Sommarsolståndet infaller idag, den 21 Juni kring klockan elva, och är den riktiga tidpunkten för att fira Midsommar och Makternas bröllop. Frej förmäles med Gerd, och Himlens och Jordens gudamakter möts, som det är och skall vara. Det handlar inte alls om Frej och Freja, ty de är syskon och Njords ättelägg, och alla de fåntrattar, ”fornsedare” och patrask som tror något dylikt, avslöjar sig obarmhärtigt som okunniga och olärda, utan förstånd och respekt för makterna, eller de krafter som styr världen.

Inte mindre än 200 brudpar kommer att gifta sig borgerligt och utan kristprästers inblandning i Stockholms Stadshus enligt vad media förmäler. Alla dessa människor har sagt NEJ till kristendomen, NEJ till islam, och vill inte ha några Abrahamitiska gudomars inblandning i deras samliv eller äktenskap, för jehova, allah och liknande falska gudomligheter har inte i svenska folkets sovrum eller hem att göra.

Frej är inte bara Frö, eller åkerbrukets och äringens gud, som i gestalt av Ing-runan också är stamfar till mäktiga ätter, och själva Yngve-Frej, Ynglingaättens sanna upphov och den förste Erik, den ensamt mäktige, vilket är en sakral eller prästerlig titel, inte enbart lämpad för Sveakungar. Men Frej är också en solgud och himmelsgud, vilket syns inte minst i Skirnirsmál, den skinandes tal i Eddan, där Frej själv efter att ha skådat ut från Hlidskjalf skymtar den sköna Gerd eller Jorden, sittande på en sten utanför sin faders hus, och sänder sin tjänare Skirnir för att fria till henne. Bevis för Frejs status som himmelsgud, vilket han fått dela med Tyr – som ju har en ”solhand” och en ”månhand” (avbiten av Fenrisulven) syns redan på bronsålderns hällristningar, där Tyr – lätt igenkännbar på sin avhuggna hand – ibland förekommer jämsides med en tvåhandad figur med utspärrade fingrar – som mycket väl kan vara Frej. Studera denna häll från Högsbyn i Dalsland !

Här syns Frej själv, tillsammans med flera skepp – det största av dem kanske ska vara hans eget, Skidbladner, som ju behändigt kan vikas samman och rullas ihop, men ändå är så stort att det rymmer alla Asar och Vaner fullt vapenrustade, och det kan segla av sig själv över himlen. Vi ser också en skara tågande män på ristningen, och vad som verkar vara en stång eller ett sjömärke – Frejsfiguren liknar själv ett sådant – kanske dansar de ringdans runt Frejs-pålen. En ristning från Tanum visar nästan samma scen…

Frej själv har blivit den grönskande majstången, med tydligt stånd – kring vilken alla dansar med Frejslikt upplyfta händer. Högt därovan svävar en himmelsgud, kanske Skirnir i gestalt av solen, eller Tyr – som ju är en spjutgud – och att symboliken med de upplyfta händerna, respektive Frejs bild levde kvar långt fram i tiden ser vi av detta silversmycke från en av gravarna på Birkas borgberg – bilden fick jag mig tillsänd av en läsarinna för ett tag sedan, och här ser jag den livgivande Frej, ingen gud och ingen kristus – den spetsiga hakan och skägget känns igen från den mest kända av alla Frejsbilder, Rällinge-Frej från Södermanland, och vad en ”rälling” är för något, inser kanske de manliga av mina läsare – om ni nu har någon sådan, det vill säga…

Frej gav bort Gambanteinnin, hans svärd – alltså ”Gammantenen” eller ”Fröjdepinnen” – vad som kallas en ”Joystick” – för Gerds skull, och det står honom dyrt vid Ragnarök – då han inte har något vapen att besegra eldresen Surt med. Svärdet kämpar av sig själv för de som är ”horskan” eller raska och kloka nog får vi veta i Eddan, och Frejs enda vapen blir annars ett hjorhorn, med vilket han dräper Bele, en annan jätte…

I gestalt av ”Sviagod” eller Svearnas gud blir han den minst krigiske av gudar, och det är med ett horn i handen vi ser honom på en bildsten från Gotland, G 181, där tre män, vanligen tolkade som Oden – främst med spjut i hand – Tor – med en hammare eller i det här fallet en klubba – och slutligen Frej – med horn eller skära syns i bild – ovan ser vi vad som kan vara Skirnir med ett spjut, Gerd och hennes jättelike far – Gerd själv är ju också av resars släkt – ifall nu de tre männen inte är de tre gutarna Hrodvisl, Farbjörn och Gunnbjörn, som nämns i runtexten på stenen.

Det får vara som det vill och kan med detta, men Frej är på något sätt alltid en gud för högsommaren, Midsommar, då gräs och gröda gror – en lättjefull tid, då svärd och vapen inte brukas, och allt andas frid och ledighet. Därmed överlämnar jag er, ack ni hedna och ni ludna, åt Midsommar och dess Fröjder – och åt Gerd, den grönskande jorden…