Idag är det åter Dagen Erik i den svenska kalendern. Att fira namnsdagar är en hednisk vana, och även om denna dag inte sammanfaller med fullmånen i Blomstermånad, eller månaden Maj, som för alltid tillhör Freja Freya Freyja så har naturligtvis Samfundet Särimner genomfört ett större blot på ängarna invid Blot-Svens hög, nära Sagaån mellan Uppland och Västmanland som sig bör, och dagen till ära. Fullmånen inträffade annars i måndags, som alla bildade svenskar vet.

Erik var ursprungligen ett binamn på Yngve-Frej, Ynglingaättens upphovsman och anfader, han som är ”Sviagod” eller Svearnas Gud. Erik, den ensamme härskaren på Gullinbursti, gav också upphov till en lång rad hedniska kungar med samma namn. Man påstår att Blot-Sven skulle ha varit den siste hedniske kungen över Svea Rike, men det är inte riktigt sant. Kristna forskare har försökt förneka hans existens, och den åtskilligt förvirrade litteraturhistorikern Henrik Schück försökte på sin tid (början av 1900-talet) försöka få honom att vara identisk med den långt tidigare Håkan Röde, eventuellt omskriven som ”Haqun Rus” i Ibn Fadhlans persiska 800-tals berättelse ”Risala” där även Sveakungarnas hall i Uppsala beskrivs på slutet i den berättelsen.

Runstenen U 861 har av de kristna försetts med ett hastigt ditklottrat kors, som aldrig hörde till den ursprungliga kompositionen. För att smäda Konung Svens minne slog de senare sönder hela stenen – men ”det minnet dör aldrig, efter den man som levat väl” står det i Hávamál

Men Blot-Sven är ordentligt belagd ur minst tre oberoende skriftliga källor, samt dessutom omskriven på runstenar ”från tiden” varför han otvivelaktigt är historisk. Hans hustru, som bara hette ”Mö” eller Mön (enligt vissa tolkningar hette hon rentav ”Maj” vilket kan passa såhär års)  är historiskt belagd och bevisad till sin existens av runstenen från Wik, (U 861) som de kristna slagit sönder, och försökt utplåna. Det var också de kristna som mördade kung Sven och brände honom inne, fastän Upplands allmoge och alla Svear valde honom och inte kung Inge den äldre av Västergötland – en ond kristen ursupator, som stal kronan från dess rättmätige ägare – och även om vi inte kan vara säkra på att han faktiskt begravdes vid det gamla vadet över Sagaån, just där Eriksgatan drar förbi, så har hans gravhög mig veterligt aldrig utgrävts, och möjligheten finns alltså – åtminstone teoretiskt – att han faktiskt lagts till vila just där. De kristna hundrackorna försökte utplåna hans minne ur historien, men de lyckades aldrig – för hans minne lever än !

Kung Sven fick en son, som hette Erik Årsäll – och han blev konung i faderns ställe, efter de kristnas mord och förstörandet av Uppsala ”Tempel” eller Gudahov omkring 1080. Många partiska, kristna forskare har också försökt bortförklara Erik Årsälls existens, och stryka honom ur den svenska Kungalängden, men själv har jag redan skrivit inlägg om alla svenska konungar, som hetat Erik. Erik IX eller den nionde, enligt den av en kristen biskop fortfarande officiella kungalängd som utarbetades på 1500-talet, skulle varit ”helig” enligt de kristna, men blev nesligen och rättvist dräpt på ett såkallat ”korståg” till Finland, då han inte kunde lämna vårt hedniska broderfolk i fred.

För övrigt kan man inskjuta, att det närmast är symboliskt att Ynglingaätten slutade med Erik Årsäll, som bör ha levat och verkat åtminstone till år 1092, då många anser att Uppsala Gudahov brändes och vandaliserades av de kristna, som inte ens i våra dagar lämnar den platsen i ro, fastän den borde vara helig för alla oss hedningar. I Danmark fanns på 1100-talet en konung vid namn Erik Ejegod eller den ”Äringsgode” – alltså han som skulle trygga äringen, och en god årsväxt. Detta är också ett direkt epitet för Herren Frej, som ju även han betecknas som just ”Årsäll”.

