Höstblot – en Friggs Fredag eller Frejas ?

Det är fredag i Höstdagjämningens vecka. Tidigare, så sent som i tisdags var det Nifelfull enligt den Asatrogna och Hedniska bygdekalender, jag snickrat ihop tillsammans med en av mina Värmländska sagesmän. Som jag tidigare nämnt, så är forskningen ganska ense om att Fredagen var Frejas dag i östnorden, och i ett långt tidigare, kontinentalgermanskt perspektiv, men att den blev en Friggas dag på Island, Norge, Orkney och alla andra platser västerut.

Och så får vi välja mellan två helt olika gudamakter, denna gång kvinnliga. Freja och Frigg är inte samma sak, de är helt olika till sin ålder, sitt väsen; utseende och göromål, och jag är inte precis någon vilsegången Gaia-feminist, med målet att återuppfinna Monoteismen och göra om Echnatons och världshistoriens största misstag, fast denna gång upp- och nedvänt. Där Freja är ogift och ung, står Frigg för huslighet och medelålder. Så följer då Hel, och vem hon är och vad hon står för, vet ni kanske redan, och om ni inte vet, kan ni då inte åtminstone gissa ?

Ännu ett ”coin” eller en jetong, så god som någon…

Men – hennes tid är inte inne ännu. Den infaller först i November, kring Alvablotet för de döda – men jag kan försäkra er, huslig som jag är ägnar jag dagen efter avslutat blot åt andra ändamål. Hel tager alla Midgårds barn till sig, det vet jag redan, och det behöver ni inte tala om för mig, ens då jag blir gråtmild eller sentimental. I Okolners hall, finns där månne en stol beredd också för mig ?

Nifelfull är natt och nedan, ”Nacht und Nebel. Den tid, då allt är i dimma höljt, och lite skall bli uppenbarat av tidens orakel. För dagen läser jag en utmärkt kria på sajten ”Brons och Blod” om tidens natur – skall den vara cyklisk, eller kanske linjär ? Många filosofiskt sinnade personer har under seklernas gång brytt sina hjärnor med den frågan, och det blogginlägg jag nu läst, innehåller allt jag kan önska, och mycket mer.

Själv kan jag bara associera till en novell av Kobo Abe eller någon annan japansk författare, vars namn rinner mig ur minnet. Det handlar om två män ur Tokyos undre värld som har till yrke att stjäla och sälja klockor, de ”skapar tid” åt sig själva och andra på sitt eget sätt, utan att för den sakens skull vara rena ”tids-tjuvar”.

Den yngre tjuven, som inte nödvändigtvis behöver vara den äldres son, utan möjligen bara lärling eller skyddsling – hur eller vad är lite oklart, redan beroende på det japanska språkets konstruktion, efter hur jag minns – föredrar naturligtvis linjära, digitala, strömlinjeformade klockor, där all tid har en början, och ett slut.

Den andre, som är till åren, rättar honom hela tiden och säger att han har fel i den uppfattningen. Tiden är inte linjär utan cyklisk till sin natur, tidsförloppet går runt och åter runt, som visarna på en urtavla, ”noon” eller middagstid visar sig igen och igen, och lever man bara tillräckligt länge, skall man se att händelseförlopp och personer kommer tillbaka, allt upprepas från början och flyter samman i ett slags årens kretsgång – och det blir upp till oss läsare att tolka, om denna tidens gåta är oss till välsignelse, eller ett slags tankens fängelse.

Jag lämnar er alla med ett musikinslag, gjort av VERKLIGA Hedningar från ett äkta Klan-samhälle. Man kan inte kalla dem något annat, eftersom de kommer från Skottland och just ingenstans annars, och då är Klansamhällets natur också fastställd, en gång för alla.

