DNs ”Klubb för Inbördes Beundran” skriver om Ormen Friske

Jack Werner är en av våra främsta Källgranskare” skriver Niklas Wahllöf i Dagens pappersupplaga av Dagens Nyheter. Till saken hör, att både Herr Wahllöf och Herr Werner förstås är mångåriga DN medarbetare som känner varandra sedan länge, och nu har Jack Werner kommit ut med en bok på Bonniers förlag, som – enligt vad jag har stor, för att inte säga översvallande anledning att misstänka – nästan helt och hållet bygger på äldre material.

Viralgranskare Werner har inte alls utfört någon ”forskarbragd” eftersom det väsentliga forskningsarbetet kring Gokstad-kopian Ormens Friskes Undergång redan år 2004 belysts i en avhandling från Södertörns Högskola av Rune Edberg, och jag tror därför inte alls på Wahllöfs floskler om att ”nu kastas nytt ljus över Ormen Friskes mörka tragedi” eftersom alla fakta i allt väsentligt kring den största förlisning som skett med en svensk Vikingaskeppskopia i modern tid, redan förelåg i skriftlig form för över 18 år sedan.

Det vore klädsamt, ja rentav passande om herr Wahllöf åtminstone haft den goda smaken att nämna detta i sin artikel om Jack Werners bok, men det är just det han inte gör.

Rune Edberg lever fortfarande, till skillnad från de 15 besättningsmännen från Ormen Friske, som alla dödades vid Helgoland under en insats av amerikanskt bombflyg – Helgoland var nämligen militärt övningsmål då, år 1950 – och jag skulle kunna tänka mig att Rune Edberg – den verklige forskaren – för sin del är ganska så besviken över att inte ihågkommas alls i sammanhanget, även om herr Werner nyss – den 24 Maj – hållit föredrag på Gamla Stans Bokhandel om sin nya bok.

Vem vet om han rent av råkade nämna Edberg där ?

Även Göteborgs-Postens recensent ger Jack Werner allt beröm, och låter honom sola sig i glansen för en stund, och Bonniers förlag – med ”blurbs”, baksidestexter och allt, omnämner Werners bok som om det vore den första som skrivits i ämnet, men så är det inte alls. Det är ett lögnaktigt konstaterande man kommer dragandes med.

 

”Ormen Friskes” historia har beskrivits otaliga gånger på många språk – även tyska och danska. Jack Werner är inte alls den förste att skriva om saken…

Jag tvivlar på att Jack Werner skulle ha intervjuat ögonvittnen, eller de som ännu har vrakgods och fragment av skeppet bevarade i sina gömmor – för sådana fragment finns – de har även dokumenterats på nätet. Werner kan omöjligt ha gjort några intervjuer, annat än i andra eller tredje hand, därför att de två tyska fiskare på Helgoland som innan de tog sin tillflykt till en av de tyska ubåtsbunkrarna där – jag sade ju att det fälldes bomber – faktiskt såg skeppet runda klippformationen ”Danskermans Hörn” inte lever längre – 72 år har ju förflutit – och därmed har de sista ögonvittnena försvunnit. Alla sakomständigheter och allt som ledde fram till projektets tragiska utgång har redan beskrivits av Edberg, och om elektroingenjören Sten Schröder, fanatisk frisksportare alls skall liknas vid något, så är det inte Adolf Hitler, utan Greta Thunberg, ”the Extinction Rebellion” och liknande veganska fanatiker, som faktiskt förekommer mitt ibland oss, än idag.

Hela Wahllöfs recension utgår förstås från det faktum att Werner tolkar frisksportrörelsen som utgående just från ”fascismens estetik”, plus den av DN lanserade världsbild och ideologi som inte bara påbjuder utan direkt kräver att alla som alls är intresserade av Vikingaskeppskopior eller Svensk Historia förstås måste vara rasister eller nazister, liksom alla dem som försvarar Ukraina. Det är ju precis där – på den pro-ryska sidan – Dagens Nyheter råkar ha sina politiska sympatier, eller hur ?

