Om ”De Fördömdas Bataljon” – och Statsmedias Fördömda Lögner…

These were men… trained cadres.
These men who fought with their hearts,
who had families, who had children,
who were filled with love…

But they had the strength…
the strength… to do that.
And if I had ten divisions of such men,
our troubles here in this country
would be over very quickly.
I can promise you as much.

 

– sagt av Marlon Brandos rollfigur Col. Walter E. Kurtz
i Francis Ford Coppolas film ”Apocalypse Now !”

 

Idag är det Norges nationaldag, en dag vars firande inspirerar till Nationellt motstånd och frihetskamp, för det är till minnet av sådana händelser, som den dagen firas i Norge. Det kan vi alla erinra oss, denna dag då vårt land och Finland förenats med de övriga Nordiska länderna i Militärt hänseende – och därför att en del Asatrogna firar Segerblot såhär års, vilket tillkommit på betydligt oklarare och icke historiskt härledd grund – normalt sett brukar ju Segerblotet firas första fullmånen i April, då våren inträtt i huvuddelen av vårt land.

I Norge är ett firande av den egna nationen och dess styrka fullständigt naturligt – Varför är det inte så här i vårt land ?

 

I Ukraina har Azov-bataljonen nu kämpat ut sin – för tillfället – sista strid. Dess president har beordrat den att kapitulera inför den ryska övermakten, och evakuera stålverket Azovstal med alla de sårade, lemlästade, amputerade och ännu tjänstbara stridande soldaterna. De marscherar raka vägen in i rysk fångenskap, eller bärs ut på bårar. Samtliga går de ytterst ovissa öden till mötes. En del av dem kan komma att utväxlas emot ryska fångar, och fastän uppgifterna om de sårades antal varierar, kan vi vara ganska säkra på att de som nu är osårade, kan komma att utsättas för pinliga förhör, eller med andra ord rysk tortyr, och föras bort till fångläger, där de kan komma att ”filtreras” – vilket flera gånger nämnts även då det gäller Ukrainska civila enligt världspressen, och vanligtvis sakliga bedömare.

I 82 dagar har de slagits till det yttersta och försvarat sin hemstad under förhållanden som ingen svensk journalist eller därmed likställd civilperson alls kan förstå eller fatta. De har upplevt halvsvält, sömnbrist och fått kallbrand i sina amputerade lemmar, men inte en enda gång har de givit upp sitt motstånd, inte en enda gång har de tvekat inför sin kamp. Nu kapitulerar de enligt order – men bara på Presidentens uttryckliga önskan, och som sagt efter att ha beordrats till det.

Bildkälla: Associated Press

Det är tid för dem att minnas sina stupade och hedra deras minne, om de ens hinner med det, en dag som denna. Dessa män, som gjorde sig värdiga av Valhall, och dess härlighet – för i sanning – DERAS insats har varit värdig. Sådan är min tro, och jag tvekar inte att säga det.

Men samtidigt som till och med svenska smutstidningar som Dagens Nyheter upptäckt vad denna de fördömdas bataljon står för, fortsätter de vanliga lögnerna i svenska Mainstream-media, vars narrativ oftast är rent narraktigt. I månader ljög man för oss, och svalde Putins propaganda med hull och hår, om att denna bataljon utan undantag skulle bestå av extremhöger och nazister. Svenska journalister har spottat de sårade mitt i ansiktet, och förolämpat dem å det grövsta, liksom alla dem, som stått upp för Sverige eller Ukraina. Överdrivna rykten har kokats ihop, som inte på något sätt motsvarat sanningen, eller vad som hänt sedan de sedvanliga lögnerna spreds ut.

Idag har sajten ”Det Goda Samhället” tagit upp ett annat och närliggande ämne genom sin gästskribent Åke Thunström, som visserligen skriver om ett betydligt mindre allvarligt men ändå brinnande ämne – inte om krig i främmande land, men vad som så småningom kan bli ett inbördeskrig i Sverige. Vårt Sverige.

