Finlands Nationaldag 2021

”Svenska stam på svekets kuster – Vad är liv och vad är död ?”

– Bertel Gripenberg, Finlandssvensk diktare 1917

 

Finland är ingen främmande makt. Finland är ett nära grannland, som inte alls existerade som självständig nation före 1917, därför att Finland som helhet var ockuperat av Ryssarna mellan 1809 och 1917, vilket många svenska medborgare idag glömt bort. Före det tillhörde Finland sedan urminnes tider eller ända tillbaka till för-romersk järnålder Sverige, och som den danske professorn Eske Willerslev bevisat, skiljer sig inte svenskar och finnar åt i något genetiskt hänseende, utom vad gäller spridningen av en del haplogrupper, som också kännetecknar samerna. Det finns inga ”Finsk-Ugriska” språk – däremot anammade de vita Nordbor som befann sig på Östersjöns östra kuster tidigt en renjägar- och fångskulturs språk – och denna första finländska kultur var finsk, inte samisk – eftersom det inte fanns några samer på finsk mark heller förrrän långt efter kristi födelse – Nordborna har däremot minst ca 37 000 år av gemensam historia och genetiskt arv bakom sig.

År 2019 uppgav fortfarande 1,1 miljoner Finländare av totalt ca 6 miljoner, utom eller inom landet att de kunde tala svenska som huvudspråk till vardags. Cirka 200 000 finnar har också invandrat till Sverige under efterkrigstiden, men i Finland av idag bor också 79 000 ryssar och sorgligt nog även 21 000 somalier, som nog inte skall vara där överhuvudtaget, och enligt Finlands statistikcentral bodde där över 402 000 personer med utländsk bakgrund i slutet på 2018. Hur många av dessa som inte var Estländare, Ryssar eller Svenskar har jag inte tid att ta reda på för tillfället, men Finland är på alla sätt ett mindre sönderinvandrat och starkare, sundare och mer välförsvarat land än Sverige – av uppenbara och historiska skäl.

Finland har alltså inte mer än 7,7% invånare av utländsk bakgrund, medan Sverige har mer än 20 % sådana – och fler kriminella än vi har förmåga att ta hand om eller försörja. I Finland finns numera också bara 67,8 % evangelisk lutheransk kristna – och ingen ”Finsk” eller ens en ”Finländsk” kyrka – för den har man redan lagt ned. ”Svenska” Kyrkan i Sverige borde göra samma sak, och sluta hyckla, hymla och ljuga, då statskyrkan i vårt land avskaffades redan år 2000. Mer än 29 % av Finländarna är redan hedningar, förutom de finska och finländska hedningar som bor i Sverige. UKKO PEKKA TULEE JUMMALAUTA !

 

Det finska lejonet med Nordens raka svärd i pansrad hand – Trampar för evigt på förtryckets kroksabel och värnar friheten !

Nuförtiden är det nästan så, att det som är kvar av Sverige är Finlands Västra Rikshalva – särskilt i händelse av krig – och Finland är inte Sveriges Östra Rikshalva längre. Men – nu ska det sägas, och det ska sägas ärligt. En av mina ledstjärnor och lärare sedan jag börjat skriva på den här bloggen var och är Harry Järv, före detta Ställföreträdande Riksbibliotekarie i Sverige, ifall hans namn råkar vara bekant. Han lämnade oss på Midvintersolståndets dag redan 2009 – men hans böcker finns kvar, liksom de manuskript från den klassiska antiken han samlade på – och donerade till sin hemstad.

Hur många Svenska och Finska medborgare vet idag vad DETTA Märke står för – Och hur många kan bära det med stolthet, likt TORS HAMMARE ?

Vi hade bara äran och förmånen att möta honom två gånger. Första gången var på Södermalm i Stockholm, nära Mariatorget, där hans bostad låg. Han slog oss i magen – väldigt hårt – eftersom vi stod i vägen för honom, när han skulle ut genom sin ytterdörr. Detta hände när Harry Järv var vidpass 86 år gammal, och jag kan garantera er, att han hade kraft i nävarna. Andra gången vi mötte honom, var kort före hans död då filmen ”Framom Främsta Linjen” – som behandlar en kort, men intensiv period i Harry Järvs liv – hade premiär. Då visade vi honom några texter vi skrivit, som han snabbt korrigerade, medan han röt, så att alla omkringstående hörde: ”Nå helveti pojk ! Sån gröt- och mjölkprosa får man bara ont i magen av ! Om du inte skriver kontroversiellt, om du inte gör folk upprörda, ja arga och förgrymmade med vad du skrivit, eller väcker någon reaktion – ja då bör du helst inte skriva något alls !”