Herr Werners bok kanske har sina förtjänster, det förnekar jag inte alls. I DN ses han idag ståta med sin Hitler-liknande mustasch i en verklig Führer-pose, på ett foto signerat Viktor Fremling, invid den minnessten över Ormen Friske som finns att se på plats vid Stensunds kursgård i Södermanland, där skeppet en gång byggdes, och därför måste även Jack Werner – faktagranskare av virala myter – vara Nazist – jomenvisst ! – det hörs ju även på hans tysk-klingande namn… eller ?

Den förtjänst Werners bok har, är kanske en tidsskildring, en allmänhistorisk belysning av Sverige år 1950, och några människoöden från den tiden, men jag undrar om Werner alls nämner det faktum att det fanns en judisk besättningsmedlem med ombord, som kom att bli begravd i en kristen grav, samtidigt som kvarlevorna av en kristen besättningsman, kom att nära nog gravsättas i den andra graven – också några sakomständigheter som Edberg belyser, och som faktiskt punkterar hela Niklas Wahllöfs idiotiska resonemang.

Han nämner att Werner behöver 49 sidor för att skildra ”frisksportar-världens tentakler” och övergår till mångsysslaren och upplysningsmannen Schröder, ett tag anställd på LUMA:s glödlampsfabriker i Hammarbyhamnen, ifall det nu ”går upp ett Liljeholmens” för någon läsare. Vidare tar det fram till sidan 109 för Werner att alls komma till den punkt, där den avgörande – och sista – seglatsen skall inledas, och till och med Niklas Wahllöf som kollega, erkänner att Werners bok ”testar hans tålamod” vilket leder till, att jag inte alls tänker läsa den i hängmattan i sommar.

Detta är en historia jag är väl förtrogen med sedan länge, och Rune Edbergs bok står redan signerad och klar på min bokhylla – där har den stått i många år. Den finns även att ladda ned, direkt från nätet – och där kan vem som helst läsa den.

Den som nu nödvändigtvis måste läsa om Ormen Friske också i Jack Werners tappning kan naturligtvis göra det, enklast genom att köpa hela boken från Bonnier-förlagen, men jag tvivlar fortfarande på om den pryder sin plats i någon bokhylla – eftersom den främst är en personlig skildring av ett sjödrama, sedda genom just Jack Werners nutida ögon – fakta i målet är helt kända sedan tidigare.

”Här står nu en ståtlig sten – men inga döda vilar under den…”

 

Mitt liv är alldeles för kort för att läsa om böcker jag redan känner till, i nyutgåva, bastardiserade, omarbetade, förvanskade, bowdleriserade av andra författare än de som faktiskt lade ned det väsentliga arbetet, och dokumenterade alltihop – vilket Jack Werner knappast kan sägas ha gjort.

För övrigt var det inte alls heller så – som Niklas Wahllöf skriver – att Ormen Friskes undergång blevett i viss mån förlöjligat, men i allt väsentligt hyllat jippo

Det stämmer inte. Förlöjligandet i samtiden var manifest – ja uttalat !

Frisksport-rörelsen dog ut, närapå fullständigt – men kom att ersättas av Veganism, Våldsam Djurrättsaktivism, Thunbergeri och mycket annat. Det tog oss 30 år från Ormen Friske till Krampmacken och seriösa forskare som professor Erik Nylén, och den första svenska skeppskopia som seglade till Miklagård eller Istanbul – och nu vill kanske herr Werner förstöra allt igen – men se – det går inte med så enkla medel, den här gången. Det behövs mera än en enstaka förlisning och osedvanligt motiga omständigheter, dåligt väder, bogsering i grov sjö och annat sådant, för vi har så mycket flera skeppskopior av olika utföranden och stilar i just vår tid.

