Bara några minuter efter att jag publicerat mitt senaste inlägg om Karlebys Gånggrifter, gjorde en viss Jens Flycht, annars en flyhänt journalist ett inlägg på den utmärkta bloggen ”Sverigereportage” som jag ofta brukar läsa. Den utgör snarast en motsvarighet till bokserien ”Sällsamheter” som landskapsvis redovisade märkliga föremål, fornfynd, sevärdheter och personhistoria över hela Sverige – numera är den för länge sedan utgången, men kan hittas på exempelvis tradera…

Denna gång har emellertid Jens Flycht tagit sig vatten över huvudet. Han menar att det ”inte skulle gå” att härleda Skålgroparnas eller Älvkvarnarnas användning, när de skapades under yngre stenålder eller bronsålder – en för mig ganska häpnadsväckande slutsats, som vederlagts av de flesta arkeologer. Dessutom talar han emot sig själv, när han nämner att traditionen med ”smörjning” och offer i älvkvarnarna är hundratals år gammal. Varför skulle den då inte ha kunnat traderas ännu längre tillbaka i tiden ? Ok, vi har inte absoluta bevis för detta, eftersom vi saknar skriftliga källor – men VAD är egentligen skriftliga källor värda ? All arkeologi vore omöjlig som vetenskap, om man inte fick ta till indicier eller bedömningar av sannolikhet.

Betrakta här denna hällristning från Vitlycke i Tanum. Den föreställer helt klart guden Tor, med hammaren lyftad, åkande i en hjulförsedd vagn, som verkar förspänd med ett bockliknande djur. Hällristningen är minst 1600 år gammal, vilket man kunnat datera tämligen exakt med hjälp av spår av nötning och jordlager – den var ”övertorvad” tills Tanums hällar blev riktigt undersökta. 3600 år av historia har inte förändrat bilden av Tor, och förutom det har vi också dussintals andra bevis för att Asatrons myter faktiskt kan härledas tillbaka till Bronsålder, vilket bland annat bloggen ”Brons & Blod” redovisat rikhaltiga och utförliga bevis för, inklusive noggrant angivna akademiska källor.

Om nu saker och ting KAN traderas i minst 3600 år, varför skulle det då förhålla sig annorlunda med ”älvkvarnarna” ??

Förvisso har Jens Flycht rätt i att inte alla kommuner i Sverige är ärliga eller sanningsenliga, när det gäller hur de marknadsför sina fornlämningar till turist-industrin. Det gäller inte minst det kristna Västergötland, och exploateringen av det fejkade ”Arn-land” och vår medeltidshistoria, inklusive de påstått äldsta kyrkorna, vilka jag behandlat i flera inlägg. Men, Jens Flycht skriver – och här är jag benägen att ge honom rätt…

Den fem ton tunga Kymlingestenen flyttades år 1899 från gården Kymlinges ägor, som numera är en del av stadsdelen Sundbyberg i Stockholm, till Skansen. Efter 99 år flyttades stenen från Skansen till Rissne centrum. Efter ytterligare tio år flyttades den till sin nuvarande plats vid Igelbäckens naturreservat – som ligger i samma område där Kymlingestenen ursprungligen stod.

Numera är detta stenblock och dess 3 000 år gamla skålgropar något av ett signum för Sundbyberg. Politiker i Sundbyberg använder gärna Kymlingestenen som exempel på områdets långa historia.
Så här står det på den drygt tio år gamla informationstavlan som är rest intill Kymlingestenen:

”På stenens flata översida finns ett sjuttiotal
älvkvarnar, små skålformade urgröpningar.
I dem offrade forntidens jordbrukare för att
få en god skörd. I kultens centrum stod
frukbarhetsgudinnan, modergudinnan.
Älvkvarnarnas var hennes tecken”

Texten är häpnadsväckande i och med att påståendena som görs saknar vetenskaplig grund. Påståendena om modergudinan från bronsåldern och att älvkvarnarna var hennes tecken, är snarare en blandning av dunkel folktro, berättartradition, hypoteser, missuppfattningar och modern marknadsföring – med syfte att göra en intressant fornlämning ännu mer intressant.