Dessutom tillade han, att han pga sin ålder inte kunde minnas, att han givit mig grundligt med stryk, 2 år tidigare. Men – sade han med en skolpojksglimt i ögat: ”Nåå nu sku det bli pättre gjort – så att ja int glömmer”. Därpå slog han till mig rakt i solarplexus, fast förall del – det var ganska löst.

Harry Järv – Kropotkiansk ANARKIST (inte Bakunian – Det är skillnad !) och fd. Kompanichef i Spaningskompaniet, Svensktalande Österbottniska Regementet IR 61

Om sig själv sade Harry Järv – och det är ofta citerat: ”Det finns bara tre saker jag verkligen kan. Fotografering, Kommatering och Närstrid.” Han skrev över 50 böcker, och gav upphov till uttrycket Mångfald kontra Enfald, som sedan dess perverterats av svenska Socialdemokrater. Han nekades Mannerheim-korset, flera gånger – enligt honom själv och ej bekräftade uppgifter av Marskalken själv, eftersom han ju var Anarkist – och alls inte officersmässig. Den korta tid han var soldat i vinterkriget – och förlorade högra foten pga en rysk mina under ett patrulluppdrag – motiverade han med att ingen annan ville vara det, eller sköta den sysslan. Nästan alla ur Lyceum, alltså hans gymnasieklass stupade. Själv tog han livet av inte mindre än sådär 120 ryssar, varav ca 30 vid ett enda uppdrag emot en ställning kallad ”птица” (ptitsa eller ”fågeln” på ryska – detta efter sina örnlikt utbredda flyglar). En svenskspråkig stabsofficer som var monockelförsedd, frågade honom på en mäss varför han var arg på journalister, särskilt från ryska media

”Järven” svarade: ”Därför att de Satans Moskvatidningarna ljuger rent ut ! Här står ju att över 80 ryssar stupat, men så var det inte alls ! ” – ”Varför det ?” frågade svensken. ”Jo, därför att det var jag som ledde anfallet, och vi räknade liken efteråt. Därför vet jag, att det högst kan ha varit omkring 30…

Harry Järvs taktiska uppträdande var skäligen enkelt. Det bestod i att hålla en helt öppen gruppdiskussion om vad man skulle göra över en karta – helt i strid med vedertagna principer på 1930-talet, då ”ordergivning skulle hållas kort, och utan onödigt resonemang med underställda”. Vad som sedan följde, bör ha varit extremt nervpåfrestande. Harry Järv och de patruller han ledde, kröp så långt intill de ryska ställningarna de bara förmådde, ibland inte mer än 5-6 meter bort. Sen låg de blixt stilla utan att röra sig tills det åter blivit mörkt, eller gryning, om det var sommar – och då anföll de plötsligt – efter att förhoppningsvis varit oupptäckta och helt stilla i 12-15 timmar.. Han ordnade en skola i sin egen kompanistab, och försåg soldaterna med ett lämpligt bibliotek, då han märkte att tre finskspråkiga i kompaniet var helt utan elementär läsförståelse, eller med andra ord snudd på analfabeter (Detta skildras också i filmen). För två judiska soldater ordnade han transport bakåt, där en synagoga kunde upprättas. Han hindrade eget manskap från att avrätta minst en zampolit (alltså politisk officer) från den ryska sidan, trots att han hatade zampoliter och därmed likställda. Vid premiären frågade honom en odräglig kvinnlig svensk journalist, knappt trettioårig honom om han hatade ryssarna – och han svarade: ”Nej, tvärtom. Jag hatade ingen alls – så gjorde man inte vid fronten. Ryssland var för mig Turgenjevs och Tolstoys land, en kulturnation, styrd av ett kulturfolk – och inte fähundar som Berija och Stalin !
Tre gånger nekade man honom att bli Riksbibliotekarie i Sverige under Kulturmarxismens glada 1970-  och 1980 tal, mitt i Socialdemokratins Sverige, men motiveringen att han ”bekämpat Sovjetunionen” och därför borde betraktas som nazist, då Finlands Försvarsmakt de facto lierade sig med den Tyska under Fortsättningskriget 1941 – 44. Det är FEL i Sak, därför att Harry Järv redan var krigsinvalid då, och befann sig på ett sjukhus i staden Stockholm, där han senare mötte sin hustru – och äktenskapet med ”fotgängaren” (så kallade han sig själv – han hade en dåligt gängad fotprotes) varade livet ut, medan Harry Järv – 88 år gammal – klättrade på stegar i takhöjd hemma i sin med böcker överfulla lägenhet. Dessutom utkämpade Finland ensamt FYRA krig under nittonhundratalet, och inte ”Två” som Järv skrev i en boktitel. Inbördeskriget emot de röda, 1917-18, Vinterkriget 1939-40, Fortsättningskriget 1941-44 och så till sist Lapplandskriget 1944-45 då Finlands armé ensamma drev Tyskarna ut ur Nordfinland. Det sista av dessa fyra krig har alla ”sossar” i Sverige totalt glömt bort, och vägrar att kännas vid.
Förtjänar att läsas, liksom resten av Harry Järvs produktion. Står på min bokhylla sedan många år, men tyvärr osignerad. Bra att börja med, då den mest innehåller artiklar han skrivit – och sämre lärare i journalistik kan man ha…

