Vales Dag – och om att Välja Vales Väg…

Det är bättre av en hämnare nås
än till intet se åren förrinna,
det är bättre att hela vårt folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Det är stoltare våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.

– Verner von Heidenstam (Svensk Nobelpristagare) ur dikten ”Åkallan och Löfte” 1899

Valentine told me how it feels
If all the world were under his heels
Or stumbling through the mall
— —
Valentine knows it all
He’s got something to say
It’s Valentine’s day

– David Bowie (1947-2016) ur låten ”Valentine’s Day”

En liten ”Alla Hjärtans” hälsning från Ukraina...

Egentligen skulle denna text för dagen handla om något roligare, nu när det snart är Valentin’s dag – som det numera skall heta också här i vårt eget land, även om det egentligen heter ”Alla Hjärtans Dag” på vårt språk, vilket mycket bättre och mycket tydligare förklarar vad dagen egentligen handlar om. Och kanhända skulle den här texten handla om något helt annat, och mycket roligare. Platser jag själv varit på, människor jag mött – i det här fallet tre olika och vitt skilda – från början – studentikosa kvinnor från Ukraina, kanske.

Världen balanserar fortfarande på randen av något som kan bli ett kommande Världskrig, eller i alla fall en långvarig konflikt som helt säkert kommer att påverka hela Europa, och Sverige inte minst. Det är svårt att skriva om Oksana Sjatjko på en dag som denna – hon var medlem i en väldigt underlig kvinnorörelse från just Ukraina som var mycket i ropet, och världspressens ögon åren kring 2012 – för nu 10 år sedan – då hon i samband med Fotbolls-EM i Ukraina 2012 lyckades lista ut var jag bodde, och sände mig sin alldeles speciella hälsning hem i brevlådan i form av ett vykort och en autograf från en av hennes egna sanslösa konst- och protestaktioner – som hon och hennes medsystrar i FEMEN – för så hette rörelsen – var med om att arrangera. Detta var nära den ”oranga revolutionens” tid – då Ukraina var ett någorlunda annat land ännu. Krim var ännu inte ockuperat av Ryssland. Svenska fotbolls-fans upptäckte Kiev och Oksana på egen hand, då de såg henne som något av en ”Kanariefågel inuti en kolgruva” eller ett symptom eller en varning för att något i hennes hemland var mycket, mycket fel – och fortfarande kunde gå hur dåligt som helst. Det handlade om politiska protester på flera plan än ett – Oksana dansade naken eller rättare sagt topless på ett träbord till de svenska fansens förnöjelse, ända tills polisen kom och greppade tag i hennes ben, så att hon handlöst föll ner i gatan och slog i huvudet. Hon fördes naturligtvis snabbt bort, och ölpimplandet och det övriga återgick snabbt till det normala. Man antog att det skulle ha varit en protest emot prostitution, eller unga Ukrainskors situation i allmänhet, men det var mer än så. Det var en protest emot hela Världsordningen, hela det politiska systemet.

Oksana Sjatjko i sin krafts dagar, 25 år gammal…

 

Jag skrev ganska många inlägg om FEMEN och Egyptiska ”Nakenbloggerskor” på den tiden. Officersdottern Aliaah ElMahdy till exempel – som åkte ut – huvudstupa och på arslet – ur sitt hemland Egypten – när Mubarak-regimen föll, och som slutligen hamnade framför Hotell Billingen i Skövde av alla platser – innan hon flyttade till Norge och fann en ny pojkvän där. I fallet Oksana så begick hon självmord 2018, dvs för fyra år sedan. Och ändå var hon Ikon-målerska – hennes uppfostran hade varit djupt kristen – fast hon kom från Västra Ukraina och inte de Östra delarna, där sådant fortfarande frodas. Man skrev, att anledningen till självmordet var att hennes franska pojkvän hade övergett henne. Den förklaringen tror jag själv inte ett enda förbannat dugg på. Pojkvänner – i Frankrike eller någon annanstans – är inget giltigt skäl till att ta livet av sig, och inget en person av fd. unga fröken Sjatjkos kaliber skulle gå under av. Hon var – åtminstone utåt sett – hur framgångsrik som helst.