Själv har jag, som skriver dessa rader, endast befarit Svarta Havet nedströms från Gammalsvenskby på den stora floden Dnejpr, 2004, och är – tillsammans med en annan man – innehavare av hastighetsrekordet för Viksbåt-kopior (3 stycken byggda, det finns inte fler !)  från Mariehamn till Tallinn via Hangö, en resa som tog nätt och jämnt 30 timmar. Med samma typ av båt har jag också gått lederna till Kotka en gång, och farit från Norge tvärs över Skagerak, genom Limfjorden till Roskilde, med världens dåförtiden största vikingaskeppskopia Havhingsten från Glendalough, fast det var blott en provsegling inför Dublin, dit hon också lyckligen anlände med endast en svensk deltagerska, ty det var inte en man, utan en kvinna – och jag känner henne väl, eftersom hon råkat skicka mig ett hotbrev på ”Menlösa Barns dag” ett annat år – det heter ju verkligen menlösa och inte värnlösa…

Herr Werner och Herr Wahllöf kan ta sin såkallade ”tysta sorg” och stuva undan den under någon toft någonstans, på ett lämpligt ställe. Jag kanske inte slänger den aktuella boken i slagvattnet ovanför kölsvinet eller i ”krapparummet” om ni vet vad det är för något, och varifrån uttrycket kommer – men närapå.

Jag tillåter för min del inte att män som Rune Edberg och Erik Nylén glöms bort, liksom Mats G Larsson och andra av mina skeppskamrater.

Män jag kommer ihåg, och vars minne jag vårdar. Ära de som äras bör, för Jack Werner har aldrig satt sin fot på något skeppsdäck, mig veterligen – men det har jag, och jag vet faktiskt något om allt det, varom jag talar.

Läs på innan du yttrar dig, för din kollega var INTE först med en bok om ämnet, Niklas Wahllöf i Dagens Nyheter !

Envar sitt eget medborgarvittne

Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet har naturligtvis blivit omnämnd i denna blogg en gång tidigare, med sin bildbyline och allt. Jag kan försäkra er – kära läsare – att jag bara sprungit till skogs ett par dagar, min egen sorts hedendom trogen. Jag kan också intyga att jag med allra största nöje brukar läsa Tofve Lifendahls krönikor också, nu när hon råkar vara SvD:s högsta politiska chefredaktör, och därmed närapå allenarådande – föreställer jag mig – över vad som får sägas och tyckas i den alltjämnt ledande morgontidningen i Riket – DN:s kvalitet och vinklingar är ännu lägre, och om epitetet ”ledande” är det där inte längre tal, för DN leder mig allt som oftast inte till några Hedniska Tankar alls, även om det just idag – 30 Maj – förekommit ett lysande undantag.

Fru Ludvigssons stjärna lyser också ovanligt klart över min enkla boning just i kväll, trots att jag såklart inte skall drabbas av hybris, vilket också mitt kära dagblad varnar för. Hon har dristat sig att ta upp exakt samma ämne som jag, nämligen – med för mig väldigt klara hänsyftningar på vad jag själv skrivit angående Polisutbildningen i Sverige, och i synnerhet den duktige polisinspektören Johan Siverland, tillika lärare vid Polishögskolan. Maria Ludvigsson säger sig i sin ledarartikel faktiskt ha talat med honom, och det kanske inte vi bör tvivla på, då det ingår i hennes syssla som undersökande och väl påläst journalist.

Däremot tvivlar jag fortfarande över ett visst ”snille” på SvD:s vetenskapsredaktion, alltså hon som skrev att spansk polis skulle ha stängt ”en bastu” i samband med ett utbrott av apkoppor – trots att det inte alls var blott och bart en enstaka badstuga, utan en hel festival för sk ”likasinnade” det rörde sig om. Fortfarande har jag inte sett någon dementi, någon officiell rättelse från vad jag upplever som ”min” tidning, och det förbryllar. I sammanhanget kan vi också notera, att Svenska Staten och dess myndigheter nu gått ut med en officiell informationskampanj, vars syfte är att utbilda medborgarna i konsten att skilja mellan lögner och ”fake news” å ena sidan, samt fakta å den andra. Det är på tiden, anser jag – för när till och med de anställda på vad som ska vara SvD:s faktaredaktion skriver rent missvisande, i sak felaktigt innehåll som leder tankarna fel, vem skall vi då lita på ?