”Clandonia” som denna grupp kallar sig, har fula grå mössor och sjabbig klädsel. Det handlar om ren gatuteater – gruppens medlemmar har bytts ut flitigt genom åren, och dess grundare har längesen avlidit. ”Ya Bassa”, stycket som de framför, betyder ”You Bastard !” på den lokala gaeliska dialekten. Denna ”Clann a Drumma” har funnits ganska länge nu, eller sedan 2001. Jag ber er ursäkta eventuella reklaminslag i Youtube-klippet nedan, och hålla till godo med vad som bjuds.

För en hedning som jag, är detta förstklassig underhållning, något taktfast, som ger rytm nog för att fortsätta gå och gå, genom flera Europeiska storstäder, över slätter och fält, småbrutna skogslandskap eller vad vi annars kan tänka oss, och för övrigt går vi hedningar sällan – vi marscherar !

Till det behövs onekligen drums and pipes, trummor och säckpipor, och det skall inte vara vilka instrument som helst, utan nära nog de ursprungliga. Från Galicien i Spanien till Polska Galicien (jo – det finns ett där också !) och från Härjedalens säckpipor över till de skotska.

De lärde må bry sina huvuden om säckpipan, förresten, var ett romerskt instrument från början, eller månne ett orientaliskt. Ingen vet när den första trumman eller säckpipan kom till, för deras ljud har hörts ända sedan kulturernas början, och för min del hoppas jag de ljuder ett bra tag till – för ska det gå åt helvete till, ja då ska det gå med musik !

4 tankar om “Höstblot – en Friggs Fredag eller Frejas ?

  1. Hej hedningen!

    Först vill jag tacka för alla utförliga och spännande inlägg du lagt upp på senaste, jag har precis läst klart dina inlägg om Valborg och det var en helt fantastisk läsning och nu känner jag mig som en varg som inte ätit på en månad då jag suktar efter att få veta mer om denna kvinna och hennes liv, vad hon gjorde för sin stam och rom, och hennes slutgiltiga öde.
    Men det får jag nog lämna därhän då svar på dessa frågor känns ouppnåeliga. Och att gå hungrig är också en av livets svåra läxor.

    Hursomhelst så ville jag främst fråga dig om din åsikt kring en ny bok, ”Vikingatidens vagga: i vendeltidens värld” av Kristina Ekero Eriksson. Själv är jag skeptisk, men det är jag alltid.

    Jag har även grottat ner mig i Gotlands historia på senaste tiden. Berättelsen om Tjelvar är ytterst intressant. Det berättas som du säkert redan vet att Gotland sjönk på dagen för att sedan återuppstå på natten (fullmånens dragningskraft på vattnet kanske?) och att när Tjelvar kom med eld så förblev Gotland över havet. Vem var Tjelvar? Är det verkligen hans båtgrav som finns på Gotland? Och finns det någon sanning i denna berättelse? Isåfall vad symboliserar elden?

    Jag vill gärna tro det, men jag vill också gärna tro att det finns berättelser här i norden som återger väldigt gamla händelser, även om de friserats och ändrats om. Jag tänker på berättelsen om Skade, hon som måste gått här ’medans stenen fortfarande var mjuk’, och mycket riktigt så har det ju funnits vulkaner i Skåne, Skade’s (?) och vi Skandinavers urvagga. Och det är ju fullt möjligt att följa hennes resa i platsnamn från Skåne till Skagerrak upp till Bohuslän (hällristningen med den halva oxen) och sedan den ursinniga färden upp i Skanderna. Skåne är även ett tätt tillhåll för både Tor och Loke, detta radarpar, om platsnamn och fynd är något att gå efter, och vad är ett bättre ställe att kättra Loke än under de gamla vulkanerna som finns där, hans egna kreationer, och de enda i hela Skandinavien.
    Visste de gamla nordborna om detta? Jag tycker det verkar så, och om de (kanske ett minne eller nedärvd berättelse?) eller kände till det, vad kan de då känna till om Gotlands uppkomst och historia? Det är med dessa ögon jag nu ser på berättelsen om Tjelvar, och undrar vad den betyder.

