Mickelsmäss, den 29 September, var en gång en sekulariserad, ursprungligen katolsk helgdag, som på engelska kallas Michaelsmass. Den skulle firas efter Ärkeängeln Mikael, ledaren av de himmelska härskarorna, som med ett bart huggande svärd i sin hand kunde kasta ut själve Satan och de upproriska änglarna ur himmelriket, så att de störtades ned i avgrunden och det allra värsta, nedersta och yttersta helvetet.

Det var om samma Ärkeängel, starkt påminnande om Tyr, Tor och Oden som en hednisk hövding på Island, nådd av de kristnas mission – hövdingens namn rinner mig för tillfället ur minnet – men kanske någon påpasslig läsare, som är kunnig nog kan hjälpa mig i det ämnet – en gång sa: ”Jaså ledare för Härskaror – och till på köpet den största härskaran av alla ! För då genast hit den där Mickel, Mickels eller Mikael och sätt honom i min mäss, så att jag får prata närmare med honom – det vore allt en man att ha på sin sida !”

I senare tid innebar Mickelsmäss tjänstefolkets flyttningsdag, och i Bergslagen och Uppland hålls fortfarande höstmarknader, karnevaler och upptåg på denna dag – i alla fall gjorde man av hävd just så i just vårt land, innan Corona-året 2021.

I år får däremot Mickelsmäss sin prägel eller smak av helt andra saker. På Mynttorget i Stockholm hölls igår en stor Demonstration, på vägnar av ett helt nytt slags nätverk, från huvudstadens norra förorter.

Som alla insatta läsare redan vet, hände det sig för något år sedan att jag själv tog huvudinitiativet till en demonstration på Mynttorget, i betänklig närhet av Sveriges Riksdag, där en namninsamling med 5000 namnunderskrifter vid samma tillfälle lämnades in till ingen mindre än Sveriges Justitieminister, Morgan Johansson, gällande hans idiotiska lagförslag om ett förbud mot Torshammare, runor och runskrift, vilket som väl var fullständigt rann ut i sanden – men som jag redan skrivit – fler offentliga demonstrationer tror jag inte att just jag ordnar eller organiserar ens ihop med andra – för den här gången gäller det helt andra saker.

Fortfarande rör det sig om symbolpolitik, och det av det mest övertydliga slag, som tänkas kan – men nu har vissa vindar vänt.

”Landet Löfvén” är inte längre vad det har varit. Statsministern själv har bestämt sig för att avgå, mitt under pågående Regeringsperiod – en händelse som nästan aldrig någonsin förr har utspelat sig i modern svensk politik. För att citera honom själv, lär han ha sagt att ”Detta är det bästa för partiet och hela landet”. Ni får verkligen ursäkta, att jag blott citerar. Magdalena Andersson, i rollen som Sveriges Finansminister har slutligen offentliggjort sitt accepterande att överta uppgiften, vilket hände blott för några dagar sedan, och innan ens någon partikongress hållits, förutsätts genast alla partidistrikt vara fullständigt eniga, och medias spekulationer blir till ögonblicklig sanning – redan innan November månad, då allt detta egentligen utspelas, händer eller träder i kraft… Inga nyval behövs, inga Regeringskriser. Allt utspelas inför medias och folkets häpna ögon, och hela denna sorglustiga komedi, måste iakttas såsom vore den ett faktum, inte bara ett och annat studentikost påhitt.

Ur led är tiden…

På Mynttorget stod igår Nätverket ”Nationell Kris” bildat av över 300 oroliga föräldrar från Järvaområdet. De formligen skrek ut sin oro, sin rädsla och sin skräck för vad som pågår i deras närområde, där också jag bor. SVT nämnde hur en äldre man med invandrar-bakgrund stod på torget och skrek rätt ut om hur han för trettio år sedan tvingats fly från sitt hemland – måste han nu också fly från Sverige ? Den som gör sig själv till flykting, gör sig själv en djup otjänst, för att fly är aldrig och kan aldrig någonsin bli rätt väg. Rätt väg är att stanna kvar och slåss, att lösa sin uppgift, intill sista minuten, sista tangentnedslaget, sista andetaget, bis zur allerletzte Patronen – sådan är min erfarenhet – och jag tänker – för min del – inte fly ur det här landet, som jag ändå älskat och tjänat intill oförnuft, ja in till vanvett.

Jag tänker dö och leva här, Mickelsmäss eller ej, och jag flyttar ingenstans, men jag spränger ingenting i luften heller, likt vissa ”ensamma galningar” man nu söker efter i staden Göteborg.

Gråtande mödrar bar plakat, om rädslan för de helikoptrar som nu rör sig över sektor Nordväst i huvudstaden – jag har själv sett dem över en pendeltågstation, så sent som i onsdags – all tågtrafik på en viss linje låg nere under ett antal timmar, och man fruktade kanske riots, som i Lund, eller händelser liknande dem i centrala Göteborg.