Jag väljer att sluta min hyllning till Finland – till dess goda medborgare – döda eller levande – och de svenskar som finns på Svekets Kust, alltså den SVENSKA sidan av Östersjön. Det var vi – och vår (S) märkta Regering som SVEK Finland under Vinterkriget, liksom under all senare historia. Våra frivilliga var inte många till antalet, och den materiella hjälpen betydde mer. Men om Sverige gjort vad som varit dess förbannade skyldighet under de mörka åren – ja då hade det aldrig blivit någon allians med Tyskland, ingen VSB eller någon ”biståndspakt” med Sovjet, ingen Urho Kekkonen (Harry Järv avskydde den mannen, men gillade Mauno Koivisto !) och vi hade än idag kunnat vara ett land, ett rike, ett starkare Norden – även om våra två broderländer har förenats på i alla fall ETT stort utrikespolitiskt område den senaste tiden.

Jag lämnar er alla med en fin dikt av Bertel Gripenberg, poeten som sa att ”Jag hatar all socialism – särskilt också national-socialismen – för det kan ju gå på ett ut, vilket slags socialism det är tal om…” Dessutom tar jag mig den lilla friheten, att modernisera språket i den en ytterst liten aning och ta bort två strofer – men originalet kan ni fortfarande läsa – ifall ni som Herr Järv och jag har ett omfångsrikt bibliotek… Bertel Gripenberg, förresten, lär vara den diktare som nominerats till nobelpriset flest gånger – eftersom han fick hela nio nomineringar till litteraturpriset mellan 1917 och ca 1930… men han nekades, därför att han stridit för Finlands självständighet, och mot rysskommunismen… av en Svensk Akademi, som sedermera kommit att avslöja sig själv..

”Den Drömda Armén”

Dämpat i snön hör jag trampet av ändlösa rader,
långsamt växer de fram, dessa tysta brigader
sida vid sida i tigande, böljande led
trotsiga, trasiga följande fädernas sed.

Natten är kall, och furorna mumla och susa
Natten är mörk, men våra tankar är ljusa
ljusa och höga, då äntligt i mörker och storm
våra länders hemliga längtan tar liv och form.

Finlands Armé drar förbi i den susande natten,
fram över snöhöljda vägar och döda, isbundna vatten
Finland i vapen, en gråklädd, hotande här.
Finlands Armé, träldomens folk i gevär.

Dova i natten hörs de taktfasta stegen
fordon och män drar bort längs den isiga vägen
bort mot ett högt, ett hägrande härligt mål
bort mot en framtid, som hoppet skapar med stål.

Härliga dröm, så länge förtryckt och förtrampad
modiga här, på en enda natt ur drivorna stampad,
hell dig, framtid i natten och drivorna född
Vita fana av väpnade armar stödd !