Egentligen brinner jag av lust att ge mig in i politiska resonemang, och skriva om vad jag anser om läget i Sverige och Världen, men det får väl vänta, ifall jag nu alls återvänder till det ämnet. Mina läsare vill ha svar på sina frågor, och det är bäst att göra dem till viljes, eftersom de frågar efter saker som rör denna bloggs huvudämne, det vill säga Asatro. En läsare ställde i något annat sammanhang frågan om Midgårdsormen kunde vara en metafor för något, och i så fall vad…

Mitt svar på frågan är att det förstås alltid finns dem som vill tolka Asatron och Hedendomen metaforiskt, men det bör man inte göra. Alltför ofta ser vi hur moderna ”filosofer” ger sig in i metafysiskt, kvasi-intellektuellt svammel, och då kan det låta som såhär: ”Midgårdsormen symboliserar, likt ormar i andra mytologier, den vitala livskraften. När den äter sin egen svans och cirkulerar runt jorden är det en metafor för harmoni i den vitala energin.”

För det första ”cirkulerar” Midgårdsormen inte alls. Det finns ingenting som tyder på det. Möjligtvis omfattar den jorden eller rättare sagt Omfamnar Midgård, eftersom den antas ligga i cirkel ja, men det är inte alls samma sak som att den skulle röra på sig.  För det andra är allt det här svamlandet om ”vital energi” och allt vad det nu är oftast bara detsamma som New Age floskler – och jag tror inte alls att våra förfäder trodde på sådant.

De uppfattade troligen sina myter och sagor på ett helt annat sätt – och jag tror inte att det var förrän i Hedendomens absoluta slutskede på Island och i 1200-talets verklighet, som Sturlasson och andra tänkte sig Asatron som en metafor – men därmed är det alls inte sagt att man skulle ha gjort det under alla de århundraden, som Midgårdsormen faktiskt var känd, och en del av folkmedvetandet.

Runsten från Altuna kyrka i Uppland, 1000-talet

För att alls förstå hur gammal föreställningen om Midgårdsormen är och vad denna föreställning i så fall betyder, måste vi gå till arkeologin, som har handfasta bevis, och inte bara vår egen uppfattning om saken, eller någon kvasi-intellektuell new age människa, någon ”fornsedare” eller annan tvåbent boskap. Vi vet till exempel, att både Gosforth-korset i England (tidigt 900-tal) och en runsten från Altuna i Uppland (sent tusental) avbildar berättelsen om Tors Fiskafänge mycket exakt, inklusive sådana detaljer som att Tor använde huvudet på jätten Hymers favoritoxe som agn – oxhuvudet syns mycket tydligt på båda stenarna. Också den detaljen att Tor trampade igenom båtens botten syns på Altuna-stenen, och ser vi noga efter, ser vi mycket riktigt ett hål i Gosforth-korsets båt också – ifall nu det inte är en senare defekt i stenytan – liksom en rädd Hymer, som uppenbarligen klamrar sig fast i båtens akterstam. (Lägg märke till denna detalj, den finns också på mycket tidiga avbildningar)

Föreställningen om en Midgårdsorm är mycket mycket äldre än Vikingatiden, och jätteormar finns också avbildade på Bronsålderns hällristningar. Redan på 1950- och 1960-talen, hade forskare en teori om att Egypten, den ledande civilisationen sådär 1700 före kristus – vid Bronsålderns höjd i Norden – och de Nordiska kulturerna stod i mycket tät handelskontakt. Det syns inte minst på mängden bärnsten i Egyptiska gravar. Alltnog, Egyptierna hade en föreställning om solguden Ra, som varje dag seglade över himlen i två olika farkoster – ett stort skepp på morgonen, och ett mindre skepp på eftermiddag och afton. Varje middag, då solen stod som högst, måste Ra och hans följeslagare möta den fruktansvärda Apopis-Ormen, även känd som Apep som gömde sig vid himlens zenith. Mycket riktigt tycks ju solen stå stilla vid Middagstid också, och det var då Ra måste fly till en mindre båt.

Det är i denna berättelse – minst 3000 år gammal – man ser Midgårdsormens ursprung – och liknande scener finns på våra svenska hällristningar…

Pytheas, den grekiske geografen, talade om ett ställe kallat ”Havslungan” i den norra Oceanen, där hav och himmel skulle blandas i en enda fuktig dimma – och på minst två hällristningar ser vi faktiskt ett lung-format möster, tydligast på en ristning från Leonardsberg i Östergötland, där ett större fartyg med en solsymbol syns nedtill, och ett mindre – inte lika väl bemannat – fartyg är på väg ut ur dimman, med en sol-hövdad Ull – vår solgud Ull åker ju över havet i en gyllene sköld eller ett skepp – ”ullar gulli” som det står i Eddan – som sträcker sina armar mot skyn. En annan hällbild visar ett stort skepp i dimbanken, och ett slags jolle i en ”tom” nätmaska i det nät-formade virrvarret – och i en del spiralornament, har man försökt spåra Midgårdsormen…

På en hällristning från Kallerby nedergård i Bohuslän ser vi verkligen ett stort, välbemannat skepp som attackeras av en stor slingrande orm, och en liten båt, som tycks dreja bi vid det stora skeppets akter – slutligen seglar en annan farkost med höga stävar triumferande därifrån… Jämför följande moderna ”egyptiska” bild…

Men Tor och Hymer då ? – undrar nu kanske någon… Jo, när alla Egyptens gudar gemensamt måste gå samman för Ras skull, behövde våra förfäder BARA Tors styrka – han ENSAM kunde ju besegra Midgårdsormen i alla fall tillfälligt, och det finns de som menar att Hymers bräckliga eka var själva himmelskupan, men det ska jag gå närmare in på en annan gång. Poängen är, att Tor och Midgårdsormen OCKSÅ finns på minst fyra-fem Hällristningsbilder, och därmed är Hymers och Tors fiske en mycket mycket gammal berättelse..

