”Jack Werner är en av våra främsta Källgranskare” skriver Niklas Wahllöf i Dagens pappersupplaga av Dagens Nyheter. Till saken hör, att både Herr Wahllöf och Herr Werner förstås är mångåriga DN medarbetare som känner varandra sedan länge, och nu har Jack Werner kommit ut med en bok på Bonniers förlag, som – enligt vad jag har stor, för att inte säga översvallande anledning att misstänka – nästan helt och hållet bygger på äldre material.

Viralgranskare Werner har inte alls utfört någon ”forskarbragd” eftersom det väsentliga forskningsarbetet kring Gokstad-kopian Ormens Friskes Undergång redan år 2004 belysts i en avhandling från Södertörns Högskola av Rune Edberg, och jag tror därför inte alls på Wahllöfs floskler om att ”nu kastas nytt ljus över Ormen Friskes mörka tragedi” eftersom alla fakta i allt väsentligt kring den största förlisning som skett med en svensk Vikingaskeppskopia i modern tid, redan förelåg i skriftlig form för över 18 år sedan.

Det vore klädsamt, ja rentav passande om herr Wahllöf åtminstone haft den goda smaken att nämna detta i sin artikel om Jack Werners bok, men det är just det han inte gör.

Rune Edberg lever fortfarande, till skillnad från de 15 besättningsmännen från Ormen Friske, som alla dödades vid Helgoland under en insats av amerikanskt bombflyg – Helgoland var nämligen militärt övningsmål då, år 1950 – och jag skulle kunna tänka mig att Rune Edberg – den verklige forskaren – för sin del är ganska så besviken över att inte ihågkommas alls i sammanhanget, även om herr Werner nyss – den 24 Maj – hållit föredrag på Gamla Stans Bokhandel om sin nya bok.

Vem vet om han rent av råkade nämna Edberg där ?

Även Göteborgs-Postens recensent ger Jack Werner allt beröm, och låter honom sola sig i glansen för en stund, och Bonniers förlag – med ”blurbs”, baksidestexter och allt, omnämner Werners bok som om det vore den första som skrivits i ämnet, men så är det inte alls. Det är ett lögnaktigt konstaterande man kommer dragandes med.

 

”Ormen Friskes” historia har beskrivits otaliga gånger på många språk – även tyska och danska. Jack Werner är inte alls den förste att skriva om saken…

Jag tvivlar på att Jack Werner skulle ha intervjuat ögonvittnen, eller de som ännu har vrakgods och fragment av skeppet bevarade i sina gömmor – för sådana fragment finns – de har även dokumenterats på nätet. Werner kan omöjligt ha gjort några intervjuer, annat än i andra eller tredje hand, därför att de två tyska fiskare på Helgoland som innan de tog sin tillflykt till en av de tyska ubåtsbunkrarna där – jag sade ju att det fälldes bomber – faktiskt såg skeppet runda klippformationen ”Danskermans Hörn” inte lever längre – 72 år har ju förflutit – och därmed har de sista ögonvittnena försvunnit. Alla sakomständigheter och allt som ledde fram till projektets tragiska utgång har redan beskrivits av Edberg, och om elektroingenjören Sten Schröder, fanatisk frisksportare alls skall liknas vid något, så är det inte Adolf Hitler, utan Greta Thunberg, ”the Extinction Rebellion” och liknande veganska fanatiker, som faktiskt förekommer mitt ibland oss, än idag.

Hela Wahllöfs recension utgår förstås från det faktum att Werner tolkar frisksportrörelsen som utgående just från ”fascismens estetik”, plus den av DN lanserade världsbild och ideologi som inte bara påbjuder utan direkt kräver att alla som alls är intresserade av Vikingaskeppskopior eller Svensk Historia förstås måste vara rasister eller nazister, liksom alla dem som försvarar Ukraina. Det är ju precis där – på den pro-ryska sidan – Dagens Nyheter råkar ha sina politiska sympatier, eller hur ?

Herr Werners bok kanske har sina förtjänster, det förnekar jag inte alls. I DN ses han idag ståta med sin Hitler-liknande mustasch i en verklig Führer-pose, på ett foto signerat Viktor Fremling, invid den minnessten över Ormen Friske som finns att se på plats vid Stensunds kursgård i Södermanland, där skeppet en gång byggdes, och därför måste även Jack Werner – faktagranskare av virala myter – vara Nazist – jomenvisst ! – det hörs ju även på hans tysk-klingande namn… eller ?

Den förtjänst Werners bok har, är kanske en tidsskildring, en allmänhistorisk belysning av Sverige år 1950, och några människoöden från den tiden, men jag undrar om Werner alls nämner det faktum att det fanns en judisk besättningsmedlem med ombord, som kom att bli begravd i en kristen grav, samtidigt som kvarlevorna av en kristen besättningsman, kom att nära nog gravsättas i den andra graven – också några sakomständigheter som Edberg belyser, och som faktiskt punkterar hela Niklas Wahllöfs idiotiska resonemang.