Även den senare påstått ”Helige” Sankt Erik är i själva verket en avbild av Frej, och det är inte mer än rätt att en bild av hans fagra anlete pryder Stockholms vapensköld, nu när Stockholm till sist blivit huvudstad i det Svenska riket. Ännu ligger Blotsvens hög orörd där den ligger, och ingen vet om den ”Kung Östen” som sägs vila i en annan gravhög, bara halvannan kilometer nedströms längs Sagaån – i själva verket är just Erik Årsäll – för alla forskare har hittills utdömt denne Östen som skäligen mytisk – också hans gravhög är orörd, än idag. Dock anser man att just den högen skall vara från 500-600 talet, vilket stämmer med Ynglingaättens kronologi.

Såhär står det i Hervarar Saga om kung Sven, och de kristnas skändliga MORD på honom och hans följeslagare, som de in i döden förolämpade med öknamn. Den enda ”verklige” tjuv som finns i den här berättelsen är just Kung Inge den äldre, som STAL kungariket från en folkvald och överallt erkänd Konung !

Sven, kungens svåger, stannade kvar på tinget. Han erbjöd svearna att ställa till blot för deras räkning om de ville ge honom kungadömet. Alla sade ja till Svens erbjudande, och han valdes då till kung över hela Svitjod. En häst leddes fram på tinget, höggs i stycken och delades ut för att ätas, medan offerträdet rödfärgades med blodet. Så övergav alla svearna kristendomen, införde offren på nytt och drev bort kung Inge; han for iväg till Västergötland. Blotsven var nu kung över svearna i tre år.

Kung Inge for med sin hird och några andra män – tillsammans en obetydlig styrka; han red österut över Småland och Östergötland och vidare in i Svitjod. Han red oavbrutet natt och dag och överraskade Sven tidigt om morgonen. De bemäktigade sig husen tände eld på dem och brände till döds allt folk som fanns där inne. Tjuv hette en länderman som där brann inne; han hade varit en av Blotsvens efterföljare. Sven kom själv ut ur husen och blev dräpt. Inge tog sedan på nytt kungamakten över svearna, återupprättade kristendomen och härskade i riket tills han dog i sjuksäng.

 

 

”Östens Hög” som den ser ut idag

Till och med de som betvivlar att Erik Årsäll verkligen fanns, och var den siste Hedniske Konungen av Sverige – medan Blot-Sven alltså ”bara” var näst sist – måste erkänna, att det finns massor av Frejsrelaterad symbolik i dessa sägner. Efter all den irreparabla skada, som de kristna och nu senast islamisterna gjort på vårt kulturarv och hela vårt land, är det inte lätt att få fram sanningen, och bevara vad som är vårt, även om vi försöker. Också de kristna tvingas nuförtiden erkäna, att de senare processionerna med ”Sankt Eriks skrin” över åkrarna vid Gamla Uppsala var direkt inspirerade av den ”Frösgång” som fanns under den hedna tiden – med exakt samma syfte – fred, fröjd och äring- och att man bara nödtorftigt lyckades ”smeta över” kristen kosmetika på rent hedniska sedvanor.

Erik Årsäll skall enligt andra ha härskat ända tills 1130, ungefär, och har blandats samman med den Karl, Kol eller ”Cornube” (en Korngud ?) som nämns i Langfeðgatal, en föga känd – och opålitlig – källa från Island och 1200-talet. Men även Sturlasson själv var helt övertygad om Erik Årsälls faktiska existens, och att han tog makten i ett Hedniskt Sverige efter den onde Inge den äldre, som var en ”dålig årkonung” och som orsakade missväxt i hela sin tid, intill att han dog av sjukdom.

