Men i pörtet, vid det långa bordet,
Satt en lördagsafton sorgsen värden,
Vilande från veckans vedermödor.
Kinden höll han tryggt mot handen lutad,
Armen åter fast mot bordets ände,
Men hans öga såg åt sidan stundom,
Höll sig ej med lugn i samma syfte.

— —

”Björnen”, sjöng han, ”föds till skogens konung,
Furan växer opp att pryda heden;
Mänskobarnet, om till kraft och storhet
Om till flärd och stoft det föds, vet ingen.
Gossen kom en vinterkväll i stugan,
Okänd kom han, lik en otam fågel
Vilsefaren in i mänskors boning;
Hjässan lyste kal ur mössans rämnor,
Tån stack fram emellan snön på foten,
Barmen såg man genom rivna tröjan.
Vems och vadan? – Fråga vems och vadan
Av den rike, som har far och hembygd.
Någon vind lär från mitt hem väl komma,
Skyn i luften törs jag kalla broder,
Men blott snö är jag på nattens fötter,
Som han stampar av, i stugan kommen. –
Snön från nattens fötter smälte icke,
Molnets broder flög ej bort med vinden,
Gossen dröjde kvar och blev en yngling.
Obemärkt han sprang det första året,
På det andra högg han sveder redan;
Men förrän den fjärde sommarn ändats,
Slog han björnen, över hjorden fallen.
Var är nu hans rykte, kärt för mången,
Större än en man i nejden vunnit ?

• Ur ”Molnets Broder” av Johan Ludvig Runeberg

Det torde vara allom bekant – också i den hedniska världen – att vissångaren och poeten Ewert Ljusberg, den fiktiva med fria republiken Jämtlands president; lämnade oss för två dagar sedan. Var Gar-Jamt och Jämtstårs månde storligen sörja honom, vars kulturbevarare och försvarare och President han varit, alltsedan 1989.

Men själv vill jag idag minnas en annan man, som varit min vän; fast han kom från ett annat land och med helt andra berättelser och traditioner än den svenska, eller för den delen den jämtska. Han lär inget annat liktal eller eftermäle få i vårt land, särskilt inte inom den Hedniska Rörelsen här i landet, som nu samt och synnerligen har glömt bort honom, och de insatser – om än kortvariga – han gjorde för oss.

Det är därför – och bara därför – jag nu skriver detta. En officiell nekrolog över honom har redan publicerats med hjälp av hans närmaste anhöriga på Irland och vad som numera kan kallas ”Landet Biden” även om det aldrig varit hans hem, ens på mer än 25 långa år.

Stephan Grundy var född 1967, och en generationskamrat. Han blev mest känd som en amerikansk pocketbok-författare bland många, och det var på denna verksamhet – plus hans akademiska karriär – som han ett helt liv igenom höll sig flytande. Men för de Asatrogna var han en av grundarna bakom ”the Ring of Troth” som blivit en av det nutida USA:s mest inflytelserika och liberala Hedniska organisationer – och jag säger just liberal, därför att Amerikansk politik, med allt vad den numera innebär av Trumperi, stormande av Capitolium av allsköns galningar och utomparlamentariska rörelser, absolut inte var i hans smak, lika lite som sådant smakar mig, och jag minns att vi båda redan på 1990-talets början haft många och långa politiska diskussioner flera nätter igenom om hur det var ställt med våra respektive hemländer och vart det kunde barka hän med vår värld, och sannerligen – blev vi inte sannspådda…. !

Man bör minnas, att en genomsnittlig pocketbok i USA kanske har ett förväntat ”shelf-life” på högst tre veckor i nationell distribution, och att den sedan ersätts med en oftast sämre produkt – också i pocketformat. Detta är de villkor författare i USA lever under, och skriver de om garanterat ”smala” ämnen som väl underbyggd och fackmannamässigt korrekt fantasy i Nibelungen-Sagans efterföljd, så är det få eller ens någon som lär uppmärksamma dem. Antingen skriver man en bestseller, och blir räknad som en ”stor” fantasy-författare, eller också drunknar man helt i den eländiga, usla, kvasi-kristna, kvasi-medeltida soppa som denna genre oftast är.

Ph. Dr Grundy skrev nu ingen bestseller, och heller ingen trilogi – den gången. Han lämnade det USA, där det var för svårt för honom att leva, och flyttade till Sverige istället. Han slog sig ned i ett radhus i Björklinge, strax norr om Uppsala, och det var där jag mötte honom, på den tid Sveriges Asatrosamfund ännu var just ett fungerande samfund, med rätt sorts människor med rätt sorts intellektuell inställning, som inte fortsatt ut i fullständigt urspårat ”fornsederi” och annat.

Under det att han fortsatte bygga upp ”The Ring of Troth” som under sin ”peak” kunde räkna upp emot 10 000 medlemmar, skrev han ett helt liv igenom oförtrutet manualer och instruktionsböcker om just Asatro och dess utövande, inte grundade på ovetenskapligt blaj eller new age, som Amerikaner ofta gör, men med respekt för Norden och Nordisk folktradition, även om han föredrog ordet ”Teutonsk” eller ”Teutonic” därför att han också ville få med våra Kontinentalgermanska rötter, men samtidigt ville undvika alla ord som ”Folkish” (baserat på det ursprungliga tyska ”völkisch” – ett ord från 1900-talets första hälft från en helt annan kulturell miljö, som därför fått en åtskilligt dålig klang). Han medverkade också till noggrant utformade fråge-sajter om Nordisk mytologi och liknande ämnen, ett slags ”Svar i Dag” kring Hedendom och Asatro – ett exempel av många ser ni här.