Bilder av ett skepp eller en båt, som lägger ut en lång metrev eller får en tydlig orm på kroken, finns på minst fem Bohusländska ristningar – och märk den lilla bilden från Kasen i Tanum – längst bak sitter en man i en båt och griper om akterstäven – precis som ”Hymer” på Gosforth-korset… Är allt detta verkligen slump eller tillfälligheter ? Det kan vi inte tro… den alltid spekulative Åke Ohlmarks i ”Hällristningarnas Gudar” var inne på något,då han 1963 redogjorde för teorin – men han var inte först..

Tors och Hymers fiske finns avbildat också på bildstenen Ardre VIII från Gotland – som nedanstående bild visar…

Här ser vi bland andra bildberättelser en skäggig man – det är förstås Tor – som är på väg att vrida nacken av en Oxe – Hymers tjur – som står i ett fähus, och vi ser Tor och Hymer till höger i huset, med fiskeredskap eller oxhuvudet på vad som väl skall vara Tors axel. Två män fiskar med spjut i en liten farkost till vänster, och ovanför ser vi en scen, där Tyr möter sin farmor – hon med tre eller niohundra huvuden – Tyr finns ju också med i Hymers-myten… Överst till vänster syns Hymers och Tors båt igen, med vad som verkar vara oxhuvudet och möjligen huvudet av en stor orm, som verkar dragga efter båten – fast allt detta är något otydligt.. Bildstenen visar allt som i en tecknad serie, där man kan få se samma figur flera gånger, även om det inte finns ”bildrutor” som i vår tids tecknade serier.. Tydligare syns samma historia på två stenar från 2001 och 2004 av Kalle Dahlberg på Adelsö – han skildrar allt såhär…

Här ser vi också hur det gick för Hymer till slut – feg och ängslig skar han ju av Tors metrev med agnkniven, och till tack fick jätteklunsen hammaren Mjölner i skallen, så att han dröp i havets djup – och aldrig såg Hymer eller någon annan seende varelse någon grymmare eller värre syn, när Tor och Midgårdsormen såg varann i vitögonen…

Med allt detta i minnet – är då Midgårdsormen någon ”metafor” ? – Nej, våra förfäder tänkte sig alls inte saken så, i alla fall inte enligt vad jag tror – för dem var nog historien om Tors fiske ren och skär verklighet, eller i alla fall närapå verklighet – något som verkligen skulle kunna ha hänt i den andra Världen… Midgårdsormen var förstås mörkret, natten, allt som står den ljusa dagen emot, och på så sätt var den ju metaforisk, men knappast på något annat sätt.

I sen hednisk tid lade Snorre Sturlasson till uttrycket ”Kringla Heimsins” eller ”Världens krets” i första meningen till sina Nordiska Kungasagor, och därifrån kommer ordet ”Heimskringla” som man vet.

Den Världsomspännande ormen, som slukar sin egen stjärt, i antikens Värld kallad ”Ouroboros” var en symbol som kom till under århundradena närmast före kristus, kanske också i Egypten, eller i alla fall Medelhavsområdet, och den berättelsen influerade också Sturlasson, men att därför påstå, att Midgårdsormen skulle stå för evigheten, odödlighet och så vidare och så vidare, vore att föra saken alldeles för långt, och bort från berättelsens sanna ursprung, där Ormen ”bara” var dagens, ljusets och gudarnas fiende i största allmänhet.

Carl Gustav Jung berättar i sin kända bok ”Människan och hennes symboler” om kemisten August Kekulé (1829-1896) som i en dröm skådade Midgårdsormen – och därmed fann lösningen på ett problem, som han länge brottats med. Han försökte få sin nyupptäckta formel för Bensen att stämma, också vad gällde antalet väteatomer – och insåg till slut – undermedvetet – att ”bensenringen” eller den enkla kedja av kolatomer, som bildar bensens kemiska stryktur måste avbilda en ”Ouroboros” eller en Midgårdsorm, och alltså bita sig i sin egen svans, så att säga…

Men också denna metafor, för oss alldeles för långt… Ormen står inte för cykliska kolväten eller något annat sådant, nej inte ens för Fullerener... Den var, som jag sagt – antagligen bara en symbol för mörker, natt, ondska och allt fientligt – och därifrån ledde den sitt upphov.

Varför inte låta ormen symbolisera islams och kristendomens pest, förresten…? Dessa två religioner är ju just världsomspännande farsoter, som ormlikt nästlar sig in överallt…