    Önskar dig en god förvinter!
    /Ebba

    Gilla

    • Berättelsen om Tjelvar i Gutasagan har av många ansetts påminna om Tjalve, Tors tjänare – som redan Torsburgen visar, har Tor varit en flitigt dyrkad gud på Gotland, vilket även Torshammarfynd visar. Tjelvar – vars grav ju också skall finnas på ön i form av en skeppssättning med samma namn, hade en son Havde, som gifte sig med en kvinna, kallad Hvitastjärna, i vilka många vill se en reminiscens av Frigg, Himladrottningen, hon som var just himlens drottning långt före Jungfru Maria.

      Kristina Ekero Eriksson är en uppenbarligen fanatisk kristen författarinna, som jag har mycket, mycket svårt för. Efter att ha läst hennes bok om Gamla Uppsala, där Sveakungarnas ätt hela tiden utmålas med epitet som ”Maffiahövdingar” och liknande, helt utan att några som helst sakliga argument kan framföras för den saken, är jag mycket besviken, för jag tror inte att hennes böcker innehåller så mycket sunt faktainnehåll ifråga om bedömningar eller vetenskaplig korrekthet. I hennes Uppsala-bok upptar hela det sista kapitlet en enda lovsång och litania till kristendomens allmänna förträfflighet, vilket är något av det mest partiska jag läst i någon bok, utgiven efter andra världskriget.

      Hennes bok om Gamla Uppsala kom för något år sedan, och såldes till högt pris i nyskick på ett dyrt antikvariat i gamla stan. Uppenbarligen tyckte den som fick boken i Julklapp inte heller om den, och då bokens text är mig så förhatlig och motbjudande, har faktiskt inte heller jag själv lyckats läsa klart den, eller ens skriva någon recension, men får jag någonsin tid, får jag väl kommentera alla hennes pejorativa och allmänt rasistiskt hållna uttryck i detalj – för hon är tillika rasist, helt enkelt och simpelt, då hon hela tiden mycket konsekvent hävdar att just den nordiska kulturen skall vara sämre än alla andra.

      Som jag brukat säga – livet är alldeles för kort för att läsa dåliga böcker, och som min frände Henrik Andersson en gång sagt – ”Vi diskuterar endast med dem, som delar vår egen Värdegrund”- och det gör ju du, Ebba…

      Gilla

      • Hej!

        Tack för svar.
        Själv har jag aldrig läst en enda kommentar från henne, än mindre hennes böcker. Utan frågan kom från min närstående som köper in böcker till stadens bibliotek. Och efter ditt svar, som jag läste upp för henne, kommer inte denna bok, eller resten av Kristinas böcker att platsa på hyllorna här.

        Tack för tipset angående Gotland, det får jag kika vidare på. Att vattennivåerna reste och sjönk stämmer bra in på hur Gotland bildades, det var ju från början små öar, om jag har förstått saken rätt, som sedan när vattennivån sänktes smälte samman till den ön vi ser idag. Det vore väldigt intressant och spännande om man kan para ihop dessa historier med de geologiska bevisen som faktiskt finns, på samma sätt som iallafall jag tycker mig se i Skåne med Skade, Tor, och Loke.

        Gilla

      • Som sagt, är det gäller just den bok av Kristina Ekero Eriksson jag läst, så har jag klara reservationer – eller rättare sagt – jag har läst tillräckligt av just henne – tror jag. Livet är ändå för kort för att läsa alla böcker och texter, så ibland får man nöja sig med de nödvändigaste. Dina kommentarer om Gotlands höjning ur havet är intressant – de som studerat raukar och fossil kalk måste snabbt inse, att Gotland legat under vatten, och det insåg nog våra förfäder också. När det gäller just själva hastigheten på landhöjningen under de senaste 2000 åren har jag aldrig sett några exakta data – som du kansek vet har jag till och med gjort några kartor över landhöjningen i Mälardalen, men Gotland brukar det sällan eller aldrig skrivas något om i dessa sammanhang, vad jag sett – till och med Skåne (där vi nu har landsänkning på sydkusten) ä’r bättre utforskat i så fall.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s