Den som får le med Yngve Frej ena dagen, får tydligen vråla med Loke den andra. Detta är ingenting konstigt för en Polyteist och Hedning, men för närvarande känner jag mig som Magistern i en av Strindbergs noveller i ”Giftas”, alltså han som sitter på ett utvärdshus på Djurgården och läser utnämningslistan i Posttidningen, där han får se en evig upprepning av gamla fiender och andra bekanta. Nietsche, på sin tid – trodde på ”den eviga återkomsten” och det gör jag med – har man turen att leva tillräckligt länge får man se hur ens eget och andras liv ständigt upprepar sig, hur ”apparenserna blir allt färre”

”Himmel, Arsch und Zwirn” – det sista ordet betyder ”sytråd” är ett tyskt uttryck – Jag är som hedning flerspråkig, och talar inte bara Engelska – som betyder ungefär ”dra på trissor”, ”nej nu för helvete räcker det väl ändå !” och det är vad jag utropar för dagen, när jag ser hur en riktigt gammal fiende någonstans nu hamnat som intendent på ett Statligt Museum i huvudstaden. Det finns ett liknande uttryck på tyska också ”Verflucht und Zugenäht” vilket är en förbannelse och en svordom av exakt samma slag, och eftersom svenskan inte vill räcka till för mig inför alla sakramentskade dumheter jag ser och får genomleva, hur ännu någotslags fet och stor bock utnämnts till Trädgårdsmästare, och vad vederbörande Måndagsexemplar till människa jag så hjärtligt ogillar slutligen hamnat; svär jag för tillfället på ett främmande språk.

Jag äcklas, jag spyr. Jag tvekar inte på att vederbörande fortfarande är påtagligt lik sig, exakt så som vederbörande var omkring 1990, i åsikter, utseende och allt för Sverige är ett litet land, och även Kungliga Huvudstaden är ruskigt liten ibland. Den man inte vill höra ifrån, inte vill se och inte vill möta möter man bakom nästa gathörn, det var illa nog som det var för några år sedan, då någon idiot i brist på bättre vetande och vad jag vet släppte in en viss fornsederska på Historiska Muséet, men det här är sjutusan etter värre.

Det hela är mig ytterst motbjudande. De man verkligen vill höra ifrån hör inte av sig, kommunicerar inte utan försvinner bara, men fienden finns alltid kvar – och återstår att rikta verkanseld emot, slåss med och bekämpa. ”Til å leve er å slåss med Trollen” lär en viss Henrik Ibsen ha sagt, redan anno 1800 kallt, och det stämmer fortfarande.