Han var tvungen att göra allt detta under pseudonym, för att göra det som akademiker från USA med examen från Southern Methodist University i Dallas, Texas – där han växte upp – gick inte an. Därav aliaset ”Kveldulf Gundarsson”. Stundtals – och under sin barndom – var han också i konflikt med sin äldre syster och hela sin familj, mycket beroende på hela det liv; han själv valt att leva.

Aldrig skall jag glömma det korta stycke i hans ”Teutonic Religion” är han redogör för hur vi Asatroende och Hedningar bör bete oss, när vi ställs inför rätta, eller hamnar framför någotslags dunkel, inte alls juridiskt grundad ”folkdomstol” utgjord av idel partiska, kristna individer. Det är då man ska himla med ögonen, citera bibeln, ropa Halle-luu-jaah ! och falla ut i det mest rägglande tungomålstal som en Jämtlänning, och helt enkelt spela ”nyfrälst” inför Domstolen, och hela tiden konsekvent åberopa detta som ett ”sakligt” skäl för att bli frikänd, skaldade KveldulfR.

På det privata planet hatade han den intellektuellt mycket torftiga, amerikanska miljö han kom ifrån, och avgudade Europa – som många intellektuella amerikaner. I Sverige trivdes han nog aldrig. Han kunde begripa och lära sig vårt språk, men hans fru Melodi – som ännu lever – kunde det aldrig. De båda makarna levde i livslång kärlek, men var ett mycket omaka par till utseende och sätt. Han var kortväxt och spenslig, ja den klenaste man – och hade aldrig stora kroppskrafter – precis tvärtom mot hur man kanske – fördomsfullt ! – väntar sig att en författare och expert på Asatro bör se ut. Hon däremot var överviktig, stor och frodig och såg ut som en stereotyp amerikanska med minst trettio stycken levnadsår än de hon i själva verket hade; och mycket beroende på hennes allmänna inställning till Sverige och Svenskarna, flyttade de istället till Irland, där folk ju åtminstone begriper och talar engelska – och självklart tyckte Melodi, som amerikansk kvinna; att Irland var romantiskt, betydligt mera romantiskt än Sverige på 1990-talet, och en tillvaro i just Björklinge, med allt vad det innebar- och innebär av småskuren, kälkborgerlig (S)-märkt mentalitet. Deras respektive föräldrapar finansierade flytten, tror jag mig veta – för som amerikanska akademiker hade de inte råd med den själva.

Vännen KveldulfR hade det inte alltid så lätt, och han var i vissa avseenden – som kanske alla författare och intellektuella – en plågad människa. Han ogillade till exempel – av skäl jag låter vara osagda – hajar, marin miljö och allt som liknade båtar och vatten – vilket jag tvärtom har en förkärlek till och för. Hans uppväxt var – lät han mig förstå – inte alls någon ljus och trevlig historia i alla avseenden, och kunde kanske jämföras med den hos en eller annan Ernest Hemingway, eller för den delen Gregory Hemingway, som bekant den förres son.

Men, vi fann varann, de där åren på 1990-talet, över språkbarriärer, nationsgränser och politik, och vi utbytte de vildaste planer för Asatrons pånyttfödelse och överlevnad, medan uppsatser och lärda krior strömmade ut ur oss båda – via de kanaler vi alls hade tillgång till eller de förlag, antologiredaktörer och andra, som möjligen kunde vara intresserade av oss och allt vad vi skrivit, tänkt och skapat.

Du var ”then lillsta man” Kveldulfr, som det står i Engelbrekskrönikan; men en jätte i lärdom, mod och tro.

Forskare och lärde har tvistat om krönikans ord betyder att Engelbrekt var liten till växten, eller född in i ett slags knapadel, av enkel och fattig bakgrund, helt enkelt. Det må vara hur det vill och kan med den saken, för det betyder ingenting i detta nu.

Men jag har gråtit över dig, denna helg; gamle vän – och det skall du få veta.

I Okolners trakt, och i Brimers ölsal nere hos moder Hel, som helar och tar emot allt, där skall du nu få dväljas. I Okolners land är det inte kallt eller kyligt, som man hör på namnet, och där hänger en örn över gilleshallens ingång, som redan Viktor Rydberg anmärkte i sina ”Studier i Germanisk Mytologi”. På ryktets och ordets vingar har de levat, som får leva där, för Brages och Iduns boning – som inte räknas bland de tolv gudaboningarna i Asgård – står bara öppen för de verkliga skalderna och sångarna, de som i likhet med Evert Ljusberg snarast var poeter.

Du föll inte i strid, och Valhall blir aldrig någonsin din lott, fast det gott kunde ha vederfarits dig att få stupa och dö ärligt, med ansiktet vänt rakt emot dina fienders vapen. Jag vet inte ens vad du dog av, för det har inte meddelats i de amerikanska nekrologerna, och om det var Covid-19 eller något annat, som tog livet av dig till sist – minst tjugo år för tidigt, ty det är min tro att om du bara hade fått leva, hade du haft så mycket mer att ge – för alla Midgårds barn.