Kristligt värre – som vi nog all förstår… Det är snart ”Marie Bebådelsedag” och Vad Bebådade oss då Oksana… Och var det ”Gud” hon trodde på, tror ni ??

Hon var fotomodell, och hamnade på omslaget till Franska ”Vouge” – bara en sådan sak… Hon gjorde utställningar på de bästa gallerierna i Paris med alla de tavlor hon gjorttavlor både på det ena och andra sättet. Hon var lurig och underfundig. Hon hade också en hel del humor. I alla fall i sällskap med de som haft turen att lära känna henne, och som stod henne nära – vilket jag själv inte alls kan säga att jag gjorde – men jodå – hon och några andra träffade alldeles rätt, när de hittade mig, och jag dem… Vi träffades såklart aldrig i verkliga livet – men jag fick unika tillfällen att ”hälsa på” via tele-presence och digital teknik hemma i FEMENs stora ledningscentral i Kiev på den tiden – den låg i förorterna och blev en gång närapå stormad av sk ”Kosacker” eller en viss nationalistisk grupp av oklar sammansättning, både etniskt och nationellt. Mina flickor hade ställt sina skrivbord i öppen fyrkantsformation, visade gymmet intill där de tränade, kartorna över Kiev – mobiltelefonerna och sambandsmedlen de använde – alla sådana saker.. Förvisso blev deras nya huvudkontor i ”Le Lavoir Parisienne Moderne” – först ett badhus på 1800-talet, och i våra dagar ett kulturcentrum – också brandskadat efter attentat av franska nynazister – och de blev än mer säkerhetsmedvetna efter det – men det är en annan historia

Det var en fröjd att se, för jag hade inget mer att lära dem – eller lära av dem – till slut. Deras rörelse ebbade ut, och de kunde aldrig ändra på Världen, hur mycket de än försökte. Ungdomsåren försvann. Anna Hutsol blev en fullständigt normal journalist i Moskva. Inna Shevchenko – som fortfarande lever – är FEMENs officiella ledarinna ännu, trots att hon var officiell skribent för ”Huffington Post” ett tag, hamnade på ett franskt frimärke – som ”Marianne” eller själva nationens och revolutionens stora symbol – själv kallade jag henne ett tag för ”Frejas röst i Världen” vilket hon inte alls gillade, sitt behagliga sätt att tala i telefon till trots.

Jag gav upp angående Frk Shevchenko – fortfarande ogift efter vad jag förmodar – efter en aktion emot Ryska Ambassaden i Stockholm, där en 19-årig svensk man med högst oklar könsidentitet och dålig självbild deltog. Han tog också livet av sig, alldeles efter den aktionen, lustigt nog – och tidigare hade jag apropå en viss Jenny Wenhammar – FEMENs enda verkligt framgångsrika svenska medlem – snart föremål för säkerhetspolisens intresse, efter en aktion emot en viss Fredrik Reinfeldt i Visbyifrågasatt, om deras metoder alls kunde löna sig, särskilt i ett land eller under ett system som det i Sverige. ”Social Kontroll” eller småskuren småstadsmentalitet och skvaller borde sätta stopp för dem, och det kanske inte bara är osäkra unga män på 19, som snart blir nedbrutna av kvällstidningsjournalistik och journalister i allmänhet – men på mitt eget sätt och med mina egna ord frågade jag Inna den gången – ”Tycker du att det är rätt att leda dina egna trupper rakt ut för branta stup, eller att alla förluster skall accepteras i din kommande Världsrevolution, eftersom dina följare ”borde vetat hur det kunde sluta – redan från början” ??

Inna fortsatte att kommunicera fram, att ”de som sig i leken ger, får leken tåla…” men jag svarade henne med att ”om det här är det du kallar en kär lek – då vill jag inte vara medså får du inte behandla människor – för det har inte just du eller särskilt inte du någon rätt till…

Hämnaren Vale, Segersvärdet och Balders likfärd på det brinnande bålet… (Enligt ett frimärke från Färeöarna och Anker Eli Pedersen)

Amerikanska Asatroende har utnämnt just den 14 Februari till Vales Dag i sina kalendrar, efter den Vale, som var Odens unge son, och som hämnades Balder genom att endast en natt gammal döda Höder – Balders bror, som ju under Lokes inflytande mördat den egne brodern.