I samband med skildringen av ett krigståg som ägde rum 1123 skrev nämligen Snorre följande text:

Vid den tiden var många människor hedningar i sveaväldet och många var dåligt kristnade, eftersom det då var några kungar som kastade av sig kristendomen och höll fast vid blotet, som Blot-Sven och sedan Erik Årsäll.

Sverige var alltså inte alls så kristet som man påstått, utan en hednisk kungamakt levde vidare åtminstone i Svealand, långt in på vad som räknas som medeltiden – i alla fall om vi ska tro Snorre Sturlasson, och det bör vi nog..

 

Som vi vet, händer det också än idag att främmande inkräktare förgriper sig på våra lagligen valda myndigheter, och försöker bränna ”länderman”eller Länsman till DÖDS – precis som Inge och de kristna hundarna försökte göra- men också namnet ”Inge” eller Ing är – ironiskt nog – ett annat namn på Frej.

När jag själv och Samfundet Särimner – som alltid kommer igen, återföds och aldrig någonsin låter sig nedslås eller slaktas, precis som Asatron – besökte Blot Svens Hög för första gången, skedde det för att där uppresa ett mycket litet, bygglovsfritt gudahov till Asatrons ära. Fördrivna från Gamla Uppsala, ständigt diskriminerade, förtalade (inte minst i media) och förföljda av de kristna, som vi Asatroende alltid varit, trodde vi dumt nog att vi skulle få någon verklig rättvisa.

Det fick vi aldrig. Länsantikvarien i Upplands Län, som vi tillfrågade av ren vänlighet – vi hade redan markägarens tillstånd för vårt gudahovs-projekt, var svårartat kristen dåförtiden, och vägrade ge oss tillstånd för ens det mest minimala gudahov man kunde tänka sig, anno 2013 när detta hände.

Jag och mina två asatrogna vänner samt en kamrat från Västerås som är Hindu, och därmed god Polyteist käftade inte emot den gången, utan godtog den dåvarande länsantikvariens svammel om att ”Blot Sven MC” eller en sk ”outlwaw biker” klubb från Strängnäs – som inte hade ett enda förbannat dugg med oss att göra – möjligen kunde dras till platsen. Kanhända inte utan orsak, eftersom även ”NAS” eller ”Nordiska Asa Samfundet” (grundat 2016) faktiskt har ett antal ex-kriminella sk ”bikers” i sina led, och aldrig rensat ut dessa element ibland sina styrelsemedlemmar.

Men sådant är av mindre betydelse. Den sanna Asatron kommer aldrig någonsin att kunna stoppas – och Särimner – med över 700 medlemmar i ett esoteriskt samfund (dvs det är icke öppet för alla och envar – det ska man inte tro !) lever vidare, och återföds ständigt, likt Frejs stora Galt. Vår ritning till Gudahov har blivit flitigt använd och kopierad ändå – jag vet till och med flera husägare, som uppfört denna konstruktion i sina egna villaträdgårdar.

Vi firar Frösgång. Vi firar Segerblot, och den sommar som ska komma.

Vi kan inte besegras, för även om vi kan förlora ett och annat slag, kommer vi att vinna själva kriget, och med det även freden – här eller i Ukraina.

Nu tillhör dessa planer mänskligheten, och jag säger till er som så, O ni ludna och hedna !

”Build it, and they shall come ! Build it, and they shall come !”

Eller, för att citera en amerikansk poet, någonstans – medan vi kan förenas i den insikten att även Lord Shiva – med sin Lingam – egentligen ÄR Herren Frej, men under ett annat namn:

When they poured across the border
I was cautioned to surrender
This I could not do;
I took my gun and vanished

I have changed my name so often
I’ve lost both wife and children
But I have many friends
And some of them are with me

— —

Oh, the wind, the wind is blowing
Through the graves the wind is blowing
Freedom soon will come;
Then we’ll come from the shadow…

– Ur sången ”The Partisan”

 

All Monoteism är detsamma som INTOLERANS. Endast POLYTEISM låter sig förenas med ett modernt, sekulärt samhälle – annars finns ingen sk ”Mångfald”

– Jo, HEDNINGARNA…