Han tar upp Statsmedias ständigt pågående lögner och ”brunsmetning” av Rasmus Paludan, som förvisso kan kallas islamkritisk, eller till och med ”extremt islamkritisk” enligt såväl herr Thunström som mig själv, men som inte för den sakens skull bör benämnas ”Islamofob”, eftersom han faktiskt gör hela vårt samhälle och det sekulära land vi alla vill leva i en god gärning genom att utmana Islam, Erdogan och andra bakåtsträvare.

Mer än 100 svenska polismän har skadats i kamp med våra inhemska ”Kadyrovs” och islamistisk drägg. Nu dog ingen – och detta kan inte jämföras med Azovstal, men ändå… det är samma Islam, det är samma Kadyrovister som är fienden i båda fallen…

Härmed ger jag ordet till herr Thunström, annars Ordförande i föreningen för Medborgarperspektiv, vilken den nu än må vara…

Mediesverige, inte minst stats-TV och statsradio, har uppenbarligen bestämt sig för att alltid i inslag omnämna Paludan som högerextrem. Inslag utan användande av epitetet högerextrem har mig veterligen aldrig skett. — — Förfarandet är alltså uppenbart. Varför? Jo man vill balansera islamisternas livsfarliga och demokratifientliga stenkastande med att det är en mindre hedervärd person som retar upp dem. Det ligger någonting i detta, det ska erkännas.

Syftet är alltså att minska oviljan mot islam. Icke desto mindre är det inte stats-TV och statsradios roll att sätta epitet på folk. I det här fallet vill man alltså att lyssnarna och tittarna ska tycka illa om Paludan. Direkt orwellskt blir det när man benämner honom som högerextrem med tanke på att han kritiserar en högerextrem religion. Något annat kan väl inte sägas om islam med tanke på dess relation till hedersförtryck, lagstiftning och kvinnosyn. Därför är det diskutabelt att kalla Paludan högerextrem. Paludan menar med anledning av islams högerextrema syn att islam inte har någonting att göra i Danmark.

— —

Det är nämligen uppenbart att media allmänt och då särskilt stats-TV och statsradio undviker att koppla islam till negativa händelser. Man vill inte så split mot islam, man tar islam i försvar. Vad beträffar stats-TV och statsradio är det ett flagrant avsteg från uppdraget att vara opartisk.

På samma sätt som man är angelägen att kalla Paludan högerextrem är man alltså lika angelägen att undvika ordet islam vid oroligheter utförda av muslimer.Stats-TV och statsradio brister alltså både i saklighet och opartiskhet när de etiketterar Paludan som högerextrem. De har nog inte ens tänkt tanken på att så är fallet.

Det viktigaste ändamålet med att etikettera Paludan som högerextrem är nog ändå att det ska spilla över på högerflanken. Där drabbar det framför allt SD som man vill få att framstå som en organisation som sår split, som delar Sverige, som skapar oro och upplopp i sin kritik mot islam och invandring. Man vill alltså göra en skuldförskjutning av mordförsöken på poliserna så att det också drabbar högern och då särskilt SD. Nu råkar Ebba Busch ha hamnat i skottgluggen. Det kan ses som en lycklig förstärkande omständighet för media i syfte att hitta förmildrande omständigheter för de islamska stenkastarna.

Medias agerande i detta fall är ett klockrent fall av aktivism som urgröper ett redan lågt mediaförtroende bland människor som bryr sig.

– från sajten ”Det goda samhället” 2022-05-17

För egen del förblir jag en icke-våldsam, obeväpnad och civil aktivist, fast på motsatt sida jämfört med våra Vänsterkontrollerade Statsmedia, alltid servilt undergivna emot ”Magadan Magda” och hennes regim, som förhoppningsvis ännu kan röstas bort i demokratiska val – även om man nära nog förfuskade det senaste Riksdagsvalet i nomenklaturans närmast krampaktiga försök att med alla medel hålla sig kvar vid makten. Jag skulle också vilja citera Mats Dagerlind, en av de mindre kända men ofta hatade och misstänkliggjorda chefredaktörerna i svensk press. Han menar att vi bör instifta ett Paludan-Pris för demokrati i Sverige, att utdelas av hans Majestät Konungen, kanske på Nobeldagen.