Vale är Hämndens Gud – och Hämnd och att Hämnas är ett ämne man kan skriva mycket om, ty Hämnden är en rätt som skall avnjutas kall, och efter många år; sägs det. Min gamle far, som skulle blivit 90 år den 13 Februari i år sa, att ”ofta skall du märka, att livet till slut hämnas åt dig” och han dog, 67 år gammal, på ett badrumsgolv – och i mina armar – av en kraftig hjärtattack, som ni säkert känner till – för om honom har jag skrivit flera gånger. Jag svor en helig ed en gång, att begrava honom värdigt, men att aldrig bli som han – angående den värld som är vår, den ständiga konflikten mellan Mythos och Logos och sådant, och tusen andra saker. Varje generation måste få sitt eget krig, sägs det – och varje generation kan hämnas eller skapa genom att göra allt, som den föregående generationen aldrig vågade eller kunde göra – därför att tiden och livet då ville något annat.

Ett sätt att se på Baldersmyten – som har mycket fog för sig om ni frågar mig – är att den milde och ljuse Balder, han som vill alla väl – är fullmånen, hans hustru Nanna – som också är den personifierade kärleken – är Den avtagande månen, och att Höder – Balders Bror – är själva Tunglet, som det verkligen heter på svenska – det syns i ortnamnet ”Tungelsta” bland annat – är månen i dess mörkaste fas, då den inte alls syns på himlen. Men så kommer Vale, den nya månen – och hämnas den döde Fadern, bara en natt gammal – ty ”Rind föder Våle i Västersalar”.

Tor och de andra gudarna deltar också i Balders likfärd. Han sparkar in ett litet dvärglikt väsen – som heter ”Litr” eller ”Lit” –  efter ett ord som på Norröna kan betyda både ”färg” eller ”kropp” beroende på hur det skall användas – i likbålet, där Balders skepp Hringhorni eller Ringhorne brinner upp. Det är den döda kroppen, som förgås, men vi Hedningar består av mycket mer än så. Hyrrokin, den onda häxan som är själva förgängelsen, ur vars mun ormar kommer fram och som rider på en varg med andra ormar till tömmar, var också med vid likbålet – och hon är förtalet, som kastas i ansiktet på den döda eller döde, och deras anhöriga – men sådant skall man icke vara rädd för – ty de döda eller de älskande hör för det mesta ingenting. Hyrrokkin är förresten en av Saturnus månar – men det visste ni väl redan ?

 

Hyrrokkin – från Hunnestadsmonumentet i Skåne…

Vi har inte alls en själ, som de kristna utan två – för vi har både Hug (Hugr) eller vårt intellekt – Hågen – som att ”Komma ihåg” något – ”Logos” enligt Jungianerna om ni så vill – och Hamn” eller Hamr, en Hamingja – vår ”känslokropp” eller Mythos om ni så vill – för vi lever inte bara genom eller för intellektet. Oksana kämpade förtvivlat, och intill slutet. Hennes fiender han före, och fick henne i tillfällig känslomässig obalans.

Därför dog hon, så som många andra dött av brustet hjärta, efter att ha fått hålla så många känslor och minnen inom sig. Det hände ju min egen far, bland annat – och döden tar till sist oss alla. Förvisso kan man hämnas av många orsaker, och på många människor – de som verkligen förtjänat det, inte minst. Men Femen, och dess medlemmar förtjänar inte alls något sådant, om ni frågar mig – hur konstigt det än må låta.

Inte Oksana Sjatjko i alla fall – som verkligen förstod mig – och jag henne… Du är inte död, okända vän i ett annat land, varifrån få vänder åter. Inte för mig – och inte på länge. Jag ska föra din kamp vidare, men på mitt eget vis – med helt andra sorters medel, konstnärliga – konstiga, intellektuella eller ej – det svär jag dig.

Detta är Vales Dag – och jag är Vale, endast en dag gammal – som lever en dag i sänder.

Take it away, Mr Bowie – för som självaste Iggy Pop är nog du inte heller riktigt död, utan sällsamt levande ännu.