Ska vi ha ”Koranpoliser” i Sverige ?

Maria Ludvigssons överordnade slutsats är att det inte är fler poliser vi behöver, utan högre kvalitet på Polisutbildningen. Det må vara hänt, säger jag. Det låter som ett politiskt satt mål för nästa regering – om vi någonsin får någon sådan, istället för samma gamla trista nomenklatura. Nomenklaturans avsikt, den här gången – har varit att ta fram fler och fler Tvåspråkiga poliser och polismän, tydligen – gärna rekryterade ur samma ghettomiljöer där diverse gäng, heders-kulturer och annat florerar, i den naiva tron att det blir bättre så, och att ”klanerna” själva skall sörja för rättvisan i vad som ska vara en rättsstat av  svensk modell.

Jag har redan gett ett par exempel på hur en del polisiära ”nätverks” företrädare kan låta i skrift, men för all del – jag ska inte upprepa mig.

Vi kan ju också notera vad som lär ha hänt i ett par latinamerikanska länder – efter vad som presenterats i media. De lokala kartellerna tar inte bara betalt för ”beskydd” av favelornas butiksägare och näringsidkare, precis som diverse tonårsgäng i Runkie-Bääh lär ha försökt göra – nej – de blir också en officiell polismakt, en del av själva samhället, inte bara en ”konkurrerande rättsordning” i sig, eller i det lilla formatet.

Fortfarande en del av det sekulära samhället – Men hur ställer de sig till begreppet ”Hedningar” ?

Sist jag hade med något ”polisiärt nätverk” att göra, var det det Kristna Polisförbundet, vilket också finns i en såkallad ”allkristen” variant. Den gången var jag faktiskt tvungen att skriva till Riksheraldikern, hur det nu kom sig – eftersom detta mycket gamla Polisförbund ville ha ett heraldiskt emblem att ståta med på sin hemsida, stolta som de var. Det skulle då röra sig om Det Officiella Polisemblemet med Fasces, liktorernas gamla spöknippen, den dömande maktens yxa och allt – men med hjärtskölden eller Sveriges lilla Riksvapen utbytt emot ett kristet kors på blå botten.

Självklart behöver väl också enskilda polismän besjälas av någotslags andlig filosofi såsom allmänhetens trogna tjänare, så att säga – de ska ju hellre fria än fälla, och låta nåd gå före rätt. Kanhända ser de sig ibland som kristi riddersmän eller något, Knights Templar i en ny tappning – ja – vad vet vi ? – men för egen del såg jag då saken ur ett helt motsatt perspektiv. Vad skulle hända, om en muslimsk arrestant – till exempel – fick släpas in på en svensk polisstation, till brädden och längden fylld med kristna kors? Vore det ägnat att skapa förtroende för lag och rätt ?

Jag ställde frågan, och Riksheraldikern lyssnade – liksom det Polisförbund saken gällde – för deras logotyp – inte vapensköld ! – är numera högst neutral, och det gäller dem alla, ned till sista man i tjänst ute på gatan; och patrullerande till fots. Jag har inget annat än gott att säga om dem allihop, fastän de är kristna. De har självklart rätt att på sin fritid gå till vilka gudstjänster de vill, hur ofta de vill och civilklädda, utan uniform – det kanske de behöver – men bär de uniform i en kyrka, eller under en gudstjänst, antar jag – också rent juridiskt – att det sker exempelvis för att hedra en stupad kamrat, nu när vi kan förvänta oss, att Polismord blir allt vanligare också i det svenska samhället.

Liksom ”riots”.

Hur förhöll det sig med de två ”grupperingarna” i Lund, vars identitet man inte vågade avslöja i pressen, förrän efter flera dagar ?