Detta är rätt och riktigt. Påståendena om en ”modergudinna” under Bronsåldern luktar båg, jox, lögn, hitte-på och BOGUS eller med andra ord pseudo-vetenskap. Antagligen står vi här inför en vilsen kommunal kultursekreterare, som lortat ned sig med ”fornsederi” och annan bluff, i stil med Marija Gimbutas och hennes för länge länge sedan avslöjade new age hokus pokus-teorier, som motbevisats gång på gång.

Sundbybergs Kommun borde VETA BÄTTRE än att publicera Hitte-på och BOGUS som varande vetenskaplig sanning… (Bildkälla: Sverigereportage)

Dessutom gör Jens Flycht en ordentlig tankevurpa, då han säger att skålgropar också skulle förekomma på vertikala ytor (helt utan att ge något exempel på det) och att detta skulle motbevisa det faktum att man i århundraden och i årtusenden offrat smör, säd och annat i dem. Men varför det ? Om skålgroparnas existens nu verkligen är ett ”mysterium” som Jens Flycht själv påstår, kan man inte tänka sig att det funnits flera användningsområden ? Fantasifulla teorier saknas inte. Jag har själv läst om skålgropar på hällristningar som en markering av stjärnbilder, antal barn, dagar och i England har man framlagt teorier om att det skulle röra sig om inknackade fixpunkter för forntida lantmäteri – ett slags gränsmarkeringar eller måttenheter, då flera Engelska gropar eller knackmärken har exakt samma diameter – en ”inch” eller tum…

Denna hällristning från Bohuslän innehåller yxlyftare på båda sidor om en tydligt markerad gräns…

Inte alla skålgropar har samma betydelse – vilket blir helt uppenbart om man detaljstuderar dem. Mycket ofta ligger de på isolerade stenblock eller hällar, helt utan någon form av bilder eller någon ”figurativ” ristning i närheten, eller intill groparna i stenen, som i en del fall tydligt kommit till med hjälp av knackstenar, och i andra fall med mejslar av metall, vilket man faktiskt kan spåra och urskilja. Somliga har menat, att det varit symboliska riter med eldborrar och liknande, som man tagit till vid solstånden. Även i sen folktro fanns liknande ceremonier. Man lät den ”gamla” elden brinna ut i vedspisen eller eldstaden, och tände en ny som ”gnideld” – och sparade glöderna till nästa solstånd – förmodligen var det inget ”magiskt” eller andligt alls med detta – utan bara en praktisk sedvänja. Det här känner inte Jens Flycht till, men nu så är han ju bara en svensk journalist, och inte en ÄKTA hedning, som jag själv..

För övrigt har man hittat skålgropar i Grekland, Israel, på Sardinien, i hela Europa inklusive brittiska öarna, och dessutom också så långt bort som i Sydamerika och i Indien.. Självklart spänner detta fenomen över tusentals år och massor av OLIKA kulturer och folkstammar, och då kan det INTE finnas EN förklaring eller ett bruk bakom alltihop.

Men faktum är nog – också i Hinduismen har man sedan Vedisk tid ibland inte bara tänt eldoffer i större gropar – utan smort små gropar i offerhällar med koncentrerat smörfett, eller ghee… Om Indierna – såsom varande indoeuropéer – har denna ritual, oförändrad sedan drygt 4500 år – varför är det då så otänkbart för just Jens Flycht att tänka tanken, att det även i Norden kan traderas traditioner såpass länge…?? Nyligen visade SVT ett program med världens äldsta Lederhosen – ett plagg som ännu bärs i Bayern och alpområdet, men som faktiskt förelåg i stenåldersupplaga – så där ser man..

Betyder skålgroparna till vänster om denne yxlyftare från Flyhov vid Kinnekulle siffran ”fem” ? Och är skålgroparna ovanför och till höger om figuren en markering av solen eller månen i zenith, respektive vid horisonten – som en del föreslagit ??

Helt uppenbart är, att inte alla skålgropar har SAMMA betydelse. Studera exemplen från svenska hällristningar här ovan – för detta kan ni INTE motbevisa…