Somliga tror hela tiden att det lönar sig att vara undergiven och servil emot Islamisterna, men hur dessa svarar, har vi fått se…

Religionsfrihet är också detsamma som frihet från samhällsfarliga religioner. Koranen predikar MORD på polyteister och hedningar, inte bara i de berömda ”svärdsverserna” utan genomgående, och den är också genomgående kvinnofientlig, samhällsfarlig och våldsbejakande i hela sin framtoning – och oavsett hur den tolkas, slutar det alltid på samma sätt, precis som i fallet med kristendomen. I Eddan och den Nordiska kulturen finns ingenting motsvarande, och några sådana strofer hittar man inte där – och oavsett vad en del kristna redaktörer anser om Polyteismen, måste vi bejaka den som en naturlig del av ett sekulärt samhälle.

Mats Dagerlind skriver rakt fram att brännande av Koraner är en kärlekshandling, och det anser faktiskt jag också.

Det är en handling av kärlek och omsorg att förstöra chanserna för totalitära ideologier att breda ut sig, och att förstöra deras propaganda-litteratur. Att fördöma islam, är att försvara Sverige, att försvara västvärlden och att försvara vårt Nordiska, nationella arv.

Det kan man inte förneka, oavsett vad man tycker om just herr Dagerlinds eller Thunströms åsikter.

Herr Dagerlind haver skrivit:

Expressen-journalisten Atilla Yoldas har startat en namninsamling som syftar till att få till stånd en lagändring så att det klassas som ett hatbrott att bränna koraner. Polismyndighetens muslimska maskot Nadim Ghazale har liknande krav liksom det nystartade islamistpartiet Nyans ledare Mikail Yüksel. Rimligare vore tvärtom att betrakta koranbränning som en kärlekshandling och i stället för straff ge koranbrännare en belöning.

Att bränna en koran signalerar inte hat, så som Yoldas. Ghazale och deras tyvärr inte alltför sällsynta meningsfränder i media, bland annat Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg, och politiken, däribland justitieminister Morgan Johansson (S), hävdar i den diskussion som följt i spåren av den gångna påskhelgens muslimska korankravaller. Tvärtom är det ett uttryck för kärlek till demokrati, frihet och upplysning.

— —

Det är med risk för sitt liv som advokaten och partiledaren Rasmus Paludan står upp för och försvarar dessa hotade värden. Att bestraffa sådant demokratiskt hjältemod skickar naturligtvis extremt märkliga signaler. Tvärtom är det initiativ som bör uppmuntras och belönas.

Man kan exempelvis tänka sig en specifikt utvidgad rätt till demonstrationstillstånd och polisiärt skydd för den här sortens särskilt angelägna och behjärtansvärda manifestationer. Förtur till statliga bidrag för sådana demokratifrämjande aktiviteter vore också välkommet. Ett pris i Paludans namn för årets demokratihjälte skulle kunna instiftas och under högtidliga former utdelas med kungens, talmannens och statsministerns närvaro i riksdagen, i stadshuset eller på slottet.

— —

Rasmus Paludan har tydligt och klart deklarerat att han gör det han gör därför att han älskar Sverige och svenskarna och hyser kärlek till det svenska samhället och den svenska demokratin. Det står i bjärt kontrast till de spekulativa påståenden som justitieministern och andra gjort om att Paludan drivs av hat. Det är inte ”två onda krafter som triggar varandra” utan god svensk demokrati mot ond muslimsk teokrati.

Det verkliga hatet hittar vi inte hos den som i stillhet bränner en koran, utan hos de muslimer och gängkriminella som under påskhelgen runtom i landet bränt polisbilar. De hatar demokrati, de hatar yttrande-, åsikts- och mötesfrihet, de hatar svensk lag och ordning och den polismakt som är den yttersta garanten för dessa ting i allas vårt civilsamhälle.

Det Paludan gjort är endast att blottlägga detta hat och – minst lika viktigt – att det svenska samhället idag saknar förmåga att hantera det.