Varför fortsatte dessa ”grupperingar” sina strider också inne på det Akademiska Sjukhuset i den staden ?– och skadade flera ur personalen – enligt obekräftade uppgifter – för det här är sådant som man inte vågar skriva för mycket om i offentliga media. Även i regelrätta inbördeskrig gäller krigets lagar, och de föreskriver bland annat att man inte attackerar Röda Korset eller Sjukhuspersonal, för annars begår man folkrättsbrott. Om man nu inte tillhör Rysslands väpnade styrkor i Ukraina, förstås – då är det ju en helt annan sak – vilket vi denna vår har fått bevittna – men Ukrainare i Sverige skall förpassas åter till sitt hemland, snarare än Syrier – allt enligt en viss Anders Ygeman – svensk Minister, och Nomenklaturans representant.

Vi hade här i vårt eget land en Rikspolischef, som i självaste Almedalen för ett par år sedan direkt uttryckte den åsikten, att han ville förfölja och förbjuda åtminstone ett större riksdagsparti i Sverige – han blev senare chef för en helt annan myndighet, och kanske var det beslutet redan fattat, när han började redogöra för sina egna, högst personliga åsikter. Även verkschefer får ha åsikter i en demokrati – det är ju självklart – men när någon i rollen som Rikspolischef redogör för detta i ett offentligt tal, ungefär som om det vore en samlad strategi för hela Poliskåren, då blir det lätt parodiskt. Jämför med Nyamko Sabunis planerade Norge-flykt i händelse av krig – det borde vara självklart för en partiledare att inte uttrycka sig på det viset – ifall hon nu inte redan h-a-r avgått… Var det meningen, att vi skulle ”läsa mellan raderna” ??

En del personer i vårt land finner kanske sådant bruk av ironi för underhållande, medan jag själv tycker att det är ganska så olustigt – för som vi ser, så ger det upphov till en flod av helt onödiga spekulationer i media.

Vi kunde också ta upp fallet med Poströsterna, som spårlöst ”försvann” på Posten i Falun, förra Riksdagsvalet.

Eller ”de nya valförrättarna” från norra Järva anno 2018, som plötsligt och oförhappandes dök upp hos Länsstyrelsen i Stockholm, och som fick ”hållas kvar” i Länsstyrelsens lokaler under själva valnatten – även om de sedan mystiskt nog ”släpptes” och fick ”åka hem” enligt vad media rapporterade den gången…

Beklagar, kära läsare – men jag använder mig nu av Ludvigssons och SvD:s sätt att behandla fakta – utan att bli alltför konspiratorisk.

Skulle det tänkas, att vissa ”ungdomsförbund” eller andra mycket märkliga nätverk i förorten varit verksamma där också, bara för att tillse att ”rätt” kandidat vann ?

Vem vet, kära läsare – Vem vet ? – och vi får väl se vad som händer, nästa Riksdagsval… Se där, kära SvD – en fråga för er att bevaka- säger jag som enskild Hedning.

Ifall ironi ens behöver brukas i ett sammanhang som detta, sjunger jag en sång för dagen – som en annan Fredrik Strage i DN.

Den får lov att bli en parafras på den gamla punkgruppen ”Ramones” och går ungefär såhär – nu när jag både är Hedning och Medborgarvittne, allt på samma gång:

Pagan Man, Pagan Man
Fights those moslems where he can
Burns the Quran every day
Takes down christians, come what may
Look out, here comes the Pagan Man !

He’s a Berserk, he is good
Odin gave him brains,
as well as ancient blood
Frey Frey !
Here comes the Pagan Man !

In the chill of the night
At the scene of a crime
Like Thor’s bolts of light
He arrives just in time

Pagan Man, pagan Man
Friendly Neighborhood Pagan Man
Wealth and fame, he’s ignored
Action is his sole reward
Look out, here comes Pagan Man !

Pagan Man, Pagan Man
Friendly Neighborhood Pagan Man
Wealth and fame, he’s ignored
Action is his sole reward

To him, media is just a mash up
But Truth and Gods will turn up
Here comes the Pagan Man !

 

(Aningen fritt efter The Ramones, temat till ”Spider Man”)