Järvabor – jag är med er !

Jag är bara en Hedning icke-troende, anti-Monoteist, icke-muslim, Asatroende och Sekulär Humanist, Kafir, Kuffar, den mest förtappade och hånade av alla kufiska svenskar.

Ändå står jag bredvid er nu, ni ”morsor och farsor på stan” från undre och värre Järva. Och vem kunde ha trott det ?

Jag är beredd att stå bredvid er hela vägen ut, med listor, namninsamlingar, donationer till ”Världens Barn” och allt vad ni kan tänka er, allt vad ni kan göra – och som ni kanske jag skriker och vrålar i ilska och hat över alla dessa skjutvapen och droger – hur kan det komma sig att de befinner sig i just vårt land, och hur kan det komma sig att den demokratiska oppositionens förslag kring ”vittnesskydd” mm hela tiden går längre än hos vår nuvarande regering ?

Jag tror inte precis någon ”Tusse” ellerr Tim-buk-too kommer nedstigande från himlen för att börja sjunga och spela för oss , goda medborgare – trots att dessa är förträffliga musiker och laglydiga personer i sig. Men vad det gäller själva våldet, så hjälper det föga. Överallt spelas ändå såväl hip som hop av en helt annan art – och självaste SVT är med och glorifierar det hela.

En liten inblick i min egen vardag till slut, denna Friggs fredag då jag pendlar hemåt för att flytta gamla möbler, och emotta leverans på ett nytt hörnskåp från IKEA, som jag sparat till i mer än ett halvår.

På pendeltåget 06.30 kommer en liten och späd, Somalisk kvinna i Shador fram till mig, och pekar på sätet bakom mitt eget. Hon vill absolut sitta där – och jag känner igen henne från ett sjukhus, en vårdinrättning i närheten, där provtagningar regelbundet sker på mitt eget blod.

Jag har haft – eller rättare sagt – har fortfarande blodpropp i vänster lunga och höger ben, och jag äter regelbundet blodförtunnande mediciner. Hon frågar på bruten svenska om hon får sitta bakom mig, ända till slutstationen.

Naturligtvis får hon det, även om jag just nu inte är mycket till ärkeängel, inte mycket till sköld, kulfång, slagpåse eller försvar – för vad hon vill, är att någon ska kunna ge henne trygghet, försvara mot vad som komma skall, helikoptrar eller ej. En vredgad hedning med Tors vrede på sin sida är kanske något att lita på, om så bara för att bana sig väg genom en folkmassa, även om sagde hedning just idag gråter bittert, när ingen ser.

För jodå – också han har tårar, sentimentalitet – mitt i vardagen.

Han gråter för det land vi lever i, och den tid som är vår. För alla som förlorat sina anhöriga, och de som sörjer sina döda. Fäder, söner, familjemedlemmar. Järvabornas döda, de som nästan dog i Göteborg, de som var fattigpensionärer, och som långsamt fick dö i syrebrist; under pandemins första skede.

Han må sluta inför Tingsrätt, allsmäktiga Gudar, räfst eller rättarting – ni ska veta att den risken också finns, och är högst reell – men för dagen har han lämnat in alla sina ID-kort, licenser på vapenbehörigheter som han haft, men inte längre vill ha kvar, eller inte längre vill påträffas med, särskilt inte på en eller annan offentlig demonstration.

Vi har trots allt en liten chans kvar, goda medborgare i detta land.

I namn av demokrati och rättvisa – som fortfarande antas finnas kvar eller antas råda i detta land, kan vi ändå rösta bort den sittande Nomenklaturan och Regeringen, och kanske välja oss en ny – nästa höst, nästa år.

När Hels och Alvablotets tid är över, och det stora mörkret, som snart kommer – ändå inte sväljer allt.

Henrik Andersson på Ideell Kulturkamp ägnar dagen åt Syn, det stora Nekandets gudinna. Förvisso finns det mycket man måste säga nej till här i livet – skjutvapen, våld, sprängningar, riots, falska vänner och förrädare – och för många uppgifter, samtidigt.

De syner jag ser, den syn jag har på tingen står orubbligt fast, i alla fall – och jag höjer min hand till ännu en hednisk ed, inför de gudar jag har. Inte mindre än 147 gudamakter, mycket olika er, stundtals påminnande om det gamla Roms, maniplar, händer höjda till edgång – demonstrationsplakat.

Hinc Illae Lacrimae

Hinc, Robur et Securitas

Att inte vackla i vind och vågor, men med levande kraft stå emot.

Att aldrig tveka inför dagens frågor – är det som visar vårt väsens rot.

– Hedningen