— —

Än mer oroade är våra rikspolitiker och deras medielakejer dock över hur de muslimska kravallerna och polismaktens oförmåga att hantera dessa bringar allt fler svenska väljare till insikt om hur ackumulerat systemhotande den förda massinvandringspolitiken faktiskt är.

— —

Det är därför man nu i en inverterad verklighetsbeskrivning försöker peka ut Paludan som extremisten i sammanhanget, inte de muslimer som vägrar acceptera svensk grundlag och svensk demokrati och anser sig ha rätt att ta till det urskillningslösa våldet för att uttrycka detta. — —

Det är för att dölja sitt vanstyre och det samhällshaveri det resulterat i som man nu vill förbjuda koranbränning och annat som muslimer ogillar och som kan katalysera deras religionspolitiska hat och våld. Det är naturligtvis bara en kortsiktig lösning där man skjuter det bakomliggande problemet framför sig, men för våra rikspolitiker är fokus nu inte Sveriges långsiktiga väl utan akut egennyttig skadebegränsning inför det stundande riksdagsvalet.

Efter valet är det sedan massinvandringsbusiness as usual med i storleksordningen etthundratusen utdelade uppehållstillstånd om året – det stora flertalet till välfärdsmigranter från muslimska länder med auktoritär kultur där den allmänna meningen är att den som kritiserar eller ens skämtar om islam förtjänar att dö.

— —

Hur ska ett framtida svenskt minoritetssamhälle försvara demokratin mot en muslimsk majoritets teokrati? Det enkla svaret är förstås att det inte går. Ett islamistparti vinner redan terräng i Sverige, och tar de muslimska invandrarna inte makten med våld så gör de det utifrån sin numerär genom att utlösa den demokratiska paradoxen där man i demokratisk ordning beslutar att avskaffa den svenska demokratin till förmån för ett styresskick som det iranska eller saudiarabiska.

— —

Varje steg vårt demokratiska samhälle backar uppfattas som svaghet och som en signal för de muslimska teokraterna att ta ytterligare ett steg framåt. I deras föreställningsvärld existerar ingenting som heter kompromisser. Här finns varken plats för andra religioner eller sekulära demokratiska styresskick. Jihad är en plikt som inte upphör förrän hela Sverige och världen står under det muslimska kalifatets kontroll.

För Sverige och flera andra länder i Europa är det nu elfte timmen. Det är till hjältar som Rasmus Paludan som hoppet står om att bringa oss andra till insikt om vad klockan är slagen. I motsats till exempelvis Greta Thunberg är Paludan inte någon falsk domedagsprofet. Det är han som borde få tala i FN, peka finger och ryta ”how dare you”, pryda omslaget på Time Magazine och nomineras till Nobels fredspris.

Just nu talas det mycket om det yttre hotet från Ryssland och Putin. Mot det hotet om invasion och maktövertagande mobiliseras nu en enorm handlingskraft där vi till och med blixtutreder ett svenskt Natomedlemskap.

Det vore önskvärt att det inre hotet mot Sverige togs på lika stort allvar, hotet om ett maktövertagande i spåren av den nu i flera decennier pågående invasionen från den muslimska världen. ”Om vi inte kan garantera tryggheten och demokratin i våra städer, vad är det då vi försvarar vid gränsen? Upploppen i utsatta områden är ett lika akut problem som ryska aggressioner” reflekterade liberalkonservative samhällsdebattören Ivar Arpi i påskhelgen. Det är en fråga som alltför få makthavare ställer sig och en insikt de flesta av dem tycks sakna.

– Mats Dagerlind, 2022-04-23

Så långt en annan klarsynt debattör. Hans ord är fortfarande ytterst aktuella, även om de skrevs för nästan en månad sedan. Det är verkligen dags att ta dem på allvar, för aldrig har det fredliga, civila motståndets väg varit så viktig som nu. Det är dags att ropa ”Paludan !” på gatorna, högt så att alla hör – och att klottra hans namn på varje husvägg, varje anslagstavla.

Låt oss inte narras av media-narrativen, som islams narrar och sympatisörer skriver ihop.

Låt oss försvara vårt land – och skapa lite av en ”Azov Anda” eller ett ”Heja Ukraina !” i Sverige.