Han nämner att Werner behöver 49 sidor för att skildra ”frisksportar-världens tentakler” och övergår till mångsysslaren och upplysningsmannen Schröder, ett tag anställd på LUMA:s glödlampsfabriker i Hammarbyhamnen, ifall det nu ”går upp ett Liljeholmens” för någon läsare. Vidare tar det fram till sidan 109 för Werner att alls komma till den punkt, där den avgörande – och sista – seglatsen skall inledas, och till och med Niklas Wahllöf som kollega, erkänner att Werners bok ”testar hans tålamod” vilket leder till, att jag inte alls tänker läsa den i hängmattan i sommar.

Detta är en historia jag är väl förtrogen med sedan länge, och Rune Edbergs bok står redan signerad och klar på min bokhylla – där har den stått i många år. Den finns även att ladda ned, direkt från nätet – och där kan vem som helst läsa den.

Den som nu nödvändigtvis måste läsa om Ormen Friske också i Jack Werners tappning kan naturligtvis göra det, enklast genom att köpa hela boken från Bonnier-förlagen, men jag tvivlar fortfarande på om den pryder sin plats i någon bokhylla – eftersom den främst är en personlig skildring av ett sjödrama, sedda genom just Jack Werners nutida ögon – fakta i målet är helt kända sedan tidigare.

”Här står nu en ståtlig sten – men inga döda vilar under den…”

 

Mitt liv är alldeles för kort för att läsa om böcker jag redan känner till, i nyutgåva, bastardiserade, omarbetade, förvanskade, bowdleriserade av andra författare än de som faktiskt lade ned det väsentliga arbetet, och dokumenterade alltihop – vilket Jack Werner knappast kan sägas ha gjort.

För övrigt var det inte alls heller så – som Niklas Wahllöf skriver – att Ormen Friskes undergång blev ”ett i viss mån förlöjligat, men i allt väsentligt hyllat jippo”

Det stämmer inte. Förlöjligandet i samtiden var manifest – ja uttalat !

• Varför skulle Martin Ljung, då en firad komiker; ha medverkat i sketchen ”Viking” – ni vet den om frisksportentusiasten, som kom bärande på en tegelsten han inte kunde kasta bort, och därför hela tiden hade i fickan – och varför skulle Povel Ramel – och snart sagt hela Knäpp-upp gänget ha sjungit sin stora schlager ”Vi ska klara av det” med textraderna ”Du och Du – Ta med din Fru !” och ”Det rycker i vår Vikinga-fot” som helt klart var till för att förlöjliga Ormen Friske – och hela dess besättning – samt detta med frivilliga projekt och föreningsinsatser i sig.

Frisksport-rörelsen dog ut, närapå fullständigt – men kom att ersättas av Veganism, Våldsam Djurrättsaktivism, Thunbergeri och mycket annat. Det tog oss 30 år från Ormen Friske till Krampmacken och seriösa forskare som professor Erik Nylén, och den första svenska skeppskopia som seglade till Miklagård eller Istanbul – och nu vill kanske herr Werner förstöra allt igen – men se – det går inte med så enkla medel, den här gången. Det behövs mera än en enstaka förlisning och osedvanligt motiga omständigheter, dåligt väder, bogsering i grov sjö och annat sådant, för vi har så mycket flera skeppskopior av olika utföranden och stilar i just vår tid.

Själv har jag, som skriver dessa rader, endast befarit Svarta Havet nedströms från Gammalsvenskby på den stora floden Dnejpr, 2004, och är – tillsammans med en annan man – innehavare av hastighetsrekordet för Viksbåt-kopior (3 stycken byggda, det finns inte fler !)  från Mariehamn till Tallinn via Hangö, en resa som tog nätt och jämnt 30 timmar. Med samma typ av båt har jag också gått lederna till Kotka en gång, och farit från Norge tvärs över Skagerak, genom Limfjorden till Roskilde, med världens dåförtiden största vikingaskeppskopia Havhingsten från Glendalough, fast det var blott en provsegling inför Dublin, dit hon också lyckligen anlände med endast en svensk deltagerska, ty det var inte en man, utan en kvinna – och jag känner henne väl, eftersom hon råkat skicka mig ett hotbrev på ”Menlösa Barns dag” ett annat år – det heter ju verkligen menlösa och inte värnlösa…

Herr Werner och Herr Wahllöf kan ta sin såkallade ”tysta sorg” och stuva undan den under någon toft någonstans, på ett lämpligt ställe. Jag kanske inte slänger den aktuella boken i slagvattnet ovanför kölsvinet eller i ”krapparummet” om ni vet vad det är för något, och varifrån uttrycket kommer – men närapå.

Jag tillåter för min del inte att män som Rune Edberg och Erik Nylén glöms bort, liksom Mats G Larsson och andra av mina skeppskamrater.

Män jag kommer ihåg, och vars minne jag vårdar. Ära de som äras bör, för Jack Werner har aldrig satt sin fot på något skeppsdäck, mig veterligen – men det har jag, och jag vet faktiskt något om allt det, varom jag talar.

Läs på innan du yttrar dig, för din kollega var INTE först med en bok om ämnet, Niklas Wahllöf i Dagens Nyheter !