även flitigt praktiserad i staden Köln sedan 2005 – men långt innan denna Monoteism såg dagens ljus… Men Sådan är Monoteismen…

Anti-Kythera !

Hellenismen, och Alexandrias lärde gav oss saker som Antikythera-mekanismen, en mycket exakt ”analog dator”, tidmätare, astrolabium – mycket användbar till sjöss – det var ju på havsbotten och i ett sjunket skepp man hittade den – och det var inte Julius Caesar, inte romarna som brände ned det stora biblioteket där, sedan ”Museion” upplösts – av de kristna hundarna !

Biblioteket brandskadades år 48 vid den första romerska invasionen, ja – men det var en kristen kejsare som lät förstöra det – till största delen – Aurelianus år 272 – i kamp mot Zenobia av Palmyra, förutom arabernas – och islams – förstörelse av de sista ömkliga resterna år 642 – med de berömda orden: ”Antagligen står dessa böcker i strid med Koranen – då skall de förstöras och brännas. Eller också överensstämmer de med Koranen, åtminstone till en del – men då är de onödiga – då skall de OCKSÅ förstöras och brännas”

Jag upprepar: Sådan är Monoteismen !

Ingången till Nilometern på Elefantine.

Men – låt oss återvända till Völvan av Semnonernas stam, hon som ensam bar namnet Waleburga eller Valborg, den första kända namnbärerskan för just det namnet, någonstans, någonsin – efter vad vi nu vet. Hon gjorde sitt livs resa till de Egyptiska templen på Elefantine-ön, vid Assuan och Sudans gräns, vid den första Katarakten, platsen där den kända världen slutade.

Vad fanns där ? Vad såg hon vid sin resas slut, och där hon skulle stanna, odödliggjord på Praefectus avlöningslista, tillsammans med Centurioner, Exactus eller kompaniskrivaren, alla Immunes eller stabsfolket, som visst inte var befriade från sjukdomar och pandemier, men väl avlönade, och befriade från fälttjänst ? Vad med Horus, denne allseende man, död vid 60 års ålder som frejdad Proreta och lots – som hon kanske, kanske inte hade ett förhållande med, ungefär som en 53 årig gaius Julius, ihågkommen i en av årets månader, och en 23 årig Thea Filopator, den sjunde och sista Kleopatra – en blond, Europeisk kvinna med rena, regelbundna grekiska drag (inga antika avbildningar visar henne som svarthårig, och absolut inte som negress) – fast deras samtid hatade deras förening, eftersom allt pöbeln kan, och allt denna pöbel är mäktig, är att hata och åter hata.

Nilometern – på Elefantine

På Elefantine-ön fanns den stora Nilometern, bland annat. Rikslikare, och moder till alla andra Nilometrar i Egypti land – den som låg längst uppströms, och därför gav tidigast förvarning.

Alla andra Nilometrar, sedan 3000 år av Egyptisk historia före Rom, före Völvorna, före allt annat rättade sig efter denna, oavsett i vilket tempel nedströms de stod – för här mätte man lokala skillnader i vatten-nivå. Nilvattnet bestämde skördarna, tre skördar eller bara två, kanske en – vid översvämningar – klimatförändringar är inget nytt, trots alla imbecilla, snoriga ”Galna Gretor” vars retorik eller talekonst är ytterst begränsad. Utan rika skördar, ingen säd till Rom eller Alexandria, och därmed riots, uppror, stadsbefolkningens revolt.

Egyptierna hade till och med en gudinna vid namn Satjet, som på romersk tid hade blivit Satis, som i Quantum Satis, gudinna för var och ens beskärda del, bevarerska av Status Quo, Medeltalens och statistikens stora moder – inte Freja eller Frigg – men av somliga liknad vid Isis, likt Freja själv, en gudinna för både krig och kärlek.

Tacitus, senatorn och historieskrivaren, sa förresten att just Sveberna i Germanien dyrkade Isis, hur det nu kom sig – men – varför då ? Var det en ”Interpretatio Romana” allenast, ungefär som Tor eller Donar liknades vid Jupiter, Wothan eller Oden var Merkurius, Tyr var Mars Thingsus, Tingsplatsernas och Valplatsernas store gud ??

Nej, dessa figurer från dansk Bronsålder visar inte alls knäfall, inte kristna böner eller annat meningslöst rabblande till ingen nytta..

Och jodå, Tacitus skriver i ”Germania” att Isis bild bars på ett skepp, som i det gamla Egypten…

Dessa män – och kvinnor paddlar sina skepp på en hällristning från Tanum – därför sitter de på huk – och här hjälper varken böner eller klagosånger !

Förbindelserna med forntida högkulturer var gamla, redan på 100-talet enligt vår tideräkning, som ni kan se. Och forntidens folk – Polyteister allesammans ! – var inga dumma barbarer eller pårökta ”Söndags-schamaner” eller andra former av snedseglare. De var råseglare.

Och en sista detalj – om Elefantine, Assuan och den forntida matematiken. Det var ur en Nilometer i Alexandria – samt en i staden Syene, kanske bara 20 kilometer från Assuan och Elefantine – antagligen Waleburgas sista viloplats – som Erathostenes, den store matematikern – och inte ur några ”brunnar” beräknade både solårets längd, och jordens omkrets, tiotals gånger bättre än några kristna eller araber kunde göra.

Visserligen råkade han räkna fel på 60 – 80 kilometer ungefär, därför att han antog att Alexandria och Nilometern i Syene låg på exakt samma längdgrad, men det spelar mindre roll.

Hans solår var mycket exakt ändå, med skottåren fjorton dagar exaktare än den julianska, katolska, av Julius Caesars kalender-kommitté bestämda kalendern, som de kristna aldrig rättade förrän på 1500-talet, efterblivna som de var. Redan Roger Bacon, en engelsk munk, underrättade Påven om det rätta förhållandet på 1200-talet, men Curian lyssnade inte.

Men vad uppnår kommitéer, ävlande små myrförsamlingar, katoliker, påvar, prästerskap och ”högsta råd” ? Den tjänar ändå sitt land, folk och tid bäst, som tjänar just detta först, och därigenom mänskligheten. Inte det omvända, baklänges och i fel ordning…

Ingenting, emot en kämpande skara fria individer. Hedna kvinnor, hedniska män.

Giv Caesar vad Caesar tillhör – och ingenting